1984-08-24				1(7)



			SAGAN OM ADAMS FÖDELSEDAGSPRESENT



Leif Andersson

Henriksbergsvägen 104

136 67 HANINGE

Tel 08/777 45 33



Det var en gång ett litet land med stora skogar, rika

järnmalmsförekomster,bördiga ängar och ett klimat som gav

tillgång till värme och kyla,regn och torka,vind och

stiltje.Under de stora krigens tid undgick landet att

förstöras.När världen skulle återuppbyggas efter krigen kunde

landet leverera råvaror och andra produkter till omgivande länder

som fått sin egen produktion förstörd genom krigen.Landet

betraktades under denna tid som mycket rikt.



Men människorna i landet saknade,trots sin rikedom, självförtro-

ende.De trodde att bara utländsk kunskap var användbar.De trodde

att bara det de köpte och inte det de gjorde själva hade något

värde.De resultat som människorna i landet uppnådde betraktades

som värdelösa tills de togs tillvara i andra länder så att man

kunde köpa tillbaks dem.Nästan alla trodde att det alltid fanns

någon som visste bättre.I skolan fick man lära sig att det alltid

fanns ett facit och det trodde man gällde i verkligheten

också.Den som studerat en fråga och överlämnade resultatet till

sin uppdragsgivare frågade inte om det var användbart utan om det

var rätt.



Människor led av sitt dåliga självförtroende och sökte finna sätt

att stärka det.Man hade tidigare utsett duktiga medborgare till

beslutsfattare men det ledde till att människor kände sig under-

lägsna inför överheten och fick ännu sämre självförtroende.För

att komma till rätta med detta började man utse personer som inte

var duktigare än de som utsett dem.Inkompetens blev den främsta

meriten för beslutsfattare.En finansminister måste t ex visa att

han inte förstod ekonomi bättre än en vanlig bokhållare eller en

hemmaman som skötte hushållskassan.



Bland finansministerns viktigaste uppgifter ingick att ordna

ekonomin så att den gav utrymme för en offentlig sektor.Detta

försökte han göra genom att ta skatt på alla inkomster.Alla

förstod naturligtvis att de som skulle betala dessa skatter måste

höja sina priser för att få in pengar till skatten.Och alla

förstod att anställda inom stat och kommun inte betalade någon

skatt utan fick pengar av stat och kommun för att betala tillbaka

till stat och kommmn.Trots att man gick så långt att pengarna

återtogs innan de betalts ut tycktes finansministern inte förstå

har systemet fungerade.Han försökte bekämpa de ständiga pris-

ökningarna med höjda skatter.



När människor misslyckades ekonomiskt kunde de alltid trösta sig

med att finansministern var ännu dummare.Det kändes tryggt.Och

trygghet var det stora politiska slagnumniret i landet. "Vi har

råd med trygghet" sa alla politiska partier.

											2(7>





Och det hade man.Trots att skatterna gjorde det omöjligt att

producera skor,kläder, verktyg,möbler,bränsle,vissa livsmedel med

mera inom landet kunde man leva gott genom att köpa vad som

behövdes.Landet föreföll vara så rikt att det helt enkelt inte

gick att skapa fattigdom.



Finansministern var en stor beundrare av landets förste professor

i Nationalekonomi som bl a hade sagt: "Fattiga äro de nyttigaste

medlemmarna uti ett samhälle".Och han sörjde mycket att de

fattiga,trots alla skatter,var så få och blev allt färre.Med höga

skatter på arbete försökte han göra arbete dyrt och samtidigt

nettolönerna så låga att arbetare inte skulle kunna köpa

arbete.Nen ändå ökade inte fattigdomen.Han misstänkte att det

berodde på den s k svarta sektorn d v s att folk handlade med

varandra utan att betala skatt för allt.



En gång i tiden hade samhället hållits ihop av religionen.Det var

då viktigt att alla verkligen hade samma tro.För ett samhälle som

vilade på kyrkans moral var det nödvändigt att veta att inte

enstaka medlemmar hade andra moralregler.Man byggde upp en

omfattande organisation som kallades inkvisitionen och som hade

till uppgift att spåra upp och tillrättavisa dem som avvek från

den rätta tron.Religionens roll som samhällsgrund hade nu

övertagits av ekonomin och inkvisitionens av skattemyndigheterna

Inkvisitionens jakt på kättare d v s religiöst oliktänkande hade

ersatts av skattemyndigheternas jakt på ekonomiskt oliktänkande,

s k skattesmitare.Och liksom inkvisitionen använde sig skattemyn-

digheterna av ett angiverisystem.



Alla som köpte en tjänst måste ange säljaren.Alla måste sedan

varje år tala om vilka tjänster de sålt och ange köparen.Genom

att jämföra uppgifter om köpta tjänster med uppgifter om sålda

tjänster kunde skattemyndigheterna upptäcka avvikelser som kunde

vara tecken på självständigt ekonomiskt tänkande.



För att få den omfattande skatteadministrationen att fungera

använde man en väl utvecklad korruption.Privat korruption ansågs

visserligen vara ett svårt brott oeh man bevakade noga att inte

enskilda medborgare direkt köpte sin rätt hos enskilda

tjänstemän.Däremot ansågs det inte klandervärt utan rent av

hedrande när en tjänsteman agerade mot sin egen övertygelse för

att meritera sig för befordran.Den som hade makt att värdera och

utfärda meriter kunde alltså ställa krav på de tjänstemän som

bestämde vilka skatter människor skulle betala.Och de som hade

denna möjlighet var eftersökta kontakter för en stor svärm av

skatterådgivare.Man bytte inte pengar.Det hade varit alltför lätt

att avslöja.Men man kunde utbyta tips om goda penningplaceringar

mot tips om avdrag som inte skulle kontrolleras.Man kunde

samarbeta för att fälla personer som anlitade fel rådgivare och

ge skattemyndigheterna tillräcklig publicitet utan att man

behövde besvära vissa rådgivares klienter.

											3(7)



Och de rättsvårdande instanserna i landet såg som sin uppgift att

försvara det byråkratiska systemet genom att bemöta de klagomål

som framfördes.



För att stoppa t ex en företagare kunde man använda följande

metod:Taxeringsinspektören som skulle taxera företaget fick veta

att en orimligt hög taxering skulle betraktas som en merit.Han

kunde då med vilket svepskäl som helst,påföra företaget en

omöjlig skatt.Han kunde t ex räkna in taxeringsnämmndens nummer i

den taxerade inkomsten.Företagaren kunde då överklaga till högre

instans.I vissa fall där taxeringsinspektören kommit med ett

uppenbarligen dåligt svepskäl gav man uppskov med skattein-

drivningen.Så lät man tiden gå.Företagaren visste inte om

verksamheten skulle få fortsätta eller inte.Han kunde inte

planera för framtiden,han kunde inte lämna offerter som innebar

åtaganden på mer än någon månad,han kunde inte investera i

maskiner,han kunde inte köpa upp råvaror och halvfabrikat i

kvantiteter som gav rimliga priser o s v.Inom ett år brukade

företaget ha gått omkull men för säkerhets skull brukade man

vänta c:a 2 år med svar på överklagandet.



På det sättet kunde man stifta och följa förnuftiga lagar utan

att behöva ge enskilda människor någon rättssäkerhet.



Men allt fler började känna tveksamhet mot skattesystemet.Visade

det verkligen överhetens stupiditet?Som ekonomiskt instrument var

det naturligtvis odugligt men som förtryckarinstriment var det

inte bara bra utan rent av otroligt listigt.Så vem hade egent-

ligen lurat vem?0ch visst var det praktiskt att när som helst

kunna tipsa taxeringsmyndigheterna och få en odrägligt duktig

granne ruinerad.Men de flesta människor i landet var faktiskt

duktiga och tyckte det var tråkigt att aldrig våga visa det.



Försiktigt började man diskutera skatteproblem.Det blev tillåtet

att föra en debatt om skatteskalor,avdragsförändringar och

blankettutformning.Men givetvis kunde man inte tillåta att hela

systemet ifrågasattes.Allt för många med allt för stort infly-

tande hade byggt upp sin tillvaro kring de positioner de funnit

åt sig inom systemet.Och skattesystemet var ett utmärkt maktmedel

när det gällde att hålla diskusionen i schack.



Att skattesystemet till sist avskaffades berodde inte på att

landets makthavare tog sitt förnuft till fånga utan på att de

helt enkelt inte begrep vad som hände förrän det var för sent.



I en liten landsortsstad hade en gymnasieelev som hette Adam fått

en dator i födelsedagspresent av sina föräldrar.Han anslöt den

till telefonen och lät sina kompisar använda den för att göra

minnesnoteringar och meddela sig med varandra. Det blev snart

populärt att utnyttja Adams dator och han måste bygga ut

minneskapaciteten och ansluta fler telelinjer.

											4 (7)



Efter en tid hade omfattningen blivit så stor att Adam

konstaterade att han måste ordna den på något sätt.Så han sa till

sina kamrater: I fortsättningen kommer jag att registrera den tid

ni använder min dator.Var och en får använda den fem timmar i

månaden och om någon vill använda den mer måste han i utbyte

lämna information som är av intresse för andra.Ni får själva

bestämma hur mycket datortid ni vill ha i utbyte mot det ni

skriver in.Och jag låter datorn registrera hur många son tar del

av det ni skriver och hur mycket tid de använder för att läsa det

så att ni själva kan se hur interessant det ni kommer med är."



Det tyckte alla var 0 K.



Efter en tid sa en av användarna till Adam: "Hördu,kunde inte du

ge ut sedlar som visar att vi har tid tillgodo på din dator?Då

skulle vi enkelt kunna byta tid med varandra."



Adam tyckte det var en rolig ide så han lät trycka upp sedlar i

valörerna en minut, tio minuter,hundra minuter och tusen minuter.

När någon lämnade in material till minnet kunde han antingen få

tid på det konto som angav hans tillgång till datatid eller också

kunde han få sedlar.Om någon ville ha mer tid kunde han antingen

lämna in mer information eller lösa in sedlar för att fylla på

sitt konto.



Systemet visade sig fungera utmärkt och Adams databank fylldes

snabbt med interessant information.De ungdomar som inte deltog

märkte snart att de måste ha tillgång till denna kunskap för att

inte hamna utanför den gemenskap som gemensam kunskap ger.

Praktiskt taget alla ungdomar i staden anslöt sig till systemet.

Men alla kunde inte lämna information i utbyte mot tid.



En dag kom en användare till Adam och sa: "Jag är inte så bra på

att uttrycka mig men jag behöver mer tid.Jag tänkte höra om du

vill byta till dig den här minnesenheten som jag gjort i utbyte

mot datortid."



Det tyckte Adam var en utmärkt idé för även om han tyckte det var

roligt med datasystem hade han börjat bli lite betänksam när alla

fickpengarna gick åt till minneskretsar och databand.Han tog emot

minnesenheten och lämnade sedlar för ettusenfemhundra minuter.



Det började bli en innegrej att handla med Adams sedlar ungdomar

emellan.



Adam slutade skolan och flyttade hemifrån.Han upptäckte då att

han kunde köpa allt han behövde för sina egna sedlar och han

kunde alltså helt ägna sig åt att utveckla sitt datasystem.Via

sitt datanät fick han kontakt med en husägare som hade en våning

som inte gått att hyra ut och som han gärna upplät för ett par

hundra minuter i månaden.Dit flyttade Adam med sin dator.

											5 (7)



Adams sedlar fick allt större spridning.Även stadens handlare

började acceptera dem.



Först nu började taxeringsmyndigheterna ana oråd.



Det året sjönk inkomsterna i staden drastiskt.Speciellt visade

det sig att många ungdomar var s k arbetslösa d v s de hade ingen

anställning och därmed inga inkomster i vanliga pengar.Men trots

det anmälde de sig inte som arbetslösa hos arbetsförmedlingen.

Taxeringsinspektörerna satte igång med att i stor skala sköns-

taxera folk med den behändiga motiveringen:"Så liten inkomst kan

Ni inte ha."



När de som skönstaxerats försökte förklara hur de kunde leva utan

pengar kom det fram att de använde Adams sedlar.Den taxerings-

inspektör som hade hand om området där Adam bodde fick alltså i

uppgift att sätta stopp för verksamheten.



Frågan diskuterades även över datanätet.Resultatet blev att de

som fick skattekrav på grund av skönstaxering skulle erbjuda sig

att betala skatt med Adams sedlar.Och Adam lovade att ge skatte-

myndigheten alla sedlar de ville ha.För att kunna betala lät han

trycka upp sedlar i valörerna tio tusen minuter och hundra tusen

minuter.



Skattechefen lät kalla upp den taxeringsinspektör som skulle

hantera Adam och sa:"Det här är faktiskt en allvarlig situation.

Vi måste antagligen avskriva en massa fall.Vi kan inte ta ut

skatt i pengar för det har dom inga.Vi kan inte ta ut skatt i

varor för dels har dom inget att ta och dels kan vi inte lagra

och avyttra varor i den här omfattningen.Och vi kan inte ta ut

skatt i Adams sedlar för dom kan dom när som helst dra in och

ogiltigförklara.Du måste snabbt få stopp på det här."



Så taxeringsinspektören gick till sitt rum och skrev ett brev

till Adam där han meddelade att han hade skönstaxerats och på-

förts skatt med ett belopp som han var övertygad om att Adam inte

kunde betala.



Som väntat hörde Adam av sig och meddelade att han inte kunde

betala skatten.Och taxeringsinspektören förklarade att han

snarast skulle låta kronofogden mäta ut beloppet.



De enda utmätningsbara tillgångar som kronofogden fann var

datorn,databand och ett par lådor med Adams sedlar.Det tog han

med sig.Samtidigt arresterades Adam för skattefusk.



Dagen därpå bjöd taxeringsinspektören på tårta till kaffet.När en

av kontoristerna frågade om anledningen förklarade han att han

räddat landets ekonomi och berättade vad som hänt.



"Jag skulle vilja se deras min när de försöker handla för Adams

sedlar" slutade han.

											6 (7)



"Ja,låt oss gå ner till järnhandeln om hörnet och se om någon

försöker" föreslog någon.



När de kom in hade en kund just köpt en förpackning spik och

betalade med en tiominuters sedel som han fick två enminuts

sedlar tillbaka på.



Det fungerade tydligen inte som taxeringsinspektören tänkt sig.

Han gick fram till handlaren och sa:"Har du inte fått beskedet

att Adam har arresterats,datorn beslagtagits och alla band

raderats?"



"Jo" sa handlaren "Läste du inte avdelning Ek-5 avsnitt 843 innan

du raderade?"



"Nej" sa taxeringsinspektören "Men hur kan du fortsätta att

acceptera Adams sedlar?"



På det svarade inte handlaren men han log ett leende som fick

tårtan att vända sig i magen på taxeringsinspektören.



Väl tillbaka i stadens skatteskrapa kallade han till sig Adam för

att få en förklaring.Hela enhetens personal hade samlats.Taxe-

ringsinspektören började ana att han gjort bort sig och hade

helst velat tala med Adam i enrum.Men det kunde han inte säga

utan att visa att något var galet.



"Du är säkert bra på ditt sätt" sa Adam och vände sig till

taxeringsinspektören "Jag kan tänka mig att du är en trevlig

prisse i sällskapslivet.Men du dras tydligen med kårens

inteligens.Förstod du inte att det finns kopior på de band du

raderade och att det finns fler datorer än den du beslagtog.Idag

kan du säkert lösa in sedlarna på tio olika ställen."



Taxeringsinspektören kände hur han rodnade.Han hade tydligen inte

bara gjort bort sig själv utan skämt ut hela sin kår.Han kände

omgivningens tryck att han skulle försvara sig.



"Ånej" sa han "Du är väl inte så dum att du lämnar ut den infor-

mation du samlat på dig.Då skulle du ju bli överflödig i syste-

met."



"Javisst.Det är just det som är poängen.Ni tror hela tiden att

det här bygger på myten om den materiella bristen på samma sätt

som vanliga penningsystem men det gör det inte.Ni tror att

problemet är att vi har brist på materiella resurser och ni tror

att betalningsmedlens uppgift är att begränsa konsumtionen av

resurser.Ni tror att bristen på materiella resurser skall av-

speglas i en brist på betalningsmedel.Ni envisas med detta trots

att det uppenbarligen inte kan fungera.När ni konsumerar materi-

ella resurser minskar inte mängden betalningsmedel.När ni

producerar resurser ökar inte mängden betalningsmedel.Och vårt

problem är inte brist utan överkapacitet på allt som vår fantasi

kan föreställa sig.Betalningsmedlets uppgift är inte att begränsa

											7 (7)

konsumtion utan att fungera som ett uttrycksmedel för uppskatt-

ning.Att betala för en vara eller tjänst är ett utmärkt sätt att

visa producenten sin uppskattning.Med lite uppmuntran av varandra

producerar vi allt vi vill konsumera.Och mängden uppskattning är

inte begränsad.Vi behöver alltså ett betalningsmedel men det

finns ingen anledning att begränsa mängden för att skapa brist på

betalningsmedel.Att använda kunskap som myntfot är ett sätt att

ge betalningsmedlet ett stabilt värde utan att begränsa mängden.

Mängden kunskap och därmed mängden information som kan lagras i

en databank växer obegränsat.Och inlösning av sedlar minskar inte

databankens värde.Tvärt om ger spridning av kunskap flera

människor ökad möjlighet att tillgodogöra sig ännu mer informa-

tion.Snart,kanske mycket snart,kommer vi att inse att vi inte

behöver hålla fast vid myten om den materiella bristen.Vi kommer

att betrakta ekonomisk trosfrihet som en lika självklar rättighet

som religiös och politisk trosfrihet."



Alla lyssnade andäktigt och plötsligt förstod de vad Adam sa.



Det väckte åtskillig uppståndelse när en hel taxeringsenhet sa

upp sig samtidigt.Och Adams dom på två års fängelse för skatte-

flykt blev ett stort fiasko för domstolen."Adamdomar" blev en

synonym till justitiemord.Men det bidrog till att få de politiska

beslutsfattarna att förstå att det inte var någon mening med en

blodig kamp för en hopplös sak,att det var bättre att försöka

leda en ofrånkomlig utveckling än att försöka bromsa den.











              _____________________________________

                      ------------------





 Åter till Från välfärd till förmögenhet





Åter till Bakgrund