Denna artikel var införd i Arbetet/Nyheterna 1998-10-20
Nobelpriset och finanskraschen
------------------------------
Valet av årets nobelpristagare i ekonomi Amartya Sen visar att den
nyliberalt inriktade priskommittéen är på full reträtt. Förra årets
mottagare av Riksbankens pris i de ekonomisk vetenskap till Alfred
Nobels minne blev en skandal.. Nobelpristagarnas egen jättefond för
högriskaffärer i derivat kraschade, utlöste ett börsras och höll på att
utlösa en härdsmälta på världens finansmarknader.
Endast nytt kapital på 3,65 miljarder dollar (28 mdr kr) från 16
jättebanker kunde onsdagen den 23 september tillfälligt rädda
nobelpristagarnas riskfond Long-Term Capital Management (LTCM). Bankerna
tvingades ta över hela riskfonden, inklusive alla framtida förluster på
avvecklingen av de absolut svindlande affärerna. Europas största bank,
UBS i Schweiz, är skakad. Dresdner Bank och andra tvingas erkänna
förluster. Bankernas LTCM-förluster har redan utlöst ett börsras på
bankaktier i hela världen och kommer att skörda ännu större offer
alltersom fler förluster kommer fram.
Nobelprisbelönta affärer
De båda nobelpristagarna Myron Scholes och Robert Merton har nu
avslöjats bland de största spelarna i hela riskfondsbranschen. 1994
skapade de riskfonden LTCM ihop med stjärnmäklaren John Merriwether
(betyder "vackert väder"!) från Salomon Brothers och den f.d. vice
centralbankschefen i New York, David Mullins. Med sådant ledargarde
kallades LTCM för "hedgefondernas Rolls Royce!".
Enligt New York Times (26 sept.) hade LTCM, med ett kapital på 2,2
miljarder insatt av placerare som säkerhet, kunnat låna från banker för
att köpa värdepapper för 125 miljarder dollar. Med dessa värdepapper som
säkerhet (trots att de redan var intecknade) kunde LTCM göra
derivataffärer till ett nominellt värde av 1250 miljarder dollar. Det
gav en hävstångseffekt på 1:568. Med en dollar som insats kunde de spela
med 568 dollars värde. Det är fina odds om det går åt rätt håll. Andra
uppgifter talar om derivatbelopp upp till 3000 miljarder dollar och att
bankerna själva kopierade LTCM:s vinstmetoder till lika stora belopp.
Detta höga spel, som kunnat byggas upp på bara fyra år, skänktes extra
trovärdighet av nobelprisutdelarna, den svenska Riksbanken och Kungliga
Vetenskapsakademin. Priset gavs för den matematiska formeln för
derivathandel, men den kunde inte förhindra kollapsen. I själva verket
var räknemetoderna orsaken till kollapsen, eftersom de enbart byggde på
historiska data om den tidigare kursutvecklingen. När krisen samtidigt
slog till mot Asien, Ryssland och Latinamerika, något som aldrig hade
hänt förut, rasade LTCM:s placeringar som ett korthus.
Trots all tal om finansmarknadernas globalisering kunde LTCM:s alla
experter inte förutse att alla marknader var förbundna, just genom deras
egna spekulationers världsvida kasino. Spekulationen på en kontinent
värdesäkrades från den ena kontinenten till den andra. De spekulativa
flödena dominerar totalt över den reala ekonomin, som bara motsvarade
någon enstaka procent av omsättningen på finansmarknaderna. Förluster i
Asien och sedan i Ryssland tvingade spekulanterna att sälja även i
Latinamerika för att täcka sina förluster. När krisen slår till på ett
håll spred i stället spekulanternas panikförsäljningar krisen. En kris
på derivatmarknaden för yen/dollar ledde till panikförsäljningar så att
Stockholmsbörsen föll med 7 procent på en dag osv.
Nobelprisekonomerna kunde inte hålla reda på fundamenta trots sina
avancerade datorer och sofistikerade analyser. De såg inte att den reala
ekonomin var för liten för att garantera och ge avkastning åt en så
gigantisk värdepappersbörda. LTCM:s insatskapital föll enligt Washington
Post från 4,1 miljarder dollar den 1 augusti till 600 miljoner den 22
september. På 55 dagar utraderades 90 procent av placerarnas kapital.
En ny reduktion
Läxan kan knappast bli tydligare. Spelandet med värdepapper och valutor,
som så sent som förra året hedrades som den högsta vetenskapen, är nu
solitt misskrediterat. Nu måste de nyliberala kvacksalvarteorierna också
kastas ut från Riksbanken.
Riksbanken måste inriktas på att skydda landet från de panikvågor mot
börs, valuta- och penningmarknad som deras pristagare givit upphov till.
Först och främst måste Riksbanken skydda det svenska folket och hålla i
gång den reala ekonomin och sysselsättningen. Det förutsätter att
Riksdagen har kontroll över riksbanken och i samarbete med regeringen
håller i den ekonomiska politiken.
Styrelseordföranden i tyska Dresdner Bank Bernard Walter avgav ett
heligt löfte den 1 oktober att hans bank "aldrig mer" skulle satsa en
enda mark i en riskfond. Det är tyvärr för sent. Bankerna är djupt
indragna i derivatbubblan, som är mycket större än fastighetsbubblan
1991. När förlusterna från derivatkollapsen dyker upp kommer de att
kräva att Riksbanken trycker sedlar för att hålla spekulanterna likvida.
Denna gång finns inte pengar att rädda dem ens till priset av tusentals
företag, 200.000 industrijobb och orimliga nedskärningar i
statsbudgeten, som i den förra bankkrisen.
Om bankerna krascher måste de få reda ut sina spelskulder själva. Det
kan ske med ett vanligt konkursförfarande där banker, som förlorat sitt
egna kapital, helt fryses ned. Samtidigt kan bankerna dagen därpå öppnas
igen med pengar från riksbanken. Det kräver att riksbankens och statens
pengar ransoneras till hålla i gång den reala ekonomin och inte används
för att stöda bankerna i alla väder och till varje pris.
Riksbankens krediter till bankerna får inte sprättas iväg till att täcka
bankernas förluster. Riksbankens lån till bankerna får inte gå in i den
konkursade delen av bankerna, utan exklusivt användas till betalningar
av varor, löner och pensioner genom de reorganiserade, nyöppnade delarna
av bankerna. Allteftersom bankkonkurserna reds ut kan privata sparkonton
och andra säkrade tillgångar stegvis överföras från den konkursade delen
till den reorganiserade delen av bankerna, och "upptinas" igen. Statens
garanti på upp till 250.000 på privata bankkonton kan användas för att
åter öppna privatkonton.
Så gjorde Roosevelt i bankpaniken 1933 i USA, och så skulle Karl XI ha
påbörjat sin stora Reduktion om han hade gjort den i dag. Det är dags
att dra in bankernas och finansmarknadens "förläningar" i form av
speltillstånd med hela länders välstånd. Spekulation i derivat och
valutor kan stoppas med hjälp av en enkel omsättningsskatt på 0,1
procent och krav på kapitalavsättning. Valutorna kan läggas fast och
kopplas till varuhandel och reala investeringar. Det gamla systemet med
kassakvoter och placeringskrav kan åter styra bankerna,
försäkringsbolagen och andra fonder tillbaka till att finansiera
expansion av real ekonomi och sysselsättning.
Grundlagsändringen, som kommer att överlämna makten över riksbanken till
en ekonomisk oligarki, har bara röstats igenom en gång. Under hösten
återstår en omröstning i den nyvalda riksdagen. Möjligheten finns att på
mållinjen återföra riksbanken till folkets kontroll under riksdagen, och
att ge den i uppgift att skydda och med produktiva krediter expandera
näringslivet och infrastrukturen för att trygga full sysselsättning.
Förödelsen efter de högspelande LTCM-ekoomerna Merton och Sholes, som
fick Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne,
understryker bara ytterligare behovet att lämna den nyliberala ideologin
som styrt avregleringen av finansmarknaderna och riksbanken.
Civilekonom Ulf Sandmark
Vällingby
_____________________________________
------------------
Åter till Samtliga artiklar som förekommit under rubriken Gäster
Åter till Bakgrund