2005-04-23
Lydnad, fattigdom och kyskhet
=============================
När medeltiden började hade man allt tydligare insett att slavproduktion gav
alltför låg kvalite. Varför beordra fram undermålig slavproduktion när man kunde
köpa fullgoda produkter som skapats på en fri marknad?
Kristendomen och senare även islam växte fram som system för att legitimera
samhällen som värnade den privata äganderätten. Alla, inte bara slavägare, skulle
ha möjlighet att äga något och det ankom på samhället att garantera denna
äganderätt även för dem som inte själva förmådde hävda den.
Kristendomen spreds till en början bland slavar som såg en möjlighet att kunna
förverkliga sina drömmar och deras strävan sammanföll med slavägare som såg en
möjlighet att kunna köpa produktionsresultat utan att behöva ta hand om dem som
producerade.
Men slavsystemet var inte bara ett system för produktion, det var också ett system
för omhändertagande. Vi matas med skräckhistorier om omänskliga slavägare men
verkligheten var naturligtvis att de flesta människor, då som nu, var hyggliga och
välvilliga, även mot slavarna. De flesta slavar kunde lita på att få hjälp av sin
ägare. Och slavägarna kände sitt ansvar för sina slavar.
Genom att samhället övertog uppgiften att värna äganderätten blev det lättare att
äga. Många slavar kunde friges och fungera som fria människor som försörjde sig på
en fri marknad. Men inte alla. Det blev några kvar som inte hade förmåga nog att
klara sig själva. Vad skulle de göra när det inte längre gick att ge sig som slav
till någon slavägare?
Tydligen förstod kyrkan detta problem med en klarsyn som vi idag tycks ha förlorat.
I de första kristna församlingarna hade man gjort försök med kollektivt ägande.
Resultatet blev, som vid alla andra försök, att kollektivt ägande inte är användbart
som samhällsgrund. Däremot kan det fungera för en liten, väl avgränsad grupp, som
behöver bli omhändertagen. Om man kunde sortera ut alla som verkligen var oförmögna
att klara sig själva skulle man kunna ta hand om dem i ett system baserat på
kollektivt ägande.
Det gällde alltså att sortera ut dem som saknade egen initiativförmåga och därför
behövde beordras och som saknade förmåga att ta hand om ägodelar. Det kunde ju också
vara lämpligt att inte dessa spred sina anlag vidare till kommande generationer.
Liksom vargflocken som bara tillåter vargar med hög rang att para sig skulle även
människan utvecklas genom att enbart föra de bästa anlagen vidare.
Resultatet av sådana funderingar blev ett klostersystem. Man skapade ett alternativ
till att ge sig som slav. Den som inte kunde klara sig själv fick en möjlighet att gå
in i ett kloster, d v s i en liten, väl avgränsad, krets med kollektivt ägande. Men
det var naturligtvis viktigt att denna möjlighet förbehölls dem som behövde den. Det
fick inte, som dagens sjukpeng, bli något som man kunde ta till när det passade för
att sedan lämna. Man måste för hela livet avstå från egna initiativ, privat ägande
och reproduktion. Man måste avlägga klosterlöften om "Lydnad, Fattigdom och Kyskhet".
Detta var ju inte så konstigt och och det var förbluffande förnuftigt. Om man hade
presenterat tankarna som de var kanske man hade fått en bred uppslutning kring dem.
Men det finns en egendomlig inställning att man måste ljuga även om det inte behövs.
Speciellt inom religion gäller att man aldrig får avslöja sina verkliga motiv. Lögner
har tydligen ett egenvärde. Klosterlöftenas enkla och praktiska motiv måste alltså
hållas som en väl bevarad hemlighet och gömmas bakom en helighetsfernissa.
Ju mer man lärde sig om produktionsteknik ju större blev överkapaciteten och ju
svårare blev det att slå sig fram på den fria marknaden. Överkapaciteten på marknaden
gjorde att det blev viktigt att klostren inte konkurerade ut marknadsprodukter. Man
måste försöka finna verksamheter som gav sysselsättning utan att störa marknaden. En
del av de uppgifter man skapade var uppenbart meningslösa som t ex tideböner men
klostren gav också möjlighet till produktion av sådant som marknaden inte kunde
hantera men som ändå kunde bli av bestående värde. En viktig uppgift blev att skriva
av böcker, en annan att odla kryddor och medicinalväxter och ytterligare en att ta
hand om sjuka och andra vårdbehövande.
Men många av klostrens uppgifter försvann. Boktryckarkonsten medförde att det blev
meningslöst att skriva av böcker. Kunskapen om örter ökade och man fann bättre sätt
att odla sådant som klostren specialiserat sig på. Och läkekonsten utvecklades mot
något som krävde en kunskap och skicklighet som sällan fanns bland de drop-outs som
sökt sig till klostren.
Klostersystemet klarade allt sämre av sin uppgift och genom att mycket få förstod
vari uppgiften bestod kunde man inte vidareutveckla och anpassa systemet till
förändrade behov. Förmågan till nytänkande fanns inte bland de få invigda. Så barnet
åkte ut med badvattnet.
Man ersatte kloster med kommunal fattigvård som så småningom ersattes med sjukkassa,
arbetslöshetsunderstöd, socialbidrag och förtidspension. Man förstod att det inte är
rimligt att vissa människor tvingas svälta i ett samhälle som dignar under sitt
överflöd. Det är inte rimligt att några svälter när man betalar bönder för att lägga
mark i träda. Hur mycket man än ljuger förstår alltför många att den sortens misär
beror på politikernas och prästernas klantighet.
Välfärdssamhället har hjälpligt lyckats klara uppgiften att ge alla mat, kläder,
bostad, undervisning och vård men det räcker inte längre. I den kristna förkunnelsen
ingår att "människan lever inte av bröd allena". När klostren skapades tycks man ha
förstått detta. Man försökte finna sätt att ge även munkar och nunnor möjlighet att
använda sin förmåga och man försökte finna sätt att ta vara på detta. Men denna insikt
har alltmer bleknat och vi står nu inför problemet med enorma människoskaror som inte
förmår hitta engagerande livsuppgifter.
Romarriket gick under för att germanska stammar inte lyckades finna mer engagerande
användning av sin överskottskapacitet än att dra ut på plundringståg. Franska adeln
blev av med sina huvuden när de inte lyckades skapa en livsstil som kunde engagera de
sysslolösa skaror som drog omkring i Paris. Trots att dagens problem är ännu större
och tydligare stoppar vi huvudet i sanden och låtsas inte se det.
Vi försöker skapa brist på nyttigheter för att det skall framstå som meningsfullt att
producera dem. Men det är svårt att med entusiasm angripa problem som skapats av
onödigt krångel som skatter, tullar och redovisningsskyldighet. När vi nu går från
välfärdssamhället till förmögenhetssamhället måste vi förenkla våra regler så att
långt fler får möjlighet att utnyttja sin förmåga. Men hur vi än gör kommer det att
finnas några kvar som inte klarar att hantera sig själva. Vad skall vi göra med dem?
På medeltiden förstod man att de som inte kunde formulera egna livsmål, inte kunde ta
hand om ägodelar och inte kunde ta hand om sina barn behövde få order att lyda, ingå i
ett kollektivt ägande och avstå från barnalstring. Man skapade avgränsade kloster där
de som behövde det fick leva under "lydnad, fattigdom och kyskhet". Hur bör vi göra
idag?
I artikeln "FÖRSLAG TILL ETT NYTT EKONOMISKT SYSTEM" (se under Ekonomi) har jag
föreslagit ett system med förmyndare som hjälper dem som behöver hjälp. Det skulle
kunna fungera om vi kan kan skapa så enkla regler att gruppen som behöver hjälp blir
mycket liten. Men kanske finns det ännu bättre sätt?
_____________________________________
------------------
Åter till Vår karta och kompass?
Åter till Bakgrund