2005-04-05 Varför blev kristendom och islam stora religioner? =================================== Varför blev kristendom och islam stora religioner? Vad var det för behov som skapade efterfrågan på denna typ av religion? Romarriket fick allt större problem att upprätthålla Pax Romana. Nordliga barbarstammar såg möjligheter till givande plundringståg och det gällde för romerska kejsare att utnyttja alla möjligheter att passivisera dessa stammar. En sådan möjlighet var att använda underkastelsereligion. Och kristendomen hade visat sin förmåga att attrahera germanska slavar. Det låg därför nära till hands att försöka använda kristendomen som ett komplement till militär styrka. Men det var inte bara det. Medeltiden ställde även nya krav på samhället. Krav som krävde andra synsätt än dem som äldre religioner baserats på. Framför allt växte behovet av att reglera ägande på ett sätt som möjliggjorde tillväxt utan armod. I jakt- och samlarsamhällets små grupper var inte ägande något stort problem. Det kollektiva ägandet var självklart. Alla kände alla inom gruppen och kunde ställa krav efter förmåga och fördela efter behov. Men när människan för c:a 10 000 år sedan uppfann jordbruket förändrades situationen. Att så och rensa ogräs är något som bara den som förväntar sig att få skörda ägnar sig åt. Kollektivt ägda åkrar blir misskötta och ger dålig avkastning. Jordbruket medförde ett behov av privat ägande. Eftersom effektivt jordbruk ger ett enormt överskott innebar odling på privat ägd mark ett stort produktionsöverskott som kunde fördelas även till andra än jordägarna. Även de som inte ägde mark fick det alltså bättre med privat än med kollektivt ägande. När medeltiden börjar gäller den gamla devisen "Rätt sitter i spjutspets ände". Privat äganderätt tillkom den som kunde hävda denna rätt. Även om de högkulturer som uppstod försökte skapa äganderättsskydd var detta svagt och otillförlitligt. Men medeltiden medför också en snabbt växande handel som för med sig att inte bara jordbruket behöver egendomsskydd. Även en handlares eller en hantverkares lager behöver skydd mot plundring. Vid denna tid började man förstå att slavproduktion inte fungerade. Om man i den gamla samlarklanen ville ha en rot uppgrävd kunde man gräva upp den själv eller beordra någon att gräva upp den. I båda fallen blev resultatet samma uppgrävda rot. Men för att odla fram roten krävs "gröna fingrar" som inte kan beordras fram. Man började alltså göra samma iakttagelse som nazisterna gjorde när de provade slav- produktion i koncentrationslägren. Ingen ville ha produktionsresultatet. Det var praktiskt taget bara Wher-macht som kunde beordras att beställa slavprodukter. Intresset för att ta hand om människor genom att hålla slavar minskade. Det gällde att finna någon ny samhällsordning som tog vara på de möjligheter till framsteg som jordbrukets överskott möjliggjorde. Efter Moses fiasko med kollektivt ägande hade judarna lärt sig mycket om hur man hanterar ägande. Moses hade dragit ut i öknen med en nomadstam som han lurat med sig för att skapa ett samhälle byggt på kollektivt ägande men han fick inget gehör för denna ide. Det var bara genom löften om det förlovade landet, löften om att eländet snart skulle ta slut, som han lyckades hålla modet uppe hos folket. Drömmar om kollektivt ägande hade åter dykt upp bland esseerna som fått en ledare i Jesus. I den första kristna församlingen försökte man tillämpa kollektivt ägande. Alla som anslöt sig måste sälja allt de ägde och lämna pengarna till apostlarna som fördelade dem bland medlemmarna. En metod som bara fungerade så länge man hade ett stort inflöde av nya förmögna medlemmar. När det sinade fick man en handgriplig demonstration av fattigdom. När kejsar Konstantin på 300-talet började se kristendomen som användbar hade man kommit över de värsta misstagen. Man hade förstått att kollektivt ägande inte fungerade men man hade ändå kvar ett rykte om en ekonomisk gemenskap som tilltalade fattiga och slavar som såg kollektivt ägande som bättre än deras totala frånvaro av ägande. Man kunde alltså bygga på judiska erfarenheter, på kristna erfarenheter och man hade en ganska väl utvecklad romersk rättsordning. Med dessa ingredienser kokade man en samhällssoppa som byggde på en privat äganderätt som skulle garanteras av en överhet som legitimerades via religionen. Ingen skulle längre behöva försvara sina ägodelar med våld. Överheten skulle garantera den privata äganderätten och ingripa mot alla former av stöld. Men en förutsättning för att detta skulle bli trovärdigt var att man kunde hindra överheten från att stjäla. Man försökte därför bygga ett hierarkiskt system där alla hade någon över sig. Om någon försökte stjäla skulle man kunna vända sig till en högre nivå i hierarkin för att begära rättelse. Och med en monoteistisk religion kunde man sätta Gud i toppen på hierarkien. Man behövde alltså en monoteistisk religion som predikade underkastelse under en hierarki och som förstått behovet av att värna privat ägande. En sådan gick att vaska fram ur det ganska förvirrade utbudet av religiösa riktningar som uppstått ur den tidiga kristendomen. Övergången till jordbruk hade medfört ett enormt produktionsöverskott. Ett jordbrukarpar som arbetade så att de tillfredsställde sin arbetslust kunde producera tillräcklig för dussintals människor. Resultatet blev att produktionen räckte för att försörja även många egendomslösa människor. Medeltiden innebar att man började försöka ta itu med problemet att utnyttja även den kapacitet som de egendomslösa innebar. Ett steg på den vägen var att göra privat ägande så enkelt att många fler kunde äga något. Genom att skapa en överhet som skulle värna äganderätten avlastade man ägaren uppgiften att vid behov försvara sin äganderätt med våld. Det innebar att många som tidigare varit hänvisade till att söka beskydd som slavar eller hjon kunde skaffa sig ägodelar. Men man insåg, faktiskt klarare än vad vi gör idag, att det fanns människor som inte klarade uppgiften att leva som självständiga ägare. Att det fanns människor som behövde det skydd som en slavägare kunde ge eller den gemenskap som kollektivt ägande kunde ge. Och man insåg att det fanns ett problem med en stor överkapacitet. Hur skulle man använda förmågan hos en stor grupp egendomslösa som inte behövdes för att producera mat, kläder och bostäder åt alla? Även här såg man religionen som en framkomlig väg. Genom att utforma en ny religion kunde man i den lägga in riter och andra aktiviteter som gav sysselsättning utan att bidra till överproduktionen. Man skapade ett klosterväsen där munkar och nunnor ägnade sig åt tideböner och liknande. Och inom klostren kunde man tillämpa kollektivt ägande utan att det störde samhället i övrigt. I ett Europa där folktätheten ökat så att man fått allt större problem att hävda en våldsbaserad äganderätt kom alltså kristendomen som en möjlighet att bygga upp en privat äganderätt baserad på en överhet som legitimerades av religionen. Men utan den totala underkastelse som Bhagavadgita predikar. Man kunde använda judarnas kunskap om ägande genom att kristendomen kunde ses som ett vidareförande av judendom även till dem som inte godtogs som judar. Man kunde plocka ut det bästa av romersk rätt och grekisk kultur och även lyssna på germanska ideer. Metoden fungerade. Till och med vikingar som ägnat sig åt plundringståg insåg att det var bättre att handla enligt kyrkans regler än att ständigt behöva vara beredd till våld. När Mohammed började läsa upp sin koran hade kristendomen hunnit bli en etablerad religion. Han kunde därför plocka erfarenheter från judar, gamla arabiska föreställningar, grekisk filosofi och från kristna. Mycket av det som vuxit fram inom kristendomen som rättelser av begångna misstag kunde han lägga in som färdiga "sanningar". Resultatet blev därigenom tydligare än i kristna urkunder. På 600-talet kände sig antagligen araberna som en undervärderad grupp. Den framväxande kristendomen hämtade kunskap från judar, romare, greker och germaner men mycket lite från araber. Och historien om Ismael som den utstötte andrarangssonen hade i tusentals år plågat deras självbild. En okunnig kameldrivare som till råga på allt var analfabet kunde därför personifiera denna undervärdering och dra till sig anhängare som såg en möjlighet att gå förbi både judar, romare och kristna. Att Muhammed varken kunde läsa eller skriva gav hans upptecknare möjlighet att påverka utformningen av Koranen. Troligen har de sorterat bort en del tokigheter även om slutprodukten har kvar mer än nog av okunnighetens fräschör. Muhammed använder, liksom t ex nazisterna, metoden att stärka den inre sammanhållningen genom att utmåla en yttre fiende. En fiende som det är fritt fram att plundra. Liksom nazisterna använde judarna som yttre fiende definierar Muhammed "de otrogna" som yttre fiende. Även om han i Koranen betonar att såväl islam som judendom och kristendom bygger på Gamla Testamentet och att anhängarna har en gemnskap i att de utgör "Bokens folk" gäller att när han nu uppenbarat det slutliga steget till islam är det bara de som tagit detta steg som har människovärde. Det är en Allah behaglig gärning att lura en otrogen. Med sitt enklare budskap och tydligare levnadsregler tillsammans med en aggressiv marknadsföring kom islam att få snabb spridning. Vid denna tid var islams lagregler i många avseenden moderna och framstegsvänliga. Och genom att de fanns färdiga i Koranen kunde de snabbt antas och tillämpas. Men detta har allt mer vänts från en fördel till en nackdel i takt med att det samhälle som Koranen försökte reglera har blivit en passerad dåtid. Vi anser nu att det råder consensus kring privat äganderätt, att vi inte behöver religionen för att legitimera den. Vi skiljer kyrkan från staten och avvecklar den genom att medlemstalet sjunker snabbt. Vi har funnit att ett samhälle byggt på privat ägande med inslag av kollektivt ägande inom väl avgränsade institutioner ger minst behov av våld. Och med en penningekonomi baserad på påbudspengar har vi skapat möjligheter att detaljreglera ägande, både det privata och det kollektiva. Vi har flyttat rätten från spjutspets ände till en överhet som inte längre behöver en allsmäktig Gud som överhuvud. Och våldsbehovet har minskat. Men är minimering av våld ett tillräckligt styrkriterium? Är ett liv utan slagsmål en tillräcklig utmaning av vår förmåga? Knappast. Men varken kristendom eller islam har mer att erbjuda. Underkastelse och verkningslösa böneritualer räcker inte som meningsfullt livsprojekt. Inte ens att samla ägodelar i skydd av den privata äganderätten räcker längre. Så vi står inför ett enormt problem att finna meningsfulla uppgifter som ger oss möjlighet att fullt ut utnyttja vår förmåga. Såväl kristendom som islam växte fram som sätt att legitimera privat ägande och möjliggjorde ökad produktion som kunde fördelas med mindre våld. Nu behöver vi skapa förmögenhetssamhället som ger oss meningsfull användning för vår förmåga i en tid när vi lärt oss att producera livets nödtorft med allt mindre arbetsinsats. Varken islam eller kristendom ger oss någon vägledning. _____________________________________ ------------------ Åter till Vår karta och kompass? Åter till Bakgrund