Leif Andersson Henriksbergsvägen 104  136 67 VENDELSÖ  2009-10-08

Meningen med människan
======================

Vad finns bortom? Vad fanns före? Vad kommer efter?

Redan som barn börjar vi ställa de här frågorna och varje gång vi får svar utvidgar vi vår 
världsbild. Men ganska snart börjar vi få svaret: "Det kan man inte veta och det är meningslöst att 
fråga om det".

Men är det verkligen så? Finns det inget bättre svar?

Jo, det gör det faktiskt.

Världen innehåller någonting och vi kan kalla detta för eter. Etern är ojämnt fördelad så att vi 
upplever kontraster mellan olika områden. När vi en sommardag badar i en sjö upplever vi en 
påtaglig skillnad mellan luften kring huvudet, vattnet kring kroppen och den fasta botten under 
fötterna. Det är tydligen skillnad mellan eterns egenskaper i luft, i vatten och i den fasta botten. 
Hela vår värld består av kontraster i en ojämnt fördelad eter. Men vad skulle hända om etern blev 
jämnt fördelad? Om allt vore likadant överallt.

I en jämnt fördelad eter finns inga punkter som kan urskiljas ur omgivningen. Begreppet 
"avståndet mellan två punkter" har alltså ingen innebörd. Och om det inte finns något avstånd finns 
det inte heller något bortom. Vårt rumsbegrepp är knutet till kontraster i en ojämnt fördelad eter. I 
en jämnt fördelad eter finns inget rum och därmed inget bortom.

I en jämnt fördelad eter finns inga punkter som kan ändra läge i förhållande till omgivande punkter. 
Där finns alltså inga händelser.

Varje gång (på engelska: Every time) en detekterbar händelse inträffar går tiden. Om ingenting 
händer i hela världen står tiden stilla. I en värld utan händelser finns alltså ingen tid. Och om det 
inte finns någon tid finns det inte heller något före eller något efter.

En jämnt fördelad eter är ett möjligt tillstånd. Det finns alltså ett möjligt tillstånd där varken rum eller 
tid existerar.

Under oändlig tid genomlöper världen alla möjliga tillstånd. Men eftersom det finns ett möjligt 
tillstånd där det inte finns någon tid har världen börjat i detta tillstånd och den kommer att sluta i 
detta tillstånd. Tiden är alltså ändlig med en början, ett nu och ett slut. Vi kan kalla den jämnt 
fördelade etern Nirvana. Vi kommer alltså från Nirvana och vi går mot Nirvana.

Vi kom alltså från Nirvanas totala mörker och vi går mot Nirvanas totala mörker. Det låter som den 
totala hopplösheten.

Vad finns det då för tröst? Väntar det ett par groggar bort i dunklet? Även om det kommande 
Nirvana är oundvikligt ligger det troligen miljarders, miljarders miljarder år in i framtiden. Så visst 
finns det ännu tid att ha lite roligt.

Och kanske är människan inte helt meningslös i ett långt perspektiv.

Händelser inträffar slumpmässigt. Ibland utjämnas en kontrast, ibland skapas eller förstärks en 
kontrast. Det är som att svälta räv. Spelet böljar fram och tillbaka men till slut får någon lägga sitt 
sista kort. Och till slut utjämnas den sista kontrasten som skiljer världen från Nirvana.

Men människor handlar inte helt slumpmässigt. Mina handlingar är inte slumpmässiga. Jag har en 
avsikt med dem. Jag har värderat olika handlingsalternativ och valt dem jag funnit bäst. Det är 
som att kika på korten och välja vilket man vill lägga ut när man spelar svälta räv. Får jag spela 
svälta räv på det sättet kan jag hålla igång spelet hur länge som helst. Och en varelse som 
handlar med avsikt kan alltid uppskjuta nästa Nirvana. Kanske är människan ett tidigt steg på 
vägen mot en värld där allt större andel av de händelser som inträffar är avsiktligt utförda av 
varelser som ärvt vår förmåga till avsiktligt handlande. Varelser som ärvt förmågan att uppskjuta 
nästa Nirvana. Som kan hålla igång Universum på liknande sätt som när vi underhåller k-märkta 
byggnader. Varelser som inte bara har förmåga till individuellt avsiktligt handlande utan även 
förmåga att samordna sin verksamhet till kollektivt avsiktligt handlande. Som när myror med 
kollektiv avsikt skapar och underhåller en stack.

Människan är kanske en viktig länk i utvecklingen från en slumpstyrd värld mot en värld 
med inslag av viljestyrning. Men det förutsätter att den form av liv som vi är en del av får möjlighet 
att utvecklas. Och här har människan en viktig uppgift som måste klaras av redan inom de 
närmsta årmiljonerna.



Människans uppgift
=================

För länge sedan var Jorden en stor droppe smält järn. I smältan ingick lite slagg och gaser. Den 
lättare slaggen flöt upp till ytan och bildade ett skal som huvudsakligen bestod av kiseldioxid. Och 
gaser bubblade upp och bildade en atmosfär av koldioxid, vattenånga och ammoniak.

Jorden svalnade och ytskorpan stelnade. Så småningom blev temperaturen så låg att vatten 
kunde förekomma i alla sina tre faser, det vill säga ånga, flytande vatten och is. I detta 
temperaturområde är även många större molekyler tillräckligt stabila för att existera under 
påtaglig tid.

Större molekyler kombinerades till växtceller som levde på solljus och atmosfärens koldioxid. 
Växterna omvandlade atmosfären från koldioxid-ammoniak till kväve-syre. Det blev allt svårare 
för växterna att finna koldioxid och tåla det giftiga syret.

I det läget dök det upp organismer som levde på att förbränna växtrester till koldioxid. Resultatet 
blev att livet på Jorden baserades på en kolcykel, växterna hämtade kol från luftens koldioxid, 
djuren åt växterna och förbrände kolet till koldioxid som återgick till luften. Livet på Jorden kunde 
gå vidare.

Men det finns ett litet svinn i kolcykeln.

När gräs och skogar multnar ner till ett allt tjockare matjordslager, när sjöar växer igen till 
torvmossar, när plankton, molusker och fiskar sjunker och bildar bottensediment försvinner kol 
från biosfären. Det kol som finns tillgängligt för kolcykeln blir allt mindre.

Under årmiljoner har kol bundits i torv, brunkol, stenkol, olja och naturgas. Så mycket kol har på 
det sättet försvunnit från atmosfären att koldioxidhalten nu är nere i 0,3 promille.

När luftens koldioxidhalt minskade blev koldioxidmolekyler allt mer sällsynta och chansen att 
samtidigt hitta en koldioxidmolekyl och fotoner som kunde ge energi för att spjälka den blev för 
liten för att växter skulle kunna leva.

Men växterna fann en tillfällig lösning på det problemet. De utvecklade metoder att fånga in och 
lagra fotonenergi i avvaktan på att en koldioxidmolekyl skulle dyka upp. Livet kunde gå vidare 
men en sådan komplicerad fotonhantering var inte gratis. Även om växter kan överleva vid 
dagens låga koldioxidhalt växer de långsamt. Det är väl känt att skörden blir större om man höjer 
koldioxidhalten i ett växthus.

Växterna anpassade sig alltså till allt lägre koldioxidhalt och fortsatte att binda kol till kolcykelns 
svinn. Men hur fiffiga metoder växterna än tar till kan de inte leva helt utan koldioxid. Och utan 
växter kan inga djur leva. Vi närmar oss nu den nivå där livet på Jorden inte längre är möjligt.

Men strax innan livet på Jorden slutgiltigt slocknade, när det bara återstod några årmiljoner, 
uppstod en varelse som uppfann den koleldade ångmaskinen och började återföra fossilt kol till 
atmosfären.

Att stabilisera kolcykeln via människans koleldade ångmaskin är en häpnadsväckande lösning. 
Men den har fördelen att den kan ge mycket hög precision. Och vi får ett tillfälle att pröva vad 
avsiktligt handlande kan ge.

Vi skulle kunna ta reda på hur växtligheten reagerar på en ändring av koldioxidhalten. Vi skulle 
kunna fastställa en önskvärd koldioxidhalt och anpassa återföringen av fossilt kol så att vi uppnår 
och bibehåller denna nivå.

Vad vi absolut inte är betjänta av är hysteriska åtgärder för att reducera koldioxidutsläpp. Att 
multiplicera dagens utsläpp med sex för att kunna skrämma med alarmerande klimateffekter är 
inte vad vi behöver.

Många projekt som idag motiveras med att de minskar koldioxidutsläppen är motiverade av 
andra skäl. En del av dem kan ge användbara resultat när det gäller att balansera kolcykeln. Men 
det är riskabelt att förlita sig på att gemene man är alltför korkad för att kräva en redovisning av 
kolcykelns svinn och godta en helt obefogad klimathysteri. Risken är stor att många barn plötsligt 
åker ut med badvattnet.

Om en miljon år kommer praktiskt taget alla spår av dagens samhälle att vara borta. Och 
människan kommer att vara lika utdöd som dinosaurierna. Men det kommer att finnas en 
anledning att komma ihåg människan. Hon var den första varelse som återförde fossilt kol till 
biosfären.

Att bränna fossila bränslen är inte klandervärt. Det är att utföra människans viktigaste uppgift. Men 
vi borde ta reda på hur mycket koldioxid vi bör tillföra till atmosfären.

Skulle vi börja fundera på att odla upp öknarna kommer vi att behöva stora mängden kol för att 
bygga upp ett matjordsskikt. Hur fort bör vi frigöra detta ? Är det dags att börja med det redan nu?



Till http://www.lexsup.se