2000-03-30
Leif Andersson
Henriksbergsvägen 104
136 67 HANINGE
Tel 08/777 45 33
e-post leif.andersson@haninge.mail.telia.com
Hemsidor http://go.to/lean1
http://come.to/lean
Om trehället - igen
====================
För att kunna visa ett samband måste man ofta förenkla och sortera
bort ovidkommande detaljer.
Låt oss se på en förenklad värld där människor bara har två behov,
mat och kläder.
I denna värld finns två individer A och B.
A:s stora intresse är att göra mat,men han tycker det är tråkigt att han
även måste göra kläder.
B:s stora intresse är att göra kläder,men han tycker det är tråkigt att
han måste göra mat.
A och B kan båda tjäna på att bilda ett samhälle,ett tvåhälle,där de kan
samverka så att A gör all mat och B gör alla kläder.De kan t ex träffas
en gång varje månad och byta mat mot kläder.På det viset får båda vad
de behöver och båda får ägna sig åt det de tycker är roligt.
Men de kan få det ännu bättre om de dessutom kan visa varandra upp-
skattning.Om A kan visa B att han tycker kläderna är fina och B kan
visa A att han tycker maten är god.Och ibland kan de ju också behöva
tala om att något inte blev riktigt bra.
Naturligtvis kan de säga varandra vad de tycker men det urartar lätt till
artighetsfraser.De behöver mer påtagliga uppskattningsbevis.
Ett sätt att lösa detta är att använda pengar.A och B skaffar sig varsin
kassakista och köper av varandra.Nu kan A betala mer för de finaste
kläderna och B kan betala mer för den godaste maten.B får veta vilka
kläder A tycker om och A får veta vilken mat B gillar.Båda kan nu
anpassa sin produktion så att köparen blir nöjdare.Tvåhället har blivit
bättre.
Det finns en utbredd uppfattning att om A och B inte har så mycket
pengar i sina kassakistor så kan inte priserna bli höga.Man tänker: "De
kan ju inte betala mer än de har i kistan och då måste ju priset ligga under
det beloppet".
Men så är det inte!!
Om de träffas en gång i månaden och byter en säck mat mot en packe
kläder och betalar kontant måste priset på en säck mat och priset på en
packe kläder ligga under vad de har i sina kistor.Men om de träffas var
fjortonde dag kan de byta en halv säck mat mot en halv packe kläder.
Och då måste priset på en halv säck mat och priset på en halv packe
kläder ligga under vad de har i sina kistor.Vilket innebär att priset är
dubbelt så högt.Och ju oftare de träffas ju högre pris kan de ta ut.
Och skulle de komma därhän att A behöver köpa en rock som kostar
mer än han har i kistan kan han ju ta den på avbetalning.
Med dagens teknik kan vi i princip göra affärer på millisekunder.A
och B kan alltså "träffas" varje millisekund för att handla.Och då
kan de betala skyhöga priser även om de har mycket lite pengar i
sina kistor.
Det är alltså inte mängden pengar i A:s och B:s kassakistor som
bestämmer priser och därmed penningvärdet.Det som avgör prisnivån är
att A vid något pris säger: "Nej! Skall du ha så mycket gör jag mina
kläder själv". Och B vid något pris säger: "Nej! Skall du ha så mycket
gör jag min egen mat".
I tvåhället har A och B fått det bättre.Men de flesta människor har
betydligt större produktionsförmåga än konsumtionsbehov och den
tekniska utvecklingen har medfört att vår produktionsförmåga har
ökat.Både A och B får därför gå omkring och ha tråkigt en stor del
av sin tid därför att ingen vill ha den mat och de kläder de kan
och vill producera.
Till detta tvåhälle kommer en tredje individ C som varken är bra på
att göra mat eller kläder.A och B jublar! Äntligen kan de få göra mer
mat och kläder.
Men hur skall C visa sin uppskattning för den mat och de kläder han
från A och B?
C skaffar sig en sedelpress och börjar göra pengar.Nu kan han,liksom
A och B uttrycka sin uppskattning för god mat och fina kläder genom
att betala.
Därmed är vi åter framme vid en vanlig missuppfattning.Den mat och
de kläder som A , B och C köper förbrukas och försvinner men de
pengar C trycker samlas i A:s och B:s kassakistor.Man tänker sig
då att det skulle medföra att A och B börjar strö pengar omkring
sig så att pengar blir värdelösa.Och C kan ju också göra pengar
som han strör omkring sig.
Men så är det inte!
Vi har redan tidigare sett att priser inte bestäms av hur mycket
som finns i A:s och B:s kassakistor.Och C kan hjälpa till att
hålla priserna nere genom att vid något pris säga: "Nej! Skall
du ha så mycket gör jag min egen mat eller mina egna kläder".
A , B och C kan börja kalla C för "Offentliga sektorn" och de
kan alla inse att C bidrar till att alla får det bättre.Om inte
annat så ger C en anledning för A och B att ägna mer tid åt det
roligaste de vet,nämligen att göra mat och kläder.Att A:s och B:s
kassakista blir allt fullare är inte något problem om de inte
gör det till ett problem.Möjligen ställer denna tingens ordning
vissa krav på att C måste inse att han får sin uppskattning
genom att A och B accepterar hans pengar,inte genom att A och
B betalar pengar till honom.
Allt går bra så länge ingen får för sig att man bör ta från de
rika för att ge till de fattiga.Och kan man inte finna några
fattiga kan man nöja sig med att ta från de rika.Om man börjar
ta ifrån A och B pengar i form av skatter blir ingenting bättre.
Men A och B upplever inte längre de pengar de får in som ren
uppskattning.En del pengar får de för att de skall kunna betala
skatt och att tvingas lämna ifrån sig en del av den uppskattning
de fått upplevs som klander.Det blir mindre roligt att göra mat
och kläder.Det blir mindre över till C.Det blir inte lika viktigt
att bevara ett högt penningvärde när pengarna när som helst kan
bli indragna som skatter.Samhället fungerar allt sämre.A , B och C
drar sig tillbaka till sina datjor där de var och en gör sin egen
mat och sina egna kläder.
Men skulle de,trots allt,försöka fortsätta på skattevägen kan de
skapa ett system som,på papperet,ser mycket elegant ut.
De importerar ännu en invidvid D som får bli fogde.I detta fyrhälle
anställs C av D som därmed köper legitimitet för att driva in
skatter.Lönen till C får fungera som "ge till de fattiga".De får
alltså följande system:
B , C och D köper mat av A
A , C och D köper kläder av B
A och B köper "fogdetjänster" av D
D köper legitimitet av C
Alla säljer alltså något och får in pengar d v s uppskattningsbevis.
Men systemet fungerar inte därför att A och B (och kanske t o m C)
betalar för fogdetjänster av tvång,inte som ett bevis på uppskattning.
De kan inte själva välja hur mycket de vill betala och därmed börjar
de se penningvärdet som tvetydigt.När de får in pengar räknar de bort
den andel som de måste betala i skatt och betraktar enbart det de får
behålla som betalning.Allt mer pengar cirkulerar som omräkningsposter.
Dessa omräkningsposter representerar inga nyttigheter.Penninghante-
ringen får allt mindre koppling till det verkliga resursflödet (mat
och kläder).
När A och B slutar att se pengar som uppskattningsbevis och börjar
söka efter andra uttryck för uppskattning bryter penningsystemet
samman.
Att vårt penningsystem fortfarande hankar sig fram beror på att den
svarta marknaden har gett ett inslag av frivillighet i skattesystemet.
Det har varit möjligt att ge entydiga uppskattningsbevis genom att
betala svart.
_____________________________
---------------------
Åter till Från välfärd till förmögenhet
Åter till Bakgrund