Den komplexa ekonomin
=====================

Professorerna Hugo Lagercrantz och Hector Rubinstein anser att forskningen i ekonomi inte når 
nobelprisklass [DN debatt 2006-09-18]. Det är lätt att instämma, när man ser resultaten omsatta 
i den ekonomiska politiken. Dock är varje jämförelse med fysiken eller anatomin meningslös. 
Ekonomi består av ett system med 6 miljarder deltagare dät var och en dessutom genomgår en 
kontinuerlig förändring d. v. s. totalt kaos. Man bör även betänka att det tog närmare 2000 år för 
kosmologerna att bringa ordning i det löjligt enkla solsystemet. Inom sjukvården råder ännu i vår 
tid stor förvirring trots de 2000 årens ansträngningar. Inom disciplinen ekonomi har vi haft ett 
strukturerat tänkande i cirka 200 år.

Att bygga sin kritik på Karl Poppers oklara s. k. falsifieringsmetod förbryllar mig så jag börjar med 
att gå igenom de sex rader i artikeln som utgör L:s o R:s grund för att föreslå att Riksbankens 
pris till Alfred Nobels minne snarast bör avskaffas. "Vetenskapen går ut på att söka efter 
sanningen. Varje ny hypotes måste falsifieras för att tala med Popper. Naturvetenskapliga 
observationer kan i princip alltid testas om de är felaktiga. Det gäller däremot oftast inte i 
ekonomin.

I den första meningen är 'sanningen'  huvudord. 'Sanning' används flitigt inom religion och etik. 
I uttrycket 'sann Gud' är det ett meningslöst förstärkningsord i likhet med 'evigheters evighet'. 
I etiken har det en normativ funktion.

Inom vetenskapen gäller termen 'sann' endast inom språken matematik och logik. 
"Logiken beskriver inte världen (verkligheten)" [L Wittgenstein i Tractatus].

Premisserna i ett logiskt system tilldelas benämningen, värdet, sann eller falsk. Slutsatsen 
benämnes teorem som är sant eller falskt och inte har någon anknytning till verkligheten. 
Det vore lämpligare att benämna dem "korrekt" eller "inkorrekt".

En teori är även den en slutsats i ett logiskt system, men premisserna utgörs av observationer 
som varken är sanna eller falska utan beskriver verkligheten. De kan vara iluminerande eller 
triviala. En hypotes är en tentativ teori, en ännu inte allmänt omfattad teori. Ett teorem kan 
verifieras  eller falsifieras, eller hellre godkännas, avvisas, en teori "bekräftas" eller "vederläggs". 
För att göra åtskillnad mellan teori och hypotes kan man använda "bekräftas" om den förra och 
"beläggas" om den senare. En teori kan naturligtvis vara inkorrekt, men det har ingenting med 
premisserna att göra, det beror på ett felaktigt slutledningsförfarande och är lätt att upptäcka 
redan på teoremstadiet [ A N Whitehead]. Anknytningen till verkligheten är det avgörande vid 
hypotesbygge.

I vardagsspråket verkar 'hypotes' vara synonymt med "hugskott" och 'teori' används flitigt i 
uttrycket "men det är bara teorier". Teorier är mycket praktiska under förutsättning att de är 
synvidgande. Förenkling är en grundsten. I en hypotes får det inte finnas en enda onödig 
detalj, ändå får ingenting väsentligt saknas. Det skall vara som när en konstnär fångar motivet 
med några enkla linjer.



Nästa mening: "Varje ny hypotes måste falsifieras för att tala med Popper". Det har han alldeles 
säkert aldrig sagt. "Falsifierbar" är termen. Emellertid gör det ingen avgörande skillnad, 
det är lika meningslöst. Jag tar exempel från en annan skribent som brottats med problemet och 
som anser sig ha förstått och bejakar idén. "Tunga föremål t. ex. en tegelsten som släpps nära 
jordytan, faller rakt ned om de inte hindras". "Utsagan är möjligen sann, såvitt jag vet. Ändå är 
den falsifierbar i den avsedda meningen. Det är logiskt möjligt att nästa tegelsten som släpps 
kommer att 'falla' uppåt. Det ligger ingen logisk motsägelse i utsagan 'tegelstenen föll uppåt 
när den släpptes' ". Jag hänger inte med och kan bara upprepa Wittgensteins "logiken beskriver 
inte världen". Poppers term "sanningsrelaterad" vill jag ersätta med verklighetsrelaterad.

Den tredje delen i det avsnitt i L:s o R:s artikel jag citerar lyder: "Naturvetenskapliga 
observationer kan i princip alltid testas om de är felaktiga. Det gäller däremot oftast inte i 
ekonomi".

Jag ser ingen skillnad. Alla observationer kan ständigt omprövas och omtolkas avseende sin 
fortsatta giltighet. Ekonomi med sin mycket omfattande statistik är inget undantag.

Till frågan om komplexiteten i det ekonomiska skeendet

På en bankett 1922 i Berlin kom Max Planck, kvantfysikens fader, tillika nobelpristagare, att 
sitta bredvid J M Keynes. Han berättade att han som ung övervägt att studera ekonomi, men 
insett att ämnet var för svårt för en man med behov av fasta data att bygga sitt tänkande 
på. Detta sades av en man som enligt Keynes kunde bemästrat hela den matematik som 
används inom ekonomi efter en vecka. Detta är en insikt som borde hamras in i 
ekonomistudenterna från första dagen.

Graden av komplexitet inom ekonomi är jämförbar endast med religion. Den mycket vanliga 
reaktionen i båda fallen är att retirera till total ensidighet. Syntesen är avlägsen och 
analysivern dämpas, kaos består. EMU-debatten är ett exempel.

Jag vill beröra språkvalets betydelse för framstegen inom en vetenskap. Det är lättast att 
följa kosmologin och fysiken. Ptolemaios (cirka 150 e. Kr.) lyckades konstruera ett 
matematiskt system av solen och planeterna med jorden i centrum som skapade stillestånd 
i 1300 år i striden mellan geocentrismen och heliocentrismen. Det gick att gör förutsägelser 
med ledning av hans teorem. så det fungerade som teori trots att det inte uppfyllde kravet 
på enkelhet, som brukar ställas på teorem. Det blev Kopernicus (1473-1543), som upptäckte 
ett fel i Ptolemaios matematik och väckte liv i Aristarchos världsbild. Cirkelbanorna var kvar 
från Platon. Det blev matematikern Kepler (1571-1630) som stödd på Tyko Brahes (1546-1601) 
observationer och sin idé att placera solen i en av en ellips brännpunkter, lyckades få först Mars 
bana att stämma, följd av planet för planet. Nästa steg togs av Newton (1642-1727), återigen 
genom en utveckling av matematiken. Matematiken fyllde ytterligare en funktion för Newton. 
Den bröt kyrkans motstånd mot den heliocentriska världsbilden, som man ville förskona 
folket från. Det var rädslan för att bryta upp en ideologi som hade sin grund i Aristoteles 
filosofi, mest arvet från Platon, och oron för vad som skulle hända med folket när människan 
skulle snurra runt i universum istället för att stå i centrum, som hade lett till att Bruno brändes 
på bål år 1600 och Galileo sattes i husarrest 1632. Galileo skrev på italienska, Newton skrev 
på matematik, som nästan ingen förstod och på latin som de flesta inte förstod. I vår tid 
skriver ekonomerna på matematik och engelska, främst för att ge sken av hög vetenskaplig 
nivå.

Med Einstein händer något nytt även språkmässigt. Han fick ta hjälp av sin matematiklärare för 
att formulera sig på matematik, men när han såg resultatet sa han att det inte var så han såg 
det. Han föredrog vardagsspråket.

Heisenberg uppfann i slutet av 30-talet en ny matematik för kvantfysiken. I början av 50-talet 
skrev han i Filosofin och den nya fysiken att vardagsspråket var bättre för att beskriva fenomenen. 

Wittgenstein är den filosof som tydligast markerar sin övergång från ett atomistiskt språk till 
vardagsspråket och delar verklighetsbeskrivningen i komplex som han avgränsar genom 
"familjelikhet", som uppfattas intuitivt. Den gängse tolkningen i Sverige av ordet är diskursiv 
(atomistisk). Skillnaden är att i den intuitiva versionen är inget enskilt drag exakt lika hos 
familjemedlemmarna, men helhetsintrycket visar omedelbart att individerna tillhör samma 
familj. Den diskursiva tolkningen går steg för steg. En egenskap är identisk hos personerna 1 
och 2, en annan egenskap är identisk hos personerna 2 och 3. Så fortsätter det utan slut, 
hela världens befolkning blir en familj, det blir ingen avgränsningsmetod ett steg över individnivå. 
Det stämmer inte heller med den vanliga innebörden av ordet.

Enligt den intuitiva metoden tillhör alla svenskar den svenska språkfamiljen trots att vi har 
olika dialekter och talar olika på många andra sätt. Enligt den diskursiva metoden uttalar jag 
ett ljud exakt likadant som någon annan individ, men han behöver inte ens tala svenska.

Min tes är att ekonomin är komplexare än t. ex. kvantfysik och att vi därför måste ha intuitivt 
språk så att vi kan avgränsa och omfatta större sjok av verkligheten än vad som behövs för 
att bilda mönster i naturvetenskaperna. Inte ens vardagsprosa räcker alltid till för att göra 
beskrivningen av verkligheten begriplig. Churchills förmåga att nå britterna med sitt budskap 
om motstånd till varje pris berodde ännu mer på tonfallet än på ordens betydelse. Det har 
sagts att Vera Lynn betydde ännu mer än Churchill för att ingjuta segervilja i folket. En poet 
som finansminister må vara en dröm, men det kan vara av intresse att jämföra Keynes med 
Wigforss avseende språkutbildning.

Först skall sägas att ingen av dem hade någon formell fackutbildning i ekonomi. Keynes hade 
8 veckors studier i Cambridge och Wigforss hade så vitt jag vet inga formella meriter alls.
Keynes huvudämne var matematik både på Eton och under de två första åren i Cambridge. 
Han läste latin som alla gjorde. Han läste filosofi för A. N. Whitehead, som vid den tiden 
främst var matematiker, först som ensamelev och senare med Russell som studiekamrat. 
Han kunde inte tala några främmande språk. Wigforss var latinstudent med tyska, franska 
och grekiska som ordinarie språk och matematik som tillval. Hans huvudämne i Lund var 
Nordiska språk. Han läste även tyska, engelska och franska plus en specialkurs i de 
ljudhistoriska processer som gjort franska av latin. Han tog en kandidatexamen i sanskrit 
och tenterade i pali och fornpersiska.

Keynes avhandling har titeln On Probability. Wigforss heter Södra Hallands Folkmål. Den krävde 
fältstudier. Han studerade filosofi för Hans Larsson, som tillika var poet  (medlem av svenska 
akademien) och därtill känd för att sträva efter att sätta sig in i en meddebattörs synpunkter och 
helst nå en gemensam lösning.

I 1933 års budget bröt Wigforss mot det sankrosankta kravet på budgetbalans. Han återgick inte 
heller till en fast krona. Han genomdrev detta trots motstånd från oppositionen i riksdagen och 
fördömandet från hela den ekonomiska expertisen inklusive den världsberömde Gustav Cassel.
I grunden samma program som Keynes rekommenderade, men inte fick tillräckligt gehör för. 
Varför lyckades Wigforss? Främsta anledningen tror jag är att han inte var ensam, han hade 
talat med människorna i många år och lärt sig att ge varje mening ett innehåll som de kunde 
förstå. Han talade till svenskar på svenska.

Jag anser att Wigforss insats är fullt jämförbar med Plancks och Heisenbergs. I båda fallen är 
det fråga om fullgångna teorier eftersom de fungerar som underlag för praktisk handling. I 
fysiken atombomben, inom ekonomin arbetslöshetens avskaffande utan tillgripande av militär 
upprustning utan i stället social förbättring. Wigforss borde ha fått 1933 års fredspris.

Jag funderar ibland på vad som kunde ha hänt om Keynes fått fredpriset 1919 för sin 
förtvivlade kamp att ge tyskarna konstruktiva fredsvillkor. 

Norrmännen har visat vägen genom sitt val av fredspristagare 2006

2010-02-08
Bo Gilius Frick
 
****************************************************

Åter till domänens öppningssida