SAGOR

               INNEHÅLL

SAGAN OM EKONOMEN PRIMO OCH BYBORNA
KUNGEN OCH BANKVÄSENDET
SAGAN OM SMEDEN OCH FINANSMINISTERN
SAGAN OM ÖN
SAGAN OM ULTRATHULE
SAGAN OM ADAMS FÖDELSEDAGSPRESENT

Klädnypor, potatis och penningmängd
Potatis och pengar
FÖRSLAG TILL ETT NYTT EKONOMISKT SYSTEM
   Lånerätt
   Lönebildning
   Ränta
   Återbetalningsincitament
   Skatter
   Drop-outs
   Varifrån kommer pengarna?
   Omsatta belopp
   Makt
   Införande
   Från välfärd till förmögenhet














			    						
              SAGAN OM EKONOMEN PRIMO OCH BYBORNA

Det var en gång en liten by som låg i en dal mellan höga
berg.Över bergen gick inga vägar så byborna måste klara 
sig själva.

Men det gick ingen nöd på dem.De odlade spannmål och lin,
de hade grisar och kor,det fanns en skog där de kunde 
fälla träd och det fanns en sjö där de kunde fiska.Genom 
att byta med varandra kunde alla få det de behövde.Några 
var duktiga på att snickra.De gjorde hus och möbler och 
bytte till sig mat.Några var duktiga på att karda,spinna 
och väva.De gjorde tyg och bytte till sig mat.Några var 
duktiga på att odla och mjölka.De bytte till sig kläder 
och hus mot mat.

I byn fanns också en som var duktigare än de andra på att
räkna.Han hette Primo.

En dag kom byborna till Primo och sa:
"Vi tycker det är besvärligt att hålla på och byta direkt 
med varandra.Den som har ett stycke tyg och vill byta till 
sig några liter mjölk kanske bara finner någon som vill 
byta mjölk mot fläsk.Och dessutom går det åt mycket tid 
när vi skall komma överens om hur vi skall byta.Hur stor 
bit tyg skall vi byta mot en gris?Hur många liter mjölk 
skall vi byta mot en stol?Kan inte du hjälpa oss med det
här?"

"Jag skall försöka" sa Primo.Och så gick han in i sin 
tänkarstuga och där satt han i sju dagar och sju nätter.
Sen kom han ut och sa:
"Jag har kommit på hur vi skall göra.I stället för att ni 
byter direkt med varandra kan ni komma till mig med det ni 
producerat.Jag tar emot det och i utbyte får ni en sedel 
som jag skriver ut.Om ni kommer med en gris eller en tunna 
vete får ni en sedel som det står hundra kronor på,kommer 
ni med en ko får ni två sedlar där det står hundra kronor 
på varje.Vi säger att en tunna vete är värd hundra kronor 
och att en ko är värd två hundra kronor.

Om ni vill ha någonting behöver ni inte heller byta direkt 
med varandra utan ni kan komma till mig.Om jag har fått in 
det ni behöver får ni det av mig bara ni lämnar tillbaka 
lika mycket sedlar som jag gav när jag fick det.Om någon 
vill ha en tunna vete kan han alltså få den av mig bara han 
lämnar en sedel som det står hundra kronor på.

Vi kallar de här sedlarna för pengar och systemet för
penningekonomi.Och nu kommer vi till det verkligt fina i 
systemet.I de flesta fall kan ni byta direkt med varandra 
med hjälp av pengar.Om ni vill ha en gris behöver ni inte 
komma till mig utan ni kan ge den som har en gris hundra 
kronor i utbyte."

Nu vart det fart på byborna.Ingen behövde längre fundera 
på hur man skulle hitta någon som ville ha det man gjorde.
Om ingen annan ville ha det kunde man ju gå till Primo och 
få pengar.

												

Byborna kom till Primo med massor av mat,kläder,möbler och 
andra saker.Och Primo skrev ut sedlar hela dagarna.Man 
producerade mycket mer än förut i byn.Det var roligt att 
arbeta och få pengar för det.Men man behövde ju inte mer 
mat,mer kläder eller mera bostäder.Nästan ingen kom till 
Primo för att byta pengar mot varor.Det man behövde kunde 
man enkelt byta till sig direkt med hjälp av pengar.Man 
köpte av varandra och man sålde till varandra och till
Primo.

Och Primos lada fylldes allt mer.

Nu var det så att Primo visserligen var duktigast i byn på 
att räkna men byborna var inte särskilt begåvade i det av-
seendet och Primos förmåga var också ganska begränsad.

Till en början vågade han inte röra det som stod i ladan 
för han tänkte:"Tänk om alla en dag kommer och vill lösa in 
sina pengar samtidigt.Då måste jag ju ha varor så det räcker."
Han tänkte inte på att om alla samtidigt kom och ville köpa 
mjölk för alla sina pengar så kunde han i alla fall inte 
lösa in dem.

All hans tid gick åt att skriva sedlar så han kunde inte
producera något att byta till sig mat för och maten i ladan 
vågade han inte röra.Han blev allt hungrigare.

När det gått några dagar började mjölken i ladan surna.

En månad efter det att Primo börjat skriva ut sedlar var han 
nere i ladan för att ställa in en tunna råg som han nyss köpt.
Dagen hade varit något så när lugn och han tyckte att han 
kunde ta sig tid att se sig omkring.

Ladan var nästan full av varor som spred en egendomlig lukt.
Han gick neråt mittgången mot de först inkomna varorna och 
kände hur han började gripas av panik.Kallsvetten började 
bryta fram på pannan och ryggen.Stanken blev allt kraftigare.
Han öppnade en stor kruka med mjölk.En obeskrivlig stank 
slog emot honom.Han ryggade baklänges men hann se att inne-
hållet bestod av en vattenklar vassla ovanför en vit klump.
Ostar och kött hade möglat och låg som vita eller gröna
plyschklädda kuddar.Han petade på en fisk.Skinnet sprack och 
ut myllrade vita maskar.

I vild panik rusade han tillbaka till tänkarstugan,slog igen
dörren och reglade den.De bybor som sökte Primo den närmaste 
veckan fann allt tyst och tillbommat.Men på nätterna kunde 
man ibland se ljus i fönstret på tänkarstugan.

Hela första dagen satt Primo alldeles stilla med huvudet i
händerna.I hans huvud malde en enda tanke:"Tänk om de kommer 
och vill lösa in alla sedlar jag har skrivit ut".Han förstod 
inte att byborna var lyckliga med sin penningekonomi och inte 
hade en tanke på att lösa in pengarna.Så länge Primo betalade 
hundra kronor för en gris var en gris värd hundra kronor och 
de kunde enkelt och snabbt köpa och sälja grisar mellan sig.
Att man kunde göra sig av med produktionsöverskottet i Primos 
lada besparade byborna problemet att själva göra sig av med 
det överskott de producerat för sitt nöjes skull.


												

Om Primo hade ätit av det som kom in och använt de kläder 
och de möbler som han fick in kanske allt skulle ha ordnat 
sig.Han kunde ha ställt till med stora fester där man åt 
upp mat som kommit in,krossade porslin och eldade med 
möbler.Om han hade förstått att det som gick in i ladan 
var ett produktionsöverskott som det gällde att bli av med 
kunde han ha fortsatt att skriva ut sedlar utan att bekymra 
sig om de hade täckning eller inte.Så länge byn hade ett 
produktionsöverskott hade inte byborna något behov av att 
använda de nya pengar de fick från Primo utan kunde lagra dem 
på kistbotten.Alla dessa pengar på bybornas kistbottnar 
skulle då bli ett mått på hur mycket överskott byn hade 
producerat.Men de skulle inte störa den dagliga handeln 
på annat sätt än att en enskild bybo som råkat illa ut 
skulle kunna ta fram sina pengar och köpa av överskottet.

Men Primo förstod inte att människor tycker det är roligt att
producera.Han hade ju tänkt ut ett så fint system där han 
skulle skriva ut sedlar och få tillbaks dem när lagret tömdes.

När den första chocken lagt sig började en fråga mala i hans
huvud: "Hur skall pengarna gå när jag tar av lagret eller när 
lagret förstörs".Han förstod inte att ingen annan än han 
brydde sig om denna fråga.Han trodde den var så viktig och 
farlig att han inte ens fick avslöja den för någon annan.

När en vecka gått hade han sin plan klar.Han gick ut ur 
tänkarstugan och sa till den förste han mötte:"Kalla ihop 
byborna på planen framför tänkarstugan.Jag har något 
viktigt att säga".

Byborna var mycket nöjda med Primos penningekonomi och 
Primo var populär.Det var alltså med stor förväntan de 
gick för att höra vad han ville säga.

"Vi behöver ett försvar" sa Primo.

"Varför det" sa byborna "Hit kommer ingen och skulle det 
göra det vet vi nog hur vi skall försvara oss".

"Vi behöver ta hand om de svaga i samhället" sa Primo "Se 
till exempel på en sån som Secundo.Han orkar inte arbeta.
Honom måste vi ta hand om".

"Ja,men det har vi ju alltid gjort" sa byborna.

"Vi behöver en administration" sa Primo.

"Men det sköter ju du" sa byborna.

"Just det" sa Primo "För att finansiera försvar,social 
omsorg och administration inför vi en skatt.Varje gång 
någon köper för två hundra skall den som tar emot pengarna 
lämna hundra kronor till mig.Det kallas inkomstskatt".

												

Byborna tyckte att det var ett konstigt förslag.Men de 
tänkte att Primo vet nog bäst.Hans penningekonomi var 
ju förträfflig och den hade också låtit lite konstig i 
början.De drog sig tillbaka och överlade ett tag och 
sen sa de: "O K vi går med på din skatt om du höjer priset 
så att vi får tvåhundra för en gris eller en vetetunna 
och fyrahundra för en ko".

"Det går jag med på" sa Primo "Men av de tvåhundra tar 
jag tillbaka hundra i skatt och av de fyrahundra tar 
jag tillbaka tvåhundra i skatt".

"Det var så vi menade" sa byborna.

Till en början artade sig Primos skattesystem bra.Byborna 
hade lärt sig att det var roligt att få in pengar.Och 
Primo betalade ju fortfarande hundra kronor för en gris.
Det var alltså fortfarande roligt att producera.Men om 
man ville konsumera fick man ta ett obehagligt djupt tag 
i penningkistan.Den som sålde måste ju få det räckte även 
till att betala Primo.Konsumtionen minskade och över-
skottet växte.Primo måste ta hand om ett allt större 
överskott.Men nu använde han det.Han åt och klädde sig.
Han lejde soldater.Han delade ut till "de svaga".Genom 
att göra folk till soldater och genom att leja folk att 
sköta utdelningen till de svaga minskade han 
produktionskapaciteten och därmed överskottet.

Primo trodde att så länge han inte skrev ut nya sedlar 
skulle systemet fungera.

"Så länge jag inte skriver ut nya sedlar gör jag ju inga 
åtaganden som jag inte kan lösa in" tänkte Primo.Han 
förstod inte att han gjorde långt allvarligare åtaganden 
när han lejde soldater och andra som skulle hjälpa honom.
De bybor som kom till honom med sitt överskott för att 
byta till sig sedlar klarade sig bra även om han inte
löste in deras pengar.De han lejde däremot förlorade 
förmågan att klara sig själva och blev beroende av att 
det gick att lösa in de pengar de fick.

Det hade nu också blivit besvärligt att göra affärer 
direkt mellan bybor.Vad var egentligen en gris värd?
Tvåhundra kronor som köparen betalade eller hundra 
kronor som säljaren fick?Och om två bybor ville byta 
en gris mot en tunna vete varför skulle de ge Primo 
hundra kronor?Det låg nära till hands att byta på det 
sätt de alltid gjort.

Primo började bli misstänksam.Följde byborna verkligen 
hans regler?Produktionsöverskottet minskade och han 
fick allt svårare att få ihop mat,kläder och bostäder 
till soldater,de svaga och sina hejdukar.

Han trodde det berodde på att byborna inte betalade sin 
skatt utan gjorde affärer mellan sig på det gamla sättet.
Han började leja folk som skulle se till att byborna 
inte fuskade när de handlade med varandra.Nu minskade 
överskottet ytterligare.Dels tog han bort kontrollörernas 
produktion dels började byborna tycka det var olustigt 
att arbeta under övervakning.Allt fler följde parollen 
"Hellre övervaka än övervakas".

												

Nu började Primo på allvar tappa kontakten med verkligheten.
Byborna hade gett honom makt.Den skulle han använda.Han 
tänkte på nytt igenom sitt system.De pengar han skrev ut 
måste komma tillbaka via skatten.Det kunde väl inte vara 
fel.Han hade nu grubblat så mycket över penningsystemet 
att han inte kunde tänka sig att det fanns andra problem
än de som gällde penningflöden.

Han beslöt att låta sina hejdukar straffa de bybor som de 
misstänkte för skattefusk.De som straffades ville visa att 
de inte var sämre än andra och tipsade om andras tvivelaktiga 
affärer.Snart utsattes alla bybor för straff utom de som 
ingick i Primos styrkor.

Nu började produktionen bli så låg att det inte längre var 
fråga om överskott.Det började bli brist.Allt fler bybor 
slutade producera och krävde att Primo skulle anställa 
dem så att de skulle slippa straff för skattefusk.Allt 
fler bybor blev "svaga" och arbetslösa.Primo förklarade 
att detta berodde på att de bybor som inte stod i hans tjänst
fuskade med skatten.Han sa: "Om alla betalar sin skatt kan 
vi sänka skatten,driva en rimlig fördelningspolitik och 
anställa alla arbetslösa".

Till slut hade byborna fått nog.I samlad tropp gick de 
till Primos tänkarstuga och sa:"Hör du din lille fjant.
Om inte vi gjorde mat,kläder och bostäder kunde du använda 
dina sedlar som dasspapper.Nu återgår vi till det gamla 
bytessystemet men vi behåller din ide att värdera allt i 
kronor.Och för att underlätta byten skriver vi ibland
upp vad vi är skyldiga varandra.Vi övergår alltså till 
en sorts pengar som vi själva gör.Under en övergångstid 
accepterar vi att de som du lejt lever helt på skuldsedlar.
Försöker du stoppa oss får du klara dig utan de varor vi gör".

Primo var ingen dålig människa.Han hade bara,i bästa 
välvilja,tagit på sig en övermäktig uppgift.Han blev så 
småningom en ganska duktig skomakare och respekterad bybo 
och har han inte gjort några nya försök som ekonom så lever 
väl byn lycklig än.


                         _____________________________________
                              ------------------------------









                          

                     KUNGEN OCH BANKVÄSENDET
                         


Det var en gång ett litet land som låg långt långt uppe i norr 
där det ibland blev så kallt om vintrarna att stålet i yxorna blev
skört som glas.

När denna saga börjar hade kungen i grannlandet bestämt att han 
skulle vara kung över båda länderna och att innevånarna skulle 
betala skatt så att han kunde leja fogdar som drev in skatten.Men
innevånarna i det lilla landet sa: "Vi är fattiga och behöver själva
det vi kan producera.Vrför skall vi betala skatt för att för att få 
fogdar som driver in skatt?Vi utser en egen kung".

Och innevånarna utsåg en egen kung som hette Gusten.Och Gusten 
började regera.

Gusten hade en utländsk rådgivare från landet Modelavia som hette
Petrus Schwarz.

Efter en tid sa kungen till sin rådgivare: "Vad skall jag göra?Innevånarna
gör inte som jag säger.Allra värst är det med Arent Persson.Han låter 
inte bara bli att göra som jag vill,han talar dessutom om för mig vad jag
borde göra.Och värst av allt är att de förslag han kommer med är bättre
än de jag kan tänka ut själv".

"Halshugg honom" sa Schwarz "så gör vi i Modelavia".

Kungen tyckte förslaget var bra så han reste till Arent Perssons gård.Där
blev han väl mottagen men när de ätit middag sa han åt sina betjänter att
halshugga värden.Det gjorde de och kungen tog med sig hans huvud och
så gick han runt till alla gårdar i trakten.I varje gård höll han upp det av-
huggna huvudet och sa: "Titta vad jag gör med dem som inte lyder".

Och så lämnade han kvar fogdar som skulle driva in skatt och reste hem
till huvudstaden.

När ett par år hade gått sa han till sin rådgivare: "Hör du Petrus,nu har
jag följt ditt förslag.Så snart någon inte gjort som jag vill har jag halshuggit
honom.Men jag börjar undra om det är så listigt.De som opponerar sig
är nästan alltid de rikaste.När jag halshugger dem får jag ju in mycket
pengar men sen slutar de ju att producera.Hos de fattiglappar som nu 
finns kvar går det knappast att få ut någon skatt.Vad skall jag göra nu?"

Schwarz kände att hans eget huvud började sitta löst och han tänkte så
det knakade.Så sa han: "I Modelavia har man försökt med något som 
kallas bank.Det fungerar utan att man behöver slå ihjäl någon.Man får 
alla att hjälpas åt att stjäla det andra producerar så att de besuttna känner
sig tacksamma även när fogdarna tar för sig.Men jag vet inte riktigt hur
det går till".

"Det där har du drömt .Det låter ju inte riktigt klokt" sa kungen och kände 
sig lite sur för han hade tänkt sig att Schwarz's avrättning skulle sätta piff
på den middag han skulle ha för några utländska gäster.Nu hade han blivit
så nyfiken att han måste låta Schwarz ta reda på vad en bank var.Så han
tänkte en stund och så sa han: "Åk till Modelavia och ta reda på hur 
banker fungerar".

Schwarz hade varit i Modelavias huvudstad förut men när han nu kom
dit kände han knappt igen sig.Alla tycktes ha bråttom,överallt pågick
byggnadsarbeten och nya otroligt stora palatsliknande byggnader hade
vuxit upp längs huvudgatorna.

Han tog sig fram till regeringsbyggnaden där han lämnade ett brev från 
kung Gusten I och fick träffa finansministern.Finansministern berättade
att Modelavias ekonomi blomstrade som aldrig förr och att det berodde
på att banksystemet överträffade alla förväntningar.Han lovade också att 
ordna ett möte med direktören för Modelavias största bank.

Schwarz's möte med bankdirektören blev lyckat och de båda herrarna
fortsatte ett allt mer förtroligt samtal till långt in på natten.Efter detta
möte bestämde sig Schwarz för att besöket i Modelavia skulle bli en
omfattande och långvarig studie som åtminstone skulle vara en livstid.
Han satte sig ner och började räkna.

För att leva ordentligt ståndsmässigt behövde han 100 000:- Modelaviska
mark per år.Med det liv han tänkte leva skulle de pengar han fått med sig 
bara räcka i ett par veckor.Han insåg att kung Gusten knappast skulle 
skicka några mer pengar men han förstod också att det visste man inte 
i Modelavia.

Dagen därpå gick han till Modelavias Enskilda Centralbank (MEC).Som
kung Gustens sändebud hade han ingen svårighet att få låna 100 000:-
mark.Han kunde nu börja leva på det sätt han ansåg att en rådgivare
som lyckats överleva vid kung Gustens hov var värd.Hans rykte som
rikeman växte snabbt.

När ett år gått började pengarna ta slut.Han gick då till Modelavias
Förenade Provinsbanker (MFP).Där berättade han att han höll på
med omfattande affärer för kung Gustens räkning men att ett fartyg
som skulle föra med sig pengar lidit skeppsbrott och att det skulle
ta ett år att få fram nya pengar.Han befann sig nu i en svår situation 
eftersom han måste fullfölja affärerna men inte snabbt kunde få fram
pengar varken från kung Gusten eller från sin privata förmögenhet.

MFP var mer än villig att bistå ett utländskt sändebud och därtill en
förmögen man med ett lån på 210 000:- mark.

Kamrern på MEC hade mot slutet av året börjat bli lite ororlig.Han 
förstod att ryktena om Schwarz's utsvävningar inte bevisade att han
var rik.Det kunde ju vara MEC-lånet han använde.Men all hans oro
försvann när Schwarz en dag kom in och förklarade att han tyckte 
det var lite löjligt att ha en skuld på en sådan struntsumma som 
100 000:- mark.Vore det inte enklare att han betalade den med 
ränta och i stället satte in lite pengar på ett konto för småutgifter?

Schwarz drog upp en bunt sedlar ur fickan,la den på bordet och 
sa: "Du kan väl se hur mycket det är i den här bunten.Ta det som
behövs för att betala lån och ränta och sätt in resten på ett konto 
som jag kan använda".

Kamrern tog emot pengarna,förklarade att det varit ett nöje att ha
affärer med Schwarz och att han alltid kunde räkna med MEC om 
han behövde någon hjälp med pengar.

När Schwarz gått räknade kamrern sedlarna och fann att det var 
210 000:- mark.Med 100 000:- återbetalade han lånet,med 10 000:- 
betalade han räntan och 95 000:- satte han in på ett konto i Schwarz's 
namn.5 000:- la han tills vidare i ett särskilt fack i sin egen plånbok,
man kunde ju inte vara säker på att Schwarz inte skulle märka att det 
fattades 5 000:-.

När Schwarz fick ett första kontobesked från MEC konstaterade han
belåtet att MEC inte skulle ställa till några problem när ett fartyg med
pengar från kung Gusten skulle förlisa om ett år och medföra ett till-
fälligt behov av 330 000:- mark.

Kung Gusten hörde ingenting ifrån Schwarz men han hade inte glömt
honom.Regerandet blev allt besvärligare och han tänkte allt oftare på
det underbara banksystemet.Till slut tröt tålamodet och han sände 
några av sina mest pålitliga hejdukar för att hämta hem Schwarz.De fann 
honom till slut på Moldavias största lyxhotell där han avnjöt en pipa 
opium tillsammans med direktören för ett stort byggföretag.

När Schwarz fördes inför kungen stod skarprättaren beredd nedanför
tronen.Golvet runt skarprättarens huggkubbe var täckt med en matta
som man strött sågspån på.Minsta prinsessan hade fått löfte att för 
första gången få vara med om en avrättning.Hon tyckte det var så 
spännande att hon knappt kunde sitta stilla på sin stol.

"Jag skickade dig att studera banksystemet" sa kungen till Schwarz "i 
stället ägnar du dig åt att röka opium.Jag har därför dömt dig till döden".

"Men handel med narkotika är en viktig del av banksystemet som jag
var tvungen att studera" sa Schwarz.

"Skall vi ta av han huvudet nu" tjöt prinsessan som nu blivit så upphetsad
att hon inte längre kunde hålla sig lugn.

"Du skall vara tyst " sa kungen "Bara för att du inte är tyst får du gå 
direkt upp och lägga dig".

Prinsessan förstod att det inte lönade sig att protestera så hon brast i gråt
men snyftade i alla fall fram: "Du lovade att jag skulle få se på.Kan du inte
spara han tills jag är med?"

"Det skall jag göra" sa kungen som blivit intresserad av vad Schwarz sa.

"Jag har fått reda på det mesta om hur banksystemet fungerar men det
är viktigt att bara en liten grupp är helt invigd så jag föreslår att jag får
tala i enrum med kungen" sa Schwarz och det fick han.

Och Schwarz berättade hur människor producerade överskott för att
få pengar över att sätta in på banken.Att man kunde ta av de varor och 
tjänster som producerades i överskott utan att någon blev ledsen för
det.Hur man med hjälp av något som kallades inkomstskatt kunde ta 
nästan alla pengar de tänkt sätt in på banken.Hur man med inkomst-
skatt till och med kunde ta mer än överskottet bara människorna 
trodde att några av dem någon gång skulle kunna producera så mycket
att de fick sätta in pengar på banken.

Han berättade hur man kunde ta ifrån de som lånat pengar allt de hade
genom att höja räntan så att de måste producera mer och äta mindre.Att
räntehöjning medförde att dyra saker inte gick att sälja för ingen vågade 
låna pengar för att köpa dem och att bankerna och staten därför kunde
ta vad de ville för en spottstyver.

Han berättade att staten kunde ha en riksbank som fick ge ut pappers-
pengar.Att man faktiskt kunde få folk att byta till sig sådana pengar mot 
riktiga varor och tjänster.

Och han berättade att man kunde lura folk att tro att de som inte betalade
sina lån eller skatter stal från insättarna eller skattebetalarna.Och att det
resulterade i att nästan alla hjälptes åt att straffa s k ekonomiska brotts-
lingar.

Kungen lyssnade andäktigt men kunde knappt tro sina öron.Men det hela 
var för fantastiskt för att Schwarz skulle ha hittat på det.När Schwarz 
hade kommit så långt i sin redogörelse kunde kungen inte hålla sig längre
utan måste avbryta honom.

"Men så dumma kan de inte vara.De vet ju att riksbanken kan trycka så
mycket sedlar den vill utan att detta representerar någon vara eller tjänst.
Det är ju först när de själva låter den representera något som en sedel får 
värde.De måste ju förstå vem som stjäl.Och med inkomstskatt måste det
ju vara helt uppenbart".

"Nej" sa Schwarz "Staten säger att den visserligen tar medborgarnas 
pengar i skatt men i gengäld får medborgarna trygghet och det kostar 
pengar.Jag har hört att det finns länder där andra organisationer än 
staten också säljer trygghet.De organisationerna kallas för Maffian
eller gangstersyndikat och de kan lova att inte slå ihjäl eller på annat
sätt skada en medborgare så länge han betalar en skyddsavgift".

"Vet du Petrus" sa kungen "Jag tror nästan att det skulle kunna gå.
Skriv en lag om banker och inkomstskatt så skall jag anta den.Nej
förresten,ge den till riksdagen så får dom tvinga mig att anta dem".

Nu följde en tid av ekonomisk uppblomstring.Landet påbörjade 
förvandlingen från ett fattigt bondeland till en av världens rikaste
industrialiserade välfärdsstater.Kungen och Schwarz öppnade 
banker och tipsade riksdagen om nya skattelagar som den 
kunde stifta.

När några år hade gått sa kungen till Schwarz: "Som du vet brukar
jag halshugga dem som opponerar sig men det är ingen bra metod.
Jag förlorar duktigt folk,jag får inte veta vilka användbara ideer mina
motståndare har och nu börjar också alla vänta sig att till och med
jag skall följa de spelregler vi skriver ner i lagarna.Har du något 
bättre sätt att oskadliggöra motståndare på?"

"Men det problemet har vi ju löst.Vi har ju taxeringsnämnder som skall
sköta det" sa Schwarz.

"Jaså" sa kungen som tydligen inte fattat ens det mest elementära i skatte-
systemet "Men taxeringsnämnderna skall ju bara ta en del av överskotts-
produktionen i skatt".

Schwarz kände hur det svartnade för ögonen och ett kort ögonblick var
han nära att ge upp men han lyckades behärska sig och började återigen
förklara självklarheter för kungen.

"När vi skrev taxeringsförordningen påpekade vi att ingen fick försöka 
smita genom att lämna felaktiga eller ofullständiga uppgifter.För att 
hindra det måste en taxeringsnämnd som misstänker att den inte fått
riktiga uppgifter kunna skönstaxera och ta till så stor skatt att det inte
lönar sig att komma med oriktiga uppgifter.Vill vi komma åt till exempel
herr A så tipsar vi bara hans taxeringsnämnd om att hans deklaration
är ofullständig.Då blir han skönstaxerad.Om taxeringsnämnden tar till 
tillräckligt kan han inte betala utan blir en skattebrottsling som de andra
skattebetalarna tar hand om och oskadliggör.Kan han betala eller låna 
så att han kan betala vet taxeringsnämnden att det skall tolkas som att
han verkligen lämnar oriktiga uppgifter och alltså skall skönstaxeras 
med ännu högre belopp nästa år.Hur han än gör blir han alltså skatte-
brotsling och i bästa fall får han dessutom skulder som han inte kan
betala.Han blir därmed helt ofarlig därför att alla respekterar den
tysta överenskommelsen att inte lyssna på en ekonomisk brottsling.
Men vi kan ju fortfarande använda honom och hans ideer om vi vill".

"Jamen det är ju genialt" sa kungen "Varför har jag inte kommit på 
det själv?"

"Ja varför" tänkte Schwarz men han sa inget.

Nu började en utveckling mot en lagstat.Alla,inklusive kungen,följde
lagarna.Kung Gusten I började resa runt i världen och prata om 
respekten för de mänskliga rättigheterna.

Tipsen till taxeringsnämnderna sköttes mycket diskret.Och nämnderna
skötte sina ärenden enligt alla regler med möjligheter att överklaga
i flera instanser.Visserligen låg det i sakens natur att det var lönlöst
att överklaga en skönstaxering och på grund av den stora arbets-
belastningen tog ärenden i högre instans flera år att behandla men
lagarna var skrivna så att det var helt i sin ordning.Allt gick lagligt
till.

Kungen fann att det blivit mycket lättare att göra sig av med en
motståndare.Man behövde inte ens riskera att få besvärliga blod-
fläckar på tapeterna i matsalen.Han behövde bara muttra något om
att han inte gillade en viss person så försvann den personen,inte bara
från hovet utan också från den så kallade allmäna debatten och från
tidningarnas kändissidor.

Åren gick och en dag satt kungen och Schwarz i slottets bibliotek.
De hade just ätit middag och satt nu och bläddrade i tidningar,
kungen i den kolorerade veckopressen och Schwarz i en finans-
tidning.

"Modelavia höjer räntan" sa Schwarz.

"Angår det oss?" sa kungen.

"Ja,vi måste nog göra likadant så att inte alla som har pengar 
flyttar dom till Modelavia.Dessutom har vi problem att sälja det
vi tillverkar så vi måste nog sänka lönerna".

"Vad är det för fel med att folk tar sina pengar till Modelavia?
Vill vi ha mer pengar här är det ju bara att vi trycker mer.Och kan
dom få Modelaviska mark i ränta på sina pengar är det väl bara 
att tacka och ta emot".

"Nja,jag förstår inte riktigt varför men det lär inte vara bra".

"Ja men då är det väl bara att du pratar med riksbankschefen
och Jönsson vet hur man tipsar löneförhandlarna om vad de skall
komma fram till".

"Visserligen,men i det här fallet borde vi nog förbereda folk via
en offentlig debatt.Vi måste lansera lite nya ekonomiska teorier
och sånt.Det mesta finns redan i Modelavia så det är bara att 
översätta .Jag tänkte prata med ett par ekonomer som gärna vill
bli berömda och tala om för dem vad de skall tycka".

"Gör det du så utnämner jag dem till professorer" sa kungen.

Det hade blivit vanligt att folk lånade pengar och köpte hus som
de bodde i och som de betalade ränta för i stället för att betala
hyra.När nu räntorna steg och lönerna minskade blev det allt fler
som inte kunde betala räntorna.Till en början tog bankerna deras
hus och försökte sälja dem.Men för att kunna sälja dem måste de
låna ut pengar till de nya ägarna som inte var bättre på att betala
räntorna.Och att låta husen stå tomma var en ännu sämre affär.Så
det bästa bankerna kunde göra var att låta folk låna mer pengar 
så att de kunde betala sina räntor.

Schwarz fick taxeringsmyndigheterna att ange höga värden på 
husen så att de flesta människor skulle se förmögna ut på papperet
men allt fler förstod att de aldrig skulle kunna betala sina skulder
med sitt arbete.De hade inget att förlora på att kräva nya lån från
banken.Och banken hade att välja på att bevilja nya lån eller förlora
de gamla lånen.Så länge en låntagare betalade något någon gång var
det bättre för banken att bevilja nya lån än att ta smällen av en stor
förlust.De som skaffat sig tillräckligt stora skulder kunde alltså leva
gott på att låta dessa växa.Så hade det naturligtvis alltid varit men 
räntehöjningen medförde att det blev allmänt känt.

De som hade levt på växande skulder var en liten invigd grupp som 
använts bland annat för att skriva skattelagarna.Naturligtvis hade
skattereglerna blivit mycket förmånliga för dem som hade stora
skulder och även detta började nu bli allmänt känt.Allt fler upptäckte
att man behövde inte investera i ny produktionsutrustning för att 
kunna leva väl utan att arbeta.Investeringarna minskade och därmed
ökade arbetslösheten.

"Hör du Petrus vad skall vi göra" sa kungen

"Jag vet inte " sa Schwarz "Det är lika illa i Modelavia och jag börjar 
bli gammal och trött.Nu får någon annan ta över".

"Men hur skall någon annan kunna ta över.Taxeringsnämnderna
arbetar ju nu utan att vi behöver tipsa dem".

"Ja inte vet jag" sa Schwarz "Det lär gå på något sätt med datateknik
men det där förstår jag mig inte på.Låt oss dricka te på verandan".

Och där sitter de väl än idag.


                         _____________________________________
                              ------------------------------













                   

              SAGAN OM SMEDEN OCH FINANSMINISTERN
                  

Det var en gång ett litet land som låg på en avsides belägen halvö.

Landet hade en finansminister.Han var snäll och flitig.Han hade varit 
duktig i skolan,speciellt i räkning.Han hade egentligen bara ett fel.Han
förstod inte vad pengar var.Och när man är finansminister är det ett 
allvarligt fel.

När han var liten hade hans mamma skickat honom att köpa mjölk.
Hon la pengar och en papperslapp i hans vante.När han kom till 
mjölkaffären la han upp handen på disken.Tanten tog hans vante,
tog ut pengarna och fyllde hans kruka med mjölk.Han förstod inte 
att förflyttningen av pengarna bara skulle markera förflyttningen av
mjölken.Han trodde att pengarna förvandlades till mjölk i mjölk-
affären.

Eftersom han trodde att pengar kunde förvandlas till varor och 
tjänster trodde han att man kunde ta ut skatt varje gång pengar
förflyttades.Han bestämde att varje gång pengar bytte ägare skulle
den som fick pengarna betala två tredjedelar i skatt.Mjölk hade
kostat 1 kr/liter.Nu höjdes priset till 3 kr/liter.Den som sålde 1 
liter mjölk fick alltså 3 kr,betalade 2 kr i skatt och fick som förut
behålla 1 kr.

När han var liten hade finansministern drömt om ett samhälle där
alla som var fattiga eller sjuka eller som det av någon annan anledning 
var synd om kom till honom och bad om hjälp.Och han hade drömt
om att kunna hjälpa alla.

Nu kom människor till honom och sa: "Allt har blivit så dyrt.De 
pengar vi får behålla räcker inte till mat och kläder.Vi svälter och
fryser.Hjälp oss!"

"Javisst" sa finansministern och tog av de pengar han fick in som 
skatter."Se här får ni mycket mer pengar än ni hade förut.Jag
behåller förstås två tredjedelar i skatt men ni får en tredjedel."

Till en början var alla nöjda och belåtna och tyckte finansministern
var en hygglig prick som delade ut pengar till alla som behövde.Men
efter en tid började man undra vad pengar var egentligen.Om man 
fick 9 kr fick man bara behålla 3 kr och i mjölkaffären sa de att det
bara var 1 kr.Man började leta efter andra värdemarkörer som man
kunde använda i stället för pengar.

Finansministern började förstå att något höll på att gå allvarligt galet.
Han anställde allt fler taxeringsinspektörer som skulle kontrollera
folks affärer för att se till att alla använde pengar och redovisade hur
mycket pengar som byttes.

I landet fanns också en smed.En dag fann han ett par meteoritstenar 
på sin tomt.Stenarna visade sig bestå av nästan rent iridium.Smeden 
gjorde mågra muttrar och skruvar av iridium.

En dag var smeden inne hos en maskinhandlare för att se om det 
kommit några nya maskiner som han kunde ha användning för.
Handlaren syntes inte till i butiken så han kikade in genom dörren 
till lagret.Där stod handlaren och höll på att packa upp en ny
svarv.

"Det här är väl något för dig" sa handlaren

"Ja,verkligen" sa smeden "Det är precis vad jag har letat efter.Men 
jag har inga pengar just nu.Det enda jag har är sådana här iridium-
muttrar.Vill du byta svarven mot en sådan mutter?"

"Kanske det.Men vad skall jag i så fall säga till taxeringsinspektören
att jag fått för den.Han måste ju ha en penningsumma att beräkna 
skatten på."

"Vi gör så här" sa smeden "Jag får svarven plus alla tillbehör för en 
mutter och du får köpa en mutter till för 3 kr.Eftersom jag tar 3 kr/styck
för muttrarna har du alltså fått 3 kr för svarv och tillbehör.Du får mindre
för svarven än du gav för den och behöver inte betala någon skatt och 
jag betalar 2 kr i skatt."

"Kan man verkligen göra så" sa handlaren "Det blir ju en jättefin affär
för oss båda,så inte mig emot."

"Det här är bara en småskalig variant av de stora affärerna" sa smeden.

Det dröjde inte länge förrän taxeringsinspektören upptäckte att 
handlaren gjort en affär som inte gav någon skatt.Han skaffade
tillstånd till husransakan och begärde handräckning från polisen.

En dag stod taxeringsinspektören med två poliser utanför handlarens
dörr när han öppnade på morgonen.

"Det här är en taxeringsrazzia,följ med ut till bilen" sa taxeringsinspektören
till handlaren.Till poliserna sa han "Sök igenom kontoret och ta med er
allt som ser ut som bokföring,kvitton,offerter och sånt."

När de sökt igenom kontoret och tagit med sig allt som kunde tänkas 
vara av intresse stängde poliserna butiken och satte upp en skylt där 
det stod

                                STÄNGT
                          p g a  utredning om
                          ekonomisk brottslighet

Det var noggranna poliser som hade läst sin instruktion.Där stod det att
man måste tänka på att upplysa de kunder som kom till butiken så att
handlaren inte skulle få dåligt rykte för att han inte var där när han borde
ha öppet.

I avvaktan på att taxeringsinspektören gick igenom de bevis som 
poliserna säkrat placerades handlaren i en cell på polisstationen.När 
taxeringsinspektören funnit fakturan på svarven och kopia på det kvitto
på 3 kr som handlaren skrivit till smeden beställde han upp handlaren på
sitt tjänsterum.

"Du har inte alls sålt svarven för 3 kr" sa taxeringsinspektören

"Jo" sa handlaren "Jag fick en iridiummutter värd 3 kr för den"

"Dumheter" sa inspektören och så sände han tillbaka handlaren till
cellen och beställde in smeden.

Smeden hade just börjat fylla en gjutform när han hämtades till 
förhör angående annans taxering.

"Dom där muttrarna är inte alls värda 3 kr.Dom är värda 
mycket mer" sa inspektören

"Jo,dom är värda 3 kr" sa smeden "Det kostar mig inte mer än 3 kr
att göra dom när jag hittar en iridiumbit och jag vill inte ta ut någon
övervinst."

"Dumheter.Om dom bara kostar 3 kr vill jag köpa tio stycken" sa 
inspektören och tänkte: "Det var listigt av mig.Nu åker han fast."

"Javisst" sa smeden "Men du förstår att det är inte så ofta jag hittar 
någon iridiumbit och det är många som vill ha muttrar så jag kan 
bara sälja en mutter till var och en.Dessutom kan det nog ta något 
år innan du kan få någon såvida du inte vill bli mutad genom att gå 
före i kön."

"Nej,nej,absolut inte" sa inspektören för just mutor var mycket 
farliga i det här landet "Jag beställer en när det blir min tur."

Den kvällen var inspektören på uruselt humör.Hans list hade miss-
lyckats.Han hade blivit tvungen att släppa både handlaren och 
smeden.Hans enda tröst var att han om något år antingen skulle
kunna sätta fast smeden eller få en iridiummutter.

Ett och ett halvt år senare kom smeden självmant upp på inspektörens 
tjänsterum och överlämnade en iridiummutter.Han fick 3 kr och lämnade 
ett kvitto på beloppet.Ett par veckor senare invigde smeden sina nya 
välutrustade industrilokaler som han köpt för 350 kr.

Några dagar därefter kom inspektören till smeden och sa: "Jag skulle
vilja ställa mig i kö för en mutter till."

"Jaha" sa smeden "Men nu är det så att jag hittar allt färre iridiumbitar 
så jag vågar inte lova att jag kan få fram någon åt dig.Dessutom har 
det blivit så mycket problem att hålla reda på alla som står i kö så 
jag måste ta betalt av alla som vill stå i kön.Jag tar 1000 kr/år.Skall 
jag sätta upp dig på listan?"

"Nej tack"

Ett par månader senare ringde finansministern till smeden och sa:
"Har du möjlighet att träffa mig någon dag?För mig skulle det passa
bra i morgon eller på fredag men om inte det passar kan vi ta 
någon annan dag."

"I morgon passar fint för mig.Jag kommer upp till ditt tjänsterum
klockan nio."

När smeden dagen därpå satt hos finansministern sa han: "Varför
bad du mig komma?Varför lät du inte polisen hämta mig?"

"Men snälla du vi lever inte i en diktatur utan i världens mest 
civiliserade demokrati."

"Jaså" sa smeden

"Vi har ett problem" fortsatte finansministern "Du har släppt ut 
iridiummuttrar på marknaden.Folk använder dom som pengar 
men påstår att de bara är värda 3 kr/styck och att de alltså bara 
behöver betala 2 kr i skatt när de får betalt med en av dina muttrar.
Så länge du säljer muttrar för 3 kr/styck är det lite svårt att hävda 
att de är värda mera.Det bästa vore om du frivilligt slutade göra 
muttrarna.Men vi har förberett ett förslag till en lag som förbjuder 
tillverkning av iridiummuttrar."

"Det var inte särskilt klokt" sa smeden "Det finns en del tillämpningar
där man behöver använda mycket hårda material som iridium.Jag har
här en givare för tröghetsnavigering som är tio gånger noggrannare än
andra därför att det sitter en iridiummutter som inte sviktar i den."

"Jaså finns det verkligen användning för muttrarna annat än som 
pengar" sa finansministern "Det gör ju det hela mer komplicerat.
Men kan du inte höja priset?"

"Skulle jag göra oskäliga vinster menar du?Men du stod ju själv 
i TV häromdagen och pratade om att ni måste dra in övervinster 
på något sätt.Då skall du väl vara glad att jag inte gör några 
övervinster."

"Nja,det var väl inte så jag menade.Men det är kanske bäst att 
vi tänker igenom det ett tag till."

Det gick några månader och så föreslog finansministern ett nytt 
sammanträffande.Så snart smeden kom in på hans tjänsterum sa han: 
"Jag har hört att du har fortsatt att sälja iridiummuttrar.Nu börjar 
situationen bli allvarlig.I förra veckan begärde ett stort oljebolag 
att få betalt för sin olja i iridiummuttrar.Vi måste stoppa dig till varje 
pris."

"Det har redan gått för långt" sa smeden "När din hönshjärna till 
taxeringsinspektör inte begrep vad det handlade om startade en 
process som varken du eller jag kan hejda."

"Åjo nog kan vi stoppa dig.Jag vill inte hota men det händer att folk 
råkar ut för olyckor."

"Ja visst kan ni ta kål på mig men det hjälper inte.Tvärt om.Mig 
måste man vara rädd om.Om ett par år är jag den ende som kan 
rädda din nacke."

"Vad pratar du om?Vi har inte dödsstraff  i det här landet och jag 
har inte begått något brott."

"Nej,du har just förklarat hur vi inte har dödsstraff och lagarna är 
förstås lika pålitliga som våra pengar."

När smeden ett år senare kom upp till finansministern satt han 
nedsjunken bakom ett skrivbord fullt med paket.

"Vet du vad det här är?" sa finansministern och slet upp ett paket 
"Det är pengar,stora pengar" Och han strödde ut en näve 1000-lappar 
och 10 000-lappar "När jag var liten kunde man köpa mjölk,massor 
av mjölk för varje sedel.Nu skickar de tillbaka dem när vi försöker 
betala med sedlar.Alla kräver att de skall få iridiummuttrar i stället.
Vad skall jag göra?"

"Om jag hjälpte dig nu skulle du kunna få för dig att du klarar av det 
här.Därför väntar jag i 6 månader till." sa smeden

När 6 månader gått infann han sig på nytt hos finansministern.

"Nu måste du hjälpa mig" sa finansministern och började gråta.Han
fortsatte och snyftade fram: "Jag sover och äter på tjänsterummet 
för jag vågar inte gå ut.Det har redan varit 5 lynchpatruller här och 
försökt få tag i mig.Snart vågar jag inte lita på vakterna längre.Jag 
kan ju bara ge dem pengar.Häromdagen slängde en av dem ut de 
pengar han fick genom fönstret och sa att jag skulle sluta komma med
sån skit."

"O K" sa smeden "Det är nog dags nu.Vi skall byta ekonomiskt system 
men för att kunna göra det utan att allt förstörs i övergången skall vi 
först återställa penningekonomin.För att göra det använder du 
iriduimmuttrar."

"Hur då?Som du vet går det inte längre att köpa iridium på världs-
marknaden.Priset steg skyhögt och sedan försvann utbudet helt."

"Jag har lagt undan ett lager iridiummuttrar.Du får visa upp att du 
har ett hundratal muttrar.Börja sen skriva ut andelar i dessa muttrar.
Du kan börja med att betala vakterna med sedlar som representerar 
en miljondels iridiummutter.Fortsätt att ge ut miljondelssedlar när du 
behöver pengar men försök inte med dumheter som skatter.Att du 
ger ut fler miljondelar än du har muttrar innebär i sig inget problem.
Det är inte mängden sedlar utan det sätt du använder dem som kan 
vara farligt.Så länge ekonomin fungerar vill ingen lösa in sina sedlar.
Skulle det uppstå ett allmänt krav på inlösen så har ekonomin 
kollapsat och bristen på iridiummuttrar är ett förhållandevis obetydligt
problem."

Finansministern gjorde som smeden sagt.Allt började återgå till
normala gängor och smeden och finansministern fick möjlighet
att påbörja en övergång till en ekonomi som inte byggde på myten
om den materiella bristen.Men det är en annan historia.


                         _____________________________________
                              ------------------------------





									
		        SAGAN OM ÖN



Det var en gång en ö som låg långt bort från allfarvägen.

En gång,efter en storm,hade en flotte strandat på ön.På flotten
fanns några människor som slog sig ner på ön.Hela öns befolkning
som nu var 1 500 personer härstammade från dessa första öbor.

Ön var bördig med ett rikt växt- och djurliv.Öborna hade alltså
inga problem att livnära sig på jakt och jordbruk men de
viktigaste livsmedlen fick de genom fiske i havet runt ön.Det var
mycket fiskrika vatten där välsmakande fiskar uppträdde i stora
stim.Öborna fiskade med nät och när de lyckades lägga näten i ett
stim fick de mycket stora fångster.

En av öns fiskare,som hette Pim,hade utvecklat en speciell fiske-
metod.Han hade gjort en anordning av ett par slangar som han
satte mellan öronen och vattnet ungefär som om han lyssnade på
vattnet med ett stetoskop.Så slog han mot båtbotten med en liten
hammare.Det gav ett ljud i hans "stetoskop",ett ljud som ändrades
om något i vattnet gav eko.Över ett fiskstim fick ljudet en
speciell klang beroende på ekot från fiskstimmet.

Han kunde alltså leta upp ett fiskstim innan han lade ut sina nät
och veta att han skulle få rik fångst varje gång.Tack vare Pims
stora fångster fanns det alltid gott om fisk på ön.

När Pim kom hem med en stor fångst tog han naturligtvis först
undan de fiskar han själv behövde och de han behövde för att byta
till sig varor och tjänster.Det som blev över lånade han ut till
människor som ville ha fisk.Han gav alltså inte bort det för på
ön förstod man att den som ger bort något i princip säger:
"Eftersom du inte är lika duktig som jag får du detta som du inte
duger till att skaffa dig".
 
Givaren demonstrerar alltså mottagarens underlägsenhet,en onödig 
förolämpning.Genom att låna ut fisken sa han i stället:"Just nu
har jag överskott på något du behöver.Du får av mitt överskott
och jag förväntar mig att när du har överskott på något jag
behöver får jag tillbaka av ditt överskott".Genom att låna ut
fisk hedrade han alltså mottagaren med förväntan att denne kunde
och ville betala tillbaka. 

Öborna försökte leva efter budet:"Du skall icke förnedra din
nästa".

											

De första människorna på ön hade berättat sagor för sina barn och
talat om en värd utanför ön.Dessa berättelser hade förts vidare
från generation till generation.Öborna visste alltså att det
utanför ön fanns en mycket större värld.De visste också att
mycket i denna var gott men att där också fanns ondska och att
man måste kunna skilja mellan ont och gott.De tänkte mycket på
den stora världen och undrade om deras sätt att leva var ont
eller gott.

En dag bestämde de sig för att söka kontakt med yttervärlden.De
utrustade den största och snabbaste segelkanoten.En ung man som
hette Ono åtog sig uppgiften att försöka finna den yttre världen
och ta reda på hur det var där.

Öborna visste att i den stora världen kunde man byta till sig
varor och tjänster mot pärlor.De fann ofta stora och vackra
pärlor i de musslor de samlade för att äta.Ono fick med sig en
liten säck pärlor som öborna fann så vackra att de borde ha ett
högt bytesvärde.

Och Ono seglade iväg och blev borta i fem år.

Öborna hade nästan gett upp hoppet att få återse Ono men en dag 
styrde han in i hamnen med sin kanot.När han kom iland sa han:
"Jag har funnit den stora världen och jag har tagit reda på hur
man bör leva.Vi gör helt fel.Hos oss får varje människa fatta de
beslut hon vill bara hon kan hävda dem och ta ansvar för dem.
Detta kallas för anarki och är den sämsta av alla styrelseformer.
Något bättre är något som kallas för diktatur.I en diktatur får
bara en fatta beslut. Det är som sagt något bättre än anarki men
det är inte bra.Det som är bra är något som kallas representativ
demokrati.Där får folket,t ex var tredje år,välja vem som skall
fatta beslut fram till nästa val.Jag föreslår att vi övergår till
representativ demokrati."

"Ja" sa öborna "om det är bättre skall vi naturligtvis göra så"

Och Ono bildade ett politiskt parti och utsåg medarbetare som
skulle ingå i en regering.Han gick bl a till den fiskare som på
senaste tiden fått de sämsta fångsterna och sa:"Tycker du inte
att det är orättvist att Pim skall få mycket mera fisk än du?"

"Jag vet inte.Pim är duktig.Det händer ju att jag får bra
fångster också.När jag inte får det brukar jag få låna av Pim."

"Inte skall du eller någon annan behöva låna bara för att fisken 
hamnar i Pims nät."

"Hur skall det då gå till?Skall vi stjäla Pims fisk som pojken i 
sagan?"

											

Öborna hade svårt att förstå vad stöld var.De första människorna
hade berättat en saga om en pojke som stal.Föräldrar hade
berättat den för sina barn.De hade förklarat att "stjäla" betydde
att "ta utan lov".Men barnen kunde inte förstå varför pojken inte
lånade det han behövde.Och det förstod inte föräldrarna heller.

"Ja" sa Ono "Det är så att om en människa stjäl är det något som
är mycket fult.Men om man är många och om man följer en viss
ritual så kallas det inte för stöld utan för skatt och det är
inte fult,det är tvärtom mycket fint och hedervärt att ta ut
skatt."

"Det där låter skumt.Jag undrar om det inte är bättre att
fortsätta låna av Pim."

"Tror du verkligen att vi här på ön skulle ha kommit på ett
bättre sätt än hela stora världen?Överallt i världen anser man
det fullständigt självklart att man måste ta ut skatt.Tror du att
vi skulle utgöra något undantag?"

"Nej.Du vet väl bäst.Jag ställer upp i din regering och stjäl
Pims fisk."

"Ja,ja.Men säg det inte så där rakt ut.Det här måste sägas lite 
fint."

Och Ono höll tal till folket och sa:"Vi måste ta hand om de svaga
i samhället.Vi måste hjälpa de fattiga.Vi måste visa vår solida-
ritet med dem som har det svårt.Rösta på mitt parti om  ni håller
med om det."

Och folket tyckte det lät vackert och bra."Att hjälpa de svaga
måste vara det goda i världen" tänkte de.Ono hade tydligen
förstått att skilja mellan ont och gott.

Vid valet fick Onos parti alla rösterna.Även Pim röstade på Ono
för han tyckte också att man skulle hjälpa de svaga.Det var ju
det han gjorde när han lånade ut fisk även till dem som inte
kunde betala tillbaka tidigare lån.Han visste inte att Ono
planerade att visa sin solidaritet med de svaga genom att dela ut
Pims fisk.

Efter valet höll Ono ett tal där han sa:"Jag tackar för det
förtroende ni visat mig.Jag kommer nu att bilda en regering och
fram till nästa val är det den som fattar alla beslut här på ön.

Vi har lovat att hjälpa de fattiga.Detta löfte tänker vi hålla.
För att ge åt de fattiga måste vi ta från de rika.Vi kommer att
visa vår solidaritet med de fattiga genom att införa en skatt på
fiske med ekometoden."

											

Regeringen beslöt att den som fiskade med ekometoden skulle
betala en skatt på tio fiskar för varje fisk som han behöll eller
använde för att byta till sig något.Av dessa tio fiskar skulle
tre gå till regeringens medlemmar och till vakter som räknade
Pims fångst för att se att han inte behöll mer än var elfte
fisk.Resten,alltså sju fiskar,skulle delas ut till de fattiga.

Man kan knappast säga att åtgärden blev någon succe.De som inte
fick någon fisk kände sig orättvist behandlade.Och de som fick
fisk tyckte de fick mindre än Ono hade lovat.De fick ju mindre än
de förut kunnat låna av Pim.Dessutom kände de sig förolämpade och
klassade som sekunda medborgare.Alla kände sig lurade men Ono
förklarade att ön var på väg att förvandlas till en välfärdsstat.

Vid denna tid hade en öbo som hette Per upptäckt att man kunde
garva hudar och göra skor av läder.Öborna hade gått barfota men
de fann att det var bekvämt att gå med de skor som Per gjorde.

På ön växte en ört som var rik på garvämnen.Det var denna Per
Skomakare använde.Men det fanns också en snarlik ört som innehöll
ämnen som förstörde lädret.Det var bara Per som kunde skilja
dessa örter.När andra försökte garva blev alltså reultatet
dåligt.Men Pers skor var hållbara och allt eftersom tiden gick
fick fler och fler öbor skor som Per gjort.

Den första valperioden började gå mot sitt slut och Ono talade
till folket.

"Än har vi mycket kvar att göra.Men ni har redan fått det bättre.
Min regering har börjat bygga en välfärdsstat.Det var inte länge
sen alla fick gå barfota.Idag har många skor och vi skall se till
att alla får det.Det var inte länge sedan fattiga måste sätta sig
i skuld för att få fisk.I dag visar vi vår solidaritet med de
fattiga genom att ge dem den fisk de behöver.Låt oss slå vakt om
det vi uppnått och gå vidare på vägen mot välfärdsstaten.Rösta på
mitt parti vid nästa val."

Vid detta val gick det sämre för Onos parti.Ön hade 1000 röstbe-
rättigade.Av dessa avstod 400 från att rösta.200 röstade på Onos
parti och återstående 400 röstade på andra öbor så att ingen fick
mer än 100 röster.

Eftersom Onos parti fått fler röster än någon annan tackade Ono 
återigen för förtroendet och fortsatte att regera.Vid första
regeringssammanträdet efter valet sa han:"Folk tycker vi delar ut
för lite till de fattiga och jag tycker att våra löner är lite
väl knappa.Vi behöver alltså ta in mera skatter.Jag föreslår att
alla,både fattiga och rika,får betala en del av sin inkomst i
skatt.Det skulle ge oss mer i skatt och de fattiga skulle tro att
de blivit så rika att de måste betala skatt till de fattiga. 
Även vi bör betala skatt för att visa vår solidaritet.Det vi
betalar kommer ju tillbaka och kan användas för att höja våra
bruttolöner så att vi inte behöver ta av våra nettolöner för att
betala skatt."

											

Detta yttrande följdes av den tystnad som kan uppstå när en aktad
medlem av ett sällskap råkar avslöja en pinsam stupiditet.Där-
efter sa en av regeringsmedlemmarna:"Vi har accepterat principen
att ta från de rika och ge till de fattiga men att ta från de
fattiga för att ge till oss och de fattiga...Behöver vi mer skatt
föreslår jag skatt på skor.Men låt oss bordlägga frågan tills
vidare."

Det gjorde de.

Några av Pims nät började nu bli slitna.Han gick till nätmakaren
och sa:"Får jag köpa ett nät för hundra fiskar?"

"Nehej.Du vet mycket väl att ett nät kostar tvåhundra fiskar."

"Ja men ett nät håller inte för mer än ungefär tusen fiskar och
av dem får jag bara behålla hundra efter skatt."

"Det där är inte mitt problem" sa nätmakaren "Ett nät kostar två 
hundra fiskar."

Pim förstod nu att hans situation var omöjlig och han gick till
Ono.

"Jag tycker det är orättvist att bara jag skall betala skatt" sa
Pim.

"Ta det inte så personligt" sa Ono "Det är inte dig vi beskattar
utan metoden att fiska med stimeko."

"Jaså.Men jag har förlorat förmågan att använda den metoden.Då
slipper jag alltså skatt."

"Försök inte smita från skatten.Jag skall nog visa dig att du har
förmågan kvar.När du går ut härifrån kommer två vakter att följa
dig.De kommer att vakta dig dag och natt.Och om du inte inom sju
dagar tar hem en storfångst blir du avrättad.Vi måste visa att vi
menar allvar med vår ekonomiska politik."

Vakterna följde med Pim ut på fiske men första dagen gav ingen 
fångst.Inte heller andra dagen gav något.Tredje dagen fick Pim
några enstaka fiskar.När vakterna vaknade på fjärde dagens morgon
var Pims bädd tom.Vakterna rusade ner till hamnen och fann att
Pims båt var borta.

Pim lyckades ta sig över till fastlandet och där slog han sig ner
i ett fiskeläge.Han hade fått tillbaka sin förmåga att fiska med
stimeko men han hade lärt sig sin läxa.Han berättade inte för
någon hur han bar sig åt och han tog aldrig hem onormalt stor
fångst.

På ön förklarade Ono att landet drabbats av ekonomisk kris.Utdel-
ningen av fisk till de fattiga inställdes.Och Ono meddelade att 
regeringen inom kort skulle vidta åtgärder mot krisen i form av
nya skatter.

											

Per Skomakare förstod vad som var på gång och en morgon var både
han och hans båt försvunna.

Nu förstod regeringsmedlemmarna att det började bli allvar.Och
när Ono vid nästa regeringssammanträde föreslog nya skatter sa
de:"Nu får det vara nog.Vi har pratat med varandra och med våra
vänner.Det som har blivit bättre sen du kom tillbaka har inte
blivit det genom din ekonomiska politik utan trots den.I fort-
sättningen får du liksom alla andra hävda dina beslut genom att
övertyga din omgivning att de är förnuftiga.Det är slut med din
rätt att fatta omöjliga beslut med hänvisning till ett valresul-
tat.

Vi förstår nu vad stöld är och varför det inte är bra.Även om vi 
aldrig förstod varför vi skulle göra så här så kan det ju vara en
nyttig lärdom.Vi har visserligen betalt ett högt pris men vi får 
trösta oss med att den kunskap vi fått har ett värde.Och kanske
kan någon i framtiden ersätta Pim och Per.

Vi kommer att berätta om den här tiden för våra barn så att de
inte skall göra samma misstag.Du kan glädja dig åt att du gått
till historien."

Därmed reste de sig och gick ut.

Och öborna levde lyckliga tills ön kolonialiserades på det
vanliga sättet.

                         _____________________________________
                              ------------------------------







			SAGAN OM ULTRATHULE

Långt bort på andra sidan havet stiger en klippvägg ur vattnet.
Berget reser sig nästan lodrätt och bildar en bergskedja med
snöklädda toppar uppe bland molnen.På baksidan av bergskedjan
bildar marken en bördig sluttning ner mot ett litet innanhav.På
denna sluttning låg en gång för länge sedan det lilla kungadömet
Ultrathule.

De människor som bodde i Ultrathule härstammade från fiskare som
kommit över innanhavet och funnit ett land med stora skogar,
bördig jord,sjöar med rikt fiske och goda jaktmarker.Människor
hade slagit sig ner i landet och funnit att det gick bra att leva
där.

När man hade byggt sig hus,brutit mark för åkrar och fått igång
tillverkning av verktyg,kläder och husgeråd blev det allt lättare
att leva.Människorna började intressera sig för annat än att få
mat för dagen.

Vi vet inte mycket om hur de första invandrarna till Ultrathule
levde.Nästan all kunskap om landets äldre historia försvann vid
den stora rättvisekatastrofen.Men vi vet att de använde sin
växande överkapacitet till att göra verktyg som inte bara var
funktionella utan också konstnärliga skapelser.Än idag kan man
hitta deras säreget formade och omsorgsfullt bearbetade yxor.Vi
vet också att de använde en del av sitt överskott till stora
fester där man lät honung och safter från offerdjur och frukter
rinna över släta berghällar för att samlas upp i inhuggna
rituella symboler.Dessa kultplatser kan man än idag finna i det
som en gång var Ultrathule.

Som överallt i världen var människorna i Ultrathule olika.En del
var långa,andra var korta,en del var argsinta,andra var godmodi-
ga,en del tyckte om att fatta och ta ansvar för egna beslut,andra
föredrog att foga sig efter order och regler.Människor sökte sig
till varandra för att bilda enheter där medlemmarna kompletterade
varandra.Man bildade gårdar som utnyttjade ett avgränsat mark-
stycke för försörjning av gårdens medlemmar.

För varje gård fanns en beslutsfattare som kallades gårdens
ägare.Det var ägarens sak att besluta när,vad och var man skulle
så,när man skulle skörda,vilka djur man skulle ha o s v.Gården
övriga medlemmar var människor med andra intressen som bidrog
till produktionen på annat sätt än genom beslutsfattande.

När befölkningen växte bildades nya gårdar  som kom att ligga
allt närmare varandra.Det uppstod konflikter mellan gårdar.För
att lösa sådana konflikter  och för att få underlag för viss
speciell produktion ,t ex av specialverktyg,organiserades
gårdarna i byar som i sin tur organiserades under en kung.Kungens
viktigaste uppgift var att lösa konflikter.Om två byar inte
själva kunde lösa en konflikt kunde de göra upp att hänskjuta
frågan till kungen och båda kunde förklara sig beredda att
acceptera kungens utslag oavsett vad det blev.

De första kungarna valdes av byarna.Man eftersträvade att till
kung få en person med intresse och fallenhet för
konfliktlösning.Efter en tid fann man emellertid att det kunde
vara lämpligt att låta kungadömet gå i arv.Den nye kungen kunde
då redan från födseln tränas i konfliktlösning och man slapp
splittringen mellan byar som vid valen fört fram olika
kandidater.

I stort sett fungerade arbetsfördelningen bra i det gamla
Ultratuhle.Visst hände det att det uppstod tvister som bara kunde
lösas genom att man bildade nya gårdar men de flesta människor
lyckades finna en plats som motsvarade deras läggning.Antalet
gårdar och gårdarnas storlek anpassades efter fördelningen mellan
beslutsfattare och regelföljare.Och gårdarnas ägare förstod att
organisera arbetet så effektivt att alla uppgifter kändes
meningsfulla men ändå så ineffektivt att alla fick utlopp för sin
arbetslust utan besvärande överproduktion.Ultrathule behövde inte
föra krig för att få avsättning för överkapacitet.

Men tiden gick och man lärde sig allt effektivare
produktionsmetoder.Det började bli svårt att hålla alla
sysselsatta.När kung Ane tillträdde insåg han att samhället måste
förändras.Han införde en offentlig sektor uppdelad i två grupper
som kallades präster och adel.De som rekryterades till dessa
grupper skulle,åtminstone under någon del av sitt liv,visa att
man kunde ägna sig åt annat än att producera livsnödvändiga
varor.Genom tionde och våldgästning avlastade de även gårdarna en
del av överproduktionen och skapade sysselsättning även inom
gårdarna.

Adeln och prästerskapet lyckades väl med sin uppgift.Man lyckades
inte bara visa att det fanns alternativ till att arbeta för
brödfödan,man lyckades till och med skapa avund.

För att underlätta konsumtion av produktionsöverskottet införde
kung Ane också en penningekonomi.Han gav ut pengar som han
använde för att utvidga den offentliga sektorn.När
överproduktionen blev stor gav han ut mera pengar och anställde
fler inom offentlig sektor med uppgifter som inte bidrog till
överproduktionen.Härigenom drog han undan produktionskapacitet
samtidigt som han fick ut mera pengar till människor som kunde
öka sin efterfrågan.På det viset skapade han balans mellan
produktion och konsumtion.

Allt eftersom penningmängden i landet ökade fick fler och fler
möjlighet att fatta egna ekonomiska beslut.En allt effektivare
produktionsteknik ledde inte till besvärande överkapacitet utan
till att initiativförmåga och konsumtionsfantasi stimulerades,Om
det någon gång blev brist på någon speciell vara så att priset
tenderade att stiga uppmuntrade han produktion av denna och
accepterade att den offentliga sektorn förlorade arbetskraft
tills bristen hävts.Vid ett par tillfällen fick han lov att
utnyttja en del av den offentliga sektorn för att producera till
oförändrat pris tills förväntan om prisstegring gått över.Men
alla lärde sig snart att pengar var pålitliga.

Kung Ane dog och efterträddes av sin son Magne.Under kung Magnes
tid kom man i Ultrathule i kontakt med en ny lära.Missionärer som
kom över innanhavet talade om rättvisa,om jämlikhet,om allas rätt
att konsumera lika mycket,om plikten att producera för att andra
skulle kunna konsumera.De sa att man skulle leva efter regeln
"Allt vad ni vill att människorna skall göra er skall ni göra
dem".

Kung Magne förstod att krav på rättvisa i kombination med avund
mot de delar av den offentliga sektorn som kallades överklass,
d v s mot en del av prästerna och adeln,gav utmärkta möjligheter att
klara problemet med överkapacitet.Alla kunde arbeta så mycket de
ville och allt eftersom produktionen steg var det bara att ge nya
grupper möjlighet att ta över överklassens konsumtionsvanor.Kung
Magne lät prästerna predika den nya läran och den spred sig
snabbt över landet.

Kung Magne hade en son som skulle efterträda honom.Men prins
Osis,som han hette,var inget större ljushuvud.För att säga det
rent ut var han korkad.Det är nu inget fel.Ett samhälle behöver
alla typer av människor,även de korkade,men kanske inte just som
kungar.Än värre blev det av att velige prins Osis som lärare fick
en präst som inte förstod varför han predikade rättvisa och
flit.Han trodde själv på det han sa.Och prins Osis trodde på sin
lärare.

Under kung Magnes tid hade nästan alla det bra ställt i
Ultrathule.Men det fanns de som svalt.Som överallt i världen var
svält ett straff för dem som inte följde samhällets
spelregler.Och i avskräckande syfte lät man de okunniga,de sjuka
och de lytta svälta också.För att de inte skulle dö direkt utan
leva och synas i sitt elände använde kung Magne en del av den
offentliga sektorn till fattigvård.Men prins Osis trodde att
människor svalt för att maten inte räckte till alla.Han tyckte
det var upprörande och tänkte "När jag blir kung skall vi fördela
resurserna rättvist.Ingen skall behöva svälta mer än någon
annan".

När kung Magne dog grubblade prins Osis länge innan han
accepterade att bli kung.Han tänkte "Det är inte rättvist att jag
skall bli kung när inte alla andra får bli det också".Men han
kunde ju ingenting annat.Och till slut kom han på en lösning.Han
tänkte "OK.Jag accepterar att bli kung men jag skall bli en
rättvis kung".

Och prins Osis blev kung Osis.

Och människor började komma till kung Osis med konflikter som
skulle lösas.Men de lösningar han kom med var sällan bra.Hans
rådgivare kritiserade honom ibland när det blev för tokigt.I
början försökte han försvara sig med att säga "Kom men ett bättre
förslag då" men när han upptäckte att de verkligen hade bättre
förslag slutade han med det.Han tänkte på att prästen hade lärt
honom "Allt vad ni vill..." och han fortsatt med att tänka "Jag
tycker att mina rådgivare lägger sig i mina beslut.Då skall inte
jag lägga mig i andras beslut".Så när folk kom med sina
konflikter sa han "Jag lägger mig inte i era beslut.Det där får
ni klara upp själva".Han trodde de skulle bli glada när han sa
så.Det blev de nu inte men det hade fördelen att allt färre kom
till honom.

Intill slottet där kung Osis bodde låg en stor gård.Prins Osis
hade länge beundrat ägarens dotter men han var för blyg för att
våga säga det till henne.Men nu när han blivit kung tog han mod
till sig och frågade henne "Vill du gifta dig med mig"

"Nej tack" sa hon "Jag skall gifta mig med mjölnar-Olle"

"Du är inte klok " sa han "Tar du en fattig mjölnare när du kan
få en kung?"

"Åja,Olle är inte direkt fattig.Allt du kan köpa mig kan han
också köpa.Han får in pengar för han gör något som folk vill
ha.Det kommer jag att få hjälpa till med.Jag kommer att få
producera,få pengar som uppskattning för det jag gör och pengar
att konsumera för.Dig är det ingen som vill anlita.Du har pengar
bara för att du trycker dom.Hos dig skulle jag kanske få
konsumera lika mycket som hos Olle men det är ju produktion och
produktionsuppskattning som är det viktiga.Och så är det ett
annat skäl också men det kan jag inte diskutera"

Kung Osisi kände sig deppig.Det var en rejäl avspisning.Men så
här fick det inte vara.Innevånarna i Ultrathule hade tydligen
blivit för rika.Hur skulle han kunna styra landet om de tänkte på
annat än pengar?Om de tyckte att de hade tillräckligt med pengar 
skulle de ju kunna hitta på vad som helst.Kunde man säga nej till 
att bli drottning så kunde man vänta sig vad som helst.

Nu fick han en ide som han tyckte var genial,och med hans mått
mätt var den väl det.Dittills hade man gett ut pengar för att
utnyttja överskott av produktionskapacitet.Men kung Osis
deklarerade den materiella bristen.Han sa "Vi har brist på
resurser.Folk svälter för maten räcker inte till alla" han sa
också "Vi måste fördela våra knappa resurser rättvist" och han sa
"Om vi skall kunna ge till de fattiga måste vi ta från de
rika".Hans gamle lärare hade talat om förnöjsamhet och om
fattigdomens välsignelse.Nu hade han alldeles själv kommit på ett
sätt att skapa både fattigdom och rättvisa på en gång.

Man införde en lag som förbjöd kungen att ge ut nya pengar.Hans
rådgivare skakade på huvudet men tänkte att det är väl bäst att
han får hållas.För att få pengar till den offentliga sektorn
införde han i stället en inkomstskatt.För att få pengar till
skatten höjde nästan alla sina priser.Penningvärdet sjönk och
folk blev snabbt fattigare,utom en liten grupp som förstod vad
som pågick och kunde använda skattesystemet och inflationen till
att bli ännu rikare.

Kung Osis fann att hans skattesystem fungerade bättre än
väntat.Blev han ovän med någon var det bara att konstatera att
ovännen hade orättvist mycket pengar som alltså skulle tas in i
skatt. Så länge någon var rikare än den fattigaste fanns det
orättvisor att bekämpa med skattesystemet.

Till en början hade kung Osis skattesystem,till allas
förvåning,en del effekter som föreföll positiva.Några förstod
inte att de skulle få pengar till skatten via höjda priser utan
trodde att de skulle öka sin produktion.Produktionen steg.För att
klara den besvärliga skatteberäkningen blev det nödvändigt att
bilda stora produktionsenheter.Gårdarna slogs samman till
storgårdar och vid sidan av dessa växte det upp nya
produktionsenheter som kallades industrier.De beslutsfattare som
blev över när antalet gårdar minskade kunde till en början
användas inom den växande industrin.Så länge antalet
industriföretag växte fann de beslutsfattare som friställdes från
gårdarna nya uppgifter inom industrin.Först när sammanslagning av
företag till större enheter medförde ett minskat behov av
beslutsfattare även inom industrin rubbades balansen mellan
uppgifter för beslutsfattare och regelföljare.

De pengar som kom in via skatterna gick till de fattiga och höjde
deras köpkraft så att de kunde köpa av den växande
produktionen.De rika såg att inflationen var på väg att göra
deras pengar värdelösa så de tog ut sina besparingar och ökade
sin konsumtion.Produktion och konsumtion steg dramatiskt.

När de rika tömt sina besparingar började de låna.Låneräntorna
fick de dra av från skatten och inflationen tog hand om problemet
med återbetalning.Detta fungerade tills kung Osis begrep vad som
hände.

"Det är inte rättvist" sa han "Här omfördelar jag pengar via
skatten och så går de rika och lånar så att de slipper svälta"

Och så tog han bort rätten att dra av räntor från
skatten.Samtidigt höjde han skatten.Nu började efterfrågan
sjunka.Det blev uppenbart för alla att skatter inte kunde betalas
med ökad produktion.Om man producerade mer mjölk fanns det ingen
som ville köpa den.Nu förstod alla att skatter skulle betalas via
prishöjning.Vilket ledde till ännu lägre efterfrågan.Allt fler
svalt för att de inte hade råd att köpa mat.Eftersom folk inte
hade råd att köpa den mat som producerades blev den över och
brändes upp på stora bål.

För att få ner produktionen och minska det som blev över höjde
kung Osis skatten.

Nu började allt fler försöka klara livets nödtorft i smyg.Man
bytte varor mot tjänster utan pengar och utan att betala
skatt.Kung Osis rasade."Det är höjden av orättvisa att vissa
skall kunna smita från skatten" sa han.

Och han byggde ut en skatteadministration som fick order att ta i
med hårdhandskarna under mottot "Hellre döma en oskyldig än fria
en skyldig".Detta kallades för "den moderna
rättsuppfattningen".Han införde begreppet "ekonomisk
brottslighet" för all aktivitet som syftade till att få samhället
att fungera trots skattelagstiftningen.Och han tillsatte en
särskild grupp som fick utarbeta lagar mot ekonomisk
brottslighet.

Produktionen sjönk,människor förlorade tron på en bättre
framtid,det började bli allvarlig varubrist i Ultrathule.

Men kung Osis var inte nöjd.Samhället var fortfarande
orättvist.Alla svalt inte ihjäl samtidigt.Han måste t ex låta dem
som arbetade inom skatteadministrationen ha det bättre än andra
för att han skulle kunna lita på att de skötte sin uppgift.

"Hur skall jag kunna skapa rättvisa?" tänkte han "Landet blir
inte rättvist så länge det finns orättvisa människor.Jag måste
eliminera alla som är orättvisa.Men hur skall jag få reda på
vilka det är?"

Han grubblade länge och till slut kom han på hur han skulle göra.

Först sände han två experter på en lång resa för att skaffa den
utrustning han behövde.När de kommit tillbaka sände han ut
följande meddelande: 

"Jag har nu regerat i 40 år och vill fira detta med en rättvis
gåva till mitt folk.De som vill ha pengar skall samlas på Frejvis
gårdsplan vid nästa fullmåne.Och de som önskar större rättvisa
skall samtidigt samlas på ängen vid Rotlunda gård"

Till Frejvi kom nästan hela befolkningen men gårdsplanen var stor
och alla fick plats.Till Rotlunda kom kung Osis och några av de
allra rikaste som inte brydde sig om mera pengar men var nyfikna
tillsammans med några av de allra fattigaste som trodde de skulle
tjäna mest på större rättvisa.

När fullmånen gick upp såg människorna på Frejvis gårdsplan hur
fyra raketer gick upp och briserade med dova knallar till ett
tjockt moln som skymde månen.Det var det sista de såg innan
giftgasmolnet sänkte sig över dem.

På Rotlunda höll kung Osis ett tal

"Jag har idag utrotat all orättvisa ur Ultrathule.Alla som satte
egen vinning före en rättvis fördelning är borta.Nu kan vi bygga
ett rättvist samhälle"

Hur gick det sen?

Vad som hände i det rättvisa Ultrathule kan inte berättas i en
saga som skall kunna läsas av känsliga personer.Men när allt var
över och ingen längre brukade åkrarna växte skogen in över
dem.Där Ultrathule låg finns idag bara en stor barrskog.Ibland
kommer människor över innanhavet och går iland för att skaffa
vatten och proviant.Men berättelsen om det rättvisa Ultrathule är
väl känd i trakterna runt innanhavet.Och trots att det finns gott
om villebråd i skogen och friskt vatten i sjöarna är det ingen
som stannar i skogen längre än nödvändigt.

Och inte förekommer det några skatter i länderna runt innanhavet.
                  _____________________________________
                               ------------------------------






	     SAGAN OM ADAMS FÖDELSEDAGSPRESENT


Det var en gång ett litet land med stora skogar, rika
järnmalmsförekomster,bördiga ängar och ett klimat som gav
tillgång till värme och kyla,regn och torka,vind och
stiltje.Under de stora krigens tid undgick landet att
förstöras.När världen skulle återuppbyggas efter krigen kunde
landet leverera råvaror och andra produkter till omgivande länder
som fått sin egen produktion förstörd genom krigen.Landet
betraktades under denna tid som mycket rikt.

Men människorna i landet saknade,trots sin rikedom, självförtro-
ende.De trodde att bara utländsk kunskap var användbar.De trodde
att bara det de köpte och inte det de gjorde själva hade något
värde.De resaltat som människorna i landet uppnådde betraktades
som värdelösa tills de togs tillvara i andra länder så att man
kunde köpa tillbaks dem.Nästan alla trodde att det alltid fanns
någon som visste bättre.I skolan fick man lära sig att det alltid
fanns ett facit och det trodde man gällde i verkligheten
också.Den som studerat en fråga och överlämnade resultatet till
sin uppdragsgivare frågade inte om det var användbart utan om det
var rätt.

Människor led av sitt dåliga självförtroende och sökte finna sätt
att stärka det.Man hade tidigare utsett duktiga medborgare till
beslutsfattare men det ledde till att människor kände sig under-
lägsna inför överheten och fick ännu sämre självförtroende.För
att komma till rätta med detta började man utse personer som inte
var duktigare än de som utsett dem.Inkompetens blev den främsta
meriten för beslutsfattare.En finansminister måste t ex visa att
han inte förstod ekonomi bättre än en vanlig bokhållare eller en
hemmaman som skötte hushållskassan.

Bland finansministerns viktigaste uppgifter ingick att ordna
ekonomin så att den gav utrymme för en offentlig sektor.Detta
försökte han göra genom att ta skatt på alla inkomster.Alla
förstod naturligtvis att de som skulle betala dessa skatter måste
höja sina priser för att få in pengar till skatten.Och alla
förstod att anställda inom stat och kommun inte betalade någon
skatt utan fick pengar av stat och kommun för att betala tillbaka
till stat och kommmn.Trots att man gick så långt att pengarna
återtogs innan de betalts ut tycktes finansministern inte förstå
har systemet fungerade.Han försökte bekämpa de ständiga pris-
ökningarna med höjda skatter.

När människor misslyckades ekonomiskt kunde de alltid trösta sig
med att finansministern var ännu dummare.Det kändes tryggt.Och
trygghet var det stora politiska slagnumniret i landet. "Vi har
råd med trygghet" sa alla politiska partier.

Och det hade man.Trots att skatterna gjorde det omöjligt att
producera skor,kläder, verktyg,möbler,bränsle,vissa livsmedel med
mera inom landet kunde man leva gott genom att köpa vad som
behövdes.Landet föreföll vara så rikt att det helt enkelt inte
gick att skapa fattigdom.

Finansministern var en stor beundrare av landets förste professor
i Nationalekonomi som bl a hade sagt: "Fattiga äro de nyttigaste
medlemmarna uti ett samhälle".Och han sörjde mycket att de
fattiga,trots alla skatter,var så få och blev allt färre.Med höga
skatter på arbete försökte han göra arbete dyrt och samtidigt
nettolönerna så låga att arbetare inte skulle kunna köpa
arbete.Men ändå ökade inte fattigdomen.Han misstänkte att det
berodde på den s k svarta sektorn d v s att folk handlade med
varandra utan att betala skatt för allt.

En gång i tiden hade samhället hållits ihop av religionen.Det var
då viktigt att alla verkligen hade samma tro.För ett samhälle som
vilade på kyrkans moral var det nödvändigt att veta att inte
enstaka medlemmar hade andra moralregler.Man byggde upp en
omfattande organisation som kallades inkvisitionen och som hade
till uppgift att spåra upp och tillrättavisa dem som avvek från
den rätta tron.Religionens roll som samhällsgrund hade nu
övertagits av ekonomin och inkvisitionens av skattemyndigheterna.
Inkvisitionens jakt på kättare d v s religiöst oliktänkande hade
ersatts av skattemyndigheternas jakt på ekonomiskt oliktänkande,
s k skattesmitare.Och liksom inkvisitionen använde sig skattemyn-
digheterna av ett angiverisystem.

Alla som köpte en tjänst måste ange säljaren.Alla måste sedan
varje år tala om vilka tjänster de sålt och ange köparen.Genom
att jämföra uppgifter om köpta tjänster med uppgifter om sålda
tjänster kunde skattemyndigheterna upptäcka avvikelser som kunde
vara tecken på självständigt ekonomiskt tänkande.

För att få den omfattande skatteadministrationen att fungera
använde man en väl utvecklad korruption.Privat korruption ansågs
visserligen vara ett svårt brott och man bevakade noga att inte
enskilda medborgare direkt köpte sin rätt hos enskilda
tjänstemän.Däremot ansågs det inte klandervärt utan rent av
hedrande när en tjänsteman agerade mot sin egen övertygelse för
att meritera sig för befordran.Den som hade makt att värdera och
utfärda meriter kunde alltså ställa krav på de tjänstemän som
bestämde vilka skatter människor skulle betala.Och de som hade
denna möjlighet var eftersökta kontakter för en stor svärm av
skatterådgivare.Man bytte inte pengar.Det hade varit alltför lätt
att avslöja.Men man kunde utbyta tips om goda penningplaceringar
mot tips om avdrag som inte skulle kontrolleras.Man kunde
samarbeta för att fälla personer som anlitade fel rådgivare och
ge skattemyndigheterna tillräcklig publicitet utan att man
behövde besvära vissa rådgivares klienter.

Och de rättsvårdande instanserna i landet såg som sin uppgift att
försvara det byråkratiska systemet genom att bemöta de klagomål
som framfördes.

För att stoppa t ex en företagare kunde man använda följande
metod:Taxeringsinspektören som skulle taxera företaget fick veta
att en orimligt hög taxering skulle betraktas som en merit.Han
kunde då med vilket svepskäl som helst,påföra företaget en
omöjlig skatt.Han kunde t ex räkna in taxeringsnämmndens nummer i
den taxerade inkomsten.Företagaren kunde då överklaga till högre
instans.I vissa fall där taxeringsinspektören kommit med ett
uppenbarligen dåligt svepskäl gav man uppskov med skattein-
drivningen.Så lät man tiden gå.Företagaren visste inte om
verksamheten skulle få fortsätta eller inte.Han kunde inte
planera för framtiden,han kunde inte lämna offerter som innebar
åtaganden på mer än någon månad,han kunde inte investera i
maskiner,han kunde inte köpa upp råvaror och halvfabrikat i
kvantiteter som gav rimliga priser o s v.Inom ett år brukade
företaget ha gått omkull men för säkerhets skull brukade man
vänta c:a 2 år med svar på överklagandet.

På det sättet kunde man stifta och följa förnuftiga lagar utan
att behöva ge enskilda människor någon rättssäkerhet.

Men allt fler började känna tveksamhet mot skattesystemet.Visade
det verkligen överhetens stupiditet?Som ekonomiskt instrument var
det naturligtvis odugligt men som förtryckarinstriment var det
inte bara bra utan rent av otroligt listigt.Så vem hade egent-
ligen lurat vem?0ch visst var det praktiskt att när som helst
kunna tipsa taxeringsmyndigheterna och få en odrägligt duktig
granne ruinerad.Men de flesta människor i landet var faktiskt
duktiga och tyckte det var tråkigt att aldrig våga visa det.

Försiktigt började man diskutera skatteproblem.Det blev tillåtet
att föra en debatt om skatteskalor,avdragsförändringar och
blankettutformning.Men givetvis kunde man inte tillåta att hela
systemet ifrågasattes.Allt för många med allt för stort infly-
tande hade byggt upp sin tillvaro kring de positioner de funnit
åt sig inom systemet.Och skattesystemet var ett utmärkt maktmedel
när det gällde att hålla diskusionen i schack.

Att skattesystemet till sist avskaffades berodde inte på att
landets makthavare tog sitt förnuft till fånga utan på att de
helt enkelt inte begrep vad som hände förrän det var för sent.

I en liten landsortsstad hade en gymnasieelev som hette Adam fått
en dator i födelsedagspresent av sina föräldrar.Han anslöt den
till telefonen och lät sina kompisar använda den för att göra
minnesnoteringar och meddela sig med varandra. Det blev snart
populärt att utnyttja Adams dator och han måste bygga ut
minneskapaciteten och ansluta fler telelinjer.

Efter en tid hade omfattningen blivit så stor att Adam
konstaterade att han måste ordna den på något sätt.Så han sa till
sina kamrater: I fortsättningen kommer jag att registrera den tid
ni använder min dator.Var och en får använda den fem timmar i
månaden och om någon vill använda den mer måste han i utbyte
lämna information som är av intresse för andra.Ni får själva
bestämma hur mycket datortid ni vill ha i utbyte mot det ni
skriver in.Och jag låter datorn registrera hur många som tar del
av det ni skriver och hur mycket tid de använder för att läsa det
så att ni själva kan se hur interessant det ni kommer med är."

Det tyckte alla var 0 K.

Efter en tid sa en av användarna till Adam: "Hördu,kunde inte du
ge ut sedlar som visar att vi har tid tillgodo på din dator?Då
skulle vi enkelt kunna byta tid med varandra."

Adam tyckte det var en rolig ide så han lät trycka upp sedlar i
valörerna en minut, tio minuter,hundra minuter och tusen minuter.
När någon lämnade in material till minnet kunde han antingen få
tid på det konto som angav hans tillgång till datatid eller också
kunde han få sedlar.Om någon ville ha mer tid kunde han antingen
lämna in mer information eller lösa in sedlar för att fylla på
sitt konto.

Systemet visade sig fungera utmärkt och Adams databank fylldes
snabbt med interessant information.De ungdomar som inte deltog
märkte snart att de måste ha tillgång till denna kunskap för att
inte hamna utanför den gemenskap som gemensam kunskap ger.
Praktiskt taget alla ungdomar i staden anslöt sig till systemet.
Men alla kunde inte lämna information i utbyte mot tid.

En dag kom en användare till Adam och sa: "Jag är inte så bra på
att uttrycka mig men jag behöver mer tid.Jag tänkte höra om du
vill byta till dig den här minnesenheten som jag gjort i utbyte
mot datortid."

Det tyckte Adam var en utmärkt idé för även om han tyckte det var
roligt med datasystem hade han börjat bli lite betänksam när alla
fickpengarna gick åt till minneskretsar och databand.Han tog emot
minnesenheten och lämnade sedlar för ettusenfemhundra minuter.

Det började bli en innegrej att handla med Adams sedlar ungdomar
emellan.

Adam slutade skolan och flyttade hemifrån.Han upptäckte då att
han kunde köpa allt han behövde för sina egna sedlar och han
kunde alltså helt ägna sig åt att utveckla sitt datasystem.Via
sitt datanät fick han kontakt med en husägare som hade en våning
som inte gått att hyra ut och som han gärna upplät för ett par
hundra minuter i månaden.Dit flyttade Adam med sin dator.

Adams sedlar fick allt större spridning.Även stadens handlare
började acceptera dem.

Först nu började taxeringsmyndigheterna ana oråd.

Det året sjönk inkomsterna i staden drastiskt.Speciellt visade
det sig att många ungdomar var s k arbetslösa d v s de hade ingen
anställning och därmed inga inkomster i vanliga pengar.Men trots
det anmälde de sig inte som arbetslösa hos arbetsförmedlingen.
Taxeringsinspektörerna satte igång med att i stor skala sköns-
taxera folk med den behändiga motiveringen:"Så liten inkomst kan
Ni inte ha."

När de som skönstaxerats försökte förklara hur de kunde leva utan
pengar kom det fram att de använde Adams sedlar.Den taxerings-
inspektör som hade hand om området där Adam bodde fick alltså i
uppgift att sätta stopp för verksamheten.

Frågan diskuterades även över datanätet.Resultatet blev att de
som fick skattekrav på grund av skönstaxering skulle erbjuda sig
att betala skatt med Adams sedlar.Och Adam lovade att ge skatte-
myndigheten alla sedlar de ville ha.För att kunna betala lät han
trycka upp sedlar i valörerna tio tusen minuter och hundra tusen
minuter.

Skattechefen lät kalla upp den taxeringsinspektör som skulle
hantera Adam och sa:"Det här är faktiskt en allvarlig situation.
Vi måste antagligen avskriva en massa fall.Vi kan inte ta ut
skatt i pengar för det har dom inga.Vi kan inte ta ut skatt i
varor för dels har dom inget att ta och dels kan vi inte lagra
och avyttra varor i den här omfattningen.Och vi kan inte ta ut
skatt i Adams sedlar för dom kan dom när som helst dra in och
ogiltigförklara.Du måste snabbt få stopp på det här."

Så taxeringsinspektören gick till sitt rum och skrev ett brev
till Adam där han meddelade att han hade skönstaxerats och på-
förts skatt med ett belopp som han var övertygad om att Adam inte
kunde betala.

Som väntat hörde Adam av sig och meddelade att han inte kunde
betala skatten.Och taxeringsinspektören förklarade att han
snarast skulle låta kronofogden mäta ut beloppet.

De enda utmätningsbara tillgångar som kronofogden fann var
datorn,databand och ett par lådor med Adams sedlar.Det tog han
med sig.Samtidigt arresterades Adam för skattefusk.

Dagen därpå bjöd taxeringsinspektören på tårta till kaffet.När en
av kontoristerna frågade om anledningen förklarade han att han
räddat landets ekonomi och berättade vad som hänt.

"Jag skulle vilja se deras min när de försöker handla för Adams
sedlar" slutade han.

											

"Ja,låt oss gå ner till järnhandeln om hörnet och se om någon
försöker" föreslog någon.

När de kom in hade en kund just köpt en förpackning spik och
betalade med en tiominuters sedel som han fick två enminuts
sedlar tillbaka på.

Det fungerade tydligen inte som taxeringsinspektören tänkt sig.
Han gick fram till handlaren och sa:"Har du inte fått beskedet
att Adam har arresterats,datorn beslagtagits och alla band
raderats?"

"Jo" sa handlaren "Läste du inte avdelning Ek-5 avsnitt 843 innan
du raderade?"

"Nej" sa taxeringsinspektören "Men hur kan du fortsätta att
acceptera Adams sedlar?"

På det svarade inte handlaren men han log ett leende som fick
tårtan att vända sig i magen på taxeringsinspektören.

Väl tillbaka i stadens skatteskrapa kallade han till sig Adam för
att få en förklaring.Hela enhetens personal hade samlats.Taxe-
ringsinspektören började ana att han gjort bort sig och hade
helst velat tala med Adam i enrum.Men det kunde han inte säga
utan att visa att något var galet.

"Du är säkert bra på ditt sätt" sa Adam och vände sig till
taxeringsinspektören "Jag kan tänka mig att du är en trevlig
prisse i sällskapslivet.Men du dras tydligen med kårens
intelligens.Förstod du inte att det finns kopior på de band du
raderade och att det finns fler datorer än den du beslagtog.Idag
kan du säkert lösa in sedlarna på tio olika ställen."

Taxeringsinspektören kände hur han rodnade.Han hade tydligen inte
bara gjort bort sig själv utan skämt ut hela sin kår.Han kände
omgivningens tryck att han skulle försvara sig.

"Ånej" sa han "Du är väl inte så dum att du lämnar ut den infor-
mation du samlat på dig.Då skulle du ju bli överflödig i syste-
met."

"Javisst.Det är just det som är poängen.Ni tror hela tiden att
det här bygger på myten om den materiella bristen på samma sätt
som dom vanliga penningsystemmen.Det gör det inte.Ni tror att
problemet är att vi har brist på materiella resurser och ni tror
att betalningsmedlens uppgift är att begränsa konsumtionen av
resurser.Ni tror att bristen på materiella resurser skall av-
speglas i en brist på betalningsmedel.Ni envisas med detta trots
att det uppenbarligen inte kan fungera.När ni konsumerar materi-
ella resurser minskar inte mängden betalningsmedel.När ni
producerar resurser ökar inte mängden betalningsmedel.Och vårt
problem är inte brist utan överkapacitet på allt som vår fantasi
kan föreställa sig.Betalningsmedlets uppgift är inte att begränsa
											

konsumtion utan att fungera som ett uttrycksmedel för uppskatt-
ning.Att betala för en vara eller tjänst är ett utmärkt sätt att
visa producenten sin uppskattning.Med lite uppmuntran av varandra
producerar vi allt vi vill konsumera.Och mängden uppskattning är
inte begränsad.Vi behöver alltså ett betalningsmedel men det
finns ingen anledning att begränsa mängden för att skapa brist på
betalningsmedel.Att använda kunskap som myntfot är ett sätt att
ge betalningsmedlet ett stabilt värde utan att begränsa mängden.
Mängden kunskap och därmed mängden information som kan lagras i
en databank växer obegränsat.Och inlösning av sedlar minskar inte
databankens värde.Tvärt om ger spridning av kunskap flera
människor ökad möjlighet att tillgodogöra sig ännu mer informa-
tion.Snart,kanske mycket snart,kommer vi att inse att vi inte
behöver hålla fast vid myten om den materiella bristen.Vi kommer
att betrakta ekonomisk trosfrihet som en lika självklar rättighet
som religiös och politisk trosfrihet."

Alla lyssnade andäktigt och plötsligt förstod de vad Adam sa.

Det väckte åtskillig uppståndelse när en hel taxeringsenhet sa
upp sig samtidigt.Och Adams dom på två års fängelse för skatte-
flykt blev ett stort fiasko för domstolen."Adamdomar" blev en
synonym till justitiemord.Men det bidrog till att få de politiska
beslutsfattarna att förstå att det inte var någon mening med en
blodig kamp för en hopplös sak,att det var bättre att försöka
leda en ofrånkomlig utveckling än att försöka bromsa den.

            _____________________________________
                            ------------------------------



Klädnypor, potatis och penningmängd
===================================

Antag att jag tillverkar klädnypor.

Jag kan inte leva på att äta klädnypor så jag måste byta dem mot mat.

Potatisodlare Nils Olsson har potatisar som jag kan äta och av någon 
anledning behöver han klädnypor.

Jag är liten i maten så jag behöver bara en potatis i månaden och han 
behöver en klädnypa i månaden. Detta är de enda behov vi har.

Varje höst när det är dags att skörda potatis lägger Olsson undan tolv 
potatisar för att kunna förse mig med potatis och jag lägger undan tolv 
klädnypor för att kunna förse honom med klädnypor. Så träffas vi varje 
månad och byter en klädnypa mot en potatis.

Ett år bestämmer vi oss för att börja använda penningekonomi för våra 
byten.

Vi använder oss av kronor som Riksbanken gett ut. Både Olsson och jag 
skaffar två penningkistor som vi förser med löstagbara skyltar. På den 
ena skylten står det "Gammal" och på den andra står det "Ny". I kistan 
med gammal-skylten lägger vi tolv enkronor.

Nästa gång vi möts tar jag med mig en klädnypa och en krona som jag tagit 
ur gammal-kistan. Olsson tar med sig en potatis och en krona som han tagit 
ur sin gammal-kista. Jag köper en potatis av Olsson för min krona och han 
köper en klädnypa av mig för sin krona. När jag kommer hem lägger jag den 
krona jag fått av Olsson i ny-kistan och han lägger den krona han fått av 
mig i sin ny-kista.

När ett år har gått har jag inga pengar kvar i gammal-kistan men i ny-kistan 
finns det tolv kronor. Hos Olsson är det likadant. Jag lägger undan tolv nya 
klädnypor för nästa år och byter plats på kistornas skyltar. Olsson lägger 
undan tolv nya potatisar och byter plats på skyltarna på sina kistor.

Efter detta har vi återigen situationen att jag har tolv undanlagda klädnypor, 
tolv kronor i gammal-kistan och tom ny-kista. Och Olsson har tolv undanlagda 
potatisar, tolv kronor i gammal-kistan och tom ny-kista. Vi kan alltså även 
det kommande året handla med varandra på precis samma sätt som förra året.

Så får landets finansminister för sig att han skall försöka höja penning-
värdet. Han tänker så här: "Om dom inte har så mycket pengar att röra sig med 
måste dom sänka priserna för att kunna köpa och sälja lika mycket." Så nästa 
höst säger han till skattmasen att ta sex kronor ur min kassakista och sex 
kronor ur Olssons. Vi startar alltså året med bara sex kronor i våra gammal-
kistor. Hur skall vi hantera det?

Vi träffas och konstaterar att vi tycker det är bra att en klädnypa kostar en 
krona och en potatis en krona. Vi bestämmer oss för att skita i finans-
ministerns påhitt. Vi handlar som vanligt. 

Men efter sex månader har vi tomt i våra gammalkistor. Men det problemet har 
en mycket enkel lösning. Vi byter bara skyltarna på kistorna efter sex månader 
i stället för efter ett år. Och så är det bara att fortsätta som vanligt.

När skattmasen lämnat in pengarna smälte finansministern ner dem. Eftersom 
utgivna sedlar och mynt är en del av statsskulden innebar detta att statsskulden 
minskade. Men priserna sjönk ju inte. Så finansministern bestämmer sig för att 
ta i hårdare. Han är inte särskilt klyftig så han säger åt skattmasen att ta 
ifrån mig och Olsson alla våra pengar.

Statsskulden minskar ytterligare men Olsson och jag har hamnat i en situation 
där det inte är någon mening med att försöka sänka våra priser. Hur lågt vi än 
sätter priset kan vi inte betala. Vi måste hitta någon annan metod.

Ett sätt är naturligtvis att återgå till den gamla byteshandeln. Men det finns 
också ett annat sätt.

Jag skriver på ett papper:

   Jag, klädnypetillverkare Andersson, inlöser så snart jag kan denna sedel 
   med en krona.

Och Olsson skriver på ett papper:

   Jag, potatisodlare Olsson, inlöser så snart jag kan denna sedel 
   med en krona.

Så tar vi med oss dessa papper i stället för kronor och handlar som vanligt. När 
vi kommer hem lägger vi de papper vi fått i ny-kistan.

Nu har vi inte längre något problem med att pengarna tar slut. Eftersom vi gör 
våra egna pengar kan vi skriva ut hur mycket som helst men det kanske ändå är 
praktiskt att återgå till att växla skyltar på kistorna en gång per år vilket 
innebär att vi bara behöver skriva ut tolv papper var. När ett år har gått får 
jag alltså tillbaka de skuldsedlar jag skrev förra året i stället för att 
Olsson skriver ut nya och jag betalar med de skuldsedlar Olsson skrev förra 
året i stället för att jag skriver ut nya.

Vi börjar ana att vi är helt oberoende av riksbankspengar. Så länge vi har 
förtroende för varandra kan vi skapa våra egna pengar. Oberoende av vad staten 
och Riksbanken gör kan vi använda våra egna pengar och värdera dem som vi vill. 
Skulle man besluta att avskaffa valutan kan vi fortfarande handla i kronor. 
Skulle landet övergå till annan valuta t ex till Euro kan vi fortfarande skriva 
ut våra kronsedlar och handla med dem. Och även om vi bestämmer oss för att 
använda någon officiell valuta kan vi värdera den hur vi vill. Det är vi, inte 
finansministern eller riksbankschefen, som bestämmer vilka priser vi skall 
använda, d v s vilket penningvärde vi skall använda.



Påbudspengar är skuldförbindelser. De får värde om mottagaren har förtroende 
för utställarens vilja och förmåga att lösa in dem. Alla skuldförbindelser kan 
användas som påbudspengar.

Att Riksbankens pengar används i så stor omfattning beror på att förtroendet 
för Riksbanken är så högt att pengarna får värde i hela landet.

Att ta ut skatt innebär en nedskrivning av inlösenåtagandet. De pengar vi lämnar 
i skatt kommer vi inte att få inlösta. Att vi kan få nyttigheter "gratis" från 
den offentliga sektorn är inte någon inlösen av skattepengarna. Det finns inte 
någon direkt koppling mellan hur mycket jag betalt i skatt och hur mycket jag 
får ut från den offentliga sektorn och därmed ingen inlösen av skattepengarna.

En penningutställare som skriver ut mer pengar än han kan förväntas kunna lösa 
in förlorar sitt förtroende vilket medför att pengarna blir värdelösa.

En penningutställare som skriver ner sitt inlösenåtagande genom att ta ut skatt 
förlorar sitt förtroende vilket medför att pengarna blir värdelösa.

För att bibehålla förtroendet bör en penningutställare  inte skriva ut mer pengar 
än vad han rimligtvis kan lösa in och inte ta ut några skatter.

Detta betyder inte att utrymmet för offentlig sektor skulle behöva minska. Om 
produktionskapaciteten räcker för att producera nyttigheter som vi kan köpa för 
pengarna och det dessutom finns outnyttjad kapacitet kan Riksbanken skriva ut 
mera pengar för att köpa denna överskottskapacitet. Det är denna överskotts-
kapacitet, d v s den kapacitet som inte tas i anspråk av marknadssektorn, som 
utgör den offentliga sektorn.

Maximalt förtroende får en penningutställare som ger ut pengar i en sådan om-
fattning att all kapacitet utnyttjas för ändamål som upplevs som angelägna och 
så att marknadssektorns kapacitet blir tillräcklig för att hålla stabila priser.

För detta behöver vi inga skatter - tvärtom! 

All kapacitet som idag används för meningslös skattehantering skulle kunna användas 
för produktion av nyttigheter inom den offentliga sektorn.

Ju mer pengar Riksbanken ger ut ju mer pengar kan vi lägga i våra kassakistor och 
ju längre kan vi vänta med att växla skyltarna "Gammal" och "Ny". Eller med andra 
ord: Ju större penningmängden blir ju lägre blir omloppshastigheten. Och när vi 
fått fyllda kassakistor kan vi överföra en hel del av dagens offentliga sektor 
till marknadssektorn med dess bättre möjligheter att anpassa produktion efter 
önskemål.







                 ___________________________________
                        -----------------------



Potatis och pengar
==================


Antag att jag är hungrig men jag har en tia som jag kan köpa 3 kg
potatis för så att jag kan äta mig mätt.

Jag kan då tänka att det visserligen är obehagligt att gå hungrig
men det kommer kanske att vara ännu värre när jag blir pensionär
om fem år.Så jag bestämmer mig för att trots allt gå hungrig och
spara tian i fem år.

Om många gör likadant ger detta potatisodlarna informationen att
ingen vill ha deras potatis.De lägger då igen åkrarna och slutar
skaffa utrustning för att hantera och lagra potatis.

När jag om fem år tar fram min tia för att köpa potatis finns det
inte längre någon potatis att köpa.Jag får gå hungrig en gång
till.

Och det kan vara värre än så för de potatisodlare som lade ner
sin verksamhet kanske har blivit för gamla för att återuppta den
och de kanske inte har fört sin kunskap vidare till nästa genera-
tion.Det kan ta årtionden innan potatisproduktionen kommer igång
igen.

Så länge bara jag spar min tia har det naturligtvis ingen märkbar
påverkan på potatisproduktionen och jag kan därför hoppas på att
det finns potatis att köpa även om fem år.Men när vi bygger upp
ett storskaligt pensionssparande via obligatoriska pensionsavgif-
ter eller via stora försäkringskampanjer blir situationen helt
annorlunda.

När vi i stor skala sparar till vår pension får vi ett efterfrå-
gebortfall som medför att vi skrotar de produktionsmöjligheter
som skulle kunna användas för att producera de nyttigheter vi
kommer att behöva när vi blir gamla.

Nu fonderar vi pengar och går arbetslösa så att vi glömmer bort
hur man gör mat,hur man bygger hus,hur man vårdar sjuka,hur man
gör kläder o s v.Vad skall vi göra med våra fonderade pengar den
dag ingen kan producera de nyttigheter vi efterfrågar?

                ___________________________________
                        -----------------------





		FÖRSLAG TILL ETT NYTT EKONOMISKT SYSTEM



Lånerätt
========

Varje medborgare får rätt att,utan någon annan säkerhet än sitt
medborgarskap,låna upp till 1 miljon kronor.

Hur mycket är 1 miljon?

Svaret är att det beror helt på vårt val av penningvärde.Hur
mycket denna lånerätt är värd beror alltså på vårt sätt att
handskas med pengar.

I vår nuvarande ekonomi gäller att alla som lever ur hand i mun
kan strunta i penningvärdet.Stiger priser så stiger också löner i
samma takt.Den som varje månad får ut sin lön och konsumerar upp
den kan alltså hålla samma konsumtionsnivå oberoende av hur
penningvärdet varierar.

Möjligheten att vid behov disponera en större fixerad penning-
summa innebär emellertid att penningvärdet blir intressant för
praktiskt taget alla.En inflation på 10 % innebär att lånerätten
urgröps med 1/10 d v s alla som är skuldfria kommer att förlora
köpkraft motsvarande minst 100 000:-.

Eftersom alla kommer att kunna förfoga över ett betydande pen-
ningbelopp behöver vi,i vår grundutbildning,lära ut vissa regler
för ekonomiskt beslutsfattande.Bl a måste vi informera alla om
vad prisökningar innebär.När vi alla förstår hur en prisökning
slår mot vår ekonomi kommer vi knappast att acceptera prisök-
ningar utan övertygande motivering.Vi kommer att förstå att om
havregrynstillverkarna försöker höja priset kan det vara värt att
byta ut morgongröten mot ostron även om det blir dyrt och även om
vi föredrar gröt.Men ett prishöjningsförsök måste,till varje
pris,besvaras med en köpbojkott tills någon säljer till oför-
ändrat eller sänkt pris.


											
Lönebildning
============

Så länge praktiskt taget alla förfogar över en outnyttjad kredit
påverkas synen på löneförhandlingar.

Antag att en grupp genom löneförhandling skulle kunna tillskansa
sig en löneökning på 10 %.Om gruppen är stor och om löneökningen
inte motsvaras av produktivitetsökning ger detta en direkt på-
verkan på penningvärdet.Antag t ex att penningvärdet direkt sjun-
ker med 2 %.Om medellönen i gruppen är 150 000:- per år får då
gruppens medlemmar första året ut 15 000:- mera varav 12 000:- är
reell köpkraftsökning.Nästa år kommer naturligtvis övriga grupper
att ta igen denna omfördelning men gruppen kan idag,tillfälligt,
vinna en fördel genom löneökning.

Om gruppens medlemmar förfogar över en kredit på 1 miljon kommer
en sänkning av penningvärdet med 2 % att innebära att deras tota-
la köpkraft minskar med 20 000:-.I detta fall innebär alltså en
löneökning på 10 % att medlemmarnas totala köpkraft minskar.

Att kräva höjda löner för stora grupper blir i detta läge tve-
eggat.Det kan,kortvarigt,ge en ökad köpkraft för lönen men det
ger också sänkning av värdet på medlemmarnas lånerätt.

Ett alternativ till att kräva höjda löner kan då bli att i stäl-
let ta ut ökande produktivitet som sänkta priser.Även detta ökar
ju lönens köpkraft och det ger samtidigt ökat värde på låne-
rätten.

Genom att vi hjälps åt att höja penningvärdet förbättrar vi den
trygghet som ligger i lånerätten.Så småningom kan vi uppnå att
lånerätten ger möjlighet till livslångt uppehälle.

											

Ränta
=====

För lån tagna enligt den medborgerliga lånerätten betalar lån-
tagaren ränta med en räntesats som de tre första åren är 10 %.
Därefter sjunker räntesatsen genom att föregående års räntesats
multipliceras med 0,8.Tar man flera lån vid olika tillfällen
behandlas dessa som oberoende av varandra.Vid återbetalning får
man välja vilket lån man vill återbetala vilket alltså medför att
man först återbetalar det senaste lånet som ju har högst ränta.

Om man inte återbetalar läggs räntan till lånet och inkräktar
alltså på låneutrymmet inom lånerätten.

En initialt hög men fallande räntesats ger alla möjlighet att
satsa på såväl projekt med snabb och hög lönsamhet som långsik-
tiga projekt t ex studier.

Avtrappningen av räntan gör också att lånerätten kan användas som
socialt skyddsnät.Den som förlorar sin produktionsförmåga kan
leva på sin lånerätt utan att skulden blir omöjlig att åter-
betala om framtiden blir ljusare.

Att räntesatsavtrappning inte används idag är egendomligt.Möjli-
gen ligger förklaringen i att ränteberäkning hanterats manuellt
av personer med mycket begränsad räkneförmåga.Men med dagens
datateknik är naturligtvis ränteberäkningar med varierande
räntesats inget problem.



Återbetalningsincitament
========================

Systemet bygger på att de flesta människor är skuldfria,gärna med
en god reserv till att behöva utnyttja den medborgerliga lånerät-
ten.Denna skall ses som en möjlighet att finansiera lönsamma pro-
jekt som ger återbetalning eller som en trygghet för extrema
situationer som sjukdom och olyckor.Det är då viktigt att vi
redan i vår grundutbildning får lära oss att hantera lånerätten
och att vi skapar en tradition att skuldfrihet är det normala.

När en person som utnyttjat sin lånerätt dör skall befintliga
tillgångar i första hand gå till återbetalning.Om tillgångarna
inte täcker tagna lån avskrivs skulden.Om tillgångarna över-
stiger skulden ärvs återstående netto enligt nuvarande regler.

Den som vill lämna ett arv efter sig måste alltså tillse att
tillgångarna överstiger skulderna.Detta är faktiskt ett starkt
återbetalningsskäl.Även idag är de flesta som kan verksamma även
vid hög ålder trots att de har pension och bankkonton som mer än
väl räcker livet ut.De drar alltså in pengar till det arv de
kommer att lämna efter sig.Det kommer de naturligtvis att göra
även när de har tillgång till en lånerätt.

Strävan att lämna arv är alltså ett återbetalningsincitament och
det är naturligtvis viktigt att detta inte försvagas med några
arvsskatter.Alla typer av arvsskatt måste alltså avskaffas.

Det är även nödvändigt att införa några restriktioner för dem som
utnyttjat lånerätten.Det bör t ex inte vara tillåtet för den som
har sådana lån att ge gåvor,åtminstone inte gåvor av större
värde.Den som mottar en gåva från någon som utnyttjat lånerätten
kan riskera att få återlämna den.

Den som har lån enligt lånerätten bör inte heller kunna låna ut
mot ränta.Det går alltså inte att ha ränteinkomster så länge man
har denna typ av lån.

I ett samhälle där det normala är att man är skuldfri behövs tro-
ligen inte mer återbetalningsincitament än så.Praktiskt taget
alla människor vill vara till nytta.Om det ekonomiska systemet
belönar nyttighet kommer detta att medföra att de slipper ta lån
eller att de kan lösa sina lån.


											

Skatter
=======

Dagens skatter motiveras med tre argument

	Vi behöver ta hand om människor som av olika skäl inte
	är efterfrågade på marknaden	

	Vi behöver vissa nyttigheter som är svåra att sälja på en
	marknad

	För vissa produkter behöver marknadens prissättning
	korrigeras	

Lånerätten innebär att det första argumentet helt bortfaller.Vi
behöver ingen fördelningspolitik.Den som inte kan klara sig på
marknaden får använda sin lånerätt.Och hur långt denna räcker
beror på vår förmåga att hålla högt penningvärde.

Genom att alla har möjlighet att betala för sig kan vi även lyfta
över stora delar av den offentliga sektorn på marknaden.Det finns
ingen anledning att ha fri sjukvård om alla kan betala för den
sjukvård de behöver.Vi kan få bättre relationer mellan läkare och
patient i ett system där det är tydligare att patienten köper en
tjänst och själv betalar för den.

Men det finns en del uppgifter som behöver genomföras i offent-
lig regi.Hit hör delar av polis- och domstolsväsendet.Även själva
hanteringen av det ekonomiska systemet t ex övervakning av lån
enligt lånerätten hör hit.Likaså bör vissa investeringar betalas
utan knytning till användningen för att de skall utnyttjas opti-
malt.Exempelvis bör större vägar,som inte kan skötas av någon
vägförening,byggas i offentlig regi.

När det gäller behov att ingripa i marknadens prissättning kan
som exempel nämnas prissättning av malm och olja.Det handlar då
om uttag av ändliga resurser där det finns skäl att via pris-
sättningen även informera om den förlust som kommande genera-
tioner gör genom vår förbrukning.Det kan i sådana fall vara mo-
tiverat att staten påverkar prissättningen med punktskatter.

Vi kommer alltså att behöva offentliga medel för en starkt
reducerad offentlig sektor och för att täcka avskrivning av lån
enligt lånerätten där låntagaren dör.

För detta finns ränteinkomster från lån enligt lånerätten,punkt-
skatter och möjlighet att öka penningmängden.

Alla dagens skatter,frånsett några punktskatter,kan alltså av-
skaffas.

Detta betyder naturligtvis en ökning av penningvärdet.Redan bort-
tagning av moms ger ju direkt 20 % högre penningvärde.

											

Drop-outs
=========

Även om vi lyckas höja penningvärdet så att lånerätten ger oss
möjlighet att täcka ett helt livs kostnader kan naturligtvis
människor hamna i situationen att de förbrukat hela sin lånerätt
och inte har pengar kvar att köpa mat för dagen.Det kan t ex vara
någon som satsat allt på ett projekt som misslyckats.

Vad gör vi med sådana drop-outs?

För den som förbrukat sin lånerätt och anmäler oförmåga att klara
sig utses en ekonomisk förmyndare.Förmyndare och myndling får
möjlighet att tillsammans utnyttja ytterligare en lånerätt men
varje lån skall registreras med angivande av ändamål och be-
skrivning av vilka åtgärder som vidtas för att möjliggöra åter-
betalning.





Varifrån kommer pengarna?
=========================

I stort sett kommer naturligtvis återbetalningar och räntor att
ge de pengar som lånas ut.Initialt och tillfälligt kan det
emellertid uppstå behov av att skjuta till pengar.

De pengar som behöver tillskjutas kan tas fram genom att staten
helt enkelt nytrycker sedlar.

Sedlar är skuldsedlar som staten ger ut.Utgivning av nytryckta
sedlar innebär alltså att staten sätter sig i skuld.Men om dessa
nytryckta sedlar lånas ut får staten samtidigt en fordran på
låntagarna.Bokföringsmässigt balanserar skulden mot fordran.

Bokföringsmässigt är det alltså inget problem att hantera syste-
met.Men i verkligheten har man naturligtvis som alltid problemet
att vi måste producera vad vi konsumerar.

Ett ökat användande av lånerätten innebär,om penningflödet verk-
ligen speglar flödet av nyttigheter,att allt fler producerar
mindre än de konsumerar.Om dessutom penningvärdet sjunker bety-
der det att detta produktionsbortfall inte kompenseras av att
andra ökar sin produktion.Det gäller då att vidta åtgärder för
att underlätta produktionsökning.



Omsatta belopp
==============

När alla behov av transfereringar via skattesystemet bortfaller
behöver staten enbart finansiera vad som brukar kallas en
"Nattväktarstat" och vissa investeringar.

Årskostnaden för en Nattväktarstat är i dagens ekonomi c:a 100
Gkr och kostnaden för investeringar som bör göras med allmänna
medel är c:a 50 Gkr.

Borttagning av skatter ger höjt penningvärde.Enbart borttagningen
av moms ger 20 % högre penningvärde.Dessutom bortfaller även
vissa uppgifter som dagens Nattväktarstat behöver hantera t ex
vissa typer av ekonomisk brottslighet och skatteindrivning.

Årskostnaden för den verksamhet som bör finansieras med allmänna
medel kan alltså uppskattas till c:a 150 Gkr i dagens system och
till c:a 100 Gkr efter en omställning.

Staten har idag lånat upp c:a 1000 Gkr.Man har alltså via upp-
låningen satt 1000 Gkr i cirkulation.För detta betalar man en
ränta på c:a 100 Gkr per år.

Om staten i stället för att sätta 1000 Gkr i cirkulation genom
upplåning sätter 1000 Gkr i cirkulation genom utlåning och håller
denna summa ute i form av relativt nya lån blir ränteintäkten c:a
100 Gkr d v s vad som behövs för att finansiera den offentliga
sektorn.



Makt
====

Penningekonomin används inte enbart som ett styrmedel för pro-
duktionen.En annan viktig egenskap hos pengar är att de kan ge 
makt över andra människor.

Möjligheten att genom tvång förfoga över andra är en viktig
hörnsten i alla samhällsbyggen.Många olika metoder har prövats
som slaveri,tortyr,bannlysning,social kontroll,planekonomi och
terror.I många avseenden hör kontroll via pengar till de bättre
metoderna.

Om människor gör vad som helst för pengar kan den som så önskar
köpa sina medmänniskor i stället för att tvinga dem med våld
eller andra metoder.Vi kan rent av kosta på oss att respektera
vissa grundläggande mänskliga rättigheter.Det är faktiskt mer
praktiskt att vi köper vad vi vill än att vi slår ihjäl och
plågar varandra.

Om vi ökar penningmängden och sprider ut pengarna så att allt
fler blir rika finns det ingen anledning att förvänta sig ökad
inflation av den typ som mäts med konsumentprisindex.Rika männis-
kor är inte mer vårdslösa med sina pengar än fattiga.Men när fler
blir rika minskar den grupp som är i så desperat behov av pengar
att de gör vad som helst mot betalning.Om alla har tillgång till
pengar för livets nödtorft kommer ingen att åta sig uppgifter som
är förnedrande.Det blir svårt att köpa vissa kriminella tjänster,
könshandeln kan minska och/eller ändra karaktär,det kan bli svårt
att driva vapentillverkning,det kan bli svårt att hitta objekt
för viss vård o s v.

Strävan att bygga ett folkhem medförde minskning av den grupp som
verkligen svultit tillräckligt för att acceptera varje form av
förnedring bara den ger pengar.Vi började därför försöka lösa
detta problem på huvudsakligen två sätt.Vi ökade invandringen och
vi skapade knarkmarknader.

Genom att ta in människor som redan före ankomsten utsatts för
förnedrande behandling och utsätta dem för kränkande omhänder-
tagande försökte vi få fram en grupp som kunde köpas till vad som
helst.Genom att erbjuda dem svartjobb,och endast svartjobb,ger vi
dem intrycket att i vårt land går pengar före lagar.Och det är
viktigt att man tar seden dit man kommer.

Genom att "bekämpa" knarket med åtgärder som aldrig riktats mot
narkotikabruket utan endast mot varje tendens till prissänkande
konkurrens på narkotikamarknaden har vi fått fram narkomaner med
ett enormt stort och desperat behov av pengar.

Om vi inför en lånerätt till ett påtagligt belopp och ett system
med ekonomiska förmyndare behöver ingen godta någon annan förned-
ring än att hamna under förmyndare.Alla kan vägra att åta sig
förnedrande uppdrag.Det kommer inte längre att gå att köpa allt
för pengar.

Införande av en lånerätt medför alltså att penningsystemet ur-
holkas genom att vissa marknader försvinner.

Innan vi inför ett sådant system måste vi alltså fråga oss hur
omistliga dessa marknader är.Hur viktigt är det att ha kvar

	torpedtjänster
	könshandel
	välgörenhet bland fattiga
	stöldgods
	penningtvätt

Även om vi finner det angeläget att bevara dessa typer av pen-
ninganvändning måste vi ställa oss frågan om det är värt priset.

Människor i desperat behov av pengar är inte bara till salu.De är
föga intresserade av att bevara penningekonomin och de kan när
som helst börja ta för sig direkt utan att använda pengar.Det
finns otaliga exempel där försök att hålla en stor grupp på
svältgränsen lett till våldsamheter.Alla som varit utan mat och
husrum i ett par dagar vet hur snabbt civilisationsfernissan
krackelerar,hur prioriteringen mellan ögonblickets överlevnad och
de långsiktiga konsekvenserna förskjuts.

Svältande människor är farliga! Det finns inget som säger att de
kommer att följa några spelregler.

Mycket talar för att den trygghet som ett system med lånerätt ger
är mer värd än de marknader som systemet slår ut.


											

Införande
=========

För att ett ekonomiskt system baserat på medborgares lånerätt
skall fungera måste alla förstå systemets grundide.Man måste
därför redan i introduktionsskedet tala om hur systemet skall
fungera i framtiden.Däremot är det inte nödvändigt att omedelbart
genomföra systemet fullt ut.Man kan mycket väl tänka sig en
omställningstid.

En förutsättning för systemet är att alla förstår att skuldfri-
het skall vara det normala.Introduktionen måste alltså ske på
sådant sätt att mycket få människor skuldsätter sig av rent lätt-
sinne.

Man kan börja med ett lågt belopp för lånerätten och presentera
en plan för hur detta belopp kommer att höjas.Man skulle t ex
kunna börja med en lånerätt på 10 000 kronor.

På detta sätt uppnår man två fördelar:

	Man slipper okynnesanvändning av lånerätten

	Man kan övertyga sig om att systemet fungerar utan att
	riskera mer än vad nuvarande ekonomi kan bära

Den som vet att lånerätten kommer att höjas men ändå riskerar att
hamna under förmyndare genom att utnytta en lånerätt på 10 000:-
har antingen ett så bra projekt att det är motiverat att satsa på
det eller behov av att snarast komma under förmyndare.På detta
sätt kan vi alltså snabbt och med en liten penninginsats sortera
ut dem som definitivt inte kan sköta sin ekonomi.Dessa drop-outs
kan tas om hand på ett tidigt stadium där det fortfarande är lätt
att komma tillbaka genom att lösa skulderna.

Om alla Sveriges 8,5 miljoner medborgare skulle utnyttja en låne-
rätt på 10 000:- måste staten ställa upp med 85 miljarder d v s
mindre än vad staten i dag betalar i årlig ränta på statsskulden.
En lånerätt på 10 000:- kan alltså inte äventyra dagens ekonomi.
Men om vi inför den och behåller denna låga nivå i t ex 10 år kan
vi lära oss mycket om hur systemet kan fungera.Och vi kan börja
anpassa pensionssystem till en framtid med fullt utbyggd lånerätt
utan att svika redan gjorda utfästelser.



Från välfärd till förmögenhet
=============================

Det börjar bli dags att ta steget från välfärdssamhälle till 
förmögenhetssamhälle. Från ett samhälle där ingen behöver svälta till 
ett samhälle där alla dessutom får möjlighet att utnyttja sin förmåga.
Till ett samhälle där vi gagnar oss själva genom att inte hindra 
andra.

Antag att en på tusen får en ide som, om den förverkligas, skulle leda 
till ett påtagligt framsteg. Antag att en på tusen har möjlighet att 
förverkliga en ide. Det innebär att en på miljonen både får en ide och 
har möjlighet att förverkliga den. Ett land som Sverige bör då kunna 
bidra till utvecklingen med c:a tio framsteg per generation.

Hur många framsteg som görs i verkligheten beror till stor del på hur 
vi definierar begreppet "framsteg". Med krav på att ett framsteg skall 
innebära stor förändring blir antalet litet. Om man accepterar även 
mindre förändringar blir antalet större. Men det går mycket väl att 
ställa kraven så att svenska framsteg faktiskt för närvarande uppgår 
till c:a tio per generation.

En orsak till att det är svårt att komma på bra ideer är att vi inte vet 
vad vi vill ha. Problemformuleringen är en viktig del i idegivandet. Och 
problemformuleringar måste få spridning för att kunna nå idegivarna. Med 
förbättrade kommunikationsmöjligheter underlättas nya ideer. Det kan 
alltså inom en snar framtid bli så att en på hundra kan få en god ide. 
Och med en förmögenhetsekonomi där alla ges möjlighet att fullt ut 
utnyttja sin förmåga kan alla förverkliga sina ideer.

Med oförändrade krav på vad som skall räknas som ett framteg innebär det 
att Sverige inte kommer att bidra med tio framsteg per generation utan med 
hundra tusen framsteg per generation!!

Vi kan få en situation där en procent av befolkningen ägnar sig åt att 
förverklga egna ideer. 

Med nuvarande produktionsteknik behöver tio procent av befolkningen ägna 
sig åt produktion och distribution av livets nödtorft. Här finns alltså 
meningsfulla uppgifter för tio procent av befolkningen. 

Om alla får möjlighet att förverkliga sina ideer kommer naturligtvis några 
att satsa på ideer som är feltänkta eller som ligger fel i tiden. Tio 
procent av befolkningen kan komma att ägna sig åt dödfödda ideer.

Resterande sjuttionio procent kan då finna meningsfulla uppgifter genom att 

   hjälpa till att förverkliga andras ideer

   undervisa

   roa och underhålla

   skapa konst

Även om det i de flesta fall är bättre att undanröja orsaken till ett 
vårdbehov än att tillgodose det kommer det även i framtiden att finnas 
meningsfulla uppgifter inom vård.

Det är alltså möjligt att skapa ett samhälle där alla kan ägna sig åt 
uppgifter som de finner meningsfulla samtidigt som det utvecklas i en 
takt som vi hittills inte kunnat drömma om.

Begreppet "nyhet" kommer att få en annan innebörd. Nyheterna kommer 
inte att handla om hur många människor någon lyckats slå ihjäl eller 
om senaste noteringen för narkotika enligt "Tullen beslagtog i går X kg 
heroin till ett värde av Y kronor". I stället kommer de att handla om 
de senaste framstegen och om hur dessa kan användas.

Ett sådant samhälle hade vi kunnat skapa för länge sedan. Men varför 
gör vi inte det? 

Utvecklingen av astronomi tog fart när man gjorde sig av med föreställningen 
att man måste beskriva alla himlafenomen med hjälp av cirkelbanor.

Utvecklingen av kemi tog fart när man insåg att det fanns andra uppgifter 
än att försöka göra guld.

Utveckling av medicin tog fart när man förstod att sjukdomar inte orsakades 
av "ont blod" som man kunde tappa ut genom åderlåtning.

Och utvecklingen av ekonomi kommer att ta fart när man överger myten om 
den materiella bristen.

Alltsedan Eva uppfann jordbruket och förverkligade sin ide i Paradiset har 
vi inte haft någon materiell brist annat än lokalt vid sällsynta tillfällen 
och då oftast självförvållat. Men varför håller vi då fast vid myten?

Att åstadkomma ett av tio framsteg ger glans, ära och inflytande. Att 
åstadkomma ett lika stort framsteg som ett av hundra tusen ger mindre glans, 
ära och inflytande. Ett sätt att förgylla sin egen insats är alltså att 
använda sitt inflytande till att hindra andra.

I en bristekonomi brukar man fördela konsumtionsrätt med hjälp av någon 
typ av markör, t ex pengar eller ransoneringskort. I dag är pengar den 
dominerande markören för konsumtionsrätt. Men pengar markerar även rätt 
att producera. För att producera behöver man tid, kunskap, råvaror och 
verktyg. Allt detta hanteras som konsumtion.

Vi använder alltså våra pengar till konsumtion och produktion. Vanligen 
prioriterar vi konsumtion högre eftersom vi måste konsumera för att 
kunna leva.

Om man tar ifrån människor deras pengar kommer de därför i första hand 
att avstå från produktion. Att "hushålla med knappa resurser" genom att 
ta ifrån människor deras pengar är alltså ett sätt att hindra dem att 
producera. Man kan på detta sätt sänka produktionen så att mycket få 
skapar några framsteg och så att man faktiskt kan åstadkomma materiell 
brist.

Så småningom insåg man att av de som kom till läkarbehandling och 
utsattes för åderlåtning dog fler av behandlingen än av sjukdomen. Det 
gjorde att man började tänka om.

Det börjar bli dags att inse att försök att avhjälpa en obefintlig 
materiell brist med bristekonomi enbart kan skapa brist, inte avhjälpa 
den. Det är dags att tänka om.

Det är dags att skapa en förmögenhetsekonomi där alla får möjlighet att 
utnyttja sin förmåga.



                 ___________________________________
                        -----------------------





                  ______________________________________________
                             ------------------------