Utlagd på Flashback Nationalekonomi

Leif Andersson  Henriksbergsvägen 104   136 67 Vendelsö   2016-12-15


Ett avistakonto kan ersätta alla skatter
========================================


 Vi producerar nyttigheter och vi konsumerar nyttigheter. Bortsett från
 att vi tillfälligt kan tömma ett lager eller låna från omvärlden kan vi inte
 konsumera mer än vi producerar. Men vad händer om vi producerar mer än vi
 konsumerar?

 Om någon producerar mer än hen konsumerar blir produktionsöverskottet ett
 konsumtionsutrymme som någon annan kan använda. Hen kan byta bort det mot
 ett löfte att vid ett eventuellt framtida behov få använda någon annans
 produktionsöverskott. När alla fått sina fysiologiska behov tillgodosedda
 kan man börja använda produktionsöverskott för uppbyggnad av infrastruktur
 och välfärdssystem.

 För att hålla reda på vad som produceras och konsumeras och för att styra
 produktionen så att den motsvarar konsumtionsviljan använder vi en marknad
 och ett penningsystem. Den som producerat något säljer det på marknaden och
 får in pengar som markerar köpet. Dessa pengar kan hen använda för att
 köpa nyttigheter som hen konsumerar. Om hen inte behöver konsumera mera kan
 hen spara pengarna. Sparpengar motsvarar alltså hens produktionsöverskott.

 När hen lägger pengar i sin kassakista betyder det att hen har producerat
 mer än hen behöver, att det finns producerade nyttigheter på väg mot
 bäst före datum som ingen använder. Dessa är alltså tillgängliga för
 offentlig konsumtion men var tar man de pengar som behövs för att köpa dem?

 När man gjorde pengar av ädelmetall kunde man inte göra mer pengar än det
 fanns metall till. När spanjorerna hämtade guld i Sydamerika kunde man göra
 fler värdemynt. Men pengar kan bara köpa tillgänglga nyttigheter. Ger man
 ut pengar när det inte finns något att köpa för dem sjunker penningvärdet.
 Det sydamerikanska guldet gav inte välstånd, bara inflation.

 Vi har nu ersatt värdemynt med påbudspengar (fiat money) och är på väg att
 helt ersätta kontanter med elektroniska konton. Konton som kan ha obegränsat
 stora siffror. Men fortfarande gäller att vi bara kan köpa tillgängliga
 nyttigheter, att det bara är meningsfullt att skriva ut pengar som kan köpa
 tillgängliga nyttigheter. 

För att hålla konstant penningvärde måste man se till att det finns tillräckligt 
med pengar i cirkulation för att köpa de nyttigheter som produceras men 
inte mer pengar än det finns tillgängliga nyttigheter. När pengar tas ur 
cirkulation genom sparande måste man alltså tillföra mer pengar för att 
bibehålla den cirkulerande penningmängden.

 Hur skall vi då komma åt de nyttigheter som friställs när någon avstår från
 att konsumera dem och i stället lägger pengarna i sin kassakista?

 Vi använder nu ett system där vi tar ifrån människor de pengar de får in
 för överproduktion, så kallad skatt. Skattepengarna kan då användas för
 offentlig konsumtion. Men systemet har många nackdelar. Det kräver
 omfattande kontroller och övervakning. Det dämpar produktionsviljan. Hur
 kul är det att producera om man måste lämna ifrån sig de pengar man får
 för produkterna? Det ger dubbla penningvärden. Köparen ser ett bruttopris
 inklusive alla skatter, säljaren ser ett nettopris exklusive alla skatter.

 Övergången från kontanter till konton har nu kommit så långt att vi skulle
 kunna göra så här:

 Riksbanken (eller någon annan väletablerad aktör, till exempel Skatteverket)
 inför ett avista-konto där vi kan sätta in de pengar vi får för vår
 överproduktion i stället för att lägga kontanter i våra kassakistor. Liksom
 för kontanter gäller att pengarna på avistakontot står direkt åtkomliga utan
 ränta.

 Skillnaden mellan inbetalningar till och uttag från avistakontot blir ett
 netto som motsvaras av nyttigheter som är tillgängliga för offentlig
 konsumtion. Även om en och annan ibland kan råka ut för något som gör att
 hen behöver ta ut sina pengar kommer nettot att bli ganska stabilt så
 länge allt fungerar normalt. Skulle nettot minska är det ett tecken på att
 något i samhället inte fungerar som det skall och att felet behöver
 åtgärdas.

 Trots alla våra skatter är det troligt att ett avistakonto skulle kunna
 ge ett visst netto redan idag. Vi skulle alltså kunna införa det mycket
 odramatiskt och börja använda nettot till att finansiera offentlig
 konsumtion. När allt är på plats och fungerar kan nettot öka och ta över
 allt mer av den offentliga konsumtionen i den takt vi avvecklar dagens
 skatter.

 Om man, trots allt, vill ta ut någon form av skatt kan man beskatta sparande
 via inflation. Två procent inflation innebär två procent skatt på sparande.
 Ett årligt skatteflöde från en sparad mängd.

2017-01-09  
Naturligtvis är det inte våra skattepengar som möjliggör den offentliga 
sektorn. Att vi kan ha en offentlig sektor beror på att vi producerar mat, 
kläder och bostäder så att det räcker även till dem som producerar 
offentliga tjänster. På att många av oss producerar mer än vi konsumerar. 
På att det finns ett produktionsöverskott som kan användas för offentlig 
konsumtion. 

Skatter motiveras med tron att man måste stjäla de pengar som markerar 
överproduktion men den tron är enbart en myt. 

Om A producerar en nyttighet utöver sitt eget behov kan A sälja den och få 
in pengar som markerar A:s rätt att köpa någon annans överproduktion. Vid 
varje tidpunkt måste man fördela de vid tidpunkten tillgängliga nyttigheterna. 
Om A väljer att spara sina pengar deltar dessa inte vid fördelningen så i 
stället kan motsvarande nyttigheter användas för offentlig konsumtion. A har 
ju då kvar möjligheten att i framtiden få del av det då tillgängliga 
produktionsöverskottet men det påverkar inte fördelningen av dagens 
överskott. Det finns ingen anledning att ta ifrån A denna rätt. Såvida man 
inte tror att stöld är något önskvärt.