2005-04-05

Varför blev kristendom och islam stora religioner?
===================================

Varför blev kristendom och islam stora religioner? Vad var det för behov som skapade 
efterfrågan på denna typ av religion?

Romarriket fick allt större problem att upprätthålla Pax Romana. Nordliga barbarstammar 
såg möjligheter till givande plundringståg och det gällde för romerska kejsare att 
utnyttja alla möjligheter att passivisera dessa stammar. En sådan möjlighet var att 
använda underkastelsereligion. Och kristendomen hade visat sin förmåga att attrahera 
germanska slavar. Det låg därför nära till hands att försöka använda kristendomen 
som ett komplement till militär styrka. 

Men det var inte bara det. Medeltiden ställde även nya krav på samhället. Krav som 
krävde andra synsätt än dem som äldre religioner baserats på. Framför allt växte 
behovet av att reglera ägande på ett sätt som möjliggjorde tillväxt utan armod.

I jakt- och samlarsamhällets små grupper var inte ägande något stort problem. Det 
kollektiva ägandet var självklart. Alla kände alla inom gruppen och kunde ställa krav 
efter förmåga och fördela efter behov. Men när människan för c:a 10 000 år sedan 
uppfann jordbruket förändrades situationen. Att så och rensa ogräs är något som bara 
den som förväntar sig att få skörda ägnar sig åt. Kollektivt ägda åkrar blir misskötta 
och ger dålig avkastning. Jordbruket medförde ett behov av privat ägande. Eftersom 
effektivt jordbruk ger ett enormt överskott innebar odling på privat ägd mark ett 
stort produktionsöverskott som kunde fördelas även till andra än jordägarna. Även de 
som inte ägde mark fick det alltså bättre med privat än med kollektivt ägande.

När medeltiden börjar gäller den gamla devisen "Rätt sitter i spjutspets ände". Privat 
äganderätt tillkom den som kunde hävda denna rätt. Även om de högkulturer som uppstod 
försökte skapa äganderättsskydd var detta svagt och otillförlitligt. Men medeltiden 
medför också en snabbt växande handel som för med sig att inte bara jordbruket behöver 
egendomsskydd. Även en handlares eller en hantverkares lager behöver skydd mot plundring.

Vid denna tid började man förstå att slavproduktion inte fungerade. Om man i den gamla 
samlarklanen ville ha en rot uppgrävd kunde man gräva upp den själv eller beordra någon 
att gräva upp den. I båda fallen blev resultatet samma uppgrävda rot. Men för att odla 
fram roten krävs "gröna fingrar" som inte kan beordras fram. 

Man började alltså göra samma iakttagelse som nazisterna gjorde när de provade slav-
produktion i koncentrationslägren. Ingen ville ha produktionsresultatet. Det var 
praktiskt taget bara Wher-macht som kunde beordras att beställa slavprodukter. Intresset 
för att ta hand om människor genom att hålla slavar minskade.

Det gällde att finna någon ny samhällsordning som tog vara på de möjligheter till 
framsteg som jordbrukets överskott möjliggjorde.

Efter Moses fiasko med kollektivt ägande hade judarna lärt sig mycket om hur man hanterar 
ägande. Moses hade dragit ut i öknen med en nomadstam som han lurat med sig för att skapa 
ett samhälle byggt på kollektivt ägande men han fick inget gehör för denna ide. Det var 
bara genom löften om det förlovade landet, löften om att eländet snart skulle ta slut, 
som han lyckades hålla modet uppe hos folket.

Drömmar om kollektivt ägande hade åter dykt upp bland esseerna som fått en ledare i Jesus. 
I den första kristna församlingen försökte man tillämpa kollektivt ägande. Alla som anslöt 
sig måste sälja allt de ägde och lämna pengarna till apostlarna som fördelade dem bland 
medlemmarna. En metod som bara fungerade så länge man hade ett stort inflöde av nya 
förmögna medlemmar. När det sinade fick man en handgriplig demonstration av fattigdom.

När kejsar Konstantin på 300-talet började se kristendomen som användbar hade man kommit 
över de värsta misstagen. Man hade förstått att kollektivt ägande inte fungerade men man 
hade ändå kvar ett rykte om en ekonomisk gemenskap som tilltalade fattiga och slavar som 
såg kollektivt ägande som bättre än deras totala frånvaro av ägande. Man kunde alltså 
bygga på judiska erfarenheter, på kristna erfarenheter och man hade en ganska väl 
utvecklad romersk rättsordning. Med dessa ingredienser kokade man en samhällssoppa som 
byggde på en privat äganderätt som skulle garanteras av en överhet som legitimerades via 
religionen.

Ingen skulle längre behöva försvara sina ägodelar med våld. Överheten skulle garantera 
den privata äganderätten och ingripa mot alla former av stöld.

Men en förutsättning för att detta skulle bli trovärdigt var att man kunde hindra 
överheten från att stjäla. Man försökte därför bygga ett hierarkiskt system där alla 
hade någon över sig. Om någon försökte stjäla skulle man kunna vända sig till en högre 
nivå i hierarkin för att begära rättelse. Och med en monoteistisk religion kunde man 
sätta Gud i toppen på hierarkien.

Man behövde alltså en monoteistisk religion som predikade underkastelse under en hierarki 
och som förstått behovet av att värna privat ägande. En sådan gick att vaska fram ur det 
ganska förvirrade utbudet av religiösa riktningar som uppstått ur den tidiga kristendomen.

Övergången till jordbruk hade medfört ett enormt produktionsöverskott. Ett jordbrukarpar 
som arbetade så att de tillfredsställde sin arbetslust kunde producera tillräcklig för 
dussintals människor. Resultatet blev att produktionen räckte för att försörja även många 
egendomslösa människor. Medeltiden innebar att man började försöka ta itu med problemet 
att utnyttja även den kapacitet som de egendomslösa innebar. Ett steg på den vägen var 
att göra privat ägande så enkelt att många fler kunde äga något. Genom att skapa en 
överhet som skulle värna äganderätten avlastade man ägaren uppgiften att vid behov 
försvara sin äganderätt med våld. Det innebar att många som tidigare varit hänvisade 
till att söka beskydd som slavar eller hjon kunde skaffa sig ägodelar. Men man insåg, 
faktiskt klarare än vad vi gör idag, att det fanns människor som inte klarade uppgiften 
att leva som självständiga ägare. Att det fanns människor som behövde det skydd som en 
slavägare kunde ge eller den gemenskap som kollektivt ägande kunde ge. Och man insåg att 
det fanns ett problem med en stor överkapacitet.

Hur skulle man använda förmågan hos en stor grupp egendomslösa som inte behövdes för att 
producera mat, kläder och bostäder åt alla?

Även här såg man religionen som en framkomlig väg. Genom att utforma en ny religion kunde 
man i den lägga in riter och andra aktiviteter som gav sysselsättning utan att bidra till 
överproduktionen. Man skapade ett klosterväsen där munkar och nunnor ägnade sig åt 
tideböner och liknande. Och inom klostren kunde man tillämpa kollektivt ägande utan att 
det störde samhället i övrigt.

I ett Europa där folktätheten ökat så att man fått allt större problem att hävda en 
våldsbaserad äganderätt kom alltså kristendomen som en möjlighet att bygga upp en privat 
äganderätt baserad på en överhet som legitimerades av religionen. Men utan den totala 
underkastelse som Bhagavadgita predikar. Man kunde använda judarnas kunskap om ägande 
genom att kristendomen kunde ses som ett vidareförande av judendom även till dem som 
inte godtogs som judar. Man kunde plocka ut det bästa av romersk rätt och grekisk kultur 
och även lyssna på germanska ideer.

Metoden fungerade. Till och med vikingar som ägnat sig åt plundringståg insåg att det var 
bättre att handla enligt kyrkans regler än att ständigt behöva vara beredd till våld.

När Mohammed började läsa upp sin koran hade kristendomen hunnit bli en etablerad religion. 
Han kunde därför plocka erfarenheter från judar, gamla arabiska föreställningar, grekisk 
filosofi och från kristna. Mycket av det som vuxit fram inom kristendomen som rättelser 
av begångna misstag kunde han lägga in som färdiga "sanningar". Resultatet blev därigenom 
tydligare än i kristna urkunder.

På 600-talet kände sig antagligen araberna som en undervärderad grupp. Den framväxande 
kristendomen hämtade kunskap från judar, romare, greker och germaner men mycket lite från 
araber. Och historien om Ismael som den utstötte andrarangssonen hade i tusentals år 
plågat deras självbild. En okunnig kameldrivare som till råga på allt var analfabet kunde 
därför personifiera denna undervärdering och dra till sig anhängare som såg en möjlighet 
att gå förbi både judar, romare och kristna.

Att Muhammed varken kunde läsa eller skriva gav hans upptecknare möjlighet att påverka 
utformningen av Koranen. Troligen har de sorterat bort en del tokigheter även om 
slutprodukten har kvar mer än nog av okunnighetens fräschör.

Muhammed använder, liksom t ex nazisterna, metoden att stärka den inre sammanhållningen 
genom att utmåla en yttre fiende. En fiende som det är fritt fram att plundra. Liksom 
nazisterna använde judarna som yttre fiende definierar Muhammed "de otrogna" som yttre 
fiende. Även om han i Koranen betonar att såväl islam som judendom och kristendom bygger 
på Gamla Testamentet och att anhängarna har en gemnskap i att de utgör "Bokens folk" 
gäller att när han nu uppenbarat det slutliga steget till islam är det bara de som 
tagit detta steg som har människovärde. Det är en Allah behaglig gärning att lura en 
otrogen.

Med sitt enklare budskap och tydligare levnadsregler tillsammans med en aggressiv 
marknadsföring kom islam att få snabb spridning. Vid denna tid var islams lagregler i 
många avseenden moderna och framstegsvänliga. Och genom att de fanns färdiga i Koranen 
kunde de snabbt antas och tillämpas. Men detta har allt mer vänts från en fördel till 
en nackdel i takt med att det samhälle som Koranen försökte reglera har blivit en 
passerad dåtid.

Vi anser nu att det råder consensus kring privat äganderätt, att vi inte behöver 
religionen för att legitimera den. Vi skiljer kyrkan från staten och avvecklar den 
genom att medlemstalet sjunker snabbt. Vi har funnit att ett samhälle byggt på privat 
ägande med inslag av kollektivt ägande inom väl avgränsade institutioner ger minst 
behov av våld. Och med en penningekonomi baserad på påbudspengar har vi skapat 
möjligheter att detaljreglera ägande, både det privata och det kollektiva.

Vi har flyttat rätten från spjutspets ände till en överhet som inte längre behöver en 
allsmäktig Gud som överhuvud. Och våldsbehovet har minskat.

Men är minimering av våld ett tillräckligt styrkriterium? Är ett liv utan slagsmål en 
tillräcklig utmaning av vår förmåga? Knappast. Men varken kristendom eller islam har mer 
att erbjuda. Underkastelse och verkningslösa böneritualer räcker inte som meningsfullt 
livsprojekt. Inte ens att samla ägodelar i skydd av den privata äganderätten räcker 
längre. Så vi står inför ett enormt problem att finna meningsfulla uppgifter som ger 
oss möjlighet att fullt ut utnyttja vår förmåga.

Såväl kristendom som islam växte fram som sätt att legitimera privat ägande och 
möjliggjorde ökad produktion som kunde fördelas med mindre våld. Nu behöver vi skapa 
förmögenhetssamhället som ger oss meningsfull användning för vår förmåga i en tid när 
vi lärt oss att producera livets nödtorft med allt mindre arbetsinsats. Varken islam 
eller kristendom ger oss någon vägledning.



              _____________________________________
                      ------------------


 Åter till Vår karta och kompass?


Åter till Bakgrund