2003-03-16 Leif Andersson
Klädnypor, potatis och penningmängd
===================================
Antag att jag tillverkar klädnypor.
Jag kan inte leva på att äta klädnypor så jag måste byta dem mot mat.
Potatisodlare Nils Olsson har potatisar som jag kan äta och av någon
anledning behöver han klädnypor.
Jag är liten i maten så jag behöver bara en potatis i månaden och han
behöver en klädnypa i månaden. Detta är de enda behov vi har.
Varje höst när det är dags att skörda potatis lägger Olsson undan tolv
potatisar för att kunna förse mig med potatis och jag lägger undan tolv
klädnypor för att kunna förse honom med klädnypor. Så träffas vi varje
månad och byter en klädnypa mot en potatis.
Ett år bestämmer vi oss för att börja använda penningekonomi för våra
byten.
Vi använder oss av kronor som Riksbanken gett ut. Både Olsson och jag
skaffar två penningkistor som vi förser med löstagbara skyltar. På den
ena skylten står det "Gammal" och på den andra står det "Ny". I kistan
med gammal-skylten lägger vi tolv enkronor.
Nästa gång vi möts tar jag med mig en klädnypa och en krona som jag tagit
ur gammal-kistan. Olsson tar med sig en potatis och en krona som han tagit
ur sin gammal-kista. Jag köper en potatis av Olsson för min krona och han
köper en klädnypa av mig för sin krona. När jag kommer hem lägger jag den
krona jag fått av Olsson i ny-kistan och han lägger den krona han fått av
mig i sin ny-kista.
När ett år har gått har jag inga pengar kvar i gammal-kistan men i ny-kistan
finns det tolv kronor. Hos Olsson är det likadant. Jag lägger undan tolv nya
klädnypor för nästa år och byter plats på kistornas skyltar. Olsson lägger
undan tolv nya potatisar och byter plats på skyltarna på sina kistor.
Efter detta har vi återigen situationen att jag har tolv undanlagda klädnypor,
tolv kronor i gammal-kistan och tom ny-kista. Och Olsson har tolv undanlagda
potatisar, tolv kronor i gammal-kistan och tom ny-kista. Vi kan alltså även
det kommande året handla med varandra på precis samma sätt som förra året.
Så får landets finansminister för sig att han skall försöka höja penning-
värdet. Han tänker så här: "Om dom inte har så mycket pengar att röra sig med
måste dom sänka priserna för att kunna köpa och sälja lika mycket." Så nästa
höst säger han till skattmasen att ta sex kronor ur min kassakista och sex
kronor ur Olssons. Vi startar alltså året med bara sex kronor i våra gammal-
kistor. Hur skall vi hantera det?
Vi träffas och konstaterar att vi tycker det är bra att en klädnypa kostar en
krona och en potatis en krona. Vi bestämmer oss för att skita i finans-
ministerns påhitt. Vi handlar som vanligt.
Men efter sex månader har vi tomt i våra gammalkistor. Men det problemet har
en mycket enkel lösning. Vi byter bara skyltarna på kistorna efter sex månader
i stället för efter ett år. Och så är det bara att fortsätta som vanligt.
När skattmasen lämnat in pengarna smälte finansministern ner dem. Eftersom
utgivna sedlar och mynt är en del av statsskulden innebar detta att statsskulden
minskade. Men priserna sjönk ju inte. Så finansministern bestämmer sig för att
ta i hårdare. Han är inte särskilt klyftig så han säger åt skattmasen att ta
ifrån mig och Olsson alla våra pengar.
Statsskulden minskar ytterligare men Olsson och jag har hamnat i en situation
där det inte är någon mening med att försöka sänka våra priser. Hur lågt vi än
sätter priset kan vi inte betala. Vi måste hitta någon annan metod.
Ett sätt är naturligtvis att återgå till den gamla byteshandeln. Men det finns
också ett annat sätt.
Jag skriver på ett papper:
Jag, klädnypetillverkare Andersson, inlöser så snart jag kan denna sedel
med en krona.
Och Olsson skriver på ett papper:
Jag, potatisodlare Olsson, inlöser så snart jag kan denna sedel
med en krona.
Så tar vi med oss dessa papper i stället för kronor och handlar som vanligt. När
vi kommer hem lägger vi de papper vi fått i ny-kistan.
Nu har vi inte längre något problem med att pengarna tar slut. Eftersom vi gör
våra egna pengar kan vi skriva ut hur mycket som helst men det kanske ändå är
praktiskt att återgå till att växla skyltar på kistorna en gång per år vilket
innebär att vi bara behöver skriva ut tolv papper var. När ett år har gått får
jag alltså tillbaka de skuldsedlar jag skrev förra året i stället för att
Olsson skriver ut nya och jag betalar med de skuldsedlar Olsson skrev förra
året i stället för att jag skriver ut nya.
Vi börjar ana att vi är helt oberoende av riksbankspengar. Så länge vi har
förtroende för varandra kan vi skapa våra egna pengar. Oberoende av vad staten
och Riksbanken gör kan vi använda våra egna pengar och värdera dem som vi vill.
Skulle man besluta att avskaffa valutan kan vi fortfarande handla i kronor.
Skulle landet övergå till annan valuta t ex till Euro kan vi fortfarande skriva
ut våra kronsedlar och handla med dem. Och även om vi bestämmer oss för att
använda någon officiell valuta kan vi värdera den hur vi vill. Det är vi, inte
finansministern eller riksbankschefen, som bestämmer vilka priser vi skall
använda, d v s vilket penningvärde vi skall använda.
Påbudspengar är skuldförbindelser. De får värde om mottagaren har förtroende
för utställarens vilja och förmåga att lösa in dem. Alla skuldförbindelser kan
användas som påbudspengar.
Att Riksbankens pengar används i så stor omfattning beror på att förtroendet
för Riksbanken är så högt att pengarna får värde i hela landet.
Att ta ut skatt innebär en nedskrivning av inlösenåtagandet. De pengar vi lämnar
i skatt kommer vi inte att få inlösta. Att vi kan få nyttigheter "gratis" från
den offentliga sektorn är inte någon inlösen av skattepengarna. Det finns inte
någon direkt koppling mellan hur mycket jag betalt i skatt och hur mycket jag
får ut från den offentliga sektorn och därmed ingen inlösen av skattepengarna.
En penningutställare som skriver ut mer pengar än han kan förväntas kunna lösa
in förlorar sitt förtroende vilket medför att pengarna blir värdelösa.
En penningutställare som skriver ner sitt inlösenåtagande genom att ta ut skatt
förlorar sitt förtroende vilket medför att pengarna blir värdelösa.
För att bibehålla förtroendet bör en penningutställare inte skriva ut mer pengar
än vad han rimligtvis kan lösa in och inte ta ut några skatter.
Detta betyder inte att utrymmet för offentlig sektor skulle behöva minska. Om
produktionskapaciteten räcker för att producera nyttigheter som vi kan köpa för
pengarna och det dessutom finns outnyttjad kapacitet kan Riksbanken skriva ut
mera pengar för att köpa denna överskottskapacitet. Det är denna överskotts-
kapacitet, d v s den kapacitet som inte tas i anspråk av marknadssektorn, som
utgör den offentliga sektorn.
Maximalt förtroende får en penningutställare som ger ut pengar i en sådan om-
fattning att all kapacitet utnyttjas för ändamål som upplevs som angelägna och
så att marknadssektorns kapacitet blir tillräcklig för att hålla stabila priser.
För detta behöver vi inga skatter - tvärtom!
All kapacitet som idag används för meningslös skattehantering skulle kunna användas
för produktion av nyttigheter inom den offentliga sektorn.
Ju mer pengar Riksbanken ger ut ju mer pengar kan vi lägga i våra kassakistor och
ju längre kan vi vänta med att växla skyltarna "Gammal" och "Ny". Eller med andra
ord: Ju större penningmängden blir ju lägre blir omloppshastigheten. Och när vi
fått fyllda kassakistor kan vi överföra en hel del av dagens offentliga sektor
till marknadssektorn med dess bättre möjligheter att anpassa produktion efter
önskemål.
___________________________________
-----------------------
Åter till hemsidan