Drömmar och makt ================ av Ulf Sandmark Denna artikel har varit införd i Ny Solidaritet Var och en som vunnit i spelet Monopol eller andra liknande spel har drömt om att ta leksaks- pengarna och gå till en affär och köpa något stort för dem. Den drömmen finns naturligtvis också hos den som sitter med dagens kasinopengar från börser och derivatbubblor, liksom hos den som skapar exotiska derivat och lockar folk att handla med dem för att spela skjortan av dem. En ny marknadsplats skapas, först med några låtsasspelare, "market makers"; sedan kommer de riktiga spelarna med riktiga pengar, precis som på vilket kasino som helst. Att frikoppla kasinots spelmarker eller låtsaspengar från den reala ekonomin är inte så lätt. Banker och andra mäktiga personer har bundit upp sig till spekulationen genom lån, egna fonder för sina kunder och egen spekulation. Det är här som hela maktfrågan kommer in och svårigheten att byta religion, som Leif Andersson skriver. Ska det ske ordnat så måste det ske genom vanliga konkursförfaranden, där man rensar systemet från de (fiktiva) värdepapper som saknar täckning i reala värden. Efter konkursen går dessa fiktiva värdepapper inte att handla för längre, de har blivit låtsaspengar. Orsaken till depressionen I sitt debattinlägg på sid. 3 analyserar Leif Andersson (se Innehållsförteckning tidigare material;Ekonomi,skatter;Om penningderivat) penningbildningen på ett liknande sätt som den franske ekonomen Jacques Rueff gjorde. De fiktiva värdepapperen kallade Rueff för "oäkta egendomsrätter", till skillnad från de realekonomiska som han kallade för "äkta egendomsrätter". Rueffsåg också nödvändigheten att skilja dem från varandra. När de oäkta egendomsrätterna kommer in i den reala ekonomin, sätts det likvärdiga utbytet av äkta egendomsrätter ur spel, menade han. Ur detta problem härleder han dessutom hela den centrala orsaken till marknadsekonomins återkommande kriser. Enligt Rueff leder den "fiktiva kapital- bildningen" till depression i fyra steg: 1 .Oäkta egendomsrätter i form av fiktiva finansiella fordringar uppstår och växer när den produktiva ekonomin inte växer i samma takt som de finansiella värdepapperen. 2. En "omfördelning" inträder i finanssystemet, från den för produktionsprocessen nödvändiga finansieringen till skapandet av dessa fiktiva värden. 3. Den fiktiva kapitalmassans tillväxt blir beroende av en direkt nedmontering av den reala ekonomins produktionspotential. De materiella och personella produktionsmöjligheterna i ekonomin "förbrukas", för att slutligen "stanna av". 4. Den fiktiva kapitalmassan faller till slut ihop, eftersom den får ett allt mindre och till slut nästan inget materiellt innehåll. Det fiktiva kapitalets sammanbrott är dock inte slutet på den ekonomiska krisen, eftersom den reala ekonomin för- blir paralyserad av sammanbrottet. Att skilja ut fiktiva värdepapper Rueff som var den franske presidenten Charles de Gaulles ekonom, var en av huvudarkitekterna bakom det franska ekonomiska undret, som drogs igång efter kriget och 50-talets ekonomiska kris. Det krävdes hans klara huvud och de Gaulles starka presidentmakt för att stenhårt hålla i valutan och krediterna så att den fiktiva kapitalbildningen hölls tillbaka och produktionen istället ökade. På Rueffs förslag passade man också på att eliminera fiktivt, fr.a. kriminellt, kapital i samband med de Gaulles valutareform, då de gamla francen växlades in mot nya, "tunga" franc. Se vidare (1) en artikel i NyS nr2/94,som inom kort finns på EAP:s hemsida, under rubriken arkiv/ekonomi, (2) Jacques Rueffs bok från 1948, "Den sociala ordningen", som tyvärr inte finns på svenska, liksom (3) Alexander Hamiltons rapport till USA:s kongress om nationalbanken, som finns på engelska. _____________________________________ ------------------ Åter till Samtliga artiklar som förekommit under rubriken Gäster Åter till Bakgrund