Hur fungerar din värld?
Leif Andersson
September 2004

2 Utgångspunkt
3 Från Nirvana till Nirvana
4 Meningen med människan
5 Om verkligheten

6 Koordinatsystem
7 Nu
8 Enhetskvanta, enhetshändelse, enehetslängd
9 Vad är tid?
10 Etervinden
11 Vad är energi?
12 Användbara osannolika tillstånd
13 Värde av solenergi
14 Plancks konstant
15 Partiklar och gravitation

Att använda människor

16 Om att använda medmänniskor
17 Värdemynt och påbudspengar
18 Skatter
19 Om rättvisa
20 Orsak och verkan
21 Slavsamhälle, välfärdssamhälle, förmögenhetssamhälle
22 Förmögenhetssamhällets offentliga sektor

Några tekniska möjligheter

23 Tekniska återvändsgränder
24 Kraftöverföring i bilar
25 Varmhållning av hus
26 Vattenförsörjning
27 Luftskepp

28 Slutord

1 Förord
=========

Alla gör vi vår bild av världen. En bild som vi använder som karta för att orientera oss i tillvaron.
Vi speglar vår värld till en världsbild. Men varje individ är en skrattspegel och bilden blir en
blandning av individens läggning och erfarenhet med den avbildade världen. Ingen av oss har en
spegel som vi vet är plan. Vi kan inte veta vilken spegel som ger minst förvrängning. Vi kan bara
se om en bild innehåller motsägelser och/eller ofullkomligheter. För olika bilder eller bilddelar
som inte innehåller sådana brister gäller att alla är lika tänkbara alternativ.

Den ena bilden är inte mer rätt eller mer fel än den andra. Din världsbild är lika god som någon
annan. Men det är viktigt att du utvecklar den genom att ta till dig och dela med dig av allt som
kan eliminera motsägelser och ofullständigheter och allt som gör den mer användbar.

Det fanns en tid när man trodde att det var viktigt att alla hade samma bild av världen. Kyrkan
försökte komma fram till den enda rätta världsbilden som alla kunde ta till sig.

Det finns en del fördelar med gemensam världsbild. På liknande sätt som ett för alla gemensamt
operativsystem för datorer ger fördelar när det gäller att sprida applikationsprogram innebär en
gemensam världsbild fördelar när det gäller att sprida nya rön. Om alla är överens om att Jorden
är klotformad kan man beskriva ett navigationssystem utan att behöva diskutera Jordens form.

Även om det finns fördelar med en gemensam världsbild är det viktigt att vi inte baserar denna
på fasta dogmer. Etablerade "sanningar" är sanningar enbart så länge de är mer användbara än
alternativen.

I den här boken har jag försökt beskriva några delar av min världsbild. Jag har försökt ta upp
sådant som fått mig att fråga: "Varför berättade ingen detta?". Men jag vet, lika lite som du,
påven, Mohamed, Buddha eller Gosvami hur världen verkligen fungerar. Det är inte ens säkert
att det bara finns en enda verklighet.

Meningen med världen

2 Utgångspunkt
===============

Dina sinnen ger dig en bild av din värld. När vi som barn upptäcker denna världsbild tolkar vi den
på ett sätt som vi har medfött och som utvecklats genom att det gett god överlevnad. Vi ser att
tunga föremål faller fortare än lätta, att solen och månen vandrar över himlen och att jorden är
platt.

Den världsbild vi ser med våra sinnen och det sätt vi tolkar den med vårt medfödda tolkningssätt är
vår självklara utgångspunkt. Den har selekterats fram under årmiljoner och åstadkommit människor
som visat sig ha hög överlevnadsförmåga. Det finns ingen anledning att ändra i denna världsbild
såvida vi inte mycket tydligt kan visa att den är ofullständig eller motsägande. Och om vi ändrar
måste vi ändra till något som ger oss bättre överlevnadsförmåga.

Någon gång under människans utveckling föddes en individ som i sin medfödda tolkning av sina
sinnesintryck inkluderade frågan "Varför?". Det visade sig att detta gav en dramatisk ökning av
överlevnadsförmågan. Insikten att en kastad sten kunde orsaka att ett bytesdjur föll öppnade helt
nya jaktmetoder. Insikten att nedpetade fröer kunde orsaka önskvärda växter öppnade möjligheter
till jordbruk.

Att fråga "Varför?" innebär att man bakom en viss verkan ser en orsak. För att frågan skall vara
meningsfull krävs alltså att det inte bara finns den verkansvärld vi ser med våra sinnen utan också
en bakomliggande orsaksvärld. Och bakom orsaksvärlden finns orsakernas orsaker o s v.

Genom att svara på frågan "Varför?" fick människan en möjlighet att förutsäga och påverka vad
som skulle hända. Om hon ville åstadkomma något som hon inte kunde göra direkt kunde hon söka
efter en orsak eller en orsak till en orsak tills hon fann en orsakskedja som ledde fram till
önskat resultat och som var lätt att starta.

Om det alltid finns ett entydigt samband mellan orsak och verkan kan vem som helst åstadkomma
vad som helst. Om orsakskedjor kan vara hur långa som helst går det alltid att komma fram till
något som ligger inom en människas förmåga. Med en orsak ber vi om orsakens verkan och
världen hör vår bön. Men kan vi verkligen följa en orsakskedja från darrning av en fjärilsvinge i
Australien till en västindisk orkan?

Ett sätt att begränsa människors tillgång till orsakskedjor var att införa ett gudsbegrepp. Man
tänkte sig att

Världen är vad den ser ut att vara

Människan har tillgång till något eller några steg i några
orsakskedjor

Huvuddelen av orsakskedjorna hanteras av någon eller några
gud(ar)

När människan för c:a 10 000 år sedan uppfann jordbruket tog hon ett enormt steg mot att överta
en större del av orsakskedjorna från Gud. Genom att så övertog hon Guds uppgift att bestämma
vad som skulle växa på en viss plats.

Övergången från jaktflockssamhälle till jordbrukssamhälle ställde stora krav på förändring av
medfödda beteenden och på anpassning av den medfödda tolkningen av sinnenas bild av världen.
Samhället måste organiseras så att den som sådde också kunde räkna med att få skörda (mer om
detta finns i "Gamla Testamentets teknik"). Och det räckte inte längre med att känna igen ätliga
växter, man måste också lära sig hur och var man kunde få dem att växa.

Den överhet som växte fram i jordbrukssamhället använde religion för att legitimera sin
verksamhet och efterfrågade imponerande fenomen med orsaker som var okända för
gemene man. Man försökte visa sin speciella relation till Gud genom att visa att man fått
del av Guds tillgång till orsakskedjor. Och genom att kombinera detta med en underkastelselära
byggde man upp allt större samhällen.

Jakten på nya styrbara imponerande fenomen ledde till att man såg fördelar i att förfina sinnenas
bild av världen med hjälp av mätning. Till detta bidrog även jordbrukssamhällets behov av planering
och fördelning. Hur mycket spannmål behövde man spara för nästa års sådd? Hur mycket skulle var
och en få när man delade på en tunna vete?

Med allt mer förfinade mätmetoder framträdde motsägelser och ofullkomligheter hos sinnenas
världsbild samtidigt som nya samband mellan orsak och verkan blev synliga. Vi övergav
föreställningen att tunga föremål faller fortare än lätta, att solen och månen vandrar över
himlen och att Jorden är platt.

En världsbild baserad på mätvärden har en helt annan upplösning än en världsbild baserad på
direkta sinnesintryck. Dessutom ligger det nära till hands att använda mätvärden som element i
ett matematiskt språk. Kepler, Newton och Maxwell visade att det faktiskt finns matematiska
samband som kan användas för att beskriva fysikaliska fenomen.

Man fann att världen var förutsägbar i en omfattning som man inte kunnat drömma om. Uppmätta
värden stämde med beräknade värden och ju bättre man mätte ju bättre blev överensstämmelsen.
Man började rent av tro att allt kunde beräknas. Att det inte skulle bli något kvar åt Gud av
orsakskedjorna.

Med elektronik fick man möjlighet att bygga förstärkare med obegränsad förstärkning. Man kunde
alltså mäta med obegränsad noggrannhet. Men det aktualiserade frågan: "Hur noggrant existerar
det vi mäter?".

En radiosignal blir allt svagare ju längre från sändaren man kommer. För att kunna lyssna på den
måste man alltså öka förstärkningen ju längre bort man kommer. Detta fungerar bra till en början
men när man förstärker signalen förstärker man också ett slumpmässigt brus (Värme är
slumpmässig molekylrörelse. Slumpmässig molekylrörelse ger en slumpmässig signal d v s ett
brus. Bruset ökar med stigande temperatur.). Och när vi kommit så långt från sändaren att
signalen drunknar i bruset hjälper det inte med förstärkning, vi hör ändå bara bruset.

Gödel visade att man inte inom ett system kan beskriva systemet fullständigt och motsägelsefritt,
Heisenberg visade att man inte samtidigt kan veta exakt vad och när man mäter och försöken att
förstärka signaler visade att de till slut drunknar i brus. Det finns alltså ofrånkomliga gränser för
hur långa orsakskedjor vi kan använda. Vi kan inte överta hela kedjorna. Det blir en del kvar till
Gud. Vi skulle kunna byta ut Einsteins påstående "Gud spelar inte tärning" mot "Gud är tärningen
och behåller en del av varje beslut".

Med hjälp av Heisenbergs osäkerhetsrelation och brusteori kan du beräkna hur stor del av ett beslut
som är din och hur stor del som är Guds. Däremot finns det inget sätt att avgöra hur Gud använder
sin andel. Ingår den i en plan eller är den helt godtycklig? Ingår vi i en skapelseprocess som skall
leda fram till något och vad är i så fall detta något? Svar på dessa frågor kan vi inte få men om det
finns en plan måste dina önskemål vara en del av den. Din uppgift är då att förverkliga den värld du
önskar för dig och dina medmänniskor. Om det inte finns någon plan finns det ingen anledning att
avstå från att försöka förverkliga den värld du önskar för dig och dina medmänniskor. Oavsett om
det finns någon gudomlig plan eller inte är alltså din uppgift att försöka föreställa dig en bättre
värld och sedan försöka realisera den.

Dina sinnen ger dig en bild av din värld. Denna avviker från den värld du önskar dig och skillnaden
bildar en felsignal. Med hjälp av orsakskedjor kan du förändra din värld. Din uppgift är att utnyttja
denna möjlighet så att felsignalen minskar.

3 Från Nirvana till Nirvana
============================

Vad finns bortom? Vad fanns före? Vad kommer efter?

I vårt medfödda försök att tolka våra sinnens världsbild ingår att ställa dessa frågor. Och vi kräver
svar som ligger allt längre bort. När vi som barn börjar ställa dem brukar det sluta med att vi får
svaret att frågorna är meningslösa och omöjliga att besvara. Men så är det inte! Ett ändligt
universum fungerar faktiskt inte på samma sätt som ett oändligt och det vi ser av universums
funktionssätt stämmer väl med antagandet att rum och tid är ändliga.

Universum innehåller något. Vi kan, som de gamla indierna, kalla detta något för "alluppfyllande
brahma", vi kan kalla det "gudsvind" eller "eter". Av dessa begrepp är "eter" det som är minst
värdeladdat och det kan därför vara lämpligt att använda det.

I en jämnt fördelad eter kan inga punkter skiljas från varandra. Där finns alltså inget avstånd mellan
två punkter och inget hitom eller bortom. Rum är alltså en egenskap som är knuten till en eter med
störningar som splittrar den i urskiljbara punkter. Utan urskiljbara punkter inget rum.

För att bli användbar måste en måttsticka graderas. Den jämna kanten måste störas av skalstreck.
En oändligt lång, helt slät måttsticka är oanvändbar för avståndsmätning. Och i en jämnt fördelad
eter finns varken måttsticka eller skalstreck.

Att det inte går att urskilja några punkter i en jämnt fördelad eter betyder också att inga punkter
kan skifta läge och skapa en händelse. En jämnt fördelad eter är alltså ett tillstånd utan avstånd
och utan händelser d v s ett tillstånd utan rum och tid. I en jämnt fördelad eter saknar alltså
begreppen hitom, bortom, före och efter mening.

Ett universum som existerar under oändlig tid kommer att genomlöpa alla möjliga tillstånd. Ett
möjligt tillstånd är att etern är jämnt fördelad. När detta inträffar förlorar begreppen rum och tid
sin innebörd. Evig tid finns alltså inte. Tid är något som finns från det att den jämnt fördelade
etern stördes tills etern på nytt blir jämnt fördelad.

En jämnt fördelad eter innebär det totala utslocknandet av allt. I indisk tradition kallas detta tillstånd
för Nirvana. Din värld har alltså en gång uppstått ur Nirvana och vad du än gör går den mot ett nytt
Nirvana.

Nirvana är, i viss mening ett perfekt tillstånd. Det kan beskrivas mycket kortfattat eftersom det inte
innehåller någon information. Men att det är perfekt betyder inte att det är önskvärt. Världens slut
i Nirvana är ett slut i total meningslöshet. För att se någon mening med din strävan måste du välja
mer närliggande mål. Och nästa Nirvana ligger tillräckligt långt bort för att du skall kunna finna
engagerande långsiktiga mål.

Det kommande Nirvana kastar ingen skugga över de närmaste årmiljarderna. Och efter några
årmiljarder är det tänkbart att mänskligheten har haft en roll i ett uppskjutande av nästa Nirvana.
I en övergång från ett universum som slumpmässigt genomlöper alla möjliga tillstånd till ett
universum som planmässigt utvecklas mot bestämda mål. Men vi har inga möjligheter att nu
föreställa oss vad sådana mål skulle kunna vara.

När det gäller kommande årmiljarder är våra möjligheter att se vad som är meningsfullt mindre
än neandertalarens möjlighet att se det meningsfulla i att bekämpa modemkapning. Men för de
närmaste årmiljonerna har människan en uppgift som innebär att hon skall balansera
kolomsättningen på Jorden genom att, i lagom takt, återföra bundet kol från stenkol, brunkol,
olja och naturgas till biosfären (se "Gamla Testamentets teknik"). Du kan alltså finna en meningsfull
livsuppgift genom att föreställa dig en bättre värld där du bränner lagom mycket fossila bränslen
och sedan försöka förverkliga denna värld.

Ju närmare i tiden du väljer dina mål ju fler meningsfulla uppgifter ser du. Enligt judisk tradition
skapade Jahve världen ofullkomlig för att människan skulle ha en uppgift med att fullkomna den.
Och han slösade frikostigt med dumheter som du kan rätta till och ibland har människor spätt på
med stupiditeter med rent hissnande komik som när vi tar ut skatt i ekonomier som använder
påbudspengar. Eller när vi skapar nyhetsredaktioner som ägnar sig åt att rapportera om hur många
människor någon lyckats slå ihjäl i tron att detta är viktiga "nyheter". Genom att se det löjliga i och
skratta åt sådana dumheter kan du bidra till att förpassa dem till samma skräpkammare som
inkvisitionen och överflödsförordningarna.

4 Meningen med människan
=========================

Det går inte att se någon mening i en resa från Nirvana till Nirvana. Tiden är inte oändlig. Den
börjar och slutar i total meningslöshet.

Men det finns en viktig skillnad mellan begreppen "oändlig" och "obegränsad". Tiden är inte oändlig
men obegränsad. Någon gång kommer tiden att ta slut men det är alltid möjligt att skjuta upp detta
slut. En varelse med önskan om något annat än en jämnt fördelad eter och med förmåga att starta
lämpliga orsakskedjor kan uppskjuta tidens slut.

Man kan, som Buddha, se tiden (samsaran) som ett flöde av elände som det gäller att så snart som
möjligt komma ifrån. Man kan se Nirvana som ett visserligen meningslöst men eländesfritt tillstånd
som är eftersträvansvärt.

Eller också kan man se tiden som ett flöde av intressanta upplevelser som det gäller att bevara så
länge som möjligt. Vi kan se tiden som en rolig dag på tivoli som vi vill förlänga utan att bekymra
oss om gårdagens och morgondagens meningslöshet.

Du har fått möjlighet att drömma om en bättre värld än den du upplever med dina sinnen. Och du
har fått möjlighet att starta orsakskedjor som medför att du närmar dig din drömda värld. Även om
du ser din upplevda värld som eländes elände, som är sämre än Nirvana, ger detta dig ingen
anledning att fly till Nirvana. Bara om du inte förmår tänka dig något bättre än Nirvana blir Nirvana
något eftersträvansvärt. Nirvana är alltså ett lågvattenmärke för en värld att drömma om, ett
lågvattenmärke som det är din uppgift att överträffa.

När den gyllne morgon kommer med sin glans
skall och jag då räknas såsom en av hans
Skall jag vara med uti den stora kör
som till lammets ära sina harpor rör

Detta är naturligtvis ett löjligt synsätt. Men hur kan något så befängt bli populärt och allmänt spritt?

Svaret ligger naturligtvis delvis i den medryckande melodin men om det bara var det skulle vi ju
kunna sjunga melodin med en annan text. Så på något sätt tycks texten knyta an till någon
föreställning i vårt undermedvetna. Till en önskan att få bli av betydelse för en framtida planmässig
styrning av universum på liknande sätt som en enskild körmedlem är av betydelse för körens sound.

Även om universum fortsätter att utvecklas rent slumpmässigt har det säkert många miljarder år
kvar till tidens slut. Och det finns flera miljarder människor. Det talar för att ditt bidrag bara
kommer att bli en liten del av utvecklingen. Men det betyder inte att det blir betydelselöst. En
sandöken består av sandkorn och varje sandkorn är viktigt även om det bara är en liten del av
öknen.

På lång sikt är det alltså din och andra människors uppgift att drömma om och förverkliga en värld
som är så mycket bättre än Nirvana att det framstår som meningsfullt att förlänga universums
livslängd.

Att återföra bundet kol till biosfären är ett led i uppgiften att skapa en bättre värld. Det ger mer tid
för människan och hennes efterföljare att förbättra världen. Och vi tar ständigt små steg mot en
bättre värld. Uppfinningen av jordbruket skapade förutsättningar för en värld utan svält. Vi har lärt
oss att hantera några sjukdomar. Vi har ökat vår rörlighet i rummet. Vi har skapat en viss rörlighet
i tid genom metoder för att lagra ljud och bild. Vi står på tröskeln till att ta kontroll över våra egna
gener.

I många tusen år har människor sökt efter en dröm om en bättre värld. Man har försökt dela upp
arbetet med att skapa en sådan så att vissa grupper ägnat sig åt att producera livets nödtorft även
för en grupp som fått ägna sig helt åt att försöka drömma om och skapa en bättre värld. När man i
franska revolutionen högg huvudet av adelsmännen var anledningen inte att de sög ut folket. Den
lilla mängd livsförnödenheter som några adelsmän kunde konsumera var naturligtvis försumbar.
Men de skötte inte uppgiften att visa vägen mot en bättre värld. De lyckades inte skapa en livsstil
som gick att använda som förebild. Försöket att komma ifrån ansvaret för världen genom att lägga
det på en viss grupp i utbyte mot en garanterad försörjning hade misslyckats. Alla har ägaransvar
för världen, ett ansvar som ingen kan avsäga sig.

På samma sätt som adeln misslyckades blir det idag alltmer uppenbart att kyrkan misslyckats. Och
vi ser nu hur islam alltmer desperat försöker hantera sitt misslyckande.

Det finns ingen syndaförlåtelse genom ansvarsövertagande. Om du misslyckas med att föra
drömmen om en bättre värld framåt kan du inte skylla ifrån dig på någon syndaförlåtare. Dina
misslyckanden är dina och ingen annans.

Efterfrågan på syndaförlåtelse är enorm. Syndaförlåtare som Jesus och Hitler drog till sig stora
anhängarskaror. Hur skall man annars kunna bära en skuldbörda som växer med allt fler
misslyckanden? Hur skall vi våga anta utmaningar om vi inte kan slippa ansvaret för att misslyckas?
Hur skall vi kunna finna tröst när ansvaret blir tungt att bära?

Den tröst som finns är att våra misslyckanden inte är av avgörande betydelse. Även Buddha, Jesus,
Mohamed, och Hitler som vilseledde miljontals anhängare kommer att vara glömda redan inom den
närmaste årmiljonen. Även om du ställer till skador som det tar tusentals år att reparera handlar
det om en försumbar del av den tillgängliga tiden.

Världen är alltså självförlåtande. Det du lyckas med förs vidare som en del av underlaget för en
bättre värld. Det du misslyckas med glöms bort. Men även om världen förlåter dina synder känns
ansvaret tungt. Det är roligare att lyckas än att misslyckas och ju mer du vet om hur världen
fungerar ju större är din möjlighet att lyckas.

Att förlänga universums livslängd ligger naturligtvis utanför människans förmåga. Det är inte vår
uppgift. Vi är bara ett mellanstadium på vägen mot en varelse med tillräcklig förmåga. Men
människan är ett mellanstadium som innebär ett antal utvecklingssteg.

Människan är den första varelse som:

anar att hon har en uppgift utöver överlevnad och fortplantning

återför bundet kol till biosfären

ser möjligheter att överta kontroll över orsakskedjor

ser ett framtida behov av utomjordisk verksamhet

ser möjligheter att direkt styra den genetiska utvecklingen

Människan har utvecklats från sina föregångare och under kommande årmiljarder kommer
efterföljare att utvecklas. Guds metod för denna utveckling är att genom kopieringsfel skapa nya
livsformer och slå ut de odugliga med hjälp av det naturliga urvalet. Ju mer avancerade livsformer
som kommer fram ju större blir investeringen i varje individ och ju större blir kostnaden för varje
sådant försök med en ny livsform. När celler började bilda flercelliga organismer blev investeringen
i varje ny individ så stor att det uppstod ett behov av förökning med färre kopieringsfel men ändå
med variationer som möjliggjorde en utveckling. Lösningen blev könlig fortplantning. Genom att
bygga varje individ från två förlagor blev det möjligt att, på ett tidigt stadium, sålla bort
kopieringsfel som saknade förutsättningar att bli livsdugliga samtidigt som anlag som visat sig
livsdugliga kunde kombineras på nya sätt och ge individer med nya egenskaper.

Den könliga fortplantningen öppnade även möjligheter för en styrning genom partnerval. Hos
många djur finns ett mycket välutvecklat system för partnerval som driver utvecklingen mot att
framhäva de egenskaper som favoriseras vid partnervalet. I t ex en vargflock är det bara de
ranghöga vargarna som fortplantar sig och för sina anlag vidare.

Men även om den könliga fortplantningen kan ge en långt mer målinriktad utveckling än den enkla
celldelningen medför den att många kostsamma misstag måste slås ut av det naturliga urvalet. Det
börjar bli dags för en ännu effektivare styrning. Det börjar bli dags för en varelse som övertar Guds
uppgift att skapa och utprova nya livsformer. Och människan tar nu de första staplande stegen på
vägen mot en direkt kontroll över arvsanlagen.

5 Om verkligheten
==================

Vi kan skapa logiska system som utgår från ett antal grundläggande påståenden och en uppsättning
regler som anger hur vi skapar nya påståenden som bygger på de grundläggande påståendena.

Ett system är motsägelsefritt om det inte går att från de grundläggande påståendena med hjälp av
systemets regler härleda att påstående A är lika med icke-A. Och det är fullständigt om alla
påståenden som kan förekomma kan härledas från de grundläggande påståendena med hjälp av
systemets regler.

Euklides beskrev geometri som ett sådant logiskt system med grundläggande påståenden (axiom)
och regler för att skapa nya påståenden.

Kan vi skapa ett motsägelsefritt och fullständigt system som omfattar hela vår verklighet?

Gödel visade att svaret på den frågan är: Nej!

Hur vi än försöker skapa ett motsägelsefritt logiskt system som beskriver hela verkligheten kommer
vi alltid till att det innehåller påståenden som är oavgörbara d v s omöjliga att härleda från de
grundläggande påståendena. Vi måste lägga till nya påståenden som vi hämtar utanför systemet. Vi
kan kalla detta för att vi skapar ett gudsbegrepp som står till tjänst med de kompletteringar som vi
behöver. Men denna möjlighet tar vi till när det inte finns någon annan möjlighet. Vi kan alltså inte
avgöra om den ena gudsegenskapen är mera rätt än den andra. Verkligheten blir alltså mångtydig.
Vi kan använda många olika gudar som ger oss olika verkligheter och det finns ingen möjlighet att
avgöra vilka av dessa som vi bör tro på. Kanske av det skälet att verkligheten inte är entydig, att
alla olika möjliga verkligheter finns.

Vi kan se på olika sätt på den verklighet som omger oss. Man talar ibland om fysisk struktur och
innebördsstruktur. En sedels fysiska struktur är papper och trycksvärta. Dess innebördsstruktur är
dess värde som betalningsmedel.

Antag att ett gäng utomjordingar har fått tag på en CD-skiva med en uppläsning och försöker förstå
vad det är.

De börjar med den fysiska strukturen. Rund, platt, slät, något böjlig. I mikroskopet kan de se att
ytan är täckt av punkter med olika ljusreflektion.

När de ser på punkterna på skivan förefaller de, åtminstone vid första påseende, vara helt
slumpvisa. Så småningom kanske de kan ana att de bildar något slags mönster men hur detta skall
läsas och tolkas framgår inte av skivan.

Att skivan skall avläsas längs en spirallinje är något som de inte kan komma fram till genom att
studera skivan. Inte heller om den skall läsas inifrån och ut eller utifrån och in. Inte heller hur
snabbt den skall avläsas. Inte heller att punkterna skall tolkas som digitalisering av en akustisk
signal. Och skulle de på något sätt få reda på allt detta så att de skulle kunna spela skivan finns det
ingen anledning att tro att de skulle förstå vad de hör. De skulle inte veta vad mänskligt tal är och
de skulle inte förstå språket.

De skulle kunna komma till olika slutsatser om vad skivan använts till. Någon skulle kunna hävda att
den använts till att lyssna på och någon skulle kunna hävda att den använts till att skrämma bort
rådjur och fåglar från körsbärsträd. Skivan i sig innehåller ingenting som kan användas för att
utesluta något av dessa alternativ. Faktum är att den mycket väl kan ha använts för båda dessa
ändamål.

Den verklighet som skivan utgör kan alltså ha helt olika innebörd beroende på antaganden om
användning som ligger helt utanför det stycke verklighet som är skivan.

De båda förståsigpåarna kan skapa var sin religion som misslyckas med att visa att den andre har
fel av det enkla skälet att båda har rätt.

Kanske kan någon förstå att det är irrelevant att fråga sig vad CD:n har använts till. Den relevanta
frågan är: "Vad kan vi utomjordingar använda CD:n till?". Deras behov kanske är att göra solkatter
och signalera till varandra och för detta är CD:n utmärkt.

På samma sätt är det irrelevant att vi frågar oss om Allah bokför våra gärningar i Sidjin eller Illijun.
Eller om karma är en väg till att födas i en högre kast. Eller vilka plågor vi kommer att möta i
skärselden. Vår uppgift är att göra världen bättre för de människor som lever i den. Och dina
möjligheter att förbättra världen för dig och dina medmänniskor är enorma. Du kan ju börja med
att använda din förmåga till att undanröja det som hindrar dig att helt utnyttja din förmåga. Och
någon brist på dumheter som du kan göra något åt har vi inte.

Att använda död materia

6 Koordinatsystem
==============

Det första som hände när din värld föddes ur Nirvana var att den jämnt fördelade etern stördes så
att en punkt kunde urskiljas från sin omgivning. Men en enda punkt räcker inte för att skapa
avstånd och händelser. Även i ett enpunktsuniversum sakna begreppen rum och tid innebörd.

Nästa steg i skapelsen var att ytterligare en punkt avvek från sin omgivning. Två punkter definierar
en rät linje som kan användas som koordinataxel i ett rätlinjigt koordinatsystem. Och mellan två
punkter finns ett avstånd. För att fullständigt ange den nya punktens läge behöver man ange ett
enda avstånd nämligen avståndet till den första punkten. Detta avstånd kan man ta som
avståndsenhet. Punkt nummer två definierade alltså ett endimensionellt rum där läge kunde
anges fullständigt med ett enda avståndsvärde.

Punkt nummer tre kunde naturligtvis dyka upp på den räta linje som de två första punkterna
definierade. Om den gjorde det förblev världen endimensionell. Läget hos den nya punkten kunde
fullständigt anges med ett enda värde, d v s med avståndet till första punkten. Dök den inte upp
inom det endimensionella rummet definierade de tre punkterna en yta, d v s ett tvådimensionellt
rum.

I det tvådimensionella rummet kan man lägga in två vinkelräta räta linjer genom den första
punkten. Genom att ange en punkts avstånd till dessa linjer kan man entydigt ange punktens läge.
För varje punkt anges alltså läget fullständigt med hjälp av två tal. Om man kallar de två linjerna
för x-axeln och y-axeln kallas avståndet till y-axeln för x-koordinat och avståndet till x-axeln för
y-koordinat. Om man endast anger en av koordinaterna t ex x-koordinaten säger vi att vi anger
projektionen på x-axeln.

Om den fjärde punkten inte dök upp i samma plan som de tre första definierade den en volym d v s
ett tredimensionellt rum. För att ange läge i detta rum kan man lägga in ytterligare en axel genom
den första punkten och lägga den vinkelrät mot de båda första axlarna. Vi kan kalla denna tredje
axel för z-axeln och vi kan ange läge med hjälp av tre koordinater, x-koordinat, y-koordinat och z-
koordinat. x-koordinaten anger då avståndet till y-z-ytan, y-koordinaten anger avståndet till x-z-ytan
och z-koordinaten anger avståndet till x-y-ytan. Om man tar bort en koordinat, t ex z-koordinaten
säger vi att vi anger punktens projektion på x-y-ytan.

Om den femte punkten inte dök upp i samma rum som de fyra första definierade den en rum-tid
d v s en fyrdimensionell rymd. För att ange läge kan vi då lägga in ytterligare en axel genom den
första punkten och lägga den vinkelrät mot de tre tidigare axlarna (vår förmåga räcker inte för att
hantera fyrdimensionella bilder och vi kan alltså inte skapa en bild av de fyra axlarna men det
hindrar inte att fyraxliga system finns). Vi kan kalla denna axel för t-axeln och vi kan ange läge med
fyra koordinater, x-koordinaten, y-koordinaten, z-koordinaten och t-koordinaten. Om man tar bort
en koordinat, t ex t-koordinaten säger vi att vi anger punktens projektion i det tredimensionella
rummet.

Det är tydligen så att varje ny punkt kan, men behöver inte, definiera ytterligare en dimension. En
värld med n punkter kan alltså ha upp till n-1 dimensioner. Vår värld med alla dess urskiljbara
punkter skulle alltså kunna vara, minst sagt, mångdimensionell. Men för att kunna se på denna
värld måste vi avbilda den genom att projicera den på en bild som inte har fler dimensioner än
att vi kan hantera den.

Normalt tänker vi i tre dimensioner och anar en fjärde. Redan stenåldersmänniskan som kastade
en sten mot ett byte visste att den måste komma

varken framom eller bakom
varken till höger eller till vänster
varken över eller under
varken före eller efter

Den måste alltså träffa rätt i fyra dimensioner och, märkligt nog, är fyra dimensioner alltid
tillräckligt.

Ett viktigt krav vi har på vår bild av världen är att vi skall kunna ange punkters läge så att vi kan
dra slutsatser om hur de påverkar varandra. För att vi skall kunna uppfatta ett koordinatsystem
som fullständigt måste det omfatta så många dimensioner att två punkter inte kan ha alla
koordinater lika utan att växelverka. Ett tredimensionellt koordinatsystem är uppenbart ofullständigt.
Två bilar kan köra genom samma korsning utan minsta antydan till växelverkan men de kan inte
göra det samtidigt. Lägger man till en tidsaxel och anger fyra koordinater i rum-tiden får vi alltid
en påtaglig växelverkan mellan sammanfallande punkter.

Att vår värld med dess stora mängd av urskiljbara punkter kan projiceras på en fyrdimensionell
rum-tid till en bild som är fullständig i den meningen att sammanfallande punkter alltid växelverkar
är ett av de största mysterierna. Varför just fyra dimensioner? Däremot ligger det inget förvånande
i att vår tankeförmåga anpassats till att arbeta med enklast möjliga bilder. Förmåga att tänka i fem
dimensioner ställer mycket högre krav på minne och databehandling utan att ge bättre
överlevnadsförmåga. En människa som kan tänka i fyra dimensioner är minst lika bra på att träffa
sitt byte som en som kan tänka i fem. Och det naturliga urvalet selekterar bort kostsamma och
onödiga egenskaper.

7 Nu
=====

Din bild av världen bygger helt på vad du lagrat i ditt minne och på de signaler som dina sinnen
förmedlar. För att du skall kunna bearbeta bilden måste du kunna ta in den i någon typ av
processor som har full tillgång till ett visst utrymme i rum-tiden. Vi kan kalla detta utrymme för
ditt observationsrum eller för ditt nu.

Strängt taget vet du ingenting alls om det som händer utanför ditt nu. Och inte ens dina
sinnessignaler är helt pålitliga.

För många av våra sinnen gäller att de inte känner av omvärlden utan bara förändringar i
omvärlden. När vi tar på oss en skjorta känner vi skjortan mot huden men snart försvinner känslan.
När vinden slår om och för in lukten från en sulfatfabrik känner vi lukten men snart försvinner den.
Våra sinnen visar oss alltså inte omvärlden utan omvärldens tidsderivata. För att få en bild av
omvärlden måste vi integrera denna tidsderivata men derivatan innehåller inte all information som
fanns i den deriverade funktionen. Skillnaden visar sig som en obestämbar integrationskonstant.

Ditt nu arbetar alltså med ofullständiga sinnessignaler. Och det omfattar ett mycket litet utrymme i
rum-tiden.

Vissa av dina sinnen ger signaler som du kan tolka som budskap från den omvärld som ligger
utanför ditt nu. När regndroppar träffar din utsträckta hand drar du slutsatsen att det regnar runt
omkring dig. När du hör en koltrast drar du slutsatsen att det sitter en svart fågel inom hörhåll. När
du känner syrendoft drar du slutsatsen att du är nära en buske med lila blommor. När du ser en
stjärna drar du slutsatsen att en himlakropp för många år sedan sände ut ljus som nu når ditt nu.

Det är svårt att på en pappersyta rita en bild av den fyrdimensionella rum-tiden men en viss
uppfattning kan man få genom att se på projektionen på x-t-planet. Nu bildar där en "farkost" som
rör sig längs t-axeln. Och som morrhår utgår de kanaler som mottar indirekt information via syn,
hörsel, lukt och känsel.

Framför ditt nu ligger din framtid som du inte kan veta något om. Bakom ditt nu ligger din dåtid
som du inte heller kan veta något om. Vi föreställer oss ofta att vi vet något om vår dåtid men
vad vi vet något om är det minne av dåtiden som vi lagrat minnesdelen av vårt nu. När nu med
sina morrhår sveper fram genom rum-tiden sorterar vi ut det vi finner väsentligt och lagrar det
i nus minne.

8 Enhetskvanta enhetshändelse och enhetslängd
==============================================

Vi kan se en störning av den jämnt fördelade etern som en partikel eller som en våg. Båda
synsätten är lika giltiga och för att få veta något om verkligheten kan vi välja vilket synsätt vi vill
använda. Oberoende av vilket sätt vi väljer att se med är det vi ser verkligt. När vi ser på en
störning som en våg gäller att vi måste betrakta den under en påtaglig del av periodtiden innan vi
kan avgöra om det verkligen är en våg vi ser på.

För att beskriva något, t ex för att beskriva hela universum, kan vi dela upp det i smådelar och
betrakta det som en summa av dessa delar. Ett sätt att göra en sådan uppdelning är att dela upp i
en summa av vågor. Ju mer lågfrekventa vågor vi delar upp i ju mer detaljerad blir uppdelningen.
Men om universums ålder är begränsad finns det en gräns för hur långt man kan driva en sådan
uppdelning. Om vi försöker dela upp i vågor med periodtid som är väsentligt större än universums
ålder hamnar vi i problemet att vi försöker göra en uppdelning av det som finns i delar som ännu
inte manifesterat sig som vågor.

Om universums ålder är begränsad finns det alltså en gräns för hur små delar vi kan dela in det i.
Vi kan kalla en sådan minsta del för ett enhetskvanta (på engelska Unit-Quanta) och beteckna det
UQ.

Om vi delar upp universum i UQ kommer varje UQ att ta ett visst utrymme. Om universum är
ändligt kommer det då att bestå av ett ändligt antal upptagna kvantalägen och ett antal tomma
kvantalägen. För att tillståndet i detta universum skall förändras d v s för att en händelse skall
inträffa krävs att något kvanta flyttas från ett upptaget till ett tomt läge. När ett enda kvanta gör
detta genom att flytta till ett angränsande tomt läge inträffar den minsta detekterbara händelsen.
Vi kan kalla en sådan minsta detekterbara händelse för en enhetshändelse (på engelska
Unit-Event) och beteckna den UE.

Den längd som ett UQ förflyttas under en UE kan vi kalla för enhetslängd (på engelska Unit-Length)
och beteckna UL.

Vi kan alltså se världen som en fyrdimensionell rymd fylld med ettor och nollor där en etta betyder
ett UQ och en nolla betyder ett möjligt men tomt kvantaläge. Dessa ettor och nollor bildar ett binärt
tal. När en etta byter plats med en nolla ändras detta tal vilket innebär att en händelse inträffar.

UQ, UE och UL är för små för att direkt användas som enheter för praktiska mätningar. Det handlar
om prefix för hundratals tiopotenser för att komma till praktiskt användbara enheter. Dessutom kan
vi inte bestämma dem med rimlig noggrannhet. I stället för UQ använder vi kilogram som är ett
stort antal UQ. I stället för UE använder vi sekund som är ett stort antal UE. I stället för UL använder
vi meter som är ett stort antal UL.

9 Vad är tid
=============

Ordet tid används i två olika betydelser. Tid är

En förändringsparameter (parametertid)

En koordinat i rum-tiden (koordinattid)

Parametertid: Varje gång en enhetshändelse inträffar förändras världen. Det innebär att
arametertiden inkrementeras.

Absolut tid är totala antalet enhetshändelser som inträffat sedan tidens början. Tiden mellan
händelse A och händelse B är absolut tid för händelse B minus absolut tid för händelse A.

Koordinattid: Av alla enhetshändelser som inträffar i världen är det en mycket liten del som
inträffar inom ditt nu. De allra flesta inträffar i din omgivning vilket innebär att ditt läge i
rum-tiden ändras.

När ditt läge i rum-tiden ändras kan du välja att lägga ditt koordinatsystem så att du enbart
förflyttar dig längs t-axeln. Varje gång en enhetshändelse inträffar utanför ditt nu ökar alltså
din t-koordinat.

Det kan förefalla egendomligt att vi inte brukar skilja mellan parametertid och koordinattid.
Parametertiden är ju ett enkelt siffervärde, d v s en skalar och koordinattiden är en koordinat
d v s en ortsvektor. Men eftersom endast en försumbar del av alla UE inträffar inom vårt nu
växer beloppet av koordinattiden praktiskt taget i samma takt som parametertiden. Och när
vi skall ange parametertid och koordinattid för något får vi alltså samma siffra för båda.

Men det finns bland annat ett fall där det är viktigt att skilja mellan parametertid och koordinattid
och det är när man diskuterar möjligheter till tidsresor. Att åstadkomma hopp i parametertiden
är nog omöjligt men hur är det med förflyttningar i koordinattid? Och vad innebär en förflyttning
i koordinattid?

Ditt nu rusar med ljushastighet fram i t-riktningen. Men hur är det med de områden som ligger i
din framtid och i din dåtid? Finns de i någon mening? Är de "bara" oåtkomliga för ditt nu? Vad
skulle hända om man vid två olika värden på parametertiden kunde komma till samma punkt i
rum-tiden?

1945 bodde jag på Brogatan i Värnamo. Hur skulle det se ut om jag vid nuvarande parametertid
kunde komma till Brogatan i Värnamo vid koordinattiden 1945?

10 Etervinden
=============

Din värld är en ändlig fyrdimensionell rymd fylld med en eter med störningar. Dina sinnen informerar
ditt nu om ändringar av dessa störningar. När störningar utanför ditt nu ändrar läge ändras även
läget för ditt nu i förhållande till resten av världen. Du kan lägga ditt koordinatsystem så att
lägesförändringar för ditt nu sker i t-riktningen. Ditt nu sveper då fram genom världen som en
farkost som rör sig i koordinattidens riktning.

När du ser dig omkring finner du att inte bara ditt nu utan även din närmaste omgivning vanligtvis
följer med på färden i koordinattidsriktningen. Ett sätt att se detta är att tänka sig en eter som
blåser som en etervind i koordinattidsriktningen. Ditt nu svävar då som en ballong i etern och följer
etervinden mot växande koordinattid.

Ombord på en ballong blåser det aldrig. Om du försöker mäta hur snabbt ditt nu rör sig i
förhållande till etern finner du att hastigheten är noll av det enkla skälet att ditt nu följer
med etern när etervinden blåser.

Vanligtvis ser du din omgivning följa med i etervinden som andra ballonger eller moln. Avståndet
från ditt nu till andra störningar ändras långsamt men det är inte konstant. Tydligen är etern,
liksom luft, kompressibel så att vindriktningen kan variera något.

Det finns också en typ av störningar som inte följer med etervinden utan utbreder sig tvärs
vindriktningen. Som alltså rör sig i rumsled i stället för i koordinattidsled. Vi kallar sådana
störningar för ljus.

Ljus är alltså fotoner som faller genom etervinden och rör sig tvärs vindriktningen på liknande sätt
som regndroppar som faller genom en luftvind men utan den friktion som medför att luftvinden
drar med sig regndropparna.

Eterstörningar i din omgivning bildar ett föränderligt mönster på liknande sätt som molnen på
himlen bildar ett föränderligt mönster. Molnmönstret varierar med vädret. På liknande sätt skulle
vi kunna tala om ett eterväder som påverkar mönstret i omgivningen. Läran om etervädret kallar
vi fysik.

Ditt nu svävar i en etervind som blåser med ljushastighet i koordinattidens riktning. Det gäller för
dig att utnyttja denna vind till att segla mot hägrande mål.

11 Vad är energi?
==================

Vi ser på vår värld och jämför den med den värld vi önskar oss. Skillnaden bildar en felsignal. Vi
försöker ändra världen så att denna felsignal minskar. Världen ändras ständigt. Dessa ändringar
bildar ett ändringsflöde som vi kallar tid, samsara eller parametertid. Men av alla dessa ändringar
är det bara en del som är användbara för att minska felsignalen. Vi behöver ett ord för den
användbara delen av tiden. Vi kallar användbara förändringar för "energi".

Det finns ett nära samband mellan begreppen "användbar" och "förutsägbar". En förutsägbar
förändring kan du infoga i en orsakskedja som leder till en användbar verkan.

Energi är alltså förutsägbara och därmed användbara förändringar.

Om du finner ett tillstånd som på något sätt är osannolikt kan du förutse att det kommer att
övergå i ett mer sannolikt tillstånd. Osannolika tillstånd kan alltså ge förutsägbara förändringar.
De är alltså potentiell energi.

Vi kan beskriva världen som ett tal med ettor och nollor. Detta tal kan förändras genom att ettor
byter plats med nollor. Däremot gäller för alla förändringar vi observerat att antalet ettor och
antalet nollor förblir det samma. Vi kan tydligen (ännu) varken skapa eller förinta en etta, bara
flytta den. Avvikelsen från en jämnt fördelad eter förblir alltså konstant. Vi kan se en jämnt
fördelad eter som det mest sannolika tillståndet. Varje störning av detta, d v s varje etta, innebär
alltså en avvikelse från det mest sannolika tillståndet. Varje etta är alltså energi. Att vi inte kan
skapa eller förinta, bara flytta, ettor innebär att energin alltid är konstant. Detta kallas för
termodynamikens första huvudsats.

Man kan spela roulette och markera rött med en etta och svart med en nolla. Om det inte är något
fel på rouletten är det osannolikt att man skulle få väsentligt fler ettor än nollor. Men det kan vara
obalans i bordet som t ex gör att ettorna klumpar ihop sig i grupper. På liknande sätt klumpar
ettorna i det tal som beskriver världe ihop sig och bildar mönster som vi kallar elementarpartiklar,
atomer, molekyler o s v. Men när vi vant oss vid det vanliga mönstret kan vi känna igen en osannolik
sekvens.

Betrakta ett tillstånd A och en förändring av detta till A'. Betrakta även ett tillstånd B och en
förändring av detta till B'. Låt P(A) vara sannolikheten för A och P(A+B) sannolikheten för A och B.
Hur skall vi kunna åstadkomma A' om det har lägre sannolikhet än A?

Ett osannolikt tillstånd kan spontant övergå i ett mer sannolikt. Om P(A'+B') är högre än P(A+B) kan
A+B spontant gå över i A'+B'. Vi kan alltså utnyttja att B går till det mer sannolika tillståndet B' för
att driva A till det osannolika tillståndet A' men för att det skall vara möjligt krävs att P(A'+B') är
större än P(A+B). Detta kallas termodynamikens andra huvudsats.

Termodynamikens huvudsatser gör processer förutsägbara. Om vi vill värma ett rum genom att
elda ved kan vi använda första huvudsatsen för att beräkna hur mycket ved vi behöver. Den säger
att vi får lika mycket värme som den kemiska energi som är lagrad i veden. Och andra huvudsatsen
säger att om vi tänder veden kommer den att omvandlas till koldioxid, vatten, aska och värme. Det
är tack vare andra huvudsatsen vi kan lita på att inte koldioxid, vatten, aska och värme omvandlas
till ved.

I praktiken går vi sällan tillbaka till världens ettor och nollor. Vi använder andra begrepp för de
mönster vi ser i världen. I stället för att tala om osannolikt många ettor talar vi om osannolik täthet
eller osannolikt tryck. Vi identifierar egendomligheter i världens mönster som olika energiformer.
Vi talar om lägesenergi, rörelseenergi, hydraulisk energi, pneumatisk energi, värme, elektricitet
m m.

När vi funnit ett osannolikt tillstånd kan vi beskriva det närmare genom att ange hur stor mängd
det omfattar och hur mycket varje mängdenhet avviker från det mest sannolika tillståndet. Vi
uppfattar energi E som en produkt av en mängdfaktor S och en intensitetsfaktor T

E = S T

Vi använder följande uppdelning

Energiform Mängd Intensitet

Lägesenergi Tyngd Höjdskillnad
Rörelseenergi Impuls Hastighet
Värme Entropi Temeraturskillnad
Elektricitet Laddning Spänning
Materia Massa x ljushastighet Ljushastighet

När vi anger intensitet kan vi välja att utgå från ett referenstillstånd. Vi kan t ex ange alla höjder
som höjdskillnad från havsytan och alla temperaturer som temperaturskillnad från absoluta
nollpunkten. När vi på det sättet anger intensitet från ett referenstillstånd kallas intensitet för
potential.

Sänkt potential innebär att energi kan omvandlas till annan energiform. Om vi har mängden S
och potentialen T1 har vi energin E1 = S T1. Om potentialen sjunker till T2 kan energin
E12 = S (T1 - T2) = S T12 omvandlas till annan energiform så att E2 = S T2 kvarstår
oförändrad. T12 = T1 - T2 är intensiteten mätt som skillnaden mellan de båda tillstånden.

12 Användbara osannolika tillstånd
===================================

Neandertalsmänniskans rörlighet i rum-tiden var praktiskt taget tvådimensionell. Hon kunde bara
röra sig på markytan. Visserligen kunde marken slutta och medge en viss rörlighet i höjdled men
detta var inte något som hon kunde påverka.

Först med hjälp av ballonger, luftskepp och flygplan fick vi möjlighet att röra oss i höjdled. Och vid
rymdfärder är alla tre rumsriktningar lika tillgängliga.

För en neandertalsmänniska måste fri rörlighet i höjdled ha framstått som något helt omöjligt.
Även om hon kunde se flygande fåglar och själv göra små skutt i höjdled måste hon ha känt en
ofrånkomlig markbundenhet.

Vi har nu vidgat vårt synsätt så att vi ser rörlighet i alla tre rumsriktningarna som något
självklart men för oss är fri rörlighet i tidsled lika omöjlig som fri rörlighet i höjdled var för
neandertalsmänniskan.

Neandertalsmänniskan kunde antagligen inte närmare analysera de två sätt att ändra höjd som
hon såg

Höjdändring genom att flyga

Höjdändring genom att hennes markbundna koordinatsystem
vreds av sluttningar

På liknande sätt saknar vi möjligheter att närmare analysera förflyttningar i tid. Det är inte mer än
ett århundrade sedan vi upptäckte att hastighet innebär en vridning av rum-tiden. Och vi står på
tröskeln till att förstå skillnaden mellan parametertid och koordinattid.

Etervinden blåser med ljushastighet i koordinattidsriktningen och vi svävar i denna etervind. Vi
börjar ana att det är möjligt att segla i etervinden, att som en segelbåt i vind kunna färdas vart
vi vill.

Antag att en seglare färdas nedströms på en bred flod. Ena dagen är det vindstilla, andra dagen
har han en medvind med samma hastighet som strömmen. När det är vindstilla kommer han
fortare fram för då får han en motvind som han kan kryssa mot.

På samma sätt gäller att vi kan utnyttja skillnader i eterhastighet. Ljus, masspartiklar, svarta hål
är exempel på företeelser där etern står stilla i koordinattidsled.

Ljus, masspartiklar och svarta hål är eterstörningar som bildar mönster som vi sammanfogar till
vår bild av världen. Vi har funnit att detta mönster ändras och att ändringarna följer vissa regler
som gör dem användbara. Vi anar att det finns ett "språk" som den döda materien förstår. När
det gäller att behärska detta språk har vi hunnit till samma stadium som en invandrare i Sverige
som lärt sig att säga "God dag", "Får jag?", "Var så god" och "Tack!". Med det kommer han långt
men han har åtskilligt kvar att lära.

Vi har funnit att vissa mönster är osannolika och att vi kan förutse att de kommer att övergå till
mer sannolika med övergångar som vi kan använda.

Betrakta ett hus med två lika rum. Stäng dörren mellan rummen. Om det finns fler luftmolekyler i
det ena rummet får vi en tryckskillnad mellan dem som vi kan använda för att driva en maskin.

Öppna dörren så utjämnas tryckskillnaden genom att en vind blåser genom dörren. Luftmolekylerna
får olika medelhastighet i rummen, en hastighetsskillnad som vi kan utnyttja till att driva en
vindsnurra i dörröppningen.

Vi kan alltså använda avvikelser i luftmolekylernas läge. Hastighet är första tidsderivatan av läget
och även avvikelser i hastighet kan vi använda. Men avvikelser i högre tidsderivator har vi inte ens
försökt att använda.

Vind är molekylhastighetens medelvärde. Skillnad i molekylhastighetens medelvärde är alltså
användbar.

Temperatur är molekylhastighetens varians. Skillnad i molekylhastighetens varians är också
användbar även om det bara är ett par hundra år som vi förstått detta och funnit metoder att
tillvarata den.

Medelvärde och varians är ett par enkla fördelningsmått men förutom dessa finns mängder av
andra fördelningsmått som kan användas på ett stort antal element som t ex molekylerna i en gas.
Vad skillnader i dessa olika mått innebär och om de kan bli praktiskt användbara har vi inte ens
försökt fundera över.

Det är visserligen sant att vi inte har den blekaste aning om hur vi skulle kunna använda högre
tidsderivator eller andra fördelningsmått. Men om man bortser från Elias försök med eldvagnen
(se "Gamla Testamentets teknik"), som genomfördes flera tusen år före sin tid, hade vi för ett par
hundra år sedan inte den blekaste aning om att temperaturändringar hos gaser kunde användas
för att driva fordon. Så varför skulle vi inte kunna finna nya möjligheter som vi idag inte har den
blekaste aning om?

13 Värde av solenergi
======================

Genom att stå på marken som inte följer med vinden kan man använda en vind till att segla med drakar.

Genom att en segelbåt ligger i vatten som inte följer med vinden kan man använda vind för att
segla mot det mål man har valt.

En vind är alltså användbar om man har tillgång till något som inte följer med vinden. Ombord på
en friflygande ballong finns det aldrig någon användbar vind. Att sätta upp en vindsnurra i
ballongkorgen är meningslöst. Ballongen driver med vinden men man kan se hur marken rör
sig i förhållande till ballongkorgen och om man släpper ner ett rep till marken kan vinden ge en
dragkraft när man förankrar repet.

Andrees försök att nå Nordpolen med ballongen Örnen byggde på att ballongen skulle kunna styras
med hjälp av släplinor som bromsade mot marken. Man försökte alltså göra vindarna användbara
för att segla mot de mål man valt genom att utnyttja att marken inte följde med vindarna. Genom
att bromsa mot den mark som inte följde med vinden gjorde man ballongen styrbar och därmed
blev vinden användbar. Att det hela sedan gick galet är en annan historia.

På samma sätt gäller att vi måste finna något som inte följer med om vi skall kunna använda
etervinden.

Etervinden blåser med ljushastighet i koordinattidsriktningen. Ljus är fotoner som står stilla i
koordinattidsriktningen men rör sig med ljushastighet i någon rumsriktning. Fotonerna rör sig alltså
tvärs etervinden i stället för att följa med den.

Ljus är alltså ett flöde av fotoner med osannolik rörelseriktning. När dessa växelverkar med t ex
molekyler eller elektroner kan vi förutse att resultatet blir rörelse som ligger närmare
koordinattidsriktningen. Ljuset omvandlas till t ex värme, kemisk energi eller el.

All energiomsättning på Jorden förutom geoenergi och kärnenergi bygger, direkt eller indirekt, på
det ljus som når oss från solen. I solen har vi en stor kärnreaktor som vräker över oss användbar
energi i form av ljus. En liten del av denna har vi lärt oss att använda.

För miljarder år sedan uppstod en organism som använde solljuset för att omvandla atmosfärens
koldioxid och amoniak till syre och kväve. Resultatet blev den största miljökatastrofen hittills men
livet anpassade sig till förändringen och fortsatte att använda solljuset.

En del av det solljus som når Jorden speglas direkt tillbaka ut i rymden. En del tas upp, omvandlas
till värme och strålar ut i rymden som långvågig värmestrålning. För att Jorden skall hålla konstant
temperatur måste utstrålningen vara lika stor som instrålningen men ingenting hindrar att vi
använder andra mellanformer av energi på vägen från ljus till värme. Ljus kan t ex omvandlas till
kemisk energi som vi kan använda och avge som värme.

Jordbruk innebar att vi med hjälp av växter kunde ta vara på någon promille av det ljus som föll på
en åker och omvandla det till användbar kemisk energi. Vi lärde oss att ta vara på en liten del av
det ljus som föll på en liten del av jordytan.

Vi är nu på väg mot solceller som omvandlar upp mot 20 % av infallande ljus till användbar el. Och
det finns ideer om hur man skulle kunna gå vidare mot att utnyttja ännu större del av ljuset.

Det solljus som varje dag når oss är alltså användbart och därmed värdefullt. Ju mer vi lär oss om
konsten att omvandla ljus till andra energiformer ju mer användbart blir det. Men hur stora värden
är det fråga om? Vad är det solljus som varje år faller på en villatomt värt?

För att svara på denna fråga kan man räkna på många olika sätt som ger olika resultat men för en
första uppskattning kan man använda följande grova överslag

Tomtyta 1 000 m
Max instrålning 1 kW/
Tid för max instrålning 1 000 tim/år
Pris för distribuerad energi 1 Kr/kWh
Värde 1 miljon kronor per år

När det regnar välling har den fattige ingen sked. Och visst är det så¨att du saknar möjligheter
att ta vara på all den solenergi som du har tillgång till. Men det ankommer på dig att skaffa sked,
att finna sätt att ta vara på det solljus som flödar i din omgivning.

Om du har en villatomt kan du knappast påstå att du är fattig, möjligen kan du hävda att du är dålig
på att ta vara på det du har.

14 Plancks konstant
====================

Detta kapitel är hämtat från "Världen - Ägarens handbok". Språket i detta kapitel är lite mer
matematiskt och om du tycker det är svårt att följa resonemanget kan du hoppa över det här
kapitlet. Kontentan av det är att Plancks konstant helt enkelt är antalet urskiljbara kvanta i
universum.

Betrakta ett universum som innehåller h stycken urskiljbara kvanta. Varje sådant kvanta är så litet
att det inte går att dela. Det kan bara finnas eller inte finnas. Vi kan kalla ett sådant kvanta för
enhetskvanta eller på engelska unit-quanta och beteckna det med UQ. Sorten för h blir alltså UQ

Den minsta händelse som kan inträffa i detta universum är minsta detekterbara lägesförändring för
ett enhetskvanta i förhållande till övriga kvanta. En sådan händelse kan vi kalla för enhetshändelse
eller på engelska unit-event och beteckna med UE.

Alla händelser kan delas upp i enhetshändelser men en enhetshändelse kan inte delas upp. Den
'inträffar' eller 'inträffar icke'. Något däremellan finns inte.

Totala antalet enhetshändelser som någonsin inträffat i vårt universum kallas för absolut tid
( egentligen absolut parametertid). Tidpunkten för en viss händelse är totala antalet
enhetshändelser som inträffat före händelsen. Tiden mellan händelse A och händelse B är
tidpunkten för händelse B minus tidpunkten för händelse A. Tid betecknas med τ och sorten för
tid blir alltså UE.

Antag att vi intresserar oss för en viss del av vårt universum, t ex av en kula. Av alla kvanta i
universumet avgränsar vi då några som utgör kulan. Vi kan beteckna dessa kvanta med E. Med E
menar vi alltså ett visst antal enhetskvanta och sorten för E blir alltså UQ. Då gäller att E/h anger
hur stor del av universum som kulan utgör.

Om det så inträffar en enhetshändelse är sannolikheten E/h att denna enhetshändelse består i att
något av de kvanta som utgör kulan ändrar läge.

På tiden τ inträffar τ enhetshändelser och varje gång är sannolikheten E/h att något av de kvanta som
utgör kulan ändrar läge. I uttrycket

τ E
a = -----
h

är alltså a det antal gånger som ett enhetskvanta som ingår i E ändrar läge under tiden τ. Om man
minskar τ och/eller E så att a blir mindre än ett övergår a till att ange sannolikheten att något
kvanta inom E ändrar läge under tiden τ.

τ E UE UQ
Sorten för a = ----- blir ----------- d v s UE.
h UQ

Om vi avgränsar en så liten mängd kvanta ΔE och observerar den under så kort tid Δτ att ΔτΔE = h/2
kommer endast en halv enhetshändelse att beröra ΔE d v s sannolikheten att någon händelse inträffar
som berör ΔE blir 0,5. Detta är gränsen för att vi skall kunna se att något händer med ΔE.
(Heisenbergs osäkerhetsrelation).

Låt oss se på ett litet universum med h = 1000 UQ där vi avgränsar en kula med E = 10 UQ. Det är
då bara var hundrade UQ som tillhör E. Det är alltså bara var hundrade enhetshändelse som
innebär att något kvanta i E har flyttats. Efter en förändring av E går det alltså 100 UE innan det
på nytt är dags för en förändring av E. Vi säger att E:s periodtid är 100 UE.

Periodtid betecknas T och har sorten UE. För att bestämma periodtiden sätter vi a = 1 i uttrycket
τ = a h/E och får alltså T = h/E. Egentligen är alltså T = 1 h/E där 1 har sorten UE så att även T
får sorten UE.

Inverterade värdet av periodtiden kallas för frekvens.

Frekvens betecknas f och har sorten UE^-1. Frekvensen för E är f = E/h alltså egentligen f = E/(1 h) där
ettan har sorten UE.

h är alltså antalet enhetskvanta i hela universum. Sorten för h är alltså UQ. Men h är också det
antal enhetshändelser som erfordras för att rubba samtliga enhetskvanta i universum. Ser vi det
så har h sorten UE. Och om en viss enhetshändelse inträffar är h det antal enhetshändelser som
troligen inträffar innan den upprepas. Även om vi ser h på det viset blir sorten UE.

Även om alltså sorten för h inte är helt entydig är värdet entydigt för ett visst universum. För alla i
vårt universum har h samma värde. Men trots det har vi ingen bra metod att fastställa detta värde.
Vi vet inte exakt hur stort vårt universum är och därmed vet vi inte heller det exakta värdet på h.
Vi har alltså inget bra värde på h varken i sorten UQ eller UE. Om vi vill kan vi emellertid vända på
resonemanget och säga att vi mycket väl vet värdet på h men vi vet inte hur stort ett enhetskvanta
är och därför kan vi inte uttrycka h i sorten UQ.

Vi använder inte enheterna UQ ch UE för att ange kvantamängder och tider. Detta beror dels på att
det skulle bli svårhanterligt stora tal dels på att vi inte exakt kan fastställa storleken på ett UQ och
på en UE. Vi använder i stället sorter som Joule och sekund som är ett stort antal UQ resp UE.

På en sekund går det ett visst antal ks enhetshändelser. På en Joule går det ett visst antal kJ
enhetskvanta. För att avgöra vad som händer med värdet på h om vi övergår till att ange ? i
sekunder och E i Joule kan vi utgå från uttrycket ? E = a h. Om vi övergår till sekunder och Joule
får vi

τ k_s E k_J = a h

a h
τ E = --- ---
k_s k_J

Vi bibehåller sorten UE för a och får då

h i Js lika med (h i UQ)/(k_s k_J)

Sorten för h är inte entydig eftersom ett enhetskvanta under vissa omständigheter motsvaras av en
enhetshändelse. h får då samma värde oberoende av om vi använder sorten UQ eller UE. Men
använder vi i stället sekund och Joule måste omräkningsfaktorerna komma på rätt plats och vi får
då entydigt sorten Js för h.

h kallas för Plancks konstant.

15 Partiklar och gravitation
=============================

Detta kapitel är hämtat från "Världen - Ägarens handbok". Det förutsätter kännedom om
vektoranalys. Om du finner resonemanget svårt att följa kan du hoppa över det här kapitlet. Det
innehåller ingenting som är nödvändigt för förståelse av resten av boken.

Betrakta två partiklar A och B på avståndet ab.

I fig 2 anger den blå ytan alla punkter som ligger närmare A än vad B gör. Och den gula ytan anger punkter som ligger längre ifrån A än vad B gör. Om nu B rör sig helt slumpmässigt i förhållande till A finns det uppenbarligen många fler punkter dit B kan gå för att öka avståndet till A än punkter dit B kan gå för att minska avståndet.

Fig 2

Sannolikheten att avståndet ökar är alltså större än sannolikheten att det minskar. Partiklarna
kommer alltså att uppföra sig som om de stötte bort varandra. Vi kan uppfatta detta som en
utåtriktad gravitation.

Vi har alla sett att ljuset bryts vid en vattenyta eller vid en glasyta i t ex en lins. Detta kan förklaras
med att ljushastigheten är lägre i vatten och glas än den är i luft. Det förefaller alltså som om
ljushastigheten c är lägre i områden med större antal ettor. Om vi använder bilden av en eter som
strömmar i tidsled i en fyrdimensionell rymd skulle detta innebära att etern släpar efter i områden
med förhållandevis många ettor. En stor massa innebär alltså en etereftersläpning som medför att
runt massan kröks eterns strömningsriktning inåt mot massan. Eterns strömningsriktning får alltså
här en komposant i rumsriktning. En partikel som svävar fritt i etern kommer alltså att dras in mot
massan.

Michelson-Morleys spegelförsök visade att jorden inte rör sig i förhållande till en omgivande eter.

Eftersom föremål kan röra sig i förhållande till varandra ansåg man att de inte alla kunde vara i vila
i förhållande till omgivande eter. Man tolkade därför försöket som att det inte kan finnas någon eter.

I ett medium som i det närmaste är inkompressibelt, som vatten, gäller att mediets
strömningsriktning blir praktiskt taget densamma i närliggande punkter. Men redan med den
kompressibilitet som luft har kan man ha närliggande vindbyar med olika riktning.

Ombord på en ballong blåser det aldrig trots att man kan ha betydande hastighet i förhållande till
andra ballonger inom synhåll. Luftens kompressibilitet gör att ballonger som alla befinner sig i vila
i förhållande till omgivande luft ändå kan röra sig i förhållande till varandra.

Och varför skulle etern vara inkompressibel?

Är inte föreställningen att jorden faktiskt befinner sig i vila i förhållande till omgivande eter på
samma sätt som en ballong är i vila i förhållande till omgivande luft en mer näraliggande tolkning
av Michelson-Morleys spegelförsök?

Runt massor får vi alltså en "etervind" in mot dem. Om man befinner sig tillräckligt nära en
tillräckligt stor massa kommer denna etervind att dominera över den utåtriktade gravitationen
och vi får en inåtriktad gravitation.

Gravitation är alltså utåtriktad men lokalt kring en massa inåtriktad.

Världen innehåller något. Detta "något" kan vi naturligtvis ge ett namn. Vi kan kalla det gud,
alluppfyllande Brahma, världseter eller något annat.

Vi har här valt att kalla det för "Eter".

När vi bestämt oss för namnet är det dags att fastställa eterns egenskaper, att finna egenskaper
som liknar sådant som vi känner igen från den bild av världen som våra sinnen ger oss.

I en värld med absolut jämnt fördelad eter kan inga punkter urskiljas i rummet och inga händelser
kan inträffa och ordnas i tid. Rum och tid saknar mening i en sådan värld. Etern måste alltså ha
egenskapen att den kan störas så att den avviker från omgivningen. Det är sådana störningar som
ger begreppen "rum" och "tid" innebörd.

Om vi projicerar vår värld på ett koordinatsystem med tre rumsaxlar och en koordinattidsaxel får
vi en bild som är fullständig i den meningen att två eterstörningar alltid växelverkar om de har
samtliga koordinater lika med varandra.

I en värld som står stilla, d v s som rör sig på samma sätt som observatören växer koordinattiden
i samma takt som parametertiden. Etern flödar alltså i koordinattidsriktningen. Vår värld är alltså
en etervind som (huvudsakligen) blåser i koordinattidsriktningen.

Etervind kan beskrivas som en fyrdimensionell vektor c. Vi kan alltså se världen som ett vektorfält
där varje punkt tilldelas en fyrdimensionell vektor som anger etervinden i punkten.

Vi har svårt att tänka i fyra dimensioner och projicerar därför ofta den fyrdimensionella världsbilden
på en tredimensionell bild med enbart rumskoordinater. Vi uppfattar alltså en tredimensionell bild
av en fyrdimensionell etervind. Det vi uppfattar i denna är störningar som svävar i vinden som
ballonger eller moln i luft.

I den fyrdimensionella rymden kan vi lägga in ett cartesianskt koordinatsystem med axlarna x , y , z
och t. I det tredimensionella rummet kan vi lägga in ett cartesianskt koordinatsystem med axlarna
x , y och z. För att skilja mellan den fyrdimensionella vektorn c och dess tredimensionella projektion
kan vi använda beteckningarna c4 och c3.

Så här kan vi naturligtvis göra men för att det skall vara någon mening med det måste c₄ och/eller
c₃ ha någon egenskap som är bekväm att hantera. En sådan skulle kunna vara att det
fyrdimensionella vektorfältet är källfritt d v s att

div c₄ = 0

En annan tänkbar egenskap skulle kunna vara att en störning av etern innebär att

div c₃ ≠ 0

Låt oss anta att det är så.

En eterstörning kallas "partikel".

För en vanlig partikel är div c₃ < 0. En sådan partikel är alltså en sänka för etervinden. Den är en
uppvind i koordinattidsled som medför att etervinden runt om den viker av in mot partikelcentrum.
Denna inströmning mot centrum kallas för gravitation.

Beloppet av c₄ kallas för ljushastighet. Den ostörda etern strömmar alltså med ljushastighet i
koordinattidsled. Vid en partikel avlänkas strömningsriktningen så att vi får en hastighetskomposant
i rumsled samtidigt som hastigheten i koordinattidsled minskar.

Om inströmningen mot partikelcentrum sker i form av en virvel blir rot c₄ ≠ 0. I vanliga fall
blir rot c₄ en vektor i koordinattidsriktning, d v s inströmningen sker i en virvel kring
koordinattidsaxeln. Detta kallas elektrisk laddning.

Ballonger och moln som flyter omkring i atmosfären rör sig slumpmässigt i förhållande till varandra.
Men inte bara slumpmässigt. Luftrörelser har en tendens att samordna sig till vindilar. På liknande
sätt gäller att partiklar som svävar i etern inte bara rör sig slumpmässigt i förhållande till varandra.
De har en tendens att ordna sig i mönster, ofta i mönster som upprepas likt tapetmönster eller
fjädermoln.

Små partiklar slår sig samman till större t ex till elektroner eller till ännu större som protoner och
neutroner. Dessa slår sig i sin tur samman till atomer som slår sig samman till molekyler som i sin
tur bildat materia.

Sådan sammanslagning sker efter mycket säregna mönster. Uppenbarligen följer mönsterbildningen
mycket strikta och enkla regler men vi vet mycket lite om dessa. Vi kan t ex observera att
förhållandet mellan protonens massa och elektronens massa alltid är 1800 men vi kan inte, med
utgångspunkt från andra kända egenskaper hos etern komma fram till detta förhållande.

Bildade mönster har (ibland) en viss stabilitet. I ett stycke koppar ligger kopparatomerna ordnade
på bestämda platser som blommorna på en blommig tapet. Detta mönster ändras inte även om vi
förflyttar kopparstycket. För att bryta mönstret får vi ta till verktyg med ännu stabilare mönster t ex
smältdegel, plåtsax eller såg.

Reglerna för mönsterbildning innefattar även regler för samband mellan orsak och verkan.

Vi kan t ex ha ett mönster A där ett område med enbart kolatomer omges av syremolekyler. Vi kan
också ha ett mönster B där alla kolatomer ingår i koldioxidmolekyler. Mönster A har en viss stabilitet
och det kan bestå trots att mönster B har större sannolikhet. Men om vi kan starta en övergång från
A till B i ett litet hörn av kolstycket kan vi få en spontan fortsättning så att hela A övergår till B. Att
tända på ett kolstycke i ett hörn är alltså en orsak till en verkan som består i att hela kolstycket
brinner upp. De regler som gäller för övergång från A till B innehåller alltså information om hur man
kan orsaka d v s starta övergången.

Termodynamikens huvudsatser ger oss vissa regler för övergång mellan olika mönster.

Vi har funnit att befintliga mönster kan ha en viss stabilitet men om denna stabilitet bryts övergår
de till mer sannolika mönster. Vår förmåga inskränker sig till att störa stabiliteten i befintliga
system och därigenom orsaka förändringar. Men med det kan vi komma långt. Om vi bara vet
vad som är ett mer sannolikt mönster kan vi arrangera förändringar så att de motsvarar våra
önskemål.

Att använda människor

16 Om att använda medmänniskor
===============================

Du ser på din värld och inser att du kan tänka dig en bättre värld. Med hjälp av naturlagarna, bl a
termodynamikens huvudsatser, kan du förutsäga hur världen kommer att förändras och du kan foga
in dessa förändringar i orsakskedjor som leder till att världen närmar sig din tänkta bättre värld.
Och kan du inte direkt utnyttja sådana orsakskedjor kan du ta hjälp av dina medmänniskor.

Antag att du sitter i ett rum som är så kallt att du fryser. Din direkta bild av en bättre värld är då en
värld med ett varmare rum. För att förändra världen så att den blir bättre gäller det då att
informera luftmolekylerna att de skall öka sin hastighet. Det kan du åstadkomma med en
orsakskedja som börjar med att du drar en tändsticka mot lådans plån och tänder en brasa i
spisen. Luften hör din bön, luftmolekylerna ökar sin hastighet, det blir varmare i rummet.

I stället för att du själv tänder brasan kan du be din betjänt tända den. Och han kan göra det av
två skäl:

Han lyder order

Han delar din önskan om ett varmare rum

Din värld gör allt du ber om. Det enda krav som du måste uppfylla är att du uttrycker din önskan på
ett språk som världen förstår. När du sitter i det kalla rummet är det ingen mening med att skrika
"Varmare!". Luften förstår inte talat språk. Det hjälper inte om du svär eller talar latin, luften förstår
ändå inte vad du vill. Men när du använder ritualen med ved i spisen och tändstickan mot asken
uttrycker du dig på ett språk som luften förstår och det blir varmare i rummet.

Död materia har fördelen att den mycket sällan trilskas. Uttrycker du dig på ett språk som den
"förstår" gör den vad du ber om. Men den har nackdelen att den inte förstår talat språk utan kräver
uttryckssätt som vi bara delvis känner till. Trots miljontals år av utveckling är vi fortfarande som
invandrare i den döda materiens värld där vi hankar oss fram med ett pidginspråk som består av ett
fåtal ritualer som världen förstår.

Att, i stället för att vända sig direkt till död materia, vända sig till andra människor har fördelen att
andra människor förstår talat språk. Du kan alltså mycket enklare förklara vad du vill ha gjort. Men,
å andra sidan, har andra människor sina egna viljor vilket kan medföra att de trilskas. Det räcker
inte med att överföra din vilja som ett enkelt värde du behöver en tvåvärd överföringsvektor som
förutom beskrivning av din vilja även innehåller en argumentdel som får mottagaren att anta din
vilja som sin egen.

När du ber din betjänt att tända brasan kan du antingen använda argumentet att han får sparken
om han inte lyder eller argumentet att han också kommer att få det bättre om det blir varmare i
rummet.

Det första av dessa argument har fördelen att det är enkelt, lättfattligt och invändningsfritt.

Det andra argumentet har fördelen att det säkerställer att båda era världar förbättras av brasan
och att han bemödar sig att åstadkomma en bra brasa men det har nackdelen att det ger betjänten
tillfälle att trilskas. Han kan t ex hävda att han vill ha det kallt i rummet, att han inte tycker om när
det är varmt. Och hur skall ni hantera era olika önskemål om rumstemperatur? Vilken värld är bäst,
den där du inte fryser eller den där din betjänt finner rummet behagligt svalt?

Vi behöver system där vi kan komma fram till beslut som tar hänsyn till allas önskemål utan att det
leder till ändlösa diskussioner. Vi har t ex försökt bygga samhällen med rangordning där de
ranghögas önskemål går före dem som har lägre rang.

Det senaste årtusendet har inneburit en dramatisk ökning av vår förmåga att direkt hantera död
materia. Behovet av ranglåga slavar har därmed minskat. Varför skall man ha mjölkpigor när man
kan använda en mjölkmaskin? Varför skall man ha skördearbetare med liar, räfsor och slagor när
man kan använda en skördetröska? Varför skall man ha skrivmaskinsflickor när man kan skriva
direkt på ordbehandlare med skrivare? Varför skall man ha skogshuggare när man kan använda en
skogsprocessor? Varför skall man bära laster vid omlastning när man kan använda truckar? Varför
skall man ha tjänstemän som adderar banktransaktioner när man kan lägga in dem i en dator?
Varför skall man ha en betjänt som tänder brasan när det är enklare att tända än att beordra
tändning?

För några tusen år sedan måste många fler sysslor utföras för hand. En ranghög person hade
behov av hjälp från många ranglåga för att kunna genomföra sina önskemål. Man organiserade
samhällen efter slavprincipen. I ett läge där man inte kunde tillgodose alla önskemål valde man
att låta vissa människor bli slavägare med rätt att sätta sina önskemål före slavarnas.

Ännu vid mitten av 1900-talet trodde många att arbete kunde indelas i gripa-flytta-släppa. Men när
man väl gjort det insåg man att detta kunde tas om hand av en robot.

Problemet försköts från att ge slavägarna tillräckligt många slavar för att verkställa alla önskemål
till att finna arbetsuppgifter för någon slav. När Kronblom skaffar sig en dräng går de första dagen
ut med ett spett för att se om tjälen gått ur jorden. När de skall gå hem frågar drängen om de inte
skall ta med spettet varpå Kronblom svarar: "Nej! Låt det stå så hämtar vi det i morgon. Vi skall ha
något att göra i morgon också."

För att underlätta uppbyggnad av slavsamhällen skapade man underkastelseläror som utvecklades
till religioner. Men redan för tusen år sedan fick de religiösa systemen problem med överkapacitet.
Överkapacitet är ett allvarligt problem. Hur skall man använda en produktionsvilja som man inte
behöver?

Det vanliga har varit att man använt överkapacitet till att ge sig ut på plundringståg.

De religiösa systemen, bl a påvekyrkan, försökte skapa nya sätt att sysselsätta människor utan att
det bidrog till överkapaciteten. Man försökte bygga upp kloster där munkar och nunnor ägnade sig
åt helt meningslösa aktiviteter som tideböner.

Även om detta fungerade i princip blev det ingen riktig succe. Myten om den materiella bristen
ledde till att man byggde upp allt större överskott som användes till allt större krig. Men trots att
förstörelsekapaciteten har vuxit har uppbyggnadskapaciteten växt ännu snabbare och vi står idag
med en överkapacitet på allt vår fantasi kan föreställa sig.

Det blir allt tydligare att vi måste överge slavsamhällets ide att en liten grupp skall skapa uppgifter
för alla. I dag krävs det nio miljoner uppdragsgivare för att skapa uppgifter för nio miljoner
människor.

Vårt nuvarande samhälle är uppbyggt som ett lekis med regeringen som lektant. Men vi har tröttnat
på lekarna och lektanten har inga nya. Hon känner att hon håller på att tappa kontrollen och i sin
förtvivlan vänder hon sig till EU som lockar med nya lekar -- för lektanter. Hon försöker ägna sig åt
dessa för att kunna glömma sin uppgift att ge oss möjlighet att, i ordnade former, hitta på nya egna
lekar.

Med eller utan hjälp av det etablerade samhället måste vi finna vägar för att utnyttja vår
överkapacitet till att skapa en bättre värld. Vi måste överge myten om den materiella bristen. Vi
måste inse att vi inte behöver ett rangbaserat slavsystem för att kunna samla resurser för stora
uppgifter. Vi måste inse att vi behöver kreativitet och initiativförmåga, inte underkastelse.

Vi har alla en instinkt att vi vill vara till nytta för våra medmänniskor. Vår högsta önskan är att någon
skall ta emot och visa uppskattning för det vi gör. Vad vi behöver är inte ett kommandosystem som
kan undertrycka nya ideer utan ett system som ger oss möjlighet att styra varandra genom att visa
uppskattning.

Det system vi skapat för att visa varandra uppskattning är en penningbaserad marknadsekonomi.
Denna bygger på en utmärkt grundide som visat sig överlägsen de alternativ som vi prövat men till
stor del har vi förstört den med en överbyggnad som skapats för att bevara underkastelse.

17 Värdemynt och påbudspengar
=============================

Den penningbaserade marknadsekonomin växte fram ur en bytesekonomi som i sin tur baserades
på iden om den privata äganderätten. På iden att var och en förfogar fritt över resultatet av sitt
arbete. I stället för att köpa en människa som slav med allt vad det innebar av ägaransvar kunde
man då köpa resultatet av hennes arbete.

Det visade sig att marknadsekonomin var överlägsen slavsystemet. Det gav fler och bättre produkter
och minst lika goda möjligheter att samordna resurser för stora projekt.

I nazisternas vision av Tredje Riket ingick en slavstat öster om Tyskland och man började prova
slavproduktion i koncentrationslägren. Antagligen kom det som en chock för de nazistiska ledarna
att det inte fanns någon efterfrågan på slavprodukter. Det var praktiskt taget bara Wehrmacht som
kunde beordras att acceptera den kvalite som slavproduktion gav.

Genom att, i stället för att beordra slavar, visa uppskattning genom att lämna något i utbyte kan
man skapa arbetsglädje och innovationer. Men det gällde att finna något som lämpade sig som
bytesobjekt. Det som låg närmast till hands var att använda ädla metaller. De kunde ganska enkelt
formas till vilken form som helst och resultatet blev mycket beständigt.

I en bytesekonomi måste den som vill byta en tunna vete mot en griskulting inte bara hitta en
grisägare utan en grisägare som vill ha en tunna vete. Genom att använda t ex silver som allmänt
bytesobjekt kunde han sälja vetetunnan till vem som helst och sedan för det silver han då fick köpa
en griskulting av vilken grisägare som helst.

Ännu enklare blev hanteringen när man började använda färdiga metallstycken med en
garantistämpel för mängd och renhet. Några som åtnjöt stort förtroende, vanligen kungar,
började prägla mynt och vi fick en handel baserad på sådana värdemynt.

Så småningom försköts värdet av ett mynt alltmer från metallvärdet till den påstämplade valören.
När allt större andel av den tillgängliga mängden ädelmetall bands i cirkulerande mynt blev det
myntens påstämplade valörer som bestämde metallvärdet snarare än metallvärdet som gav mynten
värde.

När handeln ökade växte behovet av mynt och därmed behovet av myntmetall. Kolonisationen av
Sydamerika handlade i stor utsträckning om ett plundringståg med syfte att stjäla myntmetall.
Alkemisterna drömde om en metod att göra guld trots att det även då måste ha varit uppenbart att
en metod att göra billigt guld skulle ha förstört möjligheten att använda guld som värdemetall.

Alkemisternas dröm om billiga mynt fick, så småningom, en helt annan lösning.

Under Karl XII försökte man på baron Görtz' inrådan att ge ut, praktiskt taget, värdelösa mynttecken
med ett påstämplat värde. Försöket blev misslyckat och det brukar anföras som ett exempel på att
ökad penningmängd ger inflation. Men att mynttecknen tappade värde berodde inte på att
penningmängden ökade utan på att man försökte använda dem till att köpa nyttigheter som inte
fanns.

Karl XII tycks inte ens ha förstått det mest elementära. Tydligen insåg han inte att en nationell arme
är överskottskapacitet som försörjer sig genom att plundra i andra länder. Norge, liksom Sverige,
har varit för fattigt för att försörja en plundrande arme och Karl XII försökte genomföra sitt norska
fälttåg genom försörjning med förnödenheter som köptes i Sverige. Och han försökte skapa en
pommersk arme genom att ta ut mer än överskottet av produktionskapacitet ur ett svältande
Sverige. Resultatet blev att Karl XII lämnade ett konkursbo efter sig, ett konkursbo där stämningen
inte var den rätta för att man skulle se det geniala i Görtz' ide.

Sverige hade under Karl XII ont om guld och silver men gott om koppar. Det fanns alltså skäl att
använda en kopparmyntfot i stället för silvermyntfot eller guldmyntfot. Det betydde visserligen stora
och tunga mynt men man kunde naturligtvis prägla värdemynt även i koppar. Men vid större affärer
blev det tungt och besvärligt att släpa med sig tillräckligt många kopparmynt. Det låg nära till hands
att deponera mynten i en bank och få en sedel som depositionskvitto. I stället för att betala med de
tunga mynten kunde man då betala med sedeln. Sedlar på, praktiskt taget, värdelöst papper fick
värde av påskriven text.

Sedlarna blev populära och de otympliga mynten blev liggande i banker. Vad var det för mening
med att ge ut nya värdemynt och fylla på bankernas kassavalv när man ville öka penningmängden?
Man kunde ju nöja sig med att ge ut mera sedlar. Man började alltmer övergå från värdemynt med
ett metallvärde som man kunde utvinna genom att smälta ner mynten till påbudspengar som fick
det värde utgivaren angett på dem.

Man började förstå att skuldsedlar kunde användas som pengar. Om bara mottagaren hade
förtroende för utställaren kunde man lika gärna betala med en skuldsedel som med värdemynt.
Och så länge alla hade förtroende för Riksbanken kunde Riksbankens sedlar användas i stället för
värdemynt. Vi har idag praktiskt taget helt övergett användningen av värdemynt till förmån för
påbudspengar som får värde av en sorts consensus kring värdet av en valutaenhet. Vi håller t o m
på att överge användningen av sedlar till förmån för elektroniska pengar i form av kontoställningar.

Övergången till påbudspengar medförde att brist på myntmetall inte längre var ett problem. Om
någon alkemist idag skulle lyckas göra billigt guld skulle det bli billigare att förgylla reläkontakter
men det skulle knappast påverka penningmarknaden.

I en ekonomi som använder påbudspengar är den möjliga penningmängden obegränsad. Man kan
ge ut sedlar med hur hög valör som helst. Men hur stor bör penningmängden vara?

Antag att en krona används en gång varje år och då möjliggör köp av två nyttigheter (i någon sorts
"nyttighetsmått"). En krona representerar då ett nyttighetsflöde på två nyttigheter per år.
Penningvärdet är två nyttigheter per krona och omsättningshastigheten är en krona per år.

Antag i stället att man använder en krona två gånger varje år och att den varje gång medger köp
av en nyttighet. En krona representerar då ett nyttighetsflöde på två nyttigheter per år (oförändrat).
Penningvärdet är en nyttighet per krona (halverat) och omsättningshastigheten är två kronor per år
(fördubblad).

Låt oss utgå från att Sveriges BNP är det nyttighetsflöde som Sveriges medborgare behöver. Det
skall då representeras av ett lämpligt flöde av påbudspengar.

Vi börjar med att ge ut en enda sedel på en krona. Om man omsätter denna en gång per år blir
penningvärdet hela BNP per krona. Detta är naturligtvis opraktiskt eftersom vi är många som vill
handla i småposter. Det är alltså lämpligt att vi ökar både penningmängd och omloppshastighet.

Om vi omsätter den enda enkronassedeln en biljon gånger per år blir penningvärdet ungefär som
idag. Det ger oss möjlighet att dela upp affärer i småposter. Men det blir opraktiskt av två skäl.
Dels måste vi dela upp varje affär i enkronasaffärer dels måste sedeln byta ägare med orimligt
korta mellanrum. Ett år består av 31,5 miljoner sekunder. Sedeln måste alltså byta ägare närmare
32 tusen gånger per sekund. Med dagens datateknik är varken uppdelningen i enkronasaffärer eller
omsättningshastigheten något omöjligt men det är knappast lämpligt att bara ha en sedel.

Om vi ger ut två likadana sedlar kan vi vid samma nyttighetsflöde och samma penningvärde halvera
omsättningshastigheten. Genom att ge ut flera sedlar, d v s genom att öka penningmängden kan vi
alltså komma till ett lämpligt penningvärde vid en rimlig omsättningshastighet.

Om penningutgivaren ökar penningmängden kan vi, om vi vill, behålla penningvärdet genom att öka
nyttighetsflödet och/eller minska pengarnas omsättningshastighet. Det finns inget skäl som talar för
att vi skulle vilja hålla nyttighetsflödet och pengarnas omsättningshastighet konstanta. Det innebär
att det inte behöver finnas något samband mellan penningmängd och penningvärde.

Om penningutgivaren ger ut för liten penningmängd ökar vi omsättningshastigheten och
penningmängden genom att byta pengar snabbare och genom att skriva ut egna skuldsedlar. Om
penningutgivaren ger ut för mycket pengar minskar vi omsättningshastigheten och tar dem ur
cirkulation genom att lägga dem på kistbotten som reservpengar.

Påbudspengar är skuldsedlar som penningutgivaren (Riksbanken) ger ut utan ränta och utan
inlösenåtagande. Utgivning av nya påbudspengar ökar penningmängden som utgör en del av
statsskulden. Nya påbudspengar sätts i cirkulation genom att staten köper nyttigheter på marknaden.
Här finns en risk att detta ger inflation genom att staten kan trissa upp priser genom att bjuda över
för att komma åt knappa resurser. Men om de används för att köpa outnyttjad produktionskapacitet
kan denna tas i anspråk för att öka nyttighetsflödet så att penningvärdet och omsättningshastigheten
kan bli oförändrade. Kan inte nyttighetsflödet öka kommer penningvärdet och/eller
omsättningshastigheten att minska.

På våra sedlar skulle vi kunna ha en text som beskriver vad sedeln egentligen står för. Vi skulle
kunna skriva:

Medborgarna i Sverige har enats om att hjälpa dig i utbyte mot
denna sedel.

Hur mycket hjälp du kan påräkna beror på sedelns valör och på
penningvärdet som beror på tillgång och efterfråga samt på
mottagarens vilja att hjälpa dig.

Du kan endast påräkna hjälp för den del av sedelns valör som inte
går bort i skatt.

En sådan text skulle (kanske) undanröja en del missförstånd när det gäller pengar och pengars
användning.

I princip är penningmängden alltid obegränsad. Du kan naturligtvis alltid skriva ut en skuldsedel på
hur stort belopp som helst. Om du kan finna någon som har tillräckligt förtroende för dig för att ta
emot den som betalning har den blivit en form av påbudspengar. Du kan alltså öka den cirkulerande
penningmängden genom att skriva ut och betala med skuldsedlar eller minska den cirkulerande
penningmängden genom att låta sedlar och mottagna skuldsedlar ligga kvar i din plånbok eller på
din kistbotten.

18 Skatter
==========

Övergången från jaktflock till jordbrukssamhälle medförde ett behov av en överhet som kunde
garantera en ny typ av revirgränser (se "Gamla Testamentets teknik")

Samhället delades upp i små enheter som vi kan kalla hushåll eller gårdar. Den gamla
jaktflocksgemenskapen bibehölls inom dessa enheter och överheten fick till uppgift att reglera
förhållandet mellan enheterna. Jordbruket medförde en dramatisk ökning av produktionsförmågan
och därmed en möjlighet för varje hushåll att producera ett betydande överskott. Men hur skulle
man kunna använda en del av detta överskott för att försörja en överhet? Hur skulle kungen kunna
lita på att han fick mat även om han använde så mycket tid till att bilägga tvister att han inte
hann odla sin egen mat?

Ett sätt att lösa detta var det som användes i Sverige. Kungen fick ingå i det hushåll som
disponerade Uppsala Öd, d v s en gård som producerade ett ganska stort överskott.

Metoden fungerade bra och man byggde upp en överhetshierarki som försörjdes genom att infogas
i hushåll som gav bra överskott. Det gav trygghet för myndighetsutövare. Skulle det bli missväxt
ingick de i hushåll som var beredda att dela bördorna med dem. De riskerade inte att komma i
andra hand när maten inte räckte för alla.

Byråkratin växte och man byggde upp en nationell arme som togs ut från hushållen. För att reglera
detta och begränsa belastningen på gårdarna införde Karl XI det s k Indelningsverket. Gårdsgrupper,
s k rotar, fick uppgiften att tillhandahålla var sin soldat. Soldaten fick disponera ett torp och
fick rätt att få ut vissa förnödenheter från roten.

Den kyrkliga byråkratin försökte ta ut tionde och skaffa sig inkomster genom att sälja syndernas
förlåtelse och evig salighet i form av avlat eller genom att ta emot donationer via testamenten.
Men även kyrkan kom att inlemmas i systemet med ämbetsmän som försörjdes av något hushålls
överskott. Man avsatte prästgårdar som skulle ge basförsörjning för socknens präst och
kompletterade med att ge prästen rätt att kräva vissa förnödenheter från sockenborna.

Metoden fungerade bra i ett bondesamhälle byggt på självförsörjning även om den kunde ge
allvarliga problem vid generationsskiften och vid avsättningar. Övergången till industrisamhället
innebar emellertid att man övergav självförsörjningen och därmed fungerade metoden allt sämre.
Med en växande penningekonomi behövde även byråkrater och soldater alltmer pengar. Systemet
med tjänsteboställen ersattes med penninglön. Men varifrån skulle man ta pengarna?

En penningutgivare som ger ut påbudspengar har naturligtvis alltid tillgång till pengar men här
fanns en möjlighet att skapa ett kontrollsamhälle av aldrig skådad omfattning. Genom att lansera
myten att ökning av penningmängd alltid ger inflation fick man möjlighet att bygga upp ett system
med penningskatter.

Redan Karl XII hade från sin exil i Turkiet skrivit att han ville införa en skatt baserad på
självdeklaration men Riksrådet fann iden så befängd att man låtsade att brevet kommit bort.

När man sätter nya påbudspengar i cirkulation genom att köpa nyttigheter tar man
produktionskapacitet i anspråk. Om det inte finns outnyttjad kapacitet tas denna kapacitet från
marknadssektorn så att marknadens nyttighetsflöde minskar. Om inte pengarnas omloppshastighet
minskar ger även ökningen av penningmängden ett ökat penningflöde. Minskat nyttighetsflöde och
ökat penningflöde innebär sänkt penningvärde. Att öka penningmängden kan alltså sänka
penningvärdet men behöver inte göra det om det finns outnyttjad kapacitet och om vi minskar
pengarnas omloppshastighet genom att lägga pengar på våra kistbottnar.

När man köper nyttigheter för skattepengar tar man på samma sätt produktionskapacitet i anspråk
och genom att dra in skatterna och ge ut pengarna ökar man pengarnas omloppshastighet så att
penningvärdet sjunker. Dessutom måste alla skatter tas ut via höjda priser vilket direkt sänker
penningvärdet. Skatter är alltså långt mer inflationsdrivande än ökning av penningmängd. Det är
helt otroligt att vi kunnat föra en ekonomisk debatt som helt bortsett från detta självklara faktum.

Ekonomi arbetar med storheter som har många olika samband mellan varandra. Det blir därför
svårt att samtidigt se på alla samband som påverkar en viss storhet. För att kunna se skogen bland
alla träd behöver man förenkla och bortse från det som skymmer sikten. Man brukar då visa på
samband mellan två storheter genom att studera dem under antagandet "allt annat lika" (jfr
begreppet partiell derivata). Detta är visserligen ett vanligtvis helt verklighetsfrämmande
antagande men i vissa fall kan det vara användbart.

Om man studerar sambandet mellan penningmängd och penningvärde "allt annat lika" d v s vid
konstant produktion och konstant omloppshastighet för pengarna finner man att ökad penningmängd
ger minskat penningvärde. Om man i stället studerar sambandet mellan penningmängd och
produktion "allt annat lika" d v s vid konstant penningvärde och konstant omloppshastighet finner
man att ökad penningmängd ger ökad produktion. Och om man studerar sambandet mellan
penningmängd och omloppshastighet "allt annat lika" d v s vid konstant penningvärde och konstant
produktion finner man att ökad penningmängd ger minskad omloppshastighet.

Om man studerar sambandet mellan skatter och penningvärde "allt annat lika" finner man att ökade
skatter ger minskat penningvärde dels för att vi direkt räknar om våra inkomster genom att från
bruttoinkomsten dra bort skattedelen och enbart betrakta nettoinkomsten som inkomst, dels genom
att alla skatter tas ut via priser och alltså läggs på priserna. Skatter påverkar alltså direkt
penningvärde och dessutom andra storheter, t ex omloppshastighet, på sådant sätt att begreppet
"allt annat lika" inte blir meningsfullt.

Skatter sänker alltså penningvärdet. Ökad penningmängd kan, men behöver inte, ge sänkt
penningvärde.

Skatter urholkar även själva basen för marknadsekonomi, d v s uppfattningen att varje människa
fritt förfogar över resultatet av sitt arbete. Och de strider mot den grundläggande principen att
lika arbetsresultat skall kunna bytas mot varandra. Om jag får 500 kr för att klippa grannens
gräsmatta i en timme skall jag av honom kunna köpa en timmes gräsklippning för de 500 kr jag
fick. Det får inte vara så att jag försöker ge honom 200 kr för att jag betalt 300 kr i skatt.

Men skatter ger fantastiska möjligheter till övervakning och repression.

Det finns en föreställning att om jag kan hindra andra från att äta blir det mer mat över till mig.
Om jag redan nu äter mig mätt kan jag visserligen inte äta nämnvärt mer men det finns ändå
en vanlig känsla av att jag måste få det bättre om jag kan försämra för någon annan. Oscar Wilde
lär ha uttryckt detta som: "Egna framgångar är bäst men andras misstag är heller inte att förakta".
Och så godtar vi med jubel system som tar ifrån andra deras pengar. Vi accepterar till och med
att själva bli fråntagna pengar bara vi tror att andra blir fråntagna mer.

Men pengar ger inte bara rätt att konsumera. De ger även rätt att producera. Vi kan köpa verktyg,
råvaror och konsulthjälp för att förverkliga vår dröm om en bättre värld.

Om man går runt och frågar människor: "Vad skulle du göra om du fick behålla mer pengar?" blir
standardsvaret: "Resa jorden runt.". Om man då fullföljer frågan med: "Jaha! Det tar några
månader. Och sedan?" brukar resultatet bli en stunds tystnad och sedan en dröm om att få
producera något som skulle göra världen bättre. Med skatter har vi alltså bara tagit ifrån dem en
obetydlig konsumtion som frigjorts för annan användning men framför allt har vi tagit ifrån dem
möjligheten att bidra till en bättre värld för oss alla.

Skatter är ett exempel på en företeelse som är till men för någon utan att vara till gagn för någon.
Även om vi kan ta det lugnt för att det finns många miljarder år kvar av tiden borde vi kunna göra
oss av med sådana dumheter.

Fast det är klart att det finns ett visst värde i det löjets skimer som ligger över vår ekonomiska
debatt. Det är få komiker som kan mäta sig med våra gravallvarliga debattörer som diskuterar
frågor av samma vikt som när Lilliput och Blefuscu går till krig för att avgöra vilken ända av
frukostägget man skall knacka hål på. När du ser det så får du många roliga och underhållande
stunder framför TV och radio.

19 Om rättvisa
==============

Det finns ett gammalt talesätt som säger: "När jag har fått mitt och väl det och andra har fått sitt
och snött det - Då är det rättvist".

Världen är inte rättvis. Den är inte orättvis heller. Över årmiljarder spelar rättvisa helt enkelt
ingen roll. Inget begrepp har vållat så mycket meningslöst elände som "rättvisa" men under
obegränsad tid repareras alla skador.

Världen uppfyller alla dina önskemål förutsatt att du uttrycker dem klart och tydligt på ett språk
som världen "förstår" och att du använder dig av tydliga orsakskedjor. Om du får allt du vill ha
har du inget behov av rättvisa. Men vår kunskap om världens språk är mycket bristfällig och det
kan hända att signal/brus-förhållandet blir dåligt någon stans på vägen från önskemål till verkan.
Det kan hända att Gud tar hand om en påtaglig del av ditt önskemål.

Hur använder Gud sin del av orsakskedjorna? Finns det en gudomlig rättvisa? Tar Gud hänsyn till
moraliska argument?

Trots att vi i tusentals år har försökt ta reda på om det finns ett medvetet moraliskt gudsagerande
har vi inte kunnat påvisa något. Varje ny situation är unik och vi får aldrig veta vad som kunde ha
inträffat om vi handlat annorlunda. Ett av de bäst genomförda försök som genomförts var när Elia
gjorde upp med Baal-prästerna. Genom att med en elektrisk gnista tända den bensin som
åskådarna trodde var vatten visade han på ett övertygande sätt sin kontakt med Jahve. Med
dagens kunskap ser vi emellertid inte detta som något gudsagerande utan bara som ett sätt att
använda välkända orsakskedjor.

Ju mer vi lär oss om det språk som världen förstår ju mindre blir behovet av gudsingripanden.

När vi gör en analog ljudinspelning, t ex på lackskiva, adderas ett brus till signalen, bl a beroende
på en grynighet hos lackmaterialet. Kopierar vi inspelningen genom att spela upp den och spela in
den uppspelade signalen lägger vi på nytt till brus. Efter några kopieringar har bruset ökat så att
det dränker signalen. Gud har tagit över spelemannens låt. Och vi kan inte se något meningsfullt
i det.

På den första inspelningen ligger signalen högt över bruset. Detta kan vi använda för att beskriva
signalen digitalt med tydliga ettor och nollor. Genom att kopiera dessa ettor och nollor till en kopia
med tydliga ettor och nollor kan vi åstadkomma en felfri kopia som kan kopieras utan att Gud tar
över signalen.

Din uppgift är att bidra till en bättre värld. Till en värld där vi människor tar över allt mer av Guds
uppgifter och fogar in dem i en planmässig utveckling. Om överheten förmår skapa hägrande och
engagerande mål kan du ta till dig dessa. Överheten behöver då inga andra argument än själva
målen för att legitimera sin verksamhet. Om överheten börjar kräva underkastelse i utbyte mot
gudomlig rättvisa har något blivit fel. Och om man tar till löften om evig salighet, d v s ett kort som
inte går att syna, finns det all anledning att du frågar dig vad som ligger bakom.

Starve and pray, live on hay
You get pie in the sky when you die

eller den svenska varianten av Joe Hill sången

Svält förnöjd oh vad fröjd
du får kalvstek i himmelens höjd

Vanligen är det inte så svårt att se att sådan underkastelse inte leder till en bättre värld, inte
ens för predikanterna. Och du kan aldrig komma ifrån ditt ansvar för att granska och välja dina mål.

Vi har aldrig kunnat visa att Gud har någon moral, att han har någon skamkänsla. Vi kan föreställa
oss vilken moral han borde ha men alla försök att undersöka om han följer den visar att han
struntar helt i den. Att han kan använda sin del av orsakskedjorna på sätt som är så nedriga att
de ligger bortom vad de elakaste människor skulle kunna tänka sig.

Gudomlig rättvisa är alltså oanvändbar och troligen finns den inte. Men hur är det med mänsklig
rättvisa?

Det som ger oss mening i tillvaron är vår ambition att nå hägrande mål. Men det finns två slags
ambition, överklassambition och underklassambition.

Överklassambition är en strävan att bli bra bortom all jämförelse. Att bli bättre än bäst. Den som
väljer överklassambition kräver inte rättvisa.

Underklassambition är en strävan att inte bli sämst. Ett sätt att uppnå detta är att kräva rättvisa.
En människa som kräver rättvisa för egen del säger alltså att hon spelar i B-laget men har ändå
svårt att hänga med. En människa som kräver rättvisa för andra tror att hon är så mycket bättre
än andra att hon måste ta hand om dem för att de inte skall behöva vara sämst. Hon tror att det
finns värdelösa människor som behöver bli omhändertagna. Hon ser lika lite som missionären
bland "de okunniga infödingarna" att alla har förmåga att förbättra världen och att det finns skäl
att lyssna på dem, inte att omhänderta dem.

Den som är sämst kan skapa rättvisa genom att be om hjälp eller genom att hindra dem som är
bättre. När alla svälter lika mycket då är det rättvist.

Givetvis skall vi hjälpa varandra och vi skall hjälpa dem som behöver hjälp för att vi trivs bättre i ett
samhälle där ingen far illa. Men det har ingenting med rättvisa att göra.

Din uppgift är att sträva mot en bättre värld men en rättvis värld behöver inte vara bättre. Att
hjälpa den som har det sämst kan göra världen bättre men att försämra för den som har det
bäst gör inte världen bättre bara mer rättvis.

20 Orsak och verkan
===================

I många sammanhang kan det vara svårt att avgöra vad som är orsak till en viss verkan. Om
händelse B alltid följer efter händelse A är A orsak till B. Men om händelse B en gång följer efter
händelse A behöver det inte betyda att A är orsak till B. De båda händelserna A och B kan ha en
annan gemensam orsak C eller orsaker som råkar inträffa så att B inträffar efter A.

Storheter kan alltså samvariera utan att det finns något orsakssamband mellan dem.

Om A är orsak till B kan vi åstadkomma B genom att åstadkomma A men om A och B samvarierar
utan något orsakssamband kan vi inte påverka B via A.

I politik använder man ofta otydliga mål och oklara samband.

Det verkliga målet för enskilda politiker är ofta att bevara sitt uppdrag. Att formulera mål
som låter bra och kan dra till sig röster blir då viktigare än att försöka förbättra världen.

När det gäller att finna orsaker som kan användas för att förverkliga formulerade mål arbetar
politiker med komplexa sammanhang där det ofta är svårt att göra reproducerbara försök.
Resultatet blir därför många gånger att man vidtar åtgärder som har rakt motsatt effekt mot vad
man avsett. Men många gånger är målen så otydliga att motsatsen är lika bra. Och i ett samhälle
som gör framsteg av andra skäl kan politikerna finna förbättringar som de kan ta åt sig äran för.
Och vi kan aldrig få veta vad som skulle ha hänt med andra politiska beslut.

Om du vill bli en berömd politiker kan du använda följande recept:

1 Leta upp ett föga uppmärksammat problem

2 Utmåla problemet som början på världens undergång
eller ännu värre

Lyckas du väcka uppmärksamhet med detta har du kommit
halvvägs. Den som beskrivit ett problem brukar uppfattas som
den som löst det. Men för säkerhets skull bör du fortsätta med
följande åtgärder:

3 Genomdriv någon åtgärd som verkar ha någon anknytning
till problemet

4 Du är omgiven av duktiga människor och du kan lita på att
de löser alla problem. När de löst ditt problem kan du tala
om att det var din åtgärd som var lösningen. Vilket oftast är
omöjligt att motbevisa.

Under 1900-talet förbättrades mycket i Sverige. Det är inte många som skulle vilja byta dagens
situation mot det förra sekelskiftets. Men vad orsakade dessa förbättringar? Vilken politik skapar
förutsättningar för fortsatta framsteg?

Under början av 1900-talet sammanföll vissa förbättringar med politiska beslut som därigenom
kom att betraktas som lyckade och efterföljansvärda. Och vi har fortsatt på den inslagna vägen
och sett den som lyckad eftersom den inte helt omöjliggjort alla framsteg.

1938 genomförde Ludvig (Lubbe) Nordström en reportageresa för att studera hur det moderna
Villa-Sverige med avundsjukan som hävstång växte fram ur det gamla Lort-Sverige. Denna
beskrev han i boken "Lort-Sverige" som fick stor betydelse för den fortsatta politiska utvecklingen.

Man hade tagit politiska beslut som innebar möjlighet att få 50 eller 40 % av kostnaderna för
om- eller tillbyggnad som bidrag. Skulle det ge en omställning till ett bättre Sverige?

Som vi vet fick vi en snabb förbättring av bostäderna under början av 1900-talet och den förda
politiken fick äran för detta men var det verkligen så att den orsakade förbättringarna eller hade
de andra orsaker? Varför fick vi Lort-Sverige och varför övergav vi det?

Det gamla bondesamhället utvecklades mot en enorm överkapacitet. En gård kunde försörja fler
människor än den kunde sysselsätta. Det fanns inget behov av rationalisering när man hade gott
om människor som sökte sysslor som bot mot långtråkighet. Varför skaffa en vattenledning när
man hade en piga som bar in vatten? Varför lägga in en avloppsledning när pigan kunde kasta
ut slaskhinken?

Industrialiseringen öppnade möjligheter för pigan att sy kläder på textilfabriken och för drängen
att bli svarvare. Dessutom öppnades möjligheten att emigrera till Amerika. Plötsligt stod man utan
pigan som bar in och ut vatten och utan drängen som högg ved. Dessutom tog massaindustrin och
träkolsbaserade masugnar hand om den råvara man tidigare eldat med. Det blev smutsigt och kallt
i stugorna. I "Lort-Sverige" kommer det gång på gång fram att lorten beror på att det inte går att
få tag på tjänstefolk.

Hus som byggts för att skötas med hjälp av tjänstefolk skulle plötsligt skötas utan hjälp. Att det
inte fungerade är knappast förvånande. Men egentligen visste alla hur problemet skulle lösas. Man
hade utvecklat vattenledning, diskbänk, varmvattenberedare, centralvärme, täta och dragfria hus,
garderober. elspis, WC, dusch och så småningom även dammsugare. Det var bara att bygga med
allt detta och bli ett avundsvärt exempel som resulterade i att allt fler följde efter. Men vilken
roll spelade om- och tillbyggnadsbidragen?

Min mor berättade om en dag när två av hennes kusiner var ensamma hemma. De hade blivit så
stora att föräldrarna ansåg att de skulle kunna klara sig själva en dag. När de blivit ensamma
började de fundera över frågan hur de skulle använda en dag utan föräldrarnas vakande ögon. Och
de fick en, som de tyckte, lysande ide. De skulle slakta en kalv! Så de gick till ladugården och
gjorde det. Men när föräldrarna kom hem visade det sig att detta var inte riktigt vad de menat
med "klara sig själva". Detta hände långt innan ett agaförbud var påtänkt och den äldre fick först
och mest men till slut tyckte han att nu hade han fått sin andel så han snyftade fram "Erik hoggde
svansen å han. Han dödde allt möe å dä og".

Om- och tillbyggnadsbidragen påverkade på liknande sätt Lort-Sveriges död. Något gjorde de väl
men om de gjorde nytta eller skada är svårt att säga.

De som inte hade råd att betala hela kostnaden hade, i de flesta fall, inte heller råd att betala
halva kostnaden. För dem innebar inte bidragen någon hjälp.

De som hade råd att betala hela kostnaden ville trots det få bidrag och avvaktade med att göra
något i väntan på att deras bidragsansökan skulle behandlas. För dessa innebar bidrag en försening
och ett tillskott i kassan som kunde användas för andra ändamål.

I stället för att låta husägare använda sin förmåga att ta till sig av, själva förbättra goda
exempel och själva avgöra vilka förbättringar de ansåg viktigast försökte man med bidrag skapa
ett omhändertagande som skulle kunna framtvinga de förbättringar som överheten ansåg vara
viktigast.

Mycket talar för att omställningen skulle ha gått snabbare och gett fler intressanta ideer om man
inte använt några bidrag Men det går naturligtvis inte att bevisa. Vi kan inte komma tillbaka och
genomföra omställningen med andra politiska beslut. Och det blev ju trots allt bättre så politikerna
tog åt sig äran och betraktade bidragen som en succe. Principen "Hjälp till självhjälp" blev politiskt
gångbar. Och fortfarande försöker våra politiker tillämpa samma metod, inte bara nationellt utan
även inom EU:s bidragssystem.

21 Slavsamhälle, välfärdssamhälle, förmögenhetssamhälle
========================================================

I ett hushåll fungerar vanligen någon som beslutsfattare. Någon bestämmer när det är dags att så,
att skörda, att röja ny mark och övriga hushållsmedlemmar rättar sig efter dessa beslut.

Slavsamhället bygger på denna uppdelning i beslutsfattare och genomförare. Det är slavägarens
uppgift att formulera engagerande mål som slavarna kan hjälpa till att förverkliga. Det är också
slavägarens uppgift att se till att slavarna har tillgång till allt som behövs för deras produktion. Dit
hör verktyg, lokaler, råvaror och mark samt allt som behövs för att hålla slavarna i arbetsfört skick
d v s mat, kläder, sovplats, hälsovård o s v.

Ju mer vi lärt oss om hur vi kommunicerar direkt med död materia ju mindre har behovet blivit att
engagera människor för målförverkligande. Slavägarna fick allt svårare att finna mål som gav
användning för slavarnas produktionskapacitet.

Allt fler slavägare började drömma om ett samhälle där man kunde köpa mänskligt arbete utan att
behöva ta ansvar för den människa som utförde det. Slavägarna avlastades en del av ansvaret och
begreppet slavägare ersattes med begreppet "arbetsgivare". Och arbetsgivarna övertog slavägarnas
målformuleringsmonopol genom att behålla kontrollen över produktionsmedlen. Bl a genom att ta ut
skatt på mänskligt arbete säkerställde man att de frigivna slavarna inte kunde köpa tjänster,
verktyg, lokaler och råvaror för att förverkliga sina egna mål.

De frigivna slavarna hamnade alltså i en besvärlig situation. De blev inte längre omhändertagna av
någon slavägare och de fick inte möjlighet att skapa sina egna arbetsuppgifter. Man började skapa
samhällsinstitutioner som skulle överta de gamla slavägarnas omhändertagande. Man började
bygga upp ett välfärdssamhälle som skulle tillhandahålla omhändertagande i utbyte mot
underkastelse. Samhället i sin helhet skulle ta hand om alla som visade sin underkastelse
genom att "stå till arbetsmarknadens förfogande".

I välfärdssamhället övertog en grupp politiker och tjänstemän det omhändertagandeansvar som
tidigare hade legat på hushåll och slavägare. Man gjorde t o m försök att inte bara överföra
omhändertagandeansvaret utan även målformuleringsmonopolet till politiker och tjänstemän. Men
det visade sig att styrning av samhället via femårsplaner o dyl fungerade dåligt och organ som
Gosplan förmådde inte styra produktionen efter efterfrågan.

Genom att luckra upp målformuleringsmonopolet lyckades vissa länder bättre i sitt samhällsbygge.
I Sverige insåg man, så småningom, att överflödsförordningar och skråväsen kostade mer än de
smakade och man släppte fram nya ideer som växte, i några fall till stora internationella företag.

Tillgång till råvaror som malm och skog medförde att det i Sverige växte fram en brukskultur vid
sidan av den gamla bondekulturen. Svenska storföretag övertog många traditioner från de gamla
bruken.

Vid slutet av andra världskriget hade Sverige råvaror och en helt oskadd produktionsförmåga som
kunde användas för Europas återuppbyggnad. Det medförde en period där det fanns gott om mål
att arbeta mot för stora företag som tagit till sig omhändertagartraditioner från bondesamhället
och bruksmiljön. Dessa omhändertagartraditioner kunde med, i stort sett, samma organisation
flyttas över till den offentliga sektorn. Vi fick den symbios mellan storföretag och offentlig
sektor som brukar kallas för "folkhemmet". Politiker lovade trygghet för alla som avstod från att
försöka förverkliga sina egna ideer. Anställningstrygghet och arbetslöshetskassa blev viktigare
än formulering av nya mål.

Sverige, och vissa andra länder, har alltså haft möjlighet att bygga upp ett välfärdssamhälle som
kunnat ta hand om alla som underkastat sig de mål som en elit formulerat. Detta har medfört ett
invandringstryck från andra, mindre lyckligt lottade, länder. Vi har fått människor som flyr från
länder som varken tar hand om dem eller låter dem skapa sina egna uppgifter till länder som tar
hand om sina medborgare även om de hindrar dem från att skapa och förverkliga egna mål.

Sakta, sakta börjar det gå upp för oss att återuppbyggnaden av Europa är avslutad. Att de mål
som formulerades efter krigsslutet behöver förnyas. Att varken våra politiker eller ledarna för
våra storföretag är några idesprutor när det gäller nya mål.

Vi har (kanske) insett att ett stort företag som byggts upp kring en ide om handvevade räknesnurror
och som just kommit på iden att sätta en elmotor på veven, inte är särskilt bra på att se
elektronikens möjligheter inom räknemaskinbranschen.

När det till slut står klart att vi kört långt in i en teknisk återvändsgränd gäller det att så snart som
möjligt söka nya mål. Att inte klamra oss fast vid det gamla. Att inte se uppsägningar som en
katastrof utan som en inkörsport till nya och spännande mål.

Som direktörn sa: "Pettersson skall få sitt livs chans. Pettersson är uppsagd!"

Det viktiga vid företagsnedläggelser är inte att vi tar hand om de anställda. Det viktiga är att
de får möjlighet att utnyttja sin förmåga. Att tillräckligt många har möjlighet att anlita dem
så att de får hjälpa till med det som de är bäst på.

Det börjar bli dags att vi tar steget från välfärdssamhället till förmögenhetssamhället. Från ett
omhändertagande välfärdssamhälle till ett förmögenhetssamhälle som ger alla möjlighet att
utnyttja hela sin förmåga.

Det finns ingen anledning att du accepterar underkastelse och pliktuppfyllelse som din livsuppgift.
Att gå i skola och att utföra beordrade arbetsuppgifter är inte din livsuppgift, bara ett sätt att
inhämta underlag för formulering av dina mål. För att formulera egna mål behöver du veta vad vi
redan uppnått. Det är idag ingen mening med att du använder din förmåga till att uppfinna hjulet.

I princip skulle vi kunna dela in livet i fyra perioder:

0 - 30 Utbildning
30 - 60 Anställning
60 - 90 Egen verksamhet
90 - -- Erfarenhetsöverföring

Indelningen bör naturligtvis anpassas efter individuella egenskaper men det normala bör vara att
en utbildning med växande praktikinslag går över i förverkligande av mål som andra formulerat.
Men vi bör inte se detta som att vi går in i ett livslångt yrke utan som en fortsättning på en
utbildning mot att ge kompetens för egen målformulering och köp av tjänster.

En gedigen kunskap är en viktig grund för förbättring av världen. Att som Don Quijote anfalla första
bästa väderkvarn gör mer skada än nytta. Det är ingen mening med att upprepa redan gjorda
misstag utan att veta varför de misslyckades och utan någon ide om hur de skulle kunna vändas till
att lyckas.

Många dumheter har skapats med gott uppsåt. Fascism, nazism, kommunism och socialism har alla
tillkommit som försök att skapa en bättre värld. Nazisternas Tredje Rike skulle bli ett tusenårigt
lyckorike. Man skapade en dröm om en värld som man fann så eftersträvansvärd att man ansåg att
den legitimerade att man satte sig över gamla moralregler utan att bry sig om att försöka förstå hur
de tillkommit och vilken roll de spelade. Tredje Riket blev inget lyckorike. Det blev ett exempel på
vart en dröm som bygger på bristande kunskap kan leda. Och de kommunistiska försöken följde
samma mönster. Försöken att ersätta en marknadsekonomi med planekonomi utan att förstå hur
marknaden fungerade ledde till en utveckling som till slut inte ens gynnade den styrande eliten.

Så vi spolade ut barnet med badvattnet. I stället för att försöka förstå och lära oss av gjorda
misstag införde vi en meningslös tabubeläggning där det blev förbjudet att kalla negerbollar för
negerbollar.

Det finns ingen genväg förbi ett mödosamt kunskapsinhämtande. Devisen "Ändamålen helgar
medlen" fungerar inte. Medel som vanhelgar ändamålen leder inte mot målen.

Att drömma om och förverkliga en bättre värld är alltså en svår uppgift som kräver att du samlar
på dig livserfarenhet och testar dina ideer. Men att uppgiften är svår gör den inte mindre lockande.
Det är mycket roligare att klara av svåra uppgifter än att klara av lätta.

22 Förmögenhetssamhällets offentliga sektor
===========================================

Den offentliga sektorn kan delas in i två delar

Utommarknadsverksamhet

Omfördelning

En penningbaserad marknad har visat sig vara ett bra sätt att styra en stor del av ett samhälles
verksamhet. Men det finns några verksamhetsdelar som är svåra att helt hantera via marknaden.
Hit hör polis, domstolar, försvar, utbildning och viss infrastruktur som t ex vägar. Människor som
ägnar sig åt sådan verksamhet måste på något sätt få pengar som gör att de kan köpa
livsförnödenheter på marknaden. En offentlig sektor som enbart omfattar en minimal sådan
utommarknadsverksamhet kallas ibland för ”Nattväktarstat”.

Omfördelning används för att ”korrigera” marknadens fördelning.

Med vårt nuvarande politiska system är omfördelning ett sätt att köpa röster. Genom att lova en
stor grupp fördelar på en liten grupps bekostnad kan man dra till sig många röster. Detta fungerar
så länge det inte är uppenbart att den lilla drabbade gruppen måste lämnas i fred för att inte
samhället skall drabbas av en katastrof. Till fördelar för en stor grupp hör också att slippa utsättas
för tiggeri och även löften om en viss fattigvård kan alltså användas för röstköp.

Bakom iden om röstköp genom omfördelning ligger en föreställning att ett samhälle blir bättre om
majoriteterna kan sko sig på minoriteternas bekostnad. Och det kanske ligger något i detta så
länge det inte förkväver viktiga förbättringar som minoriteterna skulle kunna bidra med. Men när
de hägrande samhällsmålen tryter har vi inte längre råd att ignorera de galenskaper som
minoriteterna kan erbjuda. Det är ur dessa vi kan hoppas på att nya hägrande mål skall växa fram.
Och det kräver att vi även släpper fram ovanliga förmågor. Att vi låter alla använda hela sin
förmåga.

Hur skall man då finansiera en nattväktarstat och en fördelnings-politik som ger alla möjlighet att
utnyttja sin förmåga?

I en ekonomi som är baserad på påbudspengar kan naturligtvis penningutställaren alltid finansiera
allt genom att öka penning-mängden. Men det förutsätter att penningutställaren åtnjuter förtroende
och våra politiker har ägnat föga intresse åt att bygga upp något sådant. Det är idag knappast
realistiskt att anförtro en sådan uppgift åt politikerna utan någon begränsning av besluts-rätten.

Vi har prövat att finansiera en nattväktarstat med överskottet från Uppsala Öd. Vi har prövat att
låsa in vinster i företag med hjälp av hårt beskattad utdelning vilket medfört stort intresse för att
använda inlåsta vinster till forskning och utveckling. Och det finns naturligtvis en mängd andra
möjligheter. En sådan är att införa en medborgarkredit.

Värdet av svenska påbudspengar vilar ytterst på förtroendet för svenska medborgare. När
Riksbanken ger ut en sedel är det en skuldsedel som du som svensk förväntas vara beredd att
lösa in mot någon sorts nyttighet. Om vi alltså skall lösa in Riksbankens sedlar är det inte mer än
rimligt att vi också får använda dem när vi behöver.

Vi skulle kunna införa ett system som bygger på att alla medborgare har rätt att låna upp till ett
visst belopp med enbart medborgarskapet som säkerhet, t ex en miljon kronor. Riksbankens rätt
att ge ut nya pengar kan då begränsas till att enbart ge ut pengar till sådana medborgarlån. Det
skulle innebära att det bakom varje krona skulle finnas en svensk gäldenär som åtagit sig inlösen.

Medborgarlån skulle kunna ges mot 10 % ränta första året och därefter fallande ränta.
Ränteinkomsterna skulle kunna användas för att finansiera nattväktarstaten och lånemöjligheten
skulle öppna möjligheter att realisera nya ideer.

Den som förbrukat sin lånerätt får under ledning av en förmyndare lägga upp en
skuldavvecklingsplan.

En viktig konsekvens av en medborgarkredit är att alla får möjlighet att fatta ekonomiska beslut. Att
förstå vad sådana beslut innebär blir därmed lika viktigt som att kunna räkna och skriva. Skolan får
därmed en viktig uppgift att förbereda eleverna för det ansvar de måste ta som beslutsfattare. (Mer
om medborgarkredit finns i ”Sagor för finansministrar, barn och medborgare”.)

Svårare än så är det inte men många som funnit en födkrok inom administrationen av dagens
system måste, liksom pigan som bar ut slaskhinken, söka sig till nya uppgifter. Att tro att vår
beslutsfattande elit skulle förstå och leda en sådan utveckling är nog ett fåfängt hopp. En förändring
måste komma ”underifrån” genom att vi vägrar ägna oss åt meningslösa uppgifter. Genom att det
inte går att rekrytera personal till skatte- och bidrags-hantering.

Det är dags att flytta lågstatusstämpeln från pig- och drängsysslor till skatteadministration.

Några tekniska möjligheter

23 Tekniska återvändsgränder
============================

Antag att en myra startar vid A i fig 3 med ambitionen att komma så högt som möjligt

Fig 3

På vägen mellan A och B innebär varje nytt steg varken förbättring eller försämring men hon travar
på i förhoppning om att marken skall börja stiga. På vägen mellan B och C innebär varje steg en
förbättring och det är bara att fortsätta framåt.

Vid C har hon nått en punkt där varje steg, oavsett om hon går framåt eller bakåt, innebär en
försämring. Hon kan alltså konstatera att hon inte med ett steg kan komma högre. Om hon går
vidare mot D går det utför. Hon kommer till och med att komma under startpunkten men om hon
lyckas ta sig fram till E kommer hon väsentligt högre än C.

Om hon bara kan se ett steg framåt måste hon vara galen för att lämna C. Bara myror som är
tokiga nog att ta en säker försämring för att kanske nå en osäker förbättring kan nå E. Men för
ett myrsamhälle räcker det om någon myra når E och kan komma tillbaka och berätta om E.

Det är viktigt att ett samhälle tillåter en sund galenskap. Att man låter några söka efter
förbättringar även om de metoder som man använder är ”tillräckligt bra” och ”bästa möjliga”.

Det finns en gammal skröna om hur det gick till när man, under andra världskriget, utvecklade
radar. Både tyskar och engelsmän försökte göra magnetroner till radarsändare. Tyskarna
centrerade katoden så exakt att oscillationen inte startade men engelsmännen slarvade och
lyckades.

Så fungerar knappast magnetronen men skrönan handlar om att vi måste testa våra ideer mot en
verklighet som inte alltid stämmer med vad vi trodde.

Jag har deltagit i långa diskussioner om hur man kan ordna ett linjärt samband mellan
gaspedalnedtryckning och vridmoment på drivhjulen i en hybridbil, trots att alla vet att
motsvarande samband i en vanlig bil är långt ifrån linjärt. Och trots att alla har upplevt att
vi snabbt anpassar oss till variationer i sambandet, till exempel vid kall motor. Och när man
till slut gjorde praktiska försök visade det sig att man försökt lösa ett obefintligt problem.

Det är inte så länge sedan det var självklart att ett tyngre fordon måste ha något dragdjur.
Man såg knappast de galningar som studerade allmänna gaslagen som konkurrenter till dem
som sysslade med hästavel. Och de första hästlösa vagnarna såg knappast ut som realistiska
alternativ till anspända fordon.

Det är viktigt att vi provar även galna ideer mot verkligheten. Att vi lär oss den svåra konsten att
göra fel så det blir bättre än rätt. Att vi behåller vårt leklynne och vår nyfikenhet. Att vi inte ser
begreppet ”Lekstuga” som ett skällsord utan som ett honnörsord. Att vi inte nöjer oss med ”
Tillräckligt bra” utan alltid söker efter något ännu bättre.

Lathet är människans adelsmärke. Det var lathet som fick Eva att peta ner frön i närheten av
boplatsen (se ”Gamla testamentets teknik”). Det var lathet som fick människan att övergå från
stenverktyg till arbetsbesparande verktyg av lättbearbetad metall. Det var lathet som låg bakom
uppfinningen av hjulet. Mycket av det som en gång i tiden krävde hårt kroppsarbete kan vi idag
åstadkomma genom att trycka på en knapp som startar en orsakskedja som ger önskat resultat.

Vi lär oss alltmer och förbättrar våra metoder och ibland händer det att framsteg inom ett område
öppnar nya möjligheter inom andra områden. Just nu ser vi till exempel hur möjligheter att lagra
data öppnat bättre möjligheter till bildlagring än lagring på film. Men ibland tar det tid innan vi ser
sådana nya möjligheter. Innan vi är beredda att överge de metoder vi mödosamt utvecklat mot
”Tillräckligt bra” till förmån för något som kanske kan utvecklas till något ännu bättre. Vi fastnar
i tekniska återvändsgränder som vi inte kan komma ur om vi inte överger mycket av dagens teknik.
När metalltekniken kom övergav vi det mesta vi lärt oss om att slå verktyg ur flinta. När halvledar-
tekniken kom övergav vi det mesta av det vi lärt oss om att göra elektronrör. Just nu överger vi det
mesta av det vi lärt oss om filmteknik.

Några exempel på områden där vi ännu inte tagit vara på nya möjligheter är

Kraftöverföring i bilar
Varmhållning av hus
Vattenförsörjning
Luftskepp

24 Kraftöverföring i bilar
==========================

En bil måste bära med sig tillräckligt med energi för en rimlig körsträcka.

Med dagens bilar och dagens vägar behöver en bilförare ta en rast efter c:a 40 mil. Ofta handlar
en rast om en tidsperiod på 15 – 20 minuter.

En bil bör klara av vad föraren orkar med. Den bör alltså med god marginal klara en körsträcka på
40 mil. Och den bör kunna tankas på mindre än 15 minuter för en lika lång körsträcka.

Så länge energilagrets vikt och volym är försumbara i förhållande till resten av bilen gäller att man
får dubbelt så lång körsträcka om man fördubblar energilagret. Om däremot resten av bilen är
försumbar jämfört med energilagrets vikt och volym innebär en fördubbling av energilagret inte
bara att man får med sig dubbelt så mycket energi. Bilen blir också större och tyngre så att det
går åt mer energi per körsträcka för att driva den. Man kommer då knappast något längre genom
att öka energilagret. Den ökade energimängd man fått med sig går åt för att driva fram det stora
och tunga energilagret.

Energilagret i en bil måste alltså ha så hög specifik energi och så hög energitäthet att ett lager som
utgör en försumbar del av bilen räcker för mer än 40 mils körning. Att lagret är en försumbar del
av bilen innebär också att det är en hanterlig mängd som skall hanteras vid tankning.

De enda möjligheter som finns att uppfylla dessa krav på energilager är att använda kemisk energi
i något lätthanterligt bränsle eller kanske i framtiden någon form av kärnenergi. Däremot är
energilagring i laddningsbara batterier helt utesluten. Batterier kan användas som buffert för att
utjämna belastnings-toppar och för kortresor men inte som primärt energilager.

För ett hjul som rullar på ett ojämnt underlag gäller att påfrestningarna ökar med ökad hastighet
och ökad vikt. För att möjliggöra körning med rimlig hastighet på dagens vägar lägger man en
fjädrad kaross på hjulaxlarna. Även om man redan i däcken har en viss fjädring kan man tala om
två delar av fordonsvikten, en ofjädrad som utgörs av hjul och axlar och en fjädrad som utgörs av
karossen. Fjädringen har alltså två uppgifter, dels att hindra vägstötar att nå passagerare och last
dels att minska påkänningarna på hjul och axlar.

En motor som omvandlar ett bränsles kemiska energi till mekanisk energi i form av rotation blir så
tung att man inte kan låta den ingå i den ofjädrade vikten. Man kan alltså inte lägga den med direkt
anslutning till drivhjul utan man måste lägga den i den fjädrande karossen med någon typ av
kraftöverföring till drivhjulen.

När man började använda drivande och drivna maskiner utvecklade man en standard för koppling
mellan dessa. En drivande maskin skulle avslutas med en roterande axel och en driven maskin
skulle börja med en roterande axel. Genom att fixera drivande och driven maskin med axlarna
exakt i linje och koppla ihop axlarna kunde man då åstadkomma en förlustfri överföring.

I dagens bilar använder vi förbränningsmotorer som avslutas med roterande axel och drivhjul som
sitter på roterande axel. Men det är inte möjligt att linjera och koppla ihop dessa axlar. Vi måste
använda en kraftöverföring med differential, kardanaxel, växellåda och koppling mellan motor och
drivhjul.

Utvecklingen av elektroteknik och elektronik har öppnat nya möjligheter för kraftöverföring. I stället
för att avsluta en drivande maskin med en roterande axel kan man avsluta den med ett eluttag.
Och en driven maskin kan börja med en elanslutning. Elektrisk kraftöverföring kan visserligen inte,
som roterande axlar, bli förlustfri men den kräver inte någon exakt positionering och den kan
användas för stora överföringsavstånd.

Några komponenter som, helt eller delvis, ingår i den ofjädrade vikten är bromsar, differential,
drivaxlar och kardanaxel. De funktioner som dessa komponenter svarar för kan, helt eller delvis,
ersättas av elektriska motorer i hjulen. Motorer som inte behöver bli tyngre än de komponenter de
ersätter. Genom att bromsa elektriskt och använda elektrisk stötdämpning får man möjlighet att
återmata den upptagna energin till framdrivningen och slipper problemet att kyla bort den. Man
slipper också slitage och bromsklotsar.

I en konventionell bil måste motorns varvtal och moment hela tiden anpassas till de krav som
trafiksituationen ställer. Motorn måste alltså konstrueras för att fungera och snabbt kunna regleras
inom ett brett varvtals- och momentområde.

Med elektrisk kraftöverföring med ett buffertbatteri skall motorgeneratorn avge medeleffekt. Den
kan alltså konstrueras för ett enda varvtal och ett enda vridmoment. Det finns inte heller något
behov av att använda rotation. Om man inte har behov av sinusformad ström kan man lika gärna
använda en linjär maskin som en roterande.

En fördel med att låta en förbränningsmotor gå till rotation var att man kunde använda ett svänghjul
för att driva maskinen över icke arbetande takter. För en motorgenerator kan man emellertid
ersätta svänghjulsdrivningen med elektrisk drivning.

Fig 4 Exempel på linjär maskin

I en konventionell bil måste motorn dimensioneras för att kunna avge toppeffekt (c:a 100 kW).
Med en elektrisk kraftöverföring med buffertbatteri som kan hantera effekttoppar behöver den
kemoelektriska omvandlaren (= motorgeneratorn) bara dimensioneras för medeleffekt (c:a 15 kW).
Använder man en linjär motorgenerator utan vevparti och svänghjul kan den bli så liten och lätt att
den kan lyftas i och ur bilen ungefär som en mindre resväska. Den behöver inte heller fixeras i
bilen, bara spännas fast så att den inte flyttar sig vid accelerationer. Kraftöverföringen sker genom
att man sätter i en stickkontakt. Detta innebär också att man enkelt kan byta kemoelektrisk
omvandlare t ex sätta in en bränslecell i stället för en motorgenerator.

Elektrisk kraftöverföring öppnar även möjligheter att bygga bilar med helt annan livslängd än
idag. En vanlig elmotor för industribruk går 50 000 timmar mellan lagerbyten. Med en
genomsnittshastighet på 60 km/h blir det 300 000 mil. Om man kör 2 000 mil/år blir det 150 år
mellan servicetillfällen.

Elektrisk kraftöverföring öppnar också nya möjligheter till samordning mellan bil, hus och elnät. När
solceller blir det billigaste taktäckningsalternativet kommer du en solig sommardag att få mer än 10
kW el från ditt tak. Samtidigt är ditt elbehov mycket lågt. Du kan naturligtvis sälja ditt elöverskott via
nätet och möjliggöra en besparing av vattenkraft. Men samtidigt som du har överskott kommer dina
grannar att ha överskott och elpriset blir lågt. Ett bättre alternativ är då att använda elöverskottet
till att ladda bilens buffertbatteri och använda det för kortresor till exempel för att åka och handla.
Har du ingen användning för kortresor kan du tömma batteriet mot nätet när solen gått ner eller i
moln så att elpriset blivit högre.

En kall och mörk vinternatt när elpriset är högt kan du starta din kemoelektriska omvandlare och
sälja el till nätet samtidigt som du tar vara på spillvärme för att hålla varmt i huset.

Ett elnät med bilar som kan ta upp lastvariationer får en helt annan stabilitet än dagens nät. Och
det är inte bara fråga om en marginell skillnad. Tre miljoner bilar med kemoelektriska omvandlare
på vardera 15 kW kan producera 45 GW. Den installerade effekten i dagens elnät är c:a 30 GW.
Även om all central elproduktion skulle slås ut skulle vi alltså, med våra bilar, kunna hålla nätet
igång.

En bil med elektrisk kraftöverföring ger även tillgång till el vid avbrott på nätet och när man befinner
sig på platser som saknar nätanslutning. På liknande sätt som mobiltelefoner har minskat behovet
att ansluta sommarstugor och dylikt till det fasta telenätet kan bilarna minska behovet av att ansluta
sommarstugor och dylikt till elnätet.

En anledning till att vi inte använder elektrisk kraftöverföring i våra bilar är att när det nuvarande
bilkonceptet blev allmänt accepterat hade man bara möjlighet att åstadkomma en snabbt reglerbar
elektrisk kraftöverföring med hjälp av likströms-maskiner. Verkniknsgraden för dessa låg kring
80 % och resulterande verkningsgrad för generator – motor blev alltså c:a 65 %.

För att ha tillgång till en snabb momentökning vid acceleration och dylikt kör vi normalt våra bilar
med nedstrypt motor. Antag att vi kör med 3 000 rpm och behöver 40 Nm för att hålla konstant
fart men har satt in en motor som, vid behov, kan ge 170 Nm. Vi stryper då ner motorn med
gasspjället till arbetspunkten A i fig 5.

Fig 5 Typiskt musseldiagram för bilmotor (varvtal på x-axel vridmoment på y-axel)

I punkt A är verkningsgraden bara 17 % men om vi trampar ner gasen och ökar momentet för att
komma upp till högre verkningsgrad kommer bilen att accelerera. Med en elektrisk kraftöverföring
med buffertbatteri kan vi däremot låta batteriet ta upp effektöverskottet tills det är fulladdat och då
kan vi tömma det genom att stänga förbränningsmotorn och enbart köra på batteriet till det är
lagom urladdat. Det innebär att vi hela tiden kan köra förbränningsmotorn med 33 % verkningsgrad.
Men om den elektriska kraftöverföringen bara har 64 % verkningsgrad kommer 100x0,33x0,64 = 20
% av bränslets brännvärde ut som mekanisk energi vid drivhjulen. Den elektriska kraftöverföringen
ger då ingen nämnvärd förbättring av verkningsgraden vid normal körning.

Utvecklingen av halvledare, databehandling och magnetmaterial har emellertid medfört att man
idag kan åstadkomma elmaskiner med mer än 90 % verkningsgrad. Det ger då mer än 80 %
verkningsgrad för hela överföringen. Verkningsgradsmässigt närmar sig nu den elektriska
kraftöverföringen den mekaniska. Man skulle kunna se den elektriska kraftöverföringen som en
steglös automatväxel. Och jämfört med automatlåda är verkningsgraden för överföringen ungefär
densamma. Möjligheten att köra förbränningsmotorn vid maximal verkningsgrad ger då en påtaglig minskning av bränsleförbrukningen.

Elektrisk drivning i varje hjul ger med dagens datateknik möjlighet att övervaka och styra varje hjuls
position. Det innebär att man kan styra vridmomentet så att inget hjul slirar om inte alla fyra hjul
samtidigt förlorar väggreppet. Och med den kommande utvecklingen av navigationssystem skulle
man kunna lägga in momentstyrningsprogram även för det fall att samtliga hjul förlorat väggreppet.

Individuell hjulpositionering ger även möjlighet till en sorts servostyrning. Om en rattvridning inte
bara vrider styrhjulen utan också ger ökat vridmoment på de hjul som går i ytterkurva kommer framdrivningen att underlätta kurvtagning.

En invändning mot elektrisk kraftöverföring, det vill säga mot seriehybrider, är att de blir dyrare att
tillverka. De har ju både förbränningsmotor och elmotor(er). Och det låter ju bestickande så länge
man inte synar argumentet närmare.

De komponenter som förändras när man övergår från konventionell bil till seriehybrid är

För dessa gäller följande:

Förbränningsmotor: En stor förbränningsmotor dimensionerad för toppeffekt (100 kW) och ett
brett område för varvtal och moment ersätts med en liten förbränningsmotor dimensionerad för
medeleffekt (15 kW) och för en enda lastpunkt. Eventuellt kan man använda en linjärmaskin utan
vevparti och svänghjul. Förbränningsmotorn blir alltså väsentligt mindre, enklare och billigare att
tillverka.

Generator: Generatorn i dagens bilar är dimensionerad för att ge god laddning redan vid lågt
varvtal. Vid högre varvtal drar man ner spänningen genom att minska magnetiseringen. Om man
inte drar ner magnetiseringen kan man vid högre varvtal ta ut c:a 12 kW ur en vanlig bilgenerator.
Dessutom är en vanlig bilgenerator en roterande trefasmaskin för sinusformad ström. Om man
konstruerade den för den aktuella användningen skulle man kunna ta ut något högre effekt.
Seriehybridens generator blir alltså ungefär lika stor som generatorn i den konventionella bilen.
Den kan också användas som startmotor för seriehybridens lilla förbränningsmotor.

Batteri: Seriehybriden kräver ett större batteri än den konventionella bilen. Hur stort batteri man
behöver beror bland annat på vilken spänning man väljer. Om man använder ett 48 V system kan
man använda fyra vanliga bilbatterier. Det innebär att batteriet kan lagra upp till 2 kWh vilket räcker
för c:a en mils körsträcka. En mil räcker väl för att klara körning genom miljökänsligt område,
körning genom tunnlar, omkörning, backtagning m m. Det större batteriet är det enda som blir
uppenbart dyrare i seriehybriden. Fyra vanliga bilbatterier kostar direkt över disk inkl moms
4x500 = 2 000 kronor. Merkostnaden blir alltså 1 500 kronor det vill säga en liten del av kostnaden
för de komponenter som bortfaller. Med den storleken på batteriet och med vanliga bilbatterier blir
den effekt som batteriet kan ta emot och avge i minsta laget för att ge god acceleration och
backtagning. Den som vill ha bättre prestanda kan då sätta in ett något större batteri. Även med
ett dubbelt så stort batteri blir batterivikten så liten att den kan anses försumbar i förhållande till
fordonsvikten.

Elmotor: I en modern bil finns många elmotorer för fönsterhissar, vindrutetorkare, vindrutespolare
och dylikt. I grundkonceptet finns emellertid bara en elmotor (startmotorn). Denna bortfaller i
seriehybriden (se ovan under Generator) men ersätta av fyra hjulmotorer. Seriehybriden har alltså
fler elmotorer än den konventionella bilen. Beträffande utrymme, vikt och kostnad för dessa se
nedan under Bromsar.

Bromsar: Den kopnventionella bilen har två bromssystem, parkeringsbroms och färdbroms.
Parkeringsbromsen bör bibehållas oförändrad. Färdbromsen däremot ersätts av drivmotorerna.
Normalt bromsar man då genom återmatning till batteriet vilket ger ett underhållsfritt bromssystem
utan några bromsklotsar som slits. Vid låg hastighet och i nödsituationer kan man använda så
kallad pluggbromsning som i princip innebär att man bromsar genom att lägga in backen. Utrymme
vikt och kostnad för drivmotorerna bör bli ungefär samma som för färdbromsarna.

Stötdämpare: En elmotors vridmoment kan styras mycket snabbare än en förbränningsmotors. Om
man hänger upp karossen så att höjden över mark blir beroende av drivhjulens vridmoment kan
man styra drivmotorerna så att en gungande kaross dämpas och gungningsenergin utnyttjas för
framdrivningen. Detta blir inte mycket billigare vid tillverkningen men det eliminerar
stötdämparslitage och ger en liten besparing av drivmedel vid körning på gropig väg. Och vill man
inte utnyttja denna möjlighet kan man naturligtvis förse seriehybriden med samma sorts
stötdämpare som den konventionella bilen använder. Stötdämparna innebär alltså ingen
merkostnad.

Koppling: Kopplingen bortfaller

Växellåda: Växellådan bortfaller
Kardanaxel: Kardanaxeln bortfaller

Differential: Differentialen bortfaller

Drivaxlar: Drivaxlarna bortfaller

Seriehybriden är alltså betydligt enklare och betydligt billigare att tillverka. Men man kan naturligtvis
inte jämföra kostnader för prototyper av seriehybrider med kostnader för massproducerade
konventionella bilar.

Takytan på en bil är drygt fem kvadratmeter. Om du lägger solceller på taket kan du, en solig
sommardag, med dagens solcellsteknik, få ut ett par ”gratismil” från dessa.

En motorgenerator kan lätt lyftas ur bilen och den kan enkelt anslutas till annan belastning och till
annan bränsleförsörjning. Eventuellt kan man även utforma kylsystemet så att det enkelt kan
kopplas om och till exempel anslutas till värmesystemet i ett hus. Vare sig man väljer att lyfta ur
motorgeneratorn eller låter den stå kvar i bilen kan man alltså använda den för andra ändamål än
framdrivning.

Våra skogar producerar sly som vi, i stor utsträckning, röjer utan att ta vara på. På hyggen och
andra öppna ytor frodas ormbunkar och annan växtlighet. Vi klipper våra gräsmattor och låter
gräsklippet ruttna bort. Våra åkrar ger halm som vi bara delvis tar vara på. Vi har alltså kemisk
energi som vi inte tar vara på. Och orsaken är att vi inte lyckats få lönsamhet i omvandling till
användbar energi hos slutanvändaren. Odling av energiskog har under åtskilliga år balanserat på
gränsen till lönsamhet utan att bli någon succe som möjliggjort uppbyggnad av en rationell
infrastruktur. Det som hittills fungerat är att gårdar använt den urgamla metoden att värma hus
med spillved, en metod som överlevt genom att den hittills fått vara ifred för klåfingrig och
förödande beskattning.

Man kan dela in omvandling av kemisk energi i växtdelar till användbar energi hos slutanvändare i
tre steg

Transport till omvandlare

Omvandling till användbar energi (el eller värme)

Transport till slutanvändare

Transporten till omvandlingsanläggningen gör i många fall hanteringen olönsam. En stor
omvandlingsanläggning kan ge låg anläggningskostnad per omvandlad energienhet men den
kräver stort upptagningsområde och därmed höga transportkostnader fram till anläggningen. En
seriehybrid innebär att man har tillgång till halva omvandlingsanläggningen i bilen. För att
omvandla till värme för eget bruk och el för distribution via elnätet behöver en gård komplettera
med en reaktor för vedförgasning. Det kan innebära att man får rimlig kostnad för en anläggning
som är så liten att den kan arbeta med ett upptagningsområde som inte är större än en enskild
gård. Och därmed kan transportkostnaderna fram till anläggningen, liksom de totala kostnaderna,
bli rimliga.

Under andra världskriget samlade vi en betydande kunskap om gengasdrift. Mycket av denna har
idag gått förlorat och utvecklingen inom andra områden har öppnat nya möjligheter. Vedförgasning
bör alltså idag ske med något annorlunda metoder men för den som vill studera dessa möjligheter
finns mycket att hämta i gammal litteratur.

På sin tid blev gengasutveckling något av en folkrörelse. Många intressanta konstruktioner kom
från kluriga bysmeder. Den plötsliga frånvaron av möjligheten att tillhandahålla bensin till ett pris
som omöjliggjorde utveckling av alternativ öppnade möjligheter för enskilda människor att utnyttja
sin förmåga.

Ett problem med gengasen var att man förgasade i luft vilket medförde att en stor del av gengasen
var inert kväve som spädde ut den brännbara gasen. I en del andra sammanhang, till exempel vid
järnsvampstillverkning och vid tillverkning av bensinersättning har man använt så kallad vattengas
det vill säga gas som framställts genom förgasning i vattenånga i stället för i luft. Detta ger en gas
med högre brännvärde än gengas och det finns anledning att se närmare på sådana möjligheter för
framtida gasgeneratorer.

Vi använder våra bilar på sådant sätt att de flesta resor är korta, så korta att vi skulle kunna klara
dem med en seriehybrids buffertbatteri som ger ett par mils körsträcka. Att många resor är korta
har ibland anförts som skäl för att vi skulle kunna använda elbilar med enbart batteri. Så är det
emellertid inte. Även om vi bara gör ett par långresor per år är det för långa semesterresor vi
köper bil. Det är dessa resor som styr bilvalet. För alla kortresor använder vi den bil vi har men vi
tänker inte på dessa när vi skall köpa bil. Och har man någon gång försökt använda en batteribil
vet man att den inte är ett användbart alternativ. Jag har kört vilse med batteribil och upptäckt att
körsträckan inte räcker för att komma hem, jag har kört till en butik för att upptäcka att den flyttat
utom räckhåll för min bil och jag har kommit hem med tomt batteri för att upptäcka att jag
omedelbart behöver göra ännu en resa. Men en seriehybrid klarar alla dess situationer och den
gör det möjligt att klara en mycket stor del av transprotarbetet med solcellsel och stationär
motorgeneratordrift med förgasad spillved.

När det gäller länder med bristfälligt utbyggt elnät öppnar seriehybriden helt nya möjligheter att
bygga upp en elförsörjning med distala tryckpunkter och med försörjningstryggheten i bilar snarare
än i centrala kraftverk och kraftledningar.

I vissa områden kan det vara lämpligt att dimensionera upp bilens luftkonditionering och utforma bil
och boningshus så att man kan ta husets tilluft via bilen. I ökenartade områden kan man även lägga
in möjlighet att kondensera ut vatten ur luften. Vid dynamisk isolering i vårt klimat tar man tilluften
via väggarna vilket innebär problem om man vill ta tilluften via en bil. I varmt klimat där det gäller
att hålla luften i huset sval kan det i stället vara lämpligt att föra ut frånluften genom väggarna. Den
går då mot stigande temperatur och ger ingen fuktutfällning. Med en sådan konstruktion blir det
möjligt att ta tilluft via en bil.

Kanske skulle seriehybrider kunna bli avundsvärda exempel som stimulerade en ekonomisk
utveckling i många länder på liknande sätt som avundsvärda exempel en gång i tiden stimulerade
övergången från Lort-Sverige till Villa-Sverige.

25 Varmhållning av hus (2009-03-05)
============================

Ett hus är en klimatskärm som vi använder för att isolera vårt inomhusklimat
från en omgivning som kan vara obehaglig att vistas i. Naturligtvis kan vi
göra väggar, tak och golv så tjocka att de praktiskt taget helt eliminerar
omgivningens inverkan på inomhusklimatet. Det handlar då om att finna
billiga byggnadsmaterial som medger att man kan göra en tjock skärm. Det
har till exempel byggts hus av halm och hus nedgrävda i marken så att
omgivande jord fått fungera som klimatskärm. Och redan våra tidiga
förfäder sökte sig till grottor med tjocka stenväggar.

Men tjocka väggar är inte bara en kostnadsfråga. Vi vill ha hus där vi snabbt
och enkelt kan gå ut och in. Och vi vill släppa in dagsljus. Så vi bygger hus
med ganska tunna väggar där vi sätter in dörrar och fönster. Vilket medför

att vi tvingas vidta andra åtgärder för att hålla inomhusklimatet drägligt. I
Sverige handlar det framför allt om att vi behöver varmhålla husen om
vintern och i många andra länder är det framför allt en fråga om att ordna
en luftkonditionering som ger ett svalt inomhusklimat.

I nästa kapitel finns några synpunkter på frågan om lämplig luftkonditione-ring.
Resten av detta kapitel handlar enbart om varmhållning.

För att hålla varmt i ett tunnväggigt hus kan man naturligtvis helt enkelt
tillföra lika mycket värme som det värme som läcker ut från huset. Och
det värmet kan man åstadkomma genom att elda ett bränsle i huset,
genom att dra in ledningar med varmvatten i huset eller genom att dra
el genom elektriska värmeelement. Men allt sådant kostar och det gäller
därför att inte behöva använda mer än nödvändigt.

En kall vinterdag förlorar ett hus värme på två sätt. Dels leds värme genom
väggar, tak och golv dels byter vi luft i huset genom att ta in kall omgiv-
ningsluft och blåsa ut den gamla inomhusluften. I ett vanligt hus är dessa
båda poster ungefär lika stora.

Men en del av detta värme går att återvinna. Om man låter den utgående
frånluften gå genom en värmeväxlare som överför värme till den ingående
tilluften kan man återvinna en del av ventilationsvärmet.

En annan möjlighet är att använda tilluften för att återföra det värme som
läcker ut via väggarna. Om man gör väggarna porösa kan man suga in
tilluften genom väggarna. Den kalla tilluften möter då det värme som leds
ut genom väggen och värms av detta. På det sättet kan man återföra allt
utläckande värme och få en helt värmetät vägg. Men tilluften blir då inte
längre tillgänglig för värmeväxling mot frånluften. Denna metod kallas för
dynamisk isolering. Den uppfanns av Torgny Thoren som på 1970-talet
gjorde försök att lansera metoden. Det byggdes några provhus som
fungerade utmärkt. Bland annat uppskattades de av allergiker eftersom
väggarna fungerade som stora filter som gav en praktiskt taget partikelfri
inomhusluft.

Men försöken med dynamisk isolering stannade med provhusen. Man
konstaterade att så här borde man bygga hus och sedan fortsatte man att
bygga som man hade gjort förut.

Hur skall man då tillföra det värme som går bort till omgivningen?

Värme är entropi gånger temperatur.

Q = S T

där S är entropin alltså antalet molekylfrihetsgrader och T är den absoluta
temperaturen alltså temperaturen i Kelvin. Om man har förlorat värme-
mängden Q kan man naturligtvis ersätta denna med motsvarande mängd
arbete eller motsvarande mängd elenergi.

Q = S T = W = U I t

En annan möjlighet är att man från den kalla omgivningen med temperatu-
ren T₀ hämtar värmemängden

Q₀ = S T₀

och höjer temperaturen hos denna till T. För det åtgår arbetet

W = S T - S T₀ = S (T - T₀ )

Om inomhustemperaturen är 293 K och omgivningen har temperaturen
273 K behöver man då tillföra 20xS i stället för 293xS.

En anordning som arbetar på det sättet kallas för en värmepump.

I stället för att hämta värme från omgivningen kan man hämta värme från
frånluften. I ett hus med dynamisk isolering innehåller frånluften tillräckligt
med värme för att helt återföra förlorat värme. I ett hus med konventionell
isolering måste man sänka frånluftens temperatur under omgivnings-
temperaturen för att få ut tillräckligt med värme för att täcka allt som gått
förlorat. I många fall kan detta vara motiverat men man bör väga fördelarna
med en enkel anordning mot de vinster man kan göra genom att hämta en
del värme även från omgivningen.

Fig 6 visar ett sätt att göra en värmepump som återför frånluftvärme till
huset. En sådan värmepump kan lämpligen kombineras med dynamisk
isolering i ett tunnväggigt hus med god värmeekonomi.

Fig 6

26 Vattenförsörjning (2009-03-05)
==========================

26.1 Bakgrund
-------------------

Vatten är en nödvändig förutsättning för allt liv. På Jorden finns salt vatten i
haven. Drickbart vatten finns i sjöar och vattendrag. Inom många områden
finns också drickbart grundvatten i marken. Men det vatten som alltid finns
tillgängligt överallt på Jorden är det vatten som finns i luften. Ibland faller
detta ut spontant som regn men det finns områden där detta sällan
inträffar. Det betyder emellertid inte att det inte finns något vatten i
luften över dessa områden. Det betyder bara att lufttemperaturen är högre
än daggpunkten.

Mer än 10 % av Jordens landyta (mer än ett helt Europa) har ansetts
praktiskt taget obeboelig på grund av att där endast finns vatten i form av
luftfuktighet. Och i många områden är de använda vattentillgångarna
instabila vilket ger svåra problem vid torka. Ytterligare ett problem är att
man på många håll använder vatten som inte är tillräckligt rent för att
fungera som godtagbart dricksvatten. Och ännu ett problem är att man på
många håll använder arbetskrävande metoder för att hämta vatten. Det
förekommer att man bär vatten långa sträckor från källa till hem.

Om man kyler luft så att temperaturen understiger daggpunkten faller vatten
ut i form av dimma, regn eller dagg. Detta är välkänt sedan tusentals år. I
Domareboken i Bibeln berättas om hur Gideon gör ett försök med
daggutfällning. I den gamla kinesiska läran om de fem elementen anses
metall orsaka vatten vilket antagligen bygger på observationen att ett kallt
metallstycke överdras med dagg. Mayaindianerna använde stenkummel
som fick bli kalla under natten för att kondensera ut vatten ur den fuktiga
morgonvinden. Och i Skottland finns daggropar som under den romerska
tiden användes för att försörja fåren med vatten.

Vi övergår nu i stor omfattning till att varmhålla våra hus med luft-luft-
värmepumpar. Det ger oss en praktisk erfarenhet av vattenutfällning ur luft.
Ju kallare det är ju mindre vatten kan luften innehålla. Den absoluta
fukthalten i luft vid 0 ⁰C är alltså liten, lika liten som i extremt torr luft över
en varm öken. Trots det fäller våra värmepumpar ut betydande mängder
vatten som vi måste få bort för att slippa isavlagringar under
värmepumpens utomhusdel.

En vinterdag när temperaturen ligger kring nollstrecket tömmer många
villaägare en hink med dagens skörd av kondensvatten från värmepumpen.
Ofta omkring 10 liter. Eftersom vi i Sverige har ordnat vattenförsörjningen
på annat sätt är detta kondensvatten bara ett problem. De värmepumpar vi
använder körs för att ge så lite kondensvatten som möjligt. Och det finns
naturligtvis sätt att bli av med vattnet. Man kan leda ner det i marken, man
kan leda ner det i avloppssystemet, man kan leda ner det i dräneringen
kring huset, man kan koka bort det eller spreja ut det som dimma i luften
från utomhusdelens fläkt. Men även om vi inte använder vattnet är det
användbart vatten vi gör oss av med.

En vanlig värmepump kan köras omvänt för att en het sommardag ge kyla,
det vill säga fungera som luftkonditioneringsanläggning. Om man gör det
hamnar den kalla delen inomhus vilket medför att man får
vattenkondensationen inomhus. De vanliga värmepumparna på dagens
marknad har därför en kondensuppsamling inomhus och ett rör för
kondensvatten som ofta dras ut så att detta vatten leds ut ur huset.

I vissa utrymmen, till exempel tvättstugor, har man problem med att
luftfuktigheten lätt blir för hög. Man kan då använda en avfuktare som kyler
luften så att vatten kondenserar och ger torrare luft som kan återföras till
rummet. Sådana avfuktare har utvecklats till hanterliga apparater till
priser som ligger inom räckvidden för en normal hushållsekonomi. De kan
ge några liter per dygn men med Sveriges goda vattentillgångar anses detta
vatten vara värdelöst. Det är den torra luften man vill ha, inte vattnet.

Globalt sett pågår nu en omställning där allt fler människor ställer krav på
att få leva ett liv på normal västerländsk medelklassnivå. Det betyder bland
annat att man kräver dräglig inomhustemperatur och tillgång till bra vatten.
Och här finns en möjlighet att tillgodose dessa krav med samma tekniska
lösning. Det är nästan oundvikligt att en luftkonditioneringsanläggning
kommer att ge kondensvatten i en omfattning som ungefär motsvarar ett
hushålls behov av dricksvatten.

Vår teknik för kylning och värmepumpning bygger nästan helt på
användning av ett kondenserande arbetsmedium. I början av 1900-talet
utvecklades absorptionskylskåpet och det fick under några årtionden en
viss användning (Electrolux-kylskåpet) och i små kyllådor för mobilt
bruk använder man Peltier-element men i övrigt har tekniken med
kondenserande arbetmedium blivit helt dominerande.

Om man komprimerar en lämplig gas till högt tryck blir den varm. Man kan
då låta den avge värme till omgivningen så att man får sval gas vid högt
tryck. Har man valt en lämplig gas kommer den då att kondensera och avge
ännu mer värme till omgivningen. Det kärl där detta sker kallas för
kondensor. Kondensorn blir alltså varm. Flyttar man den bildade vätskan till
ett annat kärl där man sänker trycket tillräckligt mycket börjar vätskan koka,
alltså förångas. När vätskan förångas tar den upp värme från omgivningen.
Det kärl där detta sker kallas för förångare. Förångaren blir alltså kall.

En gaskompressor suger in gas på inloppssidan och trycker ut den på
utloppssidan. Den kan alltså både sänka trycket i förångaren och höja det i
kondensorn när den pumpar gas från förångaren till kondensorn. Och om
man sätter en ledning med en strypning där vätska kan rinna från
kondensorn tillbaka till förångaren får man arbetsmediet att gå runt i
systemet. När vätskan rinner tillbaka till förångare förlorar man visserligen
en energimängd som är vätskevolymen gånger tryckskillnanden med
eftersom vätskans volym är mycket mindre än gasvolymen blir denna
energimängd försumbar.

När den nuvarande kyltekniken utvecklades utgick man från kompressorer
och elmotorer som utvecklats för andra ändamål. Enligt den på 1800-talet
fastslagna principen att en drivande maskin avslutas med roterande axel
och en driven maskin drivs av en roterande axel använde man roterande
maskiner. En kolvmaskin som skall använda rotation blir stor tung och dyr
eftersom den måste ha ett vevparti. Men denna teknik var väl utvecklad och
beprövad. Det finns kylskåp med frisvängande kompressor men dessa har
bara lanserats som specialprodukter för båtar och dylikt.

Eftersom man använde dyra och komplicerade maskiner såg vid denna tid
en stor fördel med ett kondenserande arbetsmedium eftersom man klarade
sig med enbart en kompressor och en elmotor för att driva denna.

Ett problem med att använda ett kondenserande arbetsmedium är att man
måste kapsla in systemet så att ingenting läcker ut. När det gäller kylskåp,
frysskåp och stationära värmepumpar har vi lyckats ganska bra med detta.
Däremot är läckage ett vanligt problem för luftkonditionering i bilar. Ett slutet
system innebär att man inte kommer åt systemets delar och därmed inte
kan reparera fel utan att bryta inneslutningen.

Kravet på slutet system innebar att man måste utveckla maskiner som
kunde gå i årtionden utan något underhåll. I början av 1900-talet var det
bara växelströmsmotorer som klarade dessa krav på livslängd. Och en
roterande växelströmsmotor kan göras något enklare än en fram- och
återgående. I den fram- och återgående måste ju magnetdelen ("rotorn")
delvis skjuta ut utanför lindningarna (eller tvärtom).

Kylskåp, frysboxar, luftkonditionering och värmepumpar introducerades
under en tid när man inte såg några problem med utsläpp av arbetsmedium.
Man använde ogiftiga, luktfria freoner som man hanterade i öppna hinkar.

Men mycket förändras under hundra år.

En teknik som skall kunna introduceras i områden som saknar en
inrastruktur för hantering av teknisk apparatur måste vara enkel att handha
och reparera. Det duger inte med slutna system som inte får öppnas.

Vi har lärt oss att hantera elektrisk ström via halvledarteknik och vi har fått
fram nya magnetmaterial som gör det möjligt att bygga elektriska maskiner
på nya sätt.

Vi har lärt oss hur man åstadkommer billiga och långlivade gastäta glidytor.

Det finns idag förutsättningar för att använda en annan teknik för
vattenutvinning ur luft än den gamla kyltekniken. En teknik som kan bli
betydligt enklare och billigare.

26.2 Luft som arbetsmedium
--------------------------------------

Om man komprimerar luft stiger dess tryck och temperatur. Låter man den
trycksatta luften avge värme till omgivningen får man mindre het trycksatt
luft.

När man komprimerar luft komprimerar man även den vattenånga som
ingår i luften. I den trycksatta luften har alltså även vattenångan fått högre
tryck. När temperaturn sjunker kan den då redan innan den nått ner till
omgivningstemperatur passera daggpunkten så att vatten faller ut i
trycktanken där den trycksatta luften finns.

Om man bortser från alla förluster och använder helt torr luft gäller att om
man kyler den trycksatta luften till omgivningstemperatur avger den lika
mycket värme som det arbete som åtgick för att driva kompressorn. Man
skulle alltså kunna använda trycktanken som ett värmeelement och liksom
för ett vanligt elelement få ut lika mycket värmeenergi som den elenergi
man tillför.

Men den trycksatta luften finns ju kvar i tryckbehållaren. Visserligen har den
minskat i volym genom avkylningen men det är fortfarande tryckluft som kan
användas för att driva ett tryckluftverktyg. Tar vi in den i tryckluftmotor kan vi
låta denna hjälpa till att driva kompressorn. Resultatet blir att vi behöver
tillföra mindre el till den elmotor som driver kompressorn. Vi får alltså ut mer
värmeenergi än den elenergi vi tillför. Och skillnaden tas från luften när den
går igenom tryckluftmotorn. Det innebär att den luft som blåser ut från
tryckluftmotorn blir kall.

Att det fungerar på detta sätt är väl känt från tryckluftanläggningar som
används i verkstäder, gruvor och liknande. Där låter man kompressorn hålla
uppe trycket i en lufttank och eftersom luften inte alltid förbrukas omedelbart
kommer den att stanna så länge i tanken att den hinner svalna. Det medför
att man får vattenutfällning och för att slippa få in vattnet i verktygen brukar
man sätta in någon typ av vattenavskiljare. Och när sedan tryckluften
används i arbetande verktyg blir den kall och blåser ut som kalluft.

Om man använder ett kondenserande arbetsmedium behöver man en
elmaskin, en kompressor och två värmeväxlare (kondensor och förångare).
Om man använder luften som arbetmedium behöver man en elmaskin, en
kompressor, en tryckluftsmotor och en värmeväxlare (trycktanken). Med
dagens teknik blir kostnaden för en luftmotor ungefär jämförbar med
kostnaden för en värmeväxlare.

Man kan naturligtvis ta en kompressor med roterande axel, en
tryckluftmotor med roterande axel och en elmotor med roterande axel. Allt
detta är färdigutvecklade komponenter som kan köpas direkt på marknaden
eventuellt med obetydliga ändringar. Genom att koppla samman axlarna
får man då ett komplett aggregat. Man kan ta en tvåcylindrig kompressor
och byta ut ventilerna på den ena cylindern så att den kan arbeta som
tryckluftmotor. Det innebär att kompressorn och tryckluftsmotorn kopplas
samman via ett gemensamt vevparti. Men i vissa lägen kan värmeöver-
föring mellan cylindrarna innebära ett problem.

När man funderar på hur man skulle kunna arrangera kompressor och
tryckluftmotor kommer man snart till den självklara frågan:"Varför skall man
ha någon rotation?".

Fig 7

Lika lite som man behöver någon rotation i en motorgenerator behöver man
i detta fall någon rotation. Man kan använda en maskin enligt fig 6. Denna
blir nästan likadan som en motorgenerator. Skillnaden är bara att inlopp och
utlopp placerats på andra sätt. Även när det gäller storlek blir en
motorgenerator för en hybridbil och en maskin för vattenutvinning/luft-
konditionering ungefär lika. Man kan alltså tillverka en universalmaskin där
man bestämmer användningen först när man sätter dit inlopp och utlopp.

27 Luftskepp
============

Fig 8

Hindenburgkatastrofen innebar dödsstöten för luftskepp.

Minnet sitter så djupt att det idag är praktiskt taget omöjligt att ens
diskutera annat än heliumfyllda luftskepp.Men det innebär att man
helt förbiser en del av det vätgasfyllda luftskeppets fördelar.Och det
finns idag möjligheter att utforma vätgasfyllda skepp så att säkerheten
blir mycket hög,faktiskt betydligt bättre än för de flygbränslefyllda
brandbomber som idag används som flygplan.

En viktig fördel med ett vätgasfyllt skepp är att det förutom nyttolasten
även transporterar väte.Ett skepp som transporterar last utan att ha någon
returlast kan samtidigt med att det lossar lasten även lämna en del av
vätgasen.Denna vätgas kan användas för att ge energi och vatten.

I ett ökenområde,t ex i Sahara,kan man sätta upp solceller och dra en
kraftledning ut till kusten.Den el som överförs via denna ledning kan dels
säljas,dels användas för att elektrolysera vatten till vätgas.Vätgasen kan
användas till ett luftskepp som transporterar förnödenheter till bosättningen
och samtidigt lämnar av vätgas.Vätgasen kan man bränna för att få vatten.
och mera el.På detta sätt transporterar skeppet ungefär lika mycket vatten
som nyttolast.Man får på det sättet ett komplement till det vatten man tar
ur luften i samband med luftkonditionering.

En annan fördel med ett vätgasskepp är att man kan driva det med vätgas.
En impulsmotor med vätgas är troligen den enklaste motor man kan
tänka sig.För en höghastighetsfarkost som ett flygplan är impulsmotorn
olämplig eftersom lufttrycket vid utblåset blir lågt men på en långsam-
gående farkost som ett luftskepp kan den vara intressant.

Ett luftskepp har en betydande yta.När vi lär oss tekniken att göra tunna
solceller kan man klä överdelen med solceller.Ett sådant skepp kan an-
vända sin solcellsel för att elektrolysera vatten till vätgas för lyftkraft och
framdrivning.Och om det är mulet kan man ju helt enkelt gå upp ovan
molnen.Och skulle vattnet ta slut kan man gå lågt (lägre än 10 m) över hav
eller sjö,sticka ut en slang och suga upp vatten.

Flygplan har fördelen att de går med hög hastighet.Och det finns trans-
porter där hög hastighet är viktig.Men i många fall är hastigheten ointressant.
I vissa fall,t ex nöjesresor över Atlanten,kan låg hastighet rent av vara en
fördel.Man hinner njuta av resan.

För transporter där tiden inte är så viktig kan luftskepp erbjuda ett mycket
miljövänligt alternativ.I många fall kan man utnyttja vindar.Man kan välja
höjd och tidpunkt så att man får så god medvind som möjligt.Och i den mån
man behöver ta till vätgasmotorn för drivning släpper man bara ut vatten som
motsvarar det vatten som åtgick när man elektrolyserade fram vätgasen.

Kan luftskepp ge ett användbart tillskott till vår energiförsörjning?

Ett skepp med 150 m längd och diameter 35 m får en solfångande
yta på c:a 4 500 m2.Om man drar ner solceller även på skeppets
sidor (eller åtminstone på en sida) och håller sig ovan molnen vid
mulet väder kan man få ut 100 W/m2 i 4 000 timmar/år d v s
1,8 GWh/år.

Med ett energipris på 0,3 kr/kWh ger detta 540 000 kr/år.

Detta är naturligtvis inte tillräckligt för att finansiera skeppet men det
räcker för att avlöna ett par besättningsmän.

Ett skepp i den storleken bör kunna ta c:a 100 ton nyttolast.Man kan
då lasta,lossa,ta in vatten och lämna vätgas på natten.På dagen kan man
så flyga ovan moln.

En lämplig transportsträcka per dag kan vara 50 mil vilket ger en medel-
hastighet som man ofta kan nå med vinden och i de fall där man måste
driva skeppet kan det gå med måttligt luftmotstånd.

På sträckor runt 50 mil kan alltså skeppet konkurera med långtradare.

Det är även möjligt att utveckla metoder för lastning och lossning som
gör att luftskeppstransport kan bli ännu mer dörr-till-dörr-anpassad än
lastbilstransport.Man behöver inte ens ha farbara vägar till ändstationerna.

Natten mellan lossning och lastning kan man ha nattklubb ombord med
100 gäster som var och en bidrar med en klubbhyra på 100 kr/natt.Om
man kan räkna med 300 nätter per år ger det 3 Mkr/år.

Om man offrar en del av nyttolasten kan man ta passagerare på dagen.
Offrar man 20 ton kan man ta 100 passagerare som betalar 400:- för
en dags resa t ex mellan Stockholm och Göteborg.Av dessa 400:- går
kanske 300:- bort på måltider o dyl vilket ger 100:- till skeppet d v s
3 Mkr/år.

Skeppets undersida är oanvändbar för solfångning och den kan användas
för att sälja reklamplats.Dagar med klart väder kan man gå så lågt att sådan
reklam blir läsbar från marken.Åtminstone i ett inledningsskede kommer
många att läsa sådan reklam och värdet bör därför vara jämförbart med
helsidor i stora dagstidningar.Men eftersom man inte alltid kommer att gå
så att reklamen blir läslig kanske man kan uppskatta möjlig intäkt till
5 Mkr/år.

Sammantaget handlar alltså årsintäkterna på mellan 10 och 20 Mkr/år.

Kan man bygga ett skepp för under 100 Mkr kan det alltså bli en rimlig
affär.Om man uppskattar tomvikten till 30 ton (ren gissning) blir kilopriset
3 000:-.(För bilar ligger kilopriset kring 100 - 200 kr. anm 2000-04-15)

Skeppet blir visserligen stort men det kan byggas med enkel teknik och
skalet skall inte bära upp några tyngder som belastar det uppifrån.Största
påkänningarna får man antagligen om man förankrar skeppet i hård vind.
Men om man räknar med att antingen låta det följa med vinden eller gå in
i lä vid extrem vind kan man göra ett enkelt och lätt skal.3 000:-/kg låter
då som rimligt.

Ett luftskepp kan alltså vara ett ekonomiskt intressant investeringsobjekt
för att inte tala om att det skulle kunna bli en rolig verksamhet som skulle
kunna ge många människor en intressant upplevelse.

28 Slutord
========

Du äger din värld med ett ägaransvar som du inte kan frånsäga dig.

Din uppgift är att drömma om en bättre värld och, med hjälp av orsakskedjor, försöka förverkliga
din drömda värld.

Din värld ger dig allt du ber om. Det enda kravet är att du ber på ett sätt som världen "förstår".
För den del av världen som består av andra människor måste din bön innehålla två komponenter,
en beskrivningsdel och en argumentdel som får mottagaren att ta till sig ditt önskemål som sitt
eget.

Om din bön är otydlig förtydligar världen den och resultatet blir oförutsägbart. Med en otydlig bön
överlåter du delbeslut till slumpen eller, om du så vill kalla det, till Gud. Ingen har kunnat visa att
det innebär någon förbättring och det fritar dig inte från någon del av ditt ansvar.

Världen är störningar i en etervind som blåser med ljushastighet i koordinattidsriktninen.

Ditt nu och föremål i din omgivning svävar som moln i etervinden och som moln ändras det
mönster de bildar.

Ökad kunskap om det språk som död materia förstår har medfört minskad efterfråga på slavisk
underkastelse. Välfärdssamhällets ide att köpa underkastelse i utbyte mot omhändertagande
har blivit förlegad. Vi behöver inte längre skapa svält för att skrämma till underkastelse. Vi kan
överge myten om den materiells bristen. Det har blivit dags att påbörja färden mot
förmögenhetssamhället, mot ett samhälle där alla får möjlighet att använda sin förmåga till att
förbättra världen.

Lycka till med din uppgift som världsägare!!!

Till http://www.lexsup.se

Hur fungerar din värld?

INNEHÅLL

Till http://www.lexsup.se