Leif Andersson  Henriksbergsvägen 104   136 67 Vendelsö   2010-04-29


Om EURO
========

Nationella valutor fungerar som ekonomiska säkringar. Varje land kan föra sin egen ekonomiska 
politik. På det sättet kan man prova många olika möjligheter. Om det går betydligt bättre än 
i omvärlden eller betydligt sämre än i omvärlden kan man frikoppla ekonomin genom att 
revalvera eller devalvera. Man bränner säkringen justerar anslutningen och kopplar på nytt 
in sig i det globala ekonomiska systemet.

Detta är ett utmärkt sätt att få en global ekonomi att fungera utan att behöva riskera haveri på grund 
av att något land misslyckas. Man kan tillåta djärva men intressanta försök i små länder.

Europa med sina många små länder har fungerat som en ekonomisk experimentlåda. Det har 
varit möjligt att prova liberalism, planekonomi, olika system för sjukvårdsfinansiering, olika 
former av beredskapsproduktion, olika skattesystem, olika sätt att datorisera administrationen 
och så vidare. Europas länder har kunnat lära av varandras misstag och framgångar. Och mycket 
som kommit fram i Europa har påverkat hela den globala ekonomin.

Men en förutsättning för att ett system med nationella valutor skall fungera är naturligtvis att alla 
förstår att misstag måste rättas till. Devalvering är ingen metod att hålla igång ett lands ekonomi. 
Det är en möjlighet att rätta till det som gått fel och komma igång på nytt. Men att rätta till misstag 
är naturligtvis alltid besvärligt. Tänk om man fick göra vilka misstag som helst utan att behöva 
rätta till dem.

Så föddes iden om EUROn.

Europas länder skulle fortfarande ha möjlighet att bedriva sin egen ekonomiska politik men 
valutakrascher skulle sopas under en stor euro-matta. Ingen har väl ens försökt tala om varför 
det skulle vara bra. Man har utmålat ens sorts dröm om en valuta som skulle bli lika stor och 
fin som dollarn. Vad nu det skulle vara bra för.

När man startar ett sådant projekt kan man naturligtvis anpassa villkoren för varje land så att 
det stämmer väl med dagsläget. Så kör man igång och vissa länder lär sig hur man kan åka 
snålskjuts på de övriga.

Euron fick en drömstart. Man kom igång under en högkonjunktur och hann få ut sedlar och mynt 
innan någon märkte av några problem. Och trycket från den snabbt växande asiatiska 
produktionen gav en prispress som begränsade möjligheten att passa på att höja priser 
innan priserna i euro hunnit stabilisera sig.

Man vande sig snabbt vid att använda euron och den började kännas som det självklara 
betalningsmedlet i de länder som infört den.

Under några år har alla allt mer vant sig vid att euron finns. Men liksom vid tidigare valutaunioner, 
som fanc-unionen och den nordiska kronan, har det visat sig omöjligt att få alla deltagande 
länder att utvecklas på samma sätt. Så länge man tillåter medlemsländerna att föra en egen 
ekonomisk politik kommer de naturligtvis att utvecklas olika. Och möjligheten att sko sig på 
övriga länders bekostnad gör det inte lättare att övertyga alla om nödvändigheten av att inte 
avvika.

Tanken var att man skulle ha vissa krav som medlemsländerna förband sig att uppfylla och 
om de inte längre gjorde det skulle de vara tvungna att vidta åtgärder för att avhjälpa 
avvikelsen. Men det visade sig snart att kraven inte var realistiska. Inte ens Tyskland och 
Frankrike följde till fullo alla regler. Och vad skall man göra med ett land som inte rättar sig 
efter reglerna? Intresset för ett nytt storkrig i Europa är nog inte särskilt stort. Och det skulle ju i 
så fall bli den definitiva dödsstöten för allt tal om att EU skulle vara ett fredsprojekt.

Så när nu Grekland inte längre uppfyller kraven är man beredd att gå mycket långt för att dölja 
problemen. Men ett storlån till Grekland löser ingenting annat än att ge en tids andrum. Det 
finns inga tecken på att Grekland skulle vara på väg att rätta in sig i ledet. Så ett lån innebär 
bara att avvikelsen får växa sig ännu större.

En tänkbar möjlighet är naturligtvis att man utesluter Grekland. Men några regler för hur det skall 
gå till när man utesluter någon finns inte. Och Grekland är inte det enda landet som har spårat 
ur eller är på väg att göra det. Om man utesluter Grekland finns det risk att man öppnar för en 
total upplösning av samarbetet.


Tillägg (2010-05-01)
=================

Antag att en hamburgare kostar 1 euro i Tyskland. När Grekland gick med i euro-samarbetet kunde 
man anpassa växlingskursen mot den gamla valutan så att en hamburgare även i Grekland 
kostade 1 euro.

Antag nu att Grekland för en inflationsdrivande politik.

Efter en tid kostar en hamburgare 2 euro i Grekland men fortfarande 1 euro i Tyskland. Men 
Grekland har inflationsskyddade löner som stiger i takt med inflationen så grekiska löner är 
dubbelt så höga som de tyska. Den grekiske löntagaren och den tyske löntagaren måste 
alltså arbeta lika länge för att kunna köpa en hamburgare.

Men greken och tysken kan båda växla sina euro till dollar via europeiska centralbanken och 
för båda gäller då samma växelkurs. En grek som avstår från en hamburgare och byter den mot 
dollar får då dubbelt så många dollar som tysken som avstår från en hamburgare.

Detta är så uppenbart att till och med det blåögda gäng som drev fram euro-samarbetet förstod 
att man måste ha någon sorts krav på den ekonomiska politiken. Man tog ifrån länderna möjligheten 
att anpassa räntan och krävde att man skulle hålla lågt budgetunderskott.

Länderna förlorade alltså möjligheten att försöka komma till rätta med inflationen med hjälp av 
räntan.

Ett högt budgetunderskott kan vara inflationsdrivande och tanken var att kravet på lågt 
budgetunderskott skulle fungera som inflationsdämpare. Men man kan åstadkomma ett lågt 
budgetunderskott genom att ta ut höga skatter. Och skatter är långt mer inflationsdrivande än 
budgetunderskott.

Ett budgetunderskott kan indirekt ge inflation genom att det ökar efterfrågan på knappa 
resurser. Skatter är direkt inflationsdrivande genom att alla skatter måste tas ut via priser. Det 
är bara penningutgivaren, det vill säga staten, som långsiktigt kan betala med pengar som inte 
kommit in som betalning för produktion. Så om Grekland höjer skatter för att minska 
budgetunderskottet måste hamburgerrestaurangen höja priset på hamburgaren för att kunna 
betala skatterna och den grekiske löntagaren måste dels ha mer lön för att kunna köpa den 
dyrare hamburgaren dels få pengar till att betala sina egna höjda skatter.

Till http://www.lexsup.se