Tal vid studentjubileum i Karlstad 13 maj 2000
Gunnar Olsson
Kära vänner, 1955, 6 maj, eftermiddagen klockan tre. Det var då det äntligen hände,detta efterlängtade att för sista gången slippa ut ur det här huset. Inte längre gymnasist i tillplattad hatt a la swingpjatt, men nykläckt student i kritvit mössa. En klassisk övergångsrit, en skock kacklande kycklingar förvandlade till fnittrande småhöns och sprättiga ungtuppar. "Mogenhetsexamen" var ordet för dagen - en språklig invention av tvivelaktig karaktär. Vi är alla yngre än vi tror. Och just därför löper livet vidare, den ena puberteten jagande den andra. Evigheternas evighet, kretslopp utan slut - åtminstone så länge lusten och generna fungerar. Och så plötsligt - som en blixt från klar himmel - insikten att livet självt är blott en dag ett ögonblick i sänder.Men visst gör det ont när knoppar brister och leder värker. Varför skulle annars pensionen tveka? I mitt eget fall dock inte längre än till den 1 september, den dag då den lagstiftade diskrimineringen slår sina vassa klor i 350911-6210 Olsson. En övergång minst lika omvälvande som den i maj -55. Men nog är det en skam, en fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter personnummer, att det blivit lättare för en tjugofemåring att väljas in i Riksdagen än för en sjuttioåring att utnämnas till statsråd. Allt var inte bättre förr, allt var inte sämre heller.För även om vår skola ofta var grym, var den ändå förvånande rättvis. Vad erbjuds då dagens unga i stället för den utbildning de förvägrats? Maxtaxa på dagis! Bredband i Finnskogen! Kunskapslyftet - det stora språnget! Omöjliga tanke, men rodna månde de statsråd som i sin arrogans ordinerar åt andra en medicin de själva aldrig prövat på.Broiler utan tillbehör, tentamensuppsatsen uppslukad av en tredskande dator. Potentaten skanderar: 'Upp till kamp för momsens bevarande. Köp en bok, betala för två!" - "Häftigt," deklarerade chokladflickan. När väl detta sagts, då påminns jag ännu en gång om guden Janus, denne säregne romare som begåvats med två ansikten och därför i samma ögonkast kunde skymta en glimt av både det förgångna och det framtida.Välsignad med den egenskapen är Janus ingenting mindre än Makten själv, portvakten som i ensamt majestät bestämmer vad som skall räknas hit och vad som skall räknas dit. Herre och mästare över alla initieringsriter: abiturient på tisdag, student på onsdag; under våren oavsättlig, till hösten belagd med yrkesförbud. Var god skölj, för i den här kliniken finns inget både/och, bara antingen-eller. Självklart fruktade lärarna de tillresta censorerna - det var ju de som sorterade agnarna från vetet. Och det vart morgon och det vart afton den stora dagen. Paradigmen återfinns där den kunde förväntas, i Första Mosebokens allra första kapitel. Därav framgår, att med sina händer gjorde Skaparen ingenting alls, allt han gjorde var att prata. Gud byggde inte världen, han yttrade den. Ingen hammare, ingen murslev, ingen passare, ingen linjal.Ord, bara ord. Varde! Och det vart. Det vackraste exemplet kommer från St Petersburg, denna bedårande stad med sitt vita ljus, tsar Peters fönster mot väster, en idé byggd i sten, ett dekret förverkligat. Ut ur härskarens mun flödade gator och kanaler, kojor och palats, prinsar och trälar, liv och död, fruktan och förhoppning, allt uppfört på omtvistad mark.Liksom senare i Tensta och Rinkeby blir det så tydligt att även om det materiella fungerar som politikens förtingligande medel, är undersåtarnas tankar det ideologiska målet. Trots detta hävdar många, att det socialt för-givet-tagna har sitt ursprung inte i våra föreställningar men i våra kroppar. Utan kropp, ingen tanke, en uppfattning som fått oss att hantera också det tänkta som om det vore en lekamen - vi har en framsida och en baksida, ett ansikte och en ända. Denna anatomiska egenhet sägs i sin tur förklara varför vi värderar framtiden högre än det förgångna, varför Staten betraktar unga nörder som lönsamma investeringsobjekt, gamla gubbar som avskrivet skrot. Alla vill ha siktet inställt, ingen vill gå in i världen med baken först. Men detta är knappast skäl nog för att förvandla den dubbelseende Janus till enögd cyklop, den allvetande guden till fördomsfull bastard. Mot denna bakgrund blir det så lättare att förstå vad Makt verkligen är: ett slags ontologiskt trolleritrick, en cirkusföreställning där magikern med språket som verktyg förvandlar sociala relationer till materiella ting, materiella ting till sociala relationer. Bröd och skådespel, CNN och SVT.Men även om orden gärna blir kött och tar sin boning ibland oss, blir de stundtals bara pannkaka. Trollkarlen snubblar på frackskörten, valfläsket kryllar av trikiner. Och värst av allt: de slantar finansministern snutit ur medborgarnas näsor accepteras inte längre som betalning för de två bröd och fem fiskar hans socialkollega förnumstigt lagt på de utsattas bord. Bra trollkarl måste i det läget klara sig själv. Se huk er i bänkan, för nu ä rä abrakadabra, simsalabim! Och när trollfingret pekat färdigt, då är gamla Sverige inte längre sig likt - inte ett välfärdsrike med ordning och reda och löning på freda - men ett land av fladdermöss. Betraktade underifrån ser människorna ut som flygande fåglar, ovanifrån som ludna råttor. Men i verkligheten är vi ju inget annat än vanliga fladdermöss, omöjliga att fånga i Maktens nät. Helt följdriktigt klassas fladdermusen bland det orena, lika tabubelagd som ostron, grisfötter och andra delikatesser från kategoriserandets gränsland. Kvickt in i mössan igen, ditt hornförsedda monster, för minns att hos oss får bofinkar inte se ut hur som helst. I detta fina land som är vårt, där tillråds vi ju dessutom att vara varsamma med orden, för hos oss vet alla att sanningssägarna blir brännmärkta, rövslickarna välsignade. "Kyss mig," sa kejsaren på balkongen och förvandlades först till nudist, sedan till en kvackande groda. Ingenting särskilt med det, bara att någonting måste ju talaren säga. Och detta var vad jag kunde hitta på. Men alldeles strax är det hela över och i samlad tropp vandrar vi vidare till kvällens fest, utan planer, ändå förväntansfulla och glada över att ses igen. Det är skönt att finnas till, särskilt som ingen är den andra lik. På vägen till balladen tänker jag så först på Gunnar Wennerberg, sedan på Gustaf Fröding. I deras sällskap börjar jag till och med undra om inte den avgörande skillnaden mellan dem och oss är att de består, vi förgår. Trots detta trampar vi vidare mot den hägrande taffeln, därtill uppmuntrade av Gluntens och Magisterns försäkran att Re'n han nalkas, glädjens gud, när han andas, doftar ljuvlig vår, torkas ögats tår, läkes hjärtats sår. Men sakta i Torggatsbacken! Ty medan Wennerbergs pekoral dunstar bort i punschens ångor, fylls tomrummet av skaramunkens varning att Den gode han är väl ej så god, som själv han tror i sitt övermod. Den onde han är ej sa ond ändå, som själv han tror, när kvalen slå. Thy skall du ej mycket berömma, ej mycket häckla och döma. God fortsättning, mitt herrskap! Lev inte som Du lär. Lär som Du lever. Vi ses vid kavaljerernas bord! _____________________________________ ------------------ Åter till Samtliga artiklar som förekommit under rubriken Gäster Åter till Bakgrund