Pastor Perssons Poesiafton av Sten Andersson Pastor Persson har egentligen aldrig varit någon riktig pastor men han har ibland kallat sig för själasörjare eftersom han då och då suttit på sin kammare och varit lessen i själen. Det är då han har tröstat sig med ord som rimmar Här är en dikt från en poesiafton som han höll en gång och till vilken det inte kom en jävel Jag har ett minne från min barndom jag är inte särskilt stor jag sitter på en bänk bredvid min religiösa mor och hon har tagit med mig till missionshuset på orten fast jag nog helst gått hem redan när vi kom till porten Rätt tråkigt har jag och predikan den är rent omöjlig att förstå men det finns änglabilder där i taket som jag tittar på dom plutar med sin mun som när man pussar Guds ansikte är inte målat uppå takets bräder där men se en flik av skägget hänger ner bland molnens tussar det får väl duga som en bild av hurdan Herren är Det var en vacker sal så stor och fin Och genom mångfärgade fönster trängde ljuset in i taket spelade reflexer utav solen jag satt där som i trans med blicken mot det höga men det som ännu mera frestade mitt barnaöga det var nånting som hängde ned från predikstolen det var en duk med tecken på jag blev så nyfiken på texten så att mamma måste hjälpa mig att tyda den där stod att Gud är kärleken Och Gud han satt däruppe han och tittade på allt med kärleken som värmde allting som var kallt han hade makt att styra allting rätt till slut och ifall barnen skulle råka illa ut så skickade han änglarna att hjälpa och beskydda dom hade kläder som satt på utan att vara sydda. Så sjöngs det några sånger och spelades därtill när vi gick hem var mamma sur för att jag inte suttit still Så vackert var det uti Herrans tempel men ute i den vida världen fanns exempel på människor som förolyckats, dödats utav tromben på radio fick man höra om den fruktansvärda bomben Och Gud vars kärlek skulle ställa allt till rätta han gjorde uppenbarligen ingenting åt detta Hans änglar uteblev när barnen var i fara blev mänskor dödade så fick det bara vara Och även fast jag själv förskonades ifrån att lida så var det ofrånkomligt att det onda fanns Där ute såg jag världen från en annan sida och om det fanns en gud var världen inte hans Guds kärlek och hans änglar ja det var en vacker saga den fick man leva utan det var bara att beklaga och det som stod på predikstolen det var inte sant och fanns en sanning lät den inte likadant Nu har det gått en tid och jag har blivit stor och solen skiner in genom mitt fönster den silas genom löv och bildar mönster den ger mig minnen utav änglar och av mor och texten på den duk som hängde ner från predikstolen som jag tydligt ser jag läser texten om och om igen fast från en annan sida vill jag tolka den Nu har jag andra bilder nu av tid och rum och skapelsens mysterium Guds röst kom inte från det höga jag tror att allting skapas inifrån ja själva undren var nog ganska tröga och dom kom inte som spektakulära dån Nej jag tror inte att det var ett himla rytande jag tror att livets skapelse var stum jag tror att urcellerna kommit flytande i små små tussar utav havets skum och säkert har de lagt sig vid en sandig strand som bilden av Guds vita skägg ibland Den flik utav Guds skägg jag såg i taket var nog ett litet moln som målats där en dekoration där uti tabernaklet men det som gäller om min bild av skägget är att det som finns i yttervärlden räknas föga mot det man skådar med sitt inre öga och jag har slutat söka kärlek i ett tak för det finns bara bräder där med färger på det som ska rädda världen är en annan sak och inom bättre räckhåll för vad vi kan nå Och just där nöden är som störst där vassa eggar hotar livets sköra tråd där människor förgås av törst och längtan efter rättvisa och nåd där ondskan tror sig viss att vinna där kan du kärleken, den allsmäktiga finna Och ibland bulletinerna om alla morden aå fick ibland man också höra orden när de som varit Auschwitzfångar har berättat sina öden och det har hänt att de har dömts till döden men har fått leva när en annan tagit just deras plats där ondskans skarpa svärd har slagit Och fastän ondskan rustar sig med stål så finns från tid till tid det vittnesmål om människor som vågat trotsa den och visat oss den makt som finns i kärleken och man har funnit vägledning i själva ondskans läger att tänka på den där som sa Ge bort allt vad du äger och han gav bort sitt liv som pant på att det som han lärde ut var sant Ja kärleken kan växa där i skuggorna i dödens dal och fastän ondskans handlingar är utan tal så flyter här och där som skum på tidens vågor de gärningar som hindrar världen att gå under de ord som läker själens svåra plågor beröringen som lindrar smärtans värsta stunder det finns en kraft från individ till individ av evighet men ändå här i rum och tid en energi som avgör själva livets öde och vill du ha ett större namn för detta flöde så kan du ha din egen tolkning utav predikstolens bud och du kan kalla kärleken för Gud men vill du lägga kärleken i helighetens famn så minns att mycket ont har gjorts i kärleks namn och många krig som förts med heliga motiv har bara varit svepskäl för att släcka mänskoliv och de som hatar som gör allting fult och kallt dem kan du finna nästan överallt Guds värsta fiender dom visar helst sin styrka genom att predika i hans egen kyrka Och söker du en kärlek som kan försätta berg så är den inte solkig av egennyttans färg den måste likna något rent och vitt om det ska vara kärleken som inte söker sitt och inte söker hämnd för en påstådd oförrätt och inte skadar livet på något annat sätt Ja, det som nu blir kvar av bilden i det höga fast det nog inte alls var målat där är det som lyste för mitt inre öga ett skägg av den som haver barnen kär så mycket har förgått i världens vimmel och den försvann min vackra änglahimmel men jag har lärt mig denna regel att det man äger, det man har är det som bränt sig in och stannat kvar och ännu skymtar där i själens spegel Det som jag äger från min barndoms bönehus det är en liten liten fläck men den är ljus det är en bild jag vill med barnets blick betrakta den är så vit som skalet på ett ägg och den är fliken av Guds vita skägg och det är ändå inget att förakta Detta är så vitt man vet den text som lästes vid pastor Perssons poesiafton. Den kan komma att ändras i detaljer genom vittnesmål från någon av de närvarande änglarna _______________________ ---------------- Åter till Samtliga artiklar som förekommit under rubriken Gäster Åter till Bakgrund