Utlagd på Flashback Vetenskap & humaniora>Filosofi>vad är meningen med livet?????[Den 
stora tråden om livets mening]
Leif Andersson  Henriksbergsvägen 104   136 67 Vendelsö   2014-10-04

Meningen med livet
================


Universum innehåller något. Jag kallar detta något för eter. Etern har egenskapen att den KAN men 
behöver inte vara ojämnt fördelad. Om den är jämnt fördelad kan inga punkter skiljas från varandra. 
Det finns då inga punktlägen och inga punkter kan ändra läge så att en händelse inträffar. Om 
det inte finns några lägen finns inget rum och om det inte finns några händelser finns det ingen tid. 
Vi kallar detta tillstånd för Nirvana. 

Om tiden är oändlig genomlöper universum under oändlig tid alla möjliga tillstånd. Men eftersom 
ett möjligt tillstånd (Nirvana) innebär att tiden upphör har tiden ett slut. Tiden är alltså ändlig och 
om den har ett slut har den också en början (= ett slut bakåt). Vår värld är alltså ett ändlig 
mellanspel på vägen från Nirvana till Nirvana. 

Det är svårt att se någon mening i detta. Man måste nog tänka sig att detta mellanspel har ett 
värde i sig. Att det har ett värde för sin egen skull. 

Alla ändliga tal är lika långt från oändligheten. Ett stort tal är inte närmare oändligheten än ett 
litet. Oavsett hur stort ändligt tal man adderar till det lilla talet blir resultatet ändligt och om man 
adderar samma tal till det stora blir resultatet även då ändligt. Mellanspelet kan alltså bli hur långt 
som helst. Kanske kan man se ett värde i att det blir långt??? 

I en värld där allt är slumpmässigt finns det en risk att Nirvana inträffar ganska snart, kanske 
rent av inom några miljarder årmiljarder. Men vad händer om det finns något som skapar 
ordnade mönster? Något som följer vissa regler. Någon som inte bara agerar slumpmässigt 
utan som planerar och överväger resultatet av sitt handlande. Termodynamikens huvudsatser 
visar oss hur vi kan utnyttja kontrastutjämning för att skapa osannolika mönster. Människan 
är kanske ett steg på vägen mot varelser som är ännu bättre på att skapa stabila strukturer. 
Men då måste livet på Jorden fortgå ett tag till. 

Jorden var en gång en droppe flytande järn. Koldioxid, ammoniak och vattenånga bubblade upp 
och bildade en atmosfär. Kiseloxid flöt upp till ytan som slagg och stelnade till en ytskorpa. 
Växter omvandlade med hjälp av solljus atmosfären till en atmosfär av kväve och syre. Kolet 
bands i karbonater, stenkol, olja, naturgas, brunkol och torv. Djur började äta av växtrester och 
förbränna kol som återfördes som koldioxid till atmosfären. Jorden fick en kolcykel där kol vandrade 
runt mellan atmosfären, växter, djur och tillbaka till atmosfären. Men det finns ett svinn i kolcykeln. 
Allt kol återförs inte till atmosfären. Mängden fossilt kol har ökat och atmosfärens koldioxidhalt 
har minskat. Halten är nu under en halv promille. Växterna har anpassat sig och utvecklat metoder 
att överleva även vid denna låga halt men det finns naturligtvis en gräns där växtlighet inte längre 
är möjlig.

När det nu bara återstår någon enstaka årmiljon innan all växtlighet på Jorden dör av koldioxidbrist 
dyker det upp en varelse som uppfinner den koleldade ångmaskinen och börjar återföra fossilt 
kol till atmosfären. Livet på Jorden börjar återhämta sig. Skogarna växer dubbelt så fort som för 
hundra år sedan. På våra åkrar är det inte bara det att det vi odlar växer fortare. Säd kan också 
med mindre bladmassa fånga in tillräckligt med koldioxid. Det som tidigare åtgick för att producera 
blad kan alltså användas för att producera korn. Våra skördar har flerdubblats.

Människan har alltså en viktig uppgift i att balansera Jordens kolcykel. En uppgift som ger livet 
mening.

Om en miljon år kommer nästan allt som människan skapat att vara glömt och borta. Men det 
finns en (två?) anledning till att komma ihåg henne. Hon var den första varelse som började 
återföra fossilt kol till atmosfären (hon var den första varelsen som tog steget ut i rymden). 

Vi har alltså åtminstone någon uppgift som är av betydelse för kommande årmiljoner. Och märkligt 
nog tycks vi ha fått med oss kompasser på vår väg. Om vi äter det som är gott, gör det som är 
roligt och genomskådar de värsta dumheterna går nog det hela åt rätt håll.