2002-05-30
Leif Andersson
Henriksbergsvägen 104
136 67 HANINGE
Tel 08/777 45 33
e-post leif.andersson@haninge.mail.telia.com
Hemsidor http://go.to/lean1
http://come.to/lean
Framsteg och förmögenhetsekonomi
=================================
Antag att en på tusen får en ide som, om den förverkligas, skulle leda
till ett påtagligt framsteg. Antag att en på tusen har möjlighet att
förverkliga en ide. Det innebär att en på miljonen både får en ide och
har möjlighet att förverkliga den. Ett land som Sverige bör då kunna
bidra till utvecklingen med c:a tio framsteg per generation.
Hur många framsteg som görs i verkligheten beror till stor del på hur
vi definierar begreppet "framsteg". Med krav på att ett framsteg skall
innebära stor förändring blir antalet litet. Om man accepterar även
mindre förändringar blir antalet större. Men det går mycket väl att
ställa kraven så att svenska framsteg uppgår till c:a tio per generation.
En orsak till att det är svårt att komma på bra ideer är att vi inte vet
vad vi vill ha. Problemformuleringen är en viktig del i idegivandet. Och
problemformuleringar måste få spridning för att knna nå idegivarna. Med
förbättrade kommunikationsmöjligheter underlättas nya ideer. Det kan
alltså bli så att en på hundra kan få en god ide. Och med en
förmögenhetsekonomi där alla ges möjlighet att fullt ut utnyttja sin
förmåga kan alla förverkliga sina ideer.
Med oförändrade krav på vad som skall räknas som ett framteg innebär det
att Sverige inte kommer att bidra med tio framsteg per generation utan med
hundra tusen framsteg per generation!!
Vi kan få en situation där en procent av befolkningen ägnar sig åt att
förverklga egna ideer.
Med nuvarande produktionsteknik behöver tio procent av befolkningen ägna
sig åt produktion och distribution av livets nödtorft. Här finns alltså
meningsfulla uppgifter för tio procent av befolkningen.
Om alla får möjlighet att förverkliga sina ideer kommer naturligtvis några
att satsa på ideer som är feltänkta eller som ligger fel i tiden. Tio
procent av befolkningen kan komma att ägna sig åt dödfödda ideer.
Resterande sjuttionio procent kan då finna meningsfulla uppgifter genom att
hjälpa till att förverkliga andras ideer
undervisa
roa och underhålla
skapa konst
Även om det i de flesta fall är bättre att undanröja orsaken till ett
vårdbehov än att tillgodose det kommer det även i framtiden att finnas
meningsfulla uppgifter inom vård.
Det är alltså möjligt att skapa ett samhälle där alla kan ägna sig åt
uppgifter som de finner meningsfulla samtidigt som det utvecklas i en
takt som vi hittills inte kunnat drömma om.
Begreppet "nyhet" kommer att få en annan innebörd. Nyheterna kommer
inte att handla om hur många människor någon lyckats slå ihjäl eller
om senaste noteringen för narkotika enligt "Tullen beslagtog i går X kg
heroin till ett värde av Y kronor". I stället kommer de att handla om
de senaste framstegen och om hur dessa kan användas.
Ett sådant samhälle hade vi kunnat skapa för länge sedan. Men varför
gör vi inte det?
Utvecklingen av astronomi tog fart när man gjorde sig av med föreställningen
att man måste beskriva alla himlafenomen med hjälp av cirkelbanor.
Utvecklingen av kemi tog fart när man insåg att det fanns andra uppgifter
än att försöka göra guld.
Utveckling av medicin tog fart när man förstod att sjukdomar inte orsakades
av "ont blod" som man kunde tappa ut genom åderlåtning.
Och utvecklingen av ekonomi kommer att ta fart när man överger myten om
den materiella bristen.
Alltsedan Eva uppfann jordbruket och förverkligade sin ide i Paradiset har
vi inte haft någon materiell brist annat än lokalt vid sällsynta tillfällen
och då oftast självförvållat. Men varför håller vi då fast vid myten?
Att åstadkomma ett av tio framsteg ger glans, ära och inflytande. Att
åstadkomma ett lika stort framsteg som ett av hundra tusen ger mindre glans,
ära och inflytande. Ett sätt att förgylla sin egen insats är alltså att
använda sitt inflytande till att hindra andra.
I en bristekonomi brukar man fördela konsumtionsrätt med hjälp av någon
typ av markör, t ex pengar eller ransoneringskort. I dag är pengar den
dominerande markören för konsumtionsrätt. Men pengar markerar även rätt
att producera. För att producera behöver man tid, kunskap, råvaror och
verktyg. Allt detta hanteras som konsumtion.
Vi använder alltså våra pengar till konsumtion och produktion. Vanligen
prioriterar vi konsumtion högre eftersom vi måste konsumera för att
kunna leva.
Om man tar ifrån människor deras pengar kommer de därför i första hand
att avstå från produktion. Att "hushålla med knappa resurser" genom att
ta ifrån människor deras pengar är alltså ett sätt att hindra dem att
producera. Man kan på detta sätt sänka produktioen så att mycket få
skapar några framsteg och så att man faktiskt kan åstadkomma materiell
brist.
Så småningom insåg man att av de som kom till läkarbehandling dog fler
av behandlingen än av sjukdomen. Det gjorde att man började tänka om.
Det börjar bli dags att inse att försök att avhjälpa en obefintlig
materiell brist med bristekonomi enbart kan skapa brist, inte avhjälpa
den. Det är dags att tänka om.
Det är dags att skapa en förmögenhetsekonomi där alla får möjlighet att
utnyttja sin förmåga.
_____________________________________
------------------
Åter till Från välfärd till förmögenhet
Åter till Bakgrund