Gamla Testamentets teknik
                            eller
              Hur man tämjer en halvvild nomadstam




                           INLEDNING

Redan som barn tyckte jag att det var något konstigt med berättelserna i Gamla Testamentet.

Vad var det för händelser som beskrevs? Det måste ha varit något utöver det vanliga 
eftersom man berättat om dem i tusentals år. Men kunde de verkligen tolkas så som 
berättarna gjorde? Eller som prästerna gjorde? Kunde man verkligen lita på att inte 
berättelserna var tillrättalagda för att tjäna ett visst syfte?

Det som talar för att man borde kunna lita på berättelserna var att de, i många fall, 
handlar om sådant som många sett med egna ögon. När de skapades måste de ha haft en 
kärna av fakta som många visste var korrekt. Och därefter har de granskats av många 
miljarder förnuftiga människor som accepterat dem i flera tusen år. Om något var fel 
borde det ha kommit fram för länge sedan.

När det gäller beskrivning av sakförhållanden kan man naturligtvis inte idag hävda 
att de innehåller några fel. Hur osannolika händelser som än beskrivs går det inte 
att så här i efterskott påstå att de inte inträffat. Att påstå att det handlar om 
rena påhitt leder bara till att ett obevisbart påstående ställs mot ett annat. Men 
vad händer om man accepterar alla sakliga påståenden men ifrågasätter tolkningen 
av dem?

Bara det faktum att hela texten heligförklarats och försett med tabu för alla 
tolkningsförsök borde ju få alla larmklockor att ringa. Det finns ingen anledning 
att göra så om det inte finns något att dölja.

Jag gjorde ett försök att glömma allt jag fått mig till livs om hur berättelserna 
skulle tolkas och försökte läsa dem som om de var vilken text som helst som skrivit 
av någon som hade mycket bristfällig kunskap inom det som vi kallar naturvetenskap.

Resultatet förbluffade mig. Praktiskt taget allt handlade om spektakulära effekter 
som vem som helst med dagens kunskap skulle kunna göra efter. Men jag hittade ett 
par undantag som länge förbryllade mig. Hur kunde Elia gå torrskodd över ett 
vadställe? Hur kunde vattnet stå som en mur på båda sidor när Mose gick genom 
Röda havet?

Svaret på dessa frågor kom plötsligt och oväntat.

Jag gjorde vid ett tillfälle lite knallgas. Jag tog ett handfat, fyllde det med vatten 
och stack ner två elektroder. Den knallgas som bildades när jag lade på spänning på 
elektroderna samlade jag upp i en upp och nervänd skål som jag höll ovanför vattenytan. 
Hur jag nu bar mig åt så råkade jag åstadkomma en gnista som tände knallgasen. Det 
small och jag fick allt vatten som var i handfatet rakt i ansiktet. Handfatets botten 
torrlades.

Med en explosion ovanför vattenytan gick det alltså att torrlägga handfatets botten. 
Med en explosion ovanför vattenytan vid ett vadställe måste det alltså vara möjligt 
att torrlägga botten tills vattnet strömmade tillbaka. Det går alltså att få vattnet 
att dela sig så att botten friläggs. Efter någon sekund återgår vattnet men tiden bör 
räcka för ett snabbt steg på botten. Och, så vitt jag kunnat finna, finns det inga 
uppgifter om att Elia skulle ha tagit mer än ett steg. Redan det måste ha tett sig 
som något fantastiskt, något att berätta om. Och Elia hade naturligtvis ingen 
anledning att tala om att han inte kunde åstadkomma mer än så. Han valde 
naturligtvis ett lämpligt ställe för att visa vad han kunde, ett ställe där det 
räckte att vattnet delade sig under någon sekund.

Upplevelsen när min knallgas exploderade var ganska omskakande. Förutom själva smällen 
blev jag genomblöt. Jag kan tänka mig att även Elia måste ha gjort ganska påfrestande 
försök innan han utvecklat tekniken tillräckligt för att våga visa den. Det är mycket 
som måste göras rätt om det skall fungera. Förmodligen använde han inte knallgas utan 
någon annan typ av gas som han kunde föra dit i vätskeform, t ex uppsugen i manteln. 
Men då måste lufttemperatur, vattentemperatur, vind, tid mellan indränkning och 
explosionsutlösning mm vara rätt för att det hela skall lyckas. Mycket svårt - men inte 
omöjligt.

Svaret på frågan om vattenmuren i Röda havet blev omtumlande på ett annat sätt.

Vi har ett sommarställe på en ö i Bohuslän. Ön är skiljd från fastlandet med ett smalt 
sund och över detta går en smal spång. Normalt parkerar vi bilen på fastlandet och tar 
oss över till ön med båt. Vid ett tillfälle blev jag emellertid tvungen att ta mig över 
till bilen via spången trots att det var mitt i natten.

Natten var mycket mörk med täta moln och lite lätt dimma. Jag gick med en ficklampa som 
lyste upp en liten fläck så att jag kunde se var jag kunde sätta fötterna. Jag klev, 
inte ont anande, ut på spången och lyste på spångbrädan för att se hur jag kunde gå. 
Framför mig lyste en liten belyst brädstump men alla andra referenspunkter saknades. 
Ljus som passerade vid sidan om spångbrädan blänkte då och då i vattenytan under 
spången. Plötsligt kände jag hur havet på båda sidor om spången reste sig som en mur. 
Naturligtvis insåg jag att detta bara var en känsla men det fanns ingen möjlighet 
att verifiera att jag inte hade vatten vid min sida. När jag riktade ficklampan åt 
sidan för att kontrollera att där inte fanns något vatten försvann ljuskäglan och 
ersattes av lite suddiga ljusreflexer från dimman. Riktade jag den snett nedåt där 
jag visste att det fanns vatten såg det likadant ut.

Upplevelsen var märklig och trots att jag försökt återskapa den har jag inte lyckats 
åstadkomma mer än en antydan till samma känsla. Det krävs att synsinnet helt saknar 
referenspunkter som ligger ut åt sidan. Ljus i ett fönster, stjärnljus som antyder 
en strandlinje, en gren som träffas av ströljus från lampan, ströljus mot molnen t ex 
från en gatlykta gör att man uppfattar situationen så som man brukar göra det. Men på 
Moses tid var antalet ljuskällor litet.

Med detta föll de sista pusselbitarna på plats. Gamla Testamentet innehöll ingenting 
om något övernaturligt. Bara en del berättelser om  fenomen som författaren inte hade 
kunskap om och inte språk att beskriva.

Jag har, i första delen, återgivit några av berättelserna i Gamla Testamentet på det 
sätt som jag läser dem. När man hör eller läser en berättelse fyller man på med de 
detaljer som saknas för att bilden skall bli fullständig. När man återberättar den 
kan man ta med mer eller mindre av sådant som man fyllt på med hjälp av egen fantasi 
och därigenom avslöja en del om hur man uppfattat grundberättelsen.

Naturligtvis kan man inte nu avgöra om sådana tillkommande detaljer har något med det 
som verkligen hände att göra. Jag vet lika lite som alla andra vad som hände. 

"Nähä du! Det där tror jag inte på. Jag har lärt mig att man inte alltid ska tro på det 
du säger." sa min fyraåriga dotterdotter när jag påstod att kon hade fyra magar. Det är 
en sund inställning. Det är den inställning jag hoppas möta även här. Det är inte alls 
säkert att det gick till som jag påstår men det intressanta är att det kan ha gått 
till så.

Jag försöker inte leda någonting i bevis, jag hoppas bara kunna väcka tanken "Tänk om...". 

Tänk om det faktiskt gick till så här!

Tänk om berättelserna inte handlar om en allsmäktig skapare som ständigt ingriper för 
att rätta till sina misstag. En skapare som hjälper dem som visar underkastelse genom 
att ingripa till deras fördel.

Tänk om berättelserna i stället handlar om en skapare som är stor nog att ha skapat en 
värld som fungerar utan ingripanden. En värld där vilken människa som helst kan få vad 
som helst bara hon uttrycker sina önskemål entydigt på ett sätt som världen kan förstå.

Det finns en historia om gumman som gick till biblioteket för att låna en uppbyggelsebok 
av prosten Engström. Av misstag fick hon i stället en bok av Albert Engström. När hon 
lämnade tillbaks den frågade bibliotikarien: "Var boken bra?"

"Ja" svarade gumman "men hade jag inte vetat att det var Guds ord så hade jag skrattat 
mig rent fördärvad".

Så vad händer om man i stället läser Gamla Testamentet som om det var en bok av Albert 
Engström?

I andra delen har jag försökt sätta in dessa berättelser i ett lite större sammanhang.

Vad jag försöker förmedla är mitt sätt att se på sammanhangen. I den här typen av frågor 
finns det ingenting som är "Rätt" eller "Fel". Det  är upp till oss var och en att 
försöka förstå den värld vi lever i. Och för att kunna göra det kan vi ha nytta av att 
ta del av olika uppfattningar. Detta är en sådan.

Även om det inte finns något rätt eller fel i någon djupare mening kan vi ibland 
konstatera att vissa uppfattningar är mer lämpliga än andra för att de ger en bättre 
grund att bygga samhällen på. Uppfattningen att man inte bör slå ihjäl sina medmänniskor 
är inte mer rätt än motsatsen men det är svårt att tänka sig ett samhälle som bygger 
på den omvända uppfattningen. 

Hur lämplig min uppfattning är som samhällsgrund kan jag inte bedöma. Jag tror 
naturligtvis att det ligger något användbart i den men världen har sett många 
världsförbättrarläror med långt högre ambitioner som visat sig icke-fungerande i 
verkligheten. Så jag presenterar ett synsätt och överlåter åt den som tar del av 
det att avgöra om det är användbart till något.

Jag säger alltså: Så här kan man också se på världen. - - Tänk om det är ett lämpligt 
sätt.

Och så en liten detalj: Jag använder ordet "bensin" för någon typ av lättflyktig 
brännbar oljeprodukt. Vad det var man använde går naturligtvis inte att säga. Det 
kan ha avvikit avsevärt från vad dagens oljebolag menar med "bensin" och på den 
tiden tycks man inte ens ha haft något annat ord för det än ”Jahve” men jag menar 
att det var fråga om något bensinliknande, kanske i vissa fall med tillsats av 
ammoniumnitrat e dyl. 
 




                              FÖRSTA DELEN

Syndafallet
===========

”Kom” sade Eva ”jag vill visa dig något.”

”Du ser det här trädet som står framför boplatsen. Dess frukter är goda. Om vi äter 
dem så slipper vi ge oss ut på långa jakt- och samlarraider.”

"Ja men" sade Adam "Ett träd räcker inte. Det ger inte tillräckligt med frukter för 
att vi skall kunna äta oss mätta hela tiden."

"Jag vet det" svarade Eva ”men jag har setat här när du varit ute på jakt och nu vet 
jag hur det fungerar. Masken är listigare än alla andra djur. Maskarna drar ner 
fruktrester i marken och där de gjort det har jag sett att det kommer upp nya träd 
som också kommer att bära frukt. Om vi gräver ner fruktrester kan vi få så många träd 
vi vill ha och vi kan äta så mycket vi vill. Se här smaka på en frukt!"

Och de åt av trädet och fann att det var gott att äta av.

Men när dagen började svalkas hörde de Jahve vandra i lustgården och Adam gömde sig. 
Men Jahve kallade på honom och sade: ”Var är du?”

”Jag gömde mig för att jag är naken och oskyddad mot en värld som jag bara kan påverka 
lite grand.”

Då sade Jahve: ”Vem har låtit dig förstå att du är naken? Jag har inte sagt dig att du 
kan påverka någonting alls här i världen. Du har ätit av det träd som jag förbjöd dig 
att äta av. Därför vare marken förbannad för din skull. Med vedermöda skall du nära 
dig av den i alla dina livsdagar. Törne och tistel skall den bära åt dig men markens 
örter skall vara din föda. I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd.”



När kvinnan, som intresserade sig för närmiljön kring boplatsen, uppfann jordbruket 
inträffade syndafallet. Människan skapade myten om den materiella bristen. Mitt i 
paradisets överflöd började människan arbeta för att avvärja framtida brist. Hon 
började oroa sig för morgondagens mat eller för maten i övermorgon eller nästa år 
eller nästa generation. Jordbrukets ide att så för framtida skörd förutsatte en oro 
för framtiden. Denna oro har följt människan i många tusen år och upplevts som en 
plåga som ibland kallats för arvsynden.


Olika religioner har försökt erbjuda bot mot denna oro. Man har försökt komma ifrån 
sin oro genom att överlämna sig till en högre makt som får ta ansvar för framtiden 
eller genom att söka ännu viktigare intressen, t ex att intressera sig för sin eviga 
salighet, för att på så sätt komma ifrån oron för morgondagens mat.

Att Jahve blev förbannad för att människan åt av kunskapens träd var inte riktigt 
rättvist. Visserligen hade han skapat alla djur, inklusive människan, så att de 
klarade sig mer än väl utan att behöva planera för framtiden men det fanns ett litet 
systematiskt fel i hans skapelse, ett fel som bara en planerande varelse som oroade 
sig för morgondagen kunde rätta till.

Allt liv bygger på omsättning av kol. Det kol som finns på jordytan vandrar runt från 
organism till organism men det finns ett litet svinn. När gräset vissnar på savannerna, 
när träden dör i skogarna, när ormbunksväxterna vissnade i forntidens ormbunksskogar, 
när sjöar växer igen till mossar sjunker en del organiskt material ner och bildar jord, 
torv, brunkol, stenkol, olja och gas. Vi får kolhaltiga lager som sjunker bort från 
biosfären så att det för livscykeln tillgängliga kolet minskar. Människan är den enda 
djurart som gräver upp och återför detta kol till livscykeln. Utan människan skulle 
livet på jorden få allt större problem med kolbrist. Men för att uppehålla 
livsförutsättningarna på jorden måste människan offra sin själsro och börja planera 
och oroa sig för morgondagen. Skapelsen behövde syndafallet och myten om den 
materiella bristen.

Bara en varelse med en våldsam oro för framtiden kan skapa en så absurd produkt som 
en koleldad ångmaskin.

Myten om den materiella bristen har också använts som grund för samhällssystem. Vår 
nuvarande "religion" är en ekonomi som helt bygger på myten om den materiella bristen. 
Trots att vi försöker minska spannmålsöverskott genom att betala bönder för att lägga 
mark i träda låter vi människor oroa sig för morgondagens frukostgröt. 

Vi har idag ett överskott på praktiskt taget allt vår fantasi kan föreställa sig. 
Trots det ser vi till att miljontals människor varje år dör av svält. Och vi försöker 
skapa krismedvetenhet för att dölja att den materiella brist som är ekonomins 
grundförutsättning enbart är en myt.

Vi använder en penningekonomi där vi delar ut resursmarkörer d v s pengar som ger 
innehavaren rätt att utnyttja bristresurser. Att vi älskar denna penningekonomi beror 
inte på att det finns någon verklig brist som motiverar hushållning med knappa 
resurser. Inte heller beror det på att penningekonomin är en effektiv metod för 
resursfördelning, för det är den inte. Orsaken är att den ger oss möjlighet att 
uttrycka uppskattning. Att få betalt i pengar för ett väl utfört arbete betyder att 
man får ett kvantifierbart uttryck för köparens uppskattning av arbetet.


Att vi övergav slavsystemet beror naturligtvis endast till en obetydlig del på att det 
var förnedrande för slavarna. Det viktiga problemet med slavar var att man måste hålla 
en slav med livets nödtorft annars förlorade man den investering man gjort vid slavköpet. 
En lönearbetare däremot kunde man betala en svältlön i pengar och därmed visa sin 
uppskattning för det arbete han utfört. Därefter hade arbetsköparen inget ansvar och 
arbetaren svalt ihjäl stolt och tacksam för att någon uppskattat hans insats.

Under 1900-talet har ersättning för arbete i form av stat nästan helt försvunnit för att 
ersättas av lön och liknande penningersättningar. Både arbetsköpare och arbetare har 
upplevt detta som en förbättring genom att penningersättning utgör ett klarare uttryck 
för uppskattning och ger en större valfrihet vid användning.

När dagens allmänna debatt vänder sig mot finansvalpar och klippekonomi beror det inte 
på att finansklipp skadar tillgången på eller fördelningen av reella resurser. Om man 
flyttar värdemarkörer d v s pengar utan att flytta reella resurser händer egentligen 
ingenting. Problemet är bara att om alltför många får alltför mycket pengar utan att 
ha gjort motsvarande nytta kan pengarna förlora egenskapen att uttrycka uppskattning. 
Att få betalt för ett bra jobb kan man se som en uppskattning endast under förutsättning 
att man inte får lika mycket eller mer för ett dåligt jobb.

Att pengar är uttryck för uppskattning spelar också en stor roll för handeln mellan 
stater. Valutainflöde betraktas som ett uttryck för omvärldens uppskattning av landet. 
Alla nationer försöker därför hålla stora överskott i bytesbalansen. Ett klassiskt sätt 
att komma till rätta med bytesbalansen är att starta ett krig och förstöra så mycket av 
omvärldens produktionskapacitet att man får en världsmarknad där man kan sälja sin 
export och känna sig duktig.

Vi oroar oss för morgondagen och försöker vara duktiga genom att skapa de resurser som 
det skulle kunna bli brist på. Men vi har inte, och har aldrig annat än tillfälligt och 
lokalt haft någon brist. Det vi egentligen oroar oss för är att vi inte har något att 
oroa oss för och därför måste vi skapa ekonomiska osäkerheter. Vi skapar ekonomisk 
brottslighet, godtycklig beskattning, utslagning på arbetsmarknaden, börskriser, 
företagsnedläggningar o s v för att bevara oron för morgondagen.

Och det största tabut av alla är naturligtvis att ifrågasätta den materiella bristen. 
Oron för vad som skulle hända om vi slutade oroa oss för morgondagen är tydligen ännu 
större än den oro vi har.

Och Jahve sade: Se mannen har ätit av kunskapens träd och blivit som en av oss. Må han 
nu icke räcka ut sin hand och taga jämväl av livets träd.-- Detta största tabu har vi 
hållit.




Kain och Abel
=============   

Eva och Adam hade brutit mot Jahves regler och straffet för det blev uteslutning från 
gemenskapen i paradiset. De jagades bort för att gå under.

Men Evas uppfinning visade sig innehålla fantastiska möjligheter. Genom att så frön från 
ätliga växter i närheten av boplatsen kunde de skapa ett revir som avkastade tillräckligt 
för dem att leva på trots att det inte var större än att de kunde försvara det.

De lyckades odla tillräckligt för att kunna överleva men i längden blev kosten torftig. 
De växter de valde att odla var, i första hand, de som gav högst avkastning. Arbetet 
med odlingen och vakthållningen kring skörden gjorde att de hade mycket få tillfällen 
att lämna sin lilla täppa. De hade inte möjlighet att ge sig ut på jakt och det innebar 
att de måste avstå från det kött de tidigare kunnat få genom paradisets gemenskap. De få 
tillfällen då något lämpligt bytesdjur kom inom räckhåll måste ha varit något av 
högtidsstunder.

Eva hade gjort den kanske allra största uppfinningen i mänsklighetens   historia men 
ännu var inte hennes förmåga uttömd.

En dag, strax efter att de samlat in axen från åkern kom en tacka in och började beta 
av gräset vid åkerkanten. Adam smög sig fram mot henne med en lagom stor sten i handen 
men Eva hejdade honom genom att lyfta handen till stopptecken.

Adam stannade och tittade förvånad på Eva. Så smög han fram och viskade:

"Vad menar du? En fårstek vore väl perfekt. Skall jag inte försöka ta henne?"

"Nej! Jag har en ide."

Vid det här laget visste Adam att det kunde ligga något i Evas idéer så de smög 
försiktigt bort utan att störa den betande tackan.

"Den där tackan har funnit ett utmärkt bete" sa Eva "Hon kommer tillbaka i morgon 
igen."

"Det kan väl hända men varför skulle det vara bättre att ta henne i morgon?"

"Du förstår inte. Vi skall inte ta henne alls. Vi skall vänja henne att beta här. Så 
småningom får hon lamm som också kommer att beta här  och då kan det vara dags för oss 
att ta något av dem. Här växer massor av gräs som vi inte kan använda. Om vi bara kan 
hålla dem till att hålla sig till det kommer vi att få så mycket kött vi vill ha."

"Okej!" sa Adam "Jag börjar vänja mig vid tanken att avstå idag för att äta gott imorgon 
och det här kanske kan fungera."

Eva började ett tålmodigt arbete med att varje dag sätta sig inom synhåll för tackan. 
Hon kom allt närmare utan att tackan blev skrämd. Så småningom kunde hon gå ända fram.

Det gick som Eva hade sagt. Tackan höll sig i närheten och fick så småningom lamm som 
redan från början vande sig vid människor. Och när antalet får växte blev det aktuellt 
att slakta för att äta och för att hålla antalet lagom stort för att beta det för 
människorna oanvändbara gräset.

Adam och Eva fick det allt bättre. De fick så småningom två söner som de kallade Kain 
och Abel. Och sönerna fick tidigt lära sig att hjälpa till med arbetet. Men nu hade 
den lilla familjen blivit så många att man kunde kosta på sig att dela upp arbetet 
mellan sig. Alla behövde inte göra allt.

Kain var duktig och ambitiös och det visade sig snart att han hade ”gröna fingrar”. Han 
lärde sig att tolka alla tecken som visade när det var dags att så och när det var dags 
att skörda. Han förstod att varken lägga för mycket eller för lite arbete på 
markberedning. Han utvecklade hjälpmedel som underlättade jordbruksarbetet. Han gjorde 
bland annat en ogräsharv som kunde dras av tre människor och ett kamliknande verktyg 
som underlättade insamlingen av ax under skördetiden. Han bröt ny mark och tillbringade 
allt större del av sin tid på de nya områdena. Så småningom skapade han sitt eget snabbt 
växande hushåll.

Han blev allt duktigare men han vande sig allt mer vid att vara den som hade rätt. I 
samma takt som hans kompetens som odlare växte minskade hans sociala förmåga. Han fick 
alltmer av en kaxighet som stötte bort andra människor.

Abel växte upp i skuggan av sin storebrors duktighet. Nästan allt han försökte göra 
gjorde Kain bättre. Som alla syskon tävlade de om sina föräldrars beundran. Men varje 
gång Abel lyckats göra något som skulle kunna vara beundransvärt var Kain där och gjorde 
det bättre.

När Abel hade lärt sig göra kullerbyttor ville han visa mor och far vad han kunde. Han 
fick Eva och Adam att lova att titta och lyckades skapa en atmosfär av förväntan. Så 
slog han sin kullerbytta men samtidigt gick Kain upp och började gå på händer. Den 
beundran som Abel drömt om kom av sig. Det gick inte att visa beundran för Abel när 
Kain var så överlägset bättre och det gick inte att kritisera Kain för att han var för 
duktig.

När Abel arbetat en vecka med att få en träbit att likna ett får och ville visa 
resultatet av sitt arbete hade Kain hämtat sin samling av snidade trägubbar och börjat 
leka med dem. Det hjälpte inte att Eva utropade ”Va fint!” när Abel visade sitt alster. 
Alla, även Abel, såg att Kains trägubbar var av en helt annan klass. 

När Kain och Abel för första gången försökte odla var sitt litet land orkade inte Abel 
riva bort alla ogräsrötter. Inte heller förstod han att välja grobara fröer av 
lättodlade arter. Han satte fel sorts frö vid fel tidpunkt och det lilla som kom upp 
lät han stå så länge att det blev oanvändbart. Kains land gav det året ett märkbart 
bidrag till årets mat men Abels gav praktiskt taget ingenting.

Men det var något märkligt med denna tävlan. Hur mycket Kain än stod som segrare blev 
han inte mer omtyckt. Tvärtom.

Abel blev Evas älsklingsson. Och även andra som stöttes bort av Kains kaxighet fann i 
Abel en person som det var behagligt att umgås med.

Och det fanns ett område där Abel faktiskt hade ett övertag över Kain. Han hade inte 
bara hand med andra människor utan även med djur.

Evas tacka hade fått sällskap av flera får som snabbt lärt sig att människor betydde 
skydd snarare än fara. En hjord på ett dussin får betade nu i utkanten på reviret. 
Abel sökte sig allt oftare till fåren och började så småningom stanna hos dem över 
dagar och nätter.

Han vandrade med fåren när de sökte efter bete och han hjälpte dem  att hitta nya 
betesmarker. Han lärde sig deras kroppsspråk och fåren lärde sig att hålla sig till 
honom. Allt mer sällan var han hemma vid boplatsen. Han skapade sig en tillvaro 
skiljd från Kains hushåll.

Det fanns vid denna tid några olika sätt att leva på. En människa kunde:

     ingå i Kains hushåll och hjälpa till med jordbruket

     följa Abel som nomad 

     underkasta sig Jahves regler och leva i Paradiset

     dra ut till jungfrulig mark och skapa ett nytt jordbrukshushåll

     skaffa en egen hjord och följa den på samma sätt som Abel gjort

     etablera sig som en ny Jahve i ett nytt Paradis

Vid denna tid föreföll tillgången på jungfrulig mark vara obegränsad. Revirtvister kunde 
alltid lösas genom att endera parten drog sig undan och bröt ny mark. Men trots det kunde 
det förekomma diskussioner om rätt till gränsområden. Naturligtvis sökte man så långt 
möjligt lösa dessa med fredliga medel och man utvecklade seder där man med gåvor visade 
sin goda vilja och fredliga avsikt.

Abels gåvor blev mest uppskattade. En fårstek från Abel betydde festmåltider. En skäppa 
säd från Kain betydde bara att livets nödtorft var tryggad för några dagar. Återigen 
kände Kain den gamla känslan av orättvisa. Han ansträngde sig allt mer för att åstadkomma 
gåvor som skulle möta uppskattning. Någon gång skulle väl ändå duktighet uppskattas efter 
förtjänst. Slutligen beslöt han sig för att verkligen visa vad han kunde.

Han började med att välja ut den bördigaste jordbiten han kunde finna. Omsorgsfullt 
rensade han bort allt ogräs och sådde med noggrant rensat frö av bästa slag. I flera 
månader vaktade han åkern. Om den blev för torr bar han dit vatten i hinkar, blev det 
för blött rensade han alla diken och varje ogräsplanta som sköt upp plockade han 
omedelbart bort. Han skördade, tröskade och hällde ut resultatet på en rensduk där 
han kunde plocka bort allt som inte var perfekt.

På det viset fick han ihop en stor säck som han knöt till och tog med sig till Jahve. 
Äntligen skulle han få lite uppskattning för allt sitt slit. Han såg framför sig hur 
Jahve stack ner handen i säcken, tog upp en näve och med beundran i blicken konstaterade 
att så fint korn hade han aldrig sett.

När han kom fram var Jahve upptagen och man bad honom vänta en stund. Han slog sig ned 
utanför hyddan och efter en stund märkte han att något ovanligt hände. Någon ropade "Abel 
kommer!"  och Jahve kom ut ur hyddan. Kain tog sin säck och gick fram till Jahve. Men 
Jahve kastade bara en snabb blick på säcken och sa: 
 
"Det är bra! Häll det i kornbingen! Jag måste ta emot Abel."

Kain gick bort till kornbingen och tömde säcken. Ingen märkte när han gick därifrån. 
Abel hade kommit med ett nyslaktat får och alla var fullt upptagna med att göra upp eld 
för att grilla det.

Hela natten malde tankarna i Kain huvud. Abel tog livet med en klackspark men ändå var 
det han som fick all uppskattning. Hur Kain än ansträngde sig tyckte ingen att det han 
gjorde var värt något beröm. Han förväntades vara duktig och så var det inte mer med det. 

Dagen därpå gick han bort till en nyröjd åker där hans sådd just kommit upp. Han hade 
med sig en grävkäpp för att rensa bort ogräs. När han kom fram fick han se Abel sittande 
med ryggen mot ett träd och med ett grillat fårben som han gnagde kött ifrån. Fåren 
betade en bit bort men två av dem hade kommit in på Kains åker och betade av den 
nyuppkomna säden. 

"Ta bort fåren!" skrek Kain "Jag har varnat dig för vad som kan hända om du inte håller 
fåren borta från min mark."

"Ta det lugnt käre bror!" sa Abel "Du mår mycket bättre om du inte hetsar upp dig. Och 
var glad att fåren uppskattar din gröda."

Abel lade ifrån sig benet och reste sig långsamt för att gå bort till fåren. Men nu rann 
sinnet på Kain. Det svartnade för hans ögon av ilska.

"Jag skall lära dig veta hut" skrek han och kastade grävkäppen mot Abel.

Spetsen träffade Abel vid tinningen och han föll handlöst. Kain rusade fram och försökte 
förbinda såret men Abel var död.

Kain kände sitt totala misslyckande. Vart hade all hans strävan fört honom? Inte till 
någon ära och uppskattning, bara till ett brodermord!

Men för första gången fick Kain känna på, om inte uppskattning så i alla fall förståelse. 
Jahve lyssnade faktiskt på honom och visade att han förstod Kains problem. Abels uppgifter 
övertogs av Evas tredje son Set och livet gick vidare.








Gårdar och släkter
==================

Omställningen till jordbruk innebar dramatiska förändringar i människors sätt att leva. 
Därefter följde en period med ganska stabila förhållanden. Generation avlöste generation 
och brukade jorden på, i stort sett, samma sätt. I Gamla Testamentet  beskrivs denna 
period nästan enbart som en uppräkning av namn.

Att ange namn är ett sätt att göra något hanterligt. Vet vi vad något heter får vi en 
känsla av att vi vet något om det.

Det är inte bara Mosebokens författare som försöker ge sken av kunskap genom att rada 
upp namn. I den Poetiska Eddan förhör Oden den vise Vavtrudner på en mängd meningslösa 
namn. Namn som får det att låta som om de visste vad de pratade om. Och på samma sätt 
ger släkttavlor för Kain och Set ett sken av kunskap om vad som hände när människor 
övergick till att odla jord och hålla boskap.

I de flesta fall finns inga uppgifter om människorna bakom namnen annat än helt absurda 
livslängdsuppgifter. Varför påstå att Adam blev niohundratrettio år och Set niohundratolv? 
Det fyller ju ingen funktion. Författaren måste av någon anledning faktiskt ha trott på 
sina uppgifter. Det kan ha funnits flera skäl till detta.

I det gamla jordbrukssamhället fanns det ett nära samband mellan ägd mark och markägare. 
När vi försöker följa våra släktled bakåt i tiden använder vi namn på personer och namn 
på boställen. Vi har i Sverige, ibland, haft ett namnskick med son-namn. Anders Nilsson 
har efterträtts av Nils Andersson som efterträtts av Anders Nilsson o s v. Resultatet 
blir att samma namn dyker upp på samma boställe vid olika tidpunkter och trots kyrkböcker 
som förts med en nästan sjuklig noggrannhet är det svårt att avgöra om det är samma 
person eller en sonson.

Det ligger nära till hands att använda samma namn för äga och ägare. Adam kan alltså 
betyda Adam eller ägare till Adams ägor. De namn som nämns kan alltså ha levt vidare i 
flera generationer på samma sätt som Fantomen lever vidare genom nya generationer med 
namnet Dragos eller Mr Walker. Det handlar i så fall inte om ålder på personer utan om 
den tid som en gård bestått och drivits på samma sätt.

Man måste också komma ihåg att det är fråga om en tid som saknade vedertagen tideräkning. 
Man hade inget sätt att ange årtal från en av alla accepterad tidpunkt. Och även vi har 
ibland svårt att hålla reda på vår ålder och behöver stöd av att vi vet vårt födelseår. 
För många tusen år sedan måste det ha varit mycket lätt att räkna fel på en människas 
ålder.

Inte heller begreppet år var självklart. Det är nog troligare att man snarare räknade 
antalet skördar. Det var ju perioden mellan sådd och skörd som var den viktiga för ett 
jordbrukshushåll. Och om man tog flera skördar per år var året ett ganska ointressant 
begrepp.

Det är inte ens säkert att man kände till möjligheten att räkna med stora tal. Uppgiften 
niohundra år kan vara en översättning av många-många år.

Och för människor som levde i klimat med ganska små årstidsvariationer men med mörka 
nätter som inte stördes av ströljus från elektriskt ljus kan det ha varit lättare att 
räkna månvarv än solår. Resultatet kan ha blivit att man ibland räknade månvarv och 
ibland solår.

Det låter inte troligt att Adam levde i niohundratrettio år men Adams hushåll kan ha 
bestått i något som man uppfattat som bortåt tusen år.

Även om det, bortsett från Noa, bara finns mycket kortfattade uppgifter om perioden 
mellan Adam och Abraham, kan man ändå ana en utveckling mot sammanhållna samhällen.

Ett viktigt inslag när man försöker skapa ett samhälle är gemensamma riter och 
föreställningar. Religion är inte bara "opium åt folket" utan också ett samhällskitt 
som kan hålla samman självförsörjande enheter. Gemensamma riter vare sig det är 
"Små grodorna" kring midsommarstången eller muslimernas bön mot Mecka är ett verksamt 
sätt att markera samhörighet. Muhammed är också mycket tydlig om detta när han i 
Koranen påpekar att det inte finns något annat i att vända sig mot Mecka  än att man 
visar att man ingår i en religions samhörighet. Att detta sedan vantolkats så att man, 
i vissa länder, inte får bygga hus med toaletterna vända så att man visar ändan mot 
Mecka är bara den vanliga vanhelgningen av religiösa symboler genom att helga sönder 
dem.

De första försöken med en formaliserad religion skulle ha genomförts under Enos' epok. 
Enos var son till Evas och Adams son Set.

En antydan till diversifiering i form av hantverk och konstnärlig verksamhet finns hos 
Lemek som var sonsons sonsons son till Kain. Han fick en son som blev musiker och en 
som blev smed.

Det påstås också att Kain skulle ha byggt en stad och uppkallat den efter sin son Hanok. 
Men man bör nog fundera lite kring vad begreppet "stad" kan ha betytt vid denna tid. 
På 1950-talet fanns det många funderingar kring vilka faciliteter som skulle finnas i en 
stad, i en köping, i en centralort, i en ort, och i en by. Vilka skulle ha telestation, 
vilka skulle ha postkontor, vilka skulle ha polis o s v.  Ännu vid sekelskiftet var det 
underförstått att en ort som fick systembolag var kommunens centralort. Men på Kains tid 
var nog en "stad" egentligen några imponerande mangårdsbyggnader på en gård.

Efter episoden med Noa fortsätter utvecklingen mot alltmer samhällsliknande  levnadssätt. 
Den store jägaren Nimrod skapar ett "välde" d v s en sorts gårdsfederation där 
medlemmarna underkastade sig vissa regler i utbyte mot hjälp med revirförsvaret. 

Berättelsen om Babels torn är ett exempel på den tidens misslyckande med att bygga 
ett samhälle efter anarkistiska riktlinjer. Trots att man väljer en mycket konkret 
uppgift att samlas kring och trots att man är överens om målet lyckas man inte 
samordna verksamheten så att den ger resultat.






Abraham och Isak
================

Förutom Noa är Abraham och hans brorson Lot de första människor som beskrivs på ett sätt 
som ger intryck av att berättelserna handlar om verkliga människor.

I alla de tre religionerna som utgått från Gamla Testamentet brukar Abraham framhållas 
som ett föredöme. I Koranen återkommer Muhammed vid flera tillfällen till att Abraham 
var hanif, d v s en person som dyrkade en enda allsmäktig gud, och att han är värd all 
aktning.

Läser man texten utan att bry sig om att den fått helighetsstämpel är det svårt att se 
det föredömliga i Abraham. Möjligen kan man se honom som en egoismens förkämpe. Det är 
en berättelse om otrohet, koppleri, incest, bedrägeri och näst intill barnamord.

Man kan möjligen känna en viss beundran för Abrahams kapacitet som skojare. I Egypten 
uppträder han som Saras hallick och lurar Farao att ta till sig Sara. Men när Farao 
upptäcker att Sara är hans hustru kör han ut dem ur Egypten. När han kommer till landet 
Gerar försöker han sig på samma trick. Han lurar Abimelek, konungen i Gerar, att ta till 
sig Sara genom att säga att hon är hans syster men när Abimelek får veta att Sara 
visserligen är Abrahams halvsyster men också hans hustru lämnar han tillbaka, inte 
bara Sara utan också får, fäkreatur, tjänare, tjänarinnor och tusen siklar silver. 
Ingen dålig skojarprestation att komma ur två sådana affärer med livet i behåll 
och till på köpet få furstliga gåvor. Men som lämpligt föredöme är det ju inte 
odiskutabelt.

Kanske är föreställningen att "Det är en Allah behaglig gärning att lura en otrogen" 
ett arv från Abraham.

Att Abraham var beredd att offra Isak brukar ses som ett bevis på lovvärd gudsfruktan. 
Men det finns i judisk tradition en föreställning att det kan vara precis tvärtom.

Befallningen att offra Isak var ett prov där Abraham fick underkänt.

Abraham hade förhandlat med Jahve för att rädda Sodom och Gomorra och han visste att 
Jahve var förhandlingsbar. Men han gjorde inget försök att rädda Isak.

Han kunde ha försökt att erbjuda något annat offer. Om inget annat hjälpt kunde han ha 
försökt att erbjuda sig själv. Men han gjorde ingenting. Han visade att han inte längre 
hade den tåga som krävdes av en folkets ledare. Han dög inte och därför säger Jahve: 

      och din säd skall intaga sina fienders portar
inte
      och du skall intaga dina fienders portar

Och folket kring Abraham förstår att han inte längre är fullt tillräknelig.

Det är allmänt känt att Abraham lider av schizofreni och hör röster. Men han har lyckats 
hantera sin sjukdom så att alla upplevt hans handlingar som förnuftiga. Men episoden 
med Isak visar att hans omdöme inte längre är pålitligt.

När Abraham köper gravplats åt Sara och sig är det en rik och aktad man som förhandlar 
om Efrons åker men det är ingen folkledare. Det är inte förrän Jakob genom sin kamp med 
Jahve visar att han är av annat virke som judarna börjar bli ett folk med ledare.

Det finns också en judisk tradition att Jahve skapade världen ofullkomlig för att 
människan skulle ha som uppgift att fullkomna den. Men då duger inte mähän som inte 
försöker bidra med egen vilja. Och det gjorde inte Abraham.


Att legitimera byråkrati via religion
=====================================

Alla flockdjur, inklusive människan, har upptäckt att en viss arbetsfördelning inom flocken kan gagna alla. En hjord som betar behöver bara ett fåtal individer som sköter vakthållningen så att övriga kan koncentrera sig på att äta så mycket som möjligt.

Ännu bättre blir det om man kan avdela vissa individer till att alltid sköta vissa uppgifter så att de kan lära sig hur man klarar av dessa på bästa sätt. Men för dem som får andra uppgifter än att producera mat, kläder och bostäder medför detta ett problem. Hur skall de kunna lita på att de andra flockmedlemmarna håller dem med mat, kläder och bostäder?

Hur skall kungen kunna lita på att hans undersåtar föder honom? Tänk om de själva äter upp all mat de producerar. Hur skall man skapa ett system som säkerställer att de delar med sig?

I Baghavadgita förklarar Krishna för Arjuna att man måste uppfylla sina plikter, även om det gäller att delta i krig, men att man inte skall göra anspråk på resultatet.

    Var och en har förmågan och privilegiet att göra sin plikt men          
    ingen rätt till resultatet. Arbetets frukt skall inte vara 
    motivet till arbete.(ur vers 2.47)

Författaren försöker uppenbarligen formulera regler som skall göra folket lättstyrt samtidigt som han försöker sälja brygden med anvisningar om hur man kan hantera sin oro, ångest och sorg.

Hela sången handlar egentligen om hur man kan uppnå ett uthärdligt liv även om man blir fråntagen alla arbetsresultat och om hur detta skall kunna ske utan att man förlorar viljan och förmågan att producera. Det hela blir en balansgång mellan legitimering av överhetens (Guds representanter) rätt att ta för sig av folkets produktion och en världsfrånvändhet som riskerar att slå över i overksamhet.

I Veda-böckerna och deras efterföljare försöker man skapa en världsuppfattning som folket skall kunna ta till sig så att det blir benäget att underhålla och ta emot direktiv från en byråkrati.

Mycket av det man kom fram till är imponerande. Föreställningarna om en världseter, om Brahma, om Samsaran och om Maya är intressanta att ta del av än idag. Och bibelns skapelseberättelse är en blek kopia av 129:de suuktan av 10:de mandalan i Rigveda som helt missar försöken att beskriva ett tillstånd där ingenting existerar. Och som missar den poäng som i Rigveda uttrycks som 

     Han som ser allt från den högsta himlen vet
     eller kanske inte ens han vet

Men hur man än försökt balansera beredvillighet att avstå arbetsresultat med predikan om värdet av god karma har det indiska samhället haft svårt att utveckla ett förändringsklimat (om det är någon fördel med det kan ju diskuteras men vi är vana att se förändringar som steg på vägen mot någonting bättre).

Gamla Testamentet visar en annan väg till legitimering av byråkratin.

Tryck från yttre fiender och spektakulära skrämseleffekter ger respekt för Jahve och den byråkrati som växer upp i hans namn.

Mose kommer på att man kan använda olja och att man kan få fram lättflyktiga fraktioner som bensin. Han häller bensin på en buske och tänder på. Bensinen brinner men busken tar inte eld. Han förstår att detta är ett enormt maktmedel.

Mose och Aron köper några billiga trolleritrick och går till Farao med dem och säger att de visar Jahves makt. Men Farao blir inte imponerad. Eftersom de har köpt dem av Faraos trollkarlar kan dessa också göra samma trick. När det blir dåligt väder, när det kommer gräshoppor, när det blir pest o s v går Mose och Aron till Farao och ber att få ta med sig israeliterna. Men Farao vet att sådant här kommer då och då. Det har inget med Jahve att göra och han säger nej.

Men till sist kommer de iväg och vandrar efter en rökplym (molnstod) om dagen och en eld om natten. Mose bränner tydligen rykande tjockolja.

Under resans gång demonstrerar han Jahves makt med ljud- ,ljus- och rökeffekter. Och folket blir så imponerade att de godtar de tio buden.

Mose fortsätter att agera ledare och domare och han får av sin svärfar lära sig konsten att delegera och bygga upp en byråkrati.

Josua får lära sig hur man använder oljefraktioner och vid Jeriko skickar man in agenter i staden, bär runt arken runt staden och häller från båda håll in bensin i murarna. Genom att stöta i basuner ger man signal till samtidig tändning från många håll och får därigenom murarna att rasa.

När Elia (Första Konungaboken) gör upp med Baalprästerna är beskrivningen av hur han häller bensin (kallas för vatten) över elden och tänder med en elektrisk gnista ganska detaljerad. I Andra Konungaboken beskrivs hur han nedkallar eld, d v s tänder bensin, och bränner upp 50 man som kommit för att hämta honom.

Jahve blev på detta sätt en allt mäktigare eldgud som man inte vågade trotsa. Mose och han efterföljare kunde skriva allt mer detaljerade lagar och förvänta sig att de skulle lydas.

Mose hade funnit ett maktmedel som gjorde att han vågade bygga ett samhälle som utnyttjade den sunda egoismens drivkraft. Han hade full kontroll över Jahve och Jahve slog hårt och spektakulärt. Här gällde det att lyda - punkt slut.

Brahmanerna däremot saknade denna typ av maktmedel. Visserligen försökte man mana fram Indra och därmed regntiden men man kunde inte göra exakta förutsägelser och ingen hade sett att brahmanerna hade kunnat hejda Indra. Och regntiden kom även till andra folkslag som inte försökte påverka Indra. Så brahmanen måste ha mer än bara den råa makten för att bli åtlydd. Han måste ha en lära som kväste egoismen.

Västerlandet fick alltså via judarna och kristendomen en legitimering av överheten som inte försökte utplåna egoismen. Tvärtom kunde man utnyttja den ledstjärna som en sund egoism kan vara.

Det är inte bara det att egoism är en stark drivkraft för individen. Det finns även en annan fördel med den.

Från fysiken vet vi att varje förutsägbar förändring kan omvandlas i nyttigt arbete. Förutsägbarhet ger alltså användbarhet. Och ett liknande samband finns även för samhällsystem.

I ett samhälle som bygger på egoism blir medborgarnas motiv begripliga och deras handlingar förutsägbara. Genom att vi kan förutse varandras handlingar kan vi dra nytta av varandra.

Att bejaka egoism innebär naturligtvis inte att vi skall sluta hjälpa varandra. Tvärtom! 

Ett gott liv för mig förutsätter ett gott liv för mina medmänniskor. Och jag, som alla andra har instinkten att jag vill känna mig nyttig. Jag har alltså rent egoistiska skäl att hjälpa andra. Men i ett samhälle som bygger på egoism blir fanatism och vansinnigheter som kamekazepiloter omöjligt.







Det bittra vattnet vid Mara
===========================

Varför ledde Mose sitt folk till Mara?

Varför var vattnet i Mara bittert och odrickbart?

Hur kunde vattnet bli drickbart med hjälp av trä?

Tåget leddes av en ständigt brinnande fackla som måste ha dragit en 
hel del olja.

Det är oljerika länder men mycket få oljekällor går så grunt att man kunde finna olja på Mose tid. Man behövde därför gå till någon ytlig oljekälla där man kunde fylla sina förråd.

Vid Mara fanns såväl olja som vatten. Men hur man nu bar sig åt råkade man spilla olja i vattnet. Vattnet blev bittert och odrickbart.

För att rena vattnet använde Mose samma metod som vid en del av dagens oljesaneringar. Han hällde ut sågspån på vattnet och sög därmed upp den olja som flöt på vattnet. Så samlade man in sågspånen och fick på det sättet upp oljan så att vattnet blev drickbart.





Egyptiernas undergång i Röda havet
==================================

Mose ledde tåget till en havsvik.

Vid vikens öppning låg en sandrevel som medförde att vattnet där var mycket grunt. Där slog man läger.

Man började förstärka och bygga på sandreveln.

När egyptierna dök upp flyttade Mose ledarfacklan och satte till mer rykande bränsle så att han fick en rökridå som hindrade egyptiernas framryckning. Detta gav mer tid för arbetet med vägen över reveln. Man siktade på att ha det klart lagom till ebben fram på småtimmarna.

När ebben närmade sig hällde man ut bensin på vattnet.

Mose slog med sin stav på vattnet. Det gav en elektrisk gnista som tände bensinångorna.

Folket på vikens västra strand upplevde en stark tryckvåg från explosionen.

Författaren till Andra Mosebok beskriver det som 

   då drev HERREN undan havet genom en stark östanvind som blåste 
   hela natten


Att det blåste hela natten kan vara en ren överdrift men det är naturligtvis möjligt att det faktiskt blåste östanvind så att explosionen bara upplevdes som en vindökning.

Tryckvågen torrlade vägen vid reveln. Samtidigt drog sig vattnet undan p g a ebben och vägen förblev, efter diverse svallvågor, torr under det att man gick över.

Man gick alltså på natten i mörker med vatten på båda sidor. Om man provar att göra så finner man att man upplever det som att vattnet står som en mur till höger och till vänster.

Prästerna med facklan gick nu bakerst i tåget. Där minerade man vägen med krukor med lite bensin i. Denna bensin förångades och fyllde krukorna med explosiv bensin-luft-blandning. Från dessa drog man "stubin" av tygtrasor indränkta i tjära och olja.

När egyptierna i morgonväkten gav sig ut på vägen över reveln tände prästerna stubinerna. Röken steg upp tjock och kväljande. I den rådande ostliga vinden drev röken mot Faraos arme.

När egyptierna närmade sig vägens mittpunkt började krukor explodera.

Detta beskrivs på följande sätt:

   Men när morgonväkten var inne blickade HERREN på egyptiernas här 
   ur eldstoden och molnskyn och sände förvirring i egyptiernas här;

Allt fler krukor exploderar och till slut sprängs vägen bort så att en stor grop bildas. Egyptierna störtar ned i gropen med vagnar, hästar och allt. En stor svallvåg slår tillbaka över egyptierna. Samtidigt kommer floden och medför att vattnet stiger över resterna av vägen.

När alla svallvågor lagt sig ligger vattnet stilla över vägen. Ingenting av det som hänt syns längre.

Mose flyttar prästerna med facklan till tågets tät och man drar bort från vattnet. Vid nästa ebb finns ingen kvar som kan se hur resterna av vägen kommer upp.

   Ty när Faraos hästar med hans vagnar och ryttare hade kommit ned i 
   havet lät HERREN  havets vatten komma tillbaka över dem, sedan 
   Israels barn på torr mark hade gått mitt igenom havet.


Mose på Sinai
=============

Mose och hans bror Aron måste ha haft påtagliga problem att hålla ordning på de halvvilda nomadstammar som de fört ut ur Egypten. De måste ha drömt om möjligheten att skapa skrivna lagar som kunde hjälpa dem att hålla ordning. Som kunde hjälpa till att skapa den disciplin de så väl skulle komma att behöva när de skulle erövra det förlovade landet.

Jetro, Moses svärfar, förklarar för Mose att han kan inte ensam döma i alla tvister. Han måste delegera sin domsrätt. Men för detta behövs skrivna lagar och för att sådana skall respekteras gäller det att introducera dem på ett övertygande sätt.

Vi har alla hört berättelsen om hur Mose får stentavlorna och slår sönder dem i vredesmod. Men redan när jag hörde berättelsen första gången tyckte jag att den var konstig. Varför skulle en klok man som Mose förlora behärskningen så fullständigt och meningslöst? Och varför satte han Aron i en besvärlig situation utan att ens ge sig tid att rådgöra med honom?

Men det kan ha gått till så här:

Mose och Aron planerar att introducera gudasända lagar. Det är ett beprövat knep att få lagarna åtlydda. De kommer fram till att Mose skall gå upp på Sinai berg och hugga ut stentavlor och komma ner med dem och påstå att han fått dem av Jahve som själv skrivit med sitt finger på dem.

Men riktigt så enkelt är det inte. Både Mose och Aron förstår att detta köper inte folket utan vidare. Moses entré måste vara effektfull. Och tavlorna måste hanteras som om de var extremt heliga.

Man bestämmer sig för att när Mose kommer med tavlorna skall man göra en låda där man kan förvara dem. En låda där man också kan förvara bensin. En låda som genom tavlorna blir så helig att ingen ställer till elände genom att slarva med bensinen i den.

Mose går upp på berget och Aron börjar samla in guld som skall dekorera lådan som man kommer att kalla Förbundsarken.

Om man kunde destillera fram bensin kunde man säkerligen även destillera fram sprit. Och troligen använde man sprit snarare än bensin när Mose skulle göra sin effektfulla entré med tavlorna.

Det är troligt att Mose var väl förtrogen med brinnande skrivtecken. Man hugger ut tecken i en sten, fyller i dem med något lämpligt bränsle och tänder på. Mycket talar för att våra hällristningar har använts på det sättet. Om man gjorde det i skymningen blev det säkerligen mycket effektfullt och magiskt. Genom att använda sprit kunde man också få blå lågor som lyste svagt men ändå påtagligt på ett mycket spöklikt sätt.

Arons guldinsamling går bra. Han får in mycket guld och man gjuter en guldkalv som skall pryda Förbundsarken. Stämningen piskas upp inför Moses entré.

Och så skall då Mose komma. Mose väntar tills det är praktiskt taget mörkt. Så slår han sprit över ena tavlan så att det rinner ner i de fördjupningar som utgör bokstäverna.

Han är mörkklädd med en huva över ansiktet för att inte synas förrän ljuset från den brinnande spriten på tavlorna lyser upp.

Han tänder spriten slår ifrån huvan från ansiktet och börjar gå mot lägret.

Men det bär sig inte bättre än att han snubblar och vickar tavlan med den brinnande spriten. Spriten rinner ut över hans fingrar och han bränner sig så att han tappar tavlorna som faller så olyckligt att de går i småbitar.

Vad skall han göra nu?

Det mest imponerande med Gamla Testamentets ledare är inte de stordåd de gjorde.  Det är i stället deras förmåga att hantera misslyckanden.

Mose kan naturligtvis inte säga vad som verkligen hände. Då skulle hans auktoritet för alltid vara förbrukad. En allsmäktig gud som ger honom stentavlor och sedan inte kan hindra att han snubblar med dem är ju inte mycket att ty sig till. Nej här gäller det att ta i och lägga skulden på folket. Han får offra guldkalven. Den kan ju alltid gjutas om till någon annan dekor. Visserligen förlorar man lite av den helighet som guldkalven skulle kunna bidra med men det kan inte hjälpas.

Han skäller ut folket och kallar till sig leviterna och låter dem hugga ihjäl tre tusen man  för att skapa den skräck som plötslig och oväntad terror kan ge.

Åtgärden lyckas. Ingen begriper vad det tagit åt Mose men man inser att det inte är värt att sticka upp. Alla blir upptagna med att försöka rädda sitt eget skinn. Ingen hinner fundera på vad som egentligen händer. Mose använder samma metod som än idag är det gängse politiska handlingsmönstret. Kan man inte åstadkomma något bra så kan man ändå hålla sig kvar vid makten genom att vidta så vansinniga åtgärder att alla tror att de måste ha något vettigt syfte.

Mose håller en straffpredikan och förklarar att Jahve hade tänkt slå ihjäl alla men att Mose lyckades utverka att han skulle skona de allra flesta och att leviterna som ställde upp och slog ihjäl en del har gjort en god gärning genom att utföra en liten del av den bestraffning som Jahve tänkt sig för att därigenom undvika Jahves straff.

Mose skall nu göra ett nytt försök till uppgörelse med Jahve.

Han går på nytt upp på berget och när han denna gång kommer ner häller han bara sprit på den mittersta tredjedelen av stentavlan. Han vill ha tavlan sval i båda ändar så att han kan skifta grepp om han skulle spilla ut sprit. Det är också tänkbart att han, i bokstäverna, lagt någon porös massa som kan suga upp spriten så att den inte riskerar att rinna ut utanför bokstäverna.

Nu fungerar det hela.

Folket ser Mose komma mot dem i mörkret. Stentavlan lyser med ett magiskt blått sken som lyser upp Moses ansikte underifrån. Denna belysning ger mörka skuggor i ansiktet som ger ett groteskt utseende. De ser Moses ansikte lysa med blått återsken och hans utseende skrämmande förändrat men ändå igenkännligt.

Alla blir rädda och springer undan men Mose ropar dem tillbaka, talar om vad som står på tavlorna och går in i Uppenbarelsetältet.

Det fungerade den här gången. För att utnyttja det maximalt går Mose i fortsättningen med huvan över ansiktet. Bara när han skall gå in i Uppenbarelsetältet tänder han en spritlåga som han håller i handen och slår undan huvan. Och folket ser hans ansikte stråla varje gång han går in för att möta Jahve.

 








Hur fungerade förbundsarken?
============================

Det skäl som angavs för att göra förbundsarken var att stentavlorna med de tio budorden skulle förvaras i den. Dessa stentavlor hade Mose haft med sig när han kom ned från berget. De kan alltså inte ha varit tyngre än att han orkade bära dem. Men för att hysa dessa gjorde man en låda två och en halv aln lång, en och en halv aln bred och en och en halv aln hög. Det är uppenbart att man måste ha haft något annat syfte när man gjorde en så stor låda.

Ett syfte med arken var naturligtvis att den skulle fungera som kondensationspunkt för den judiska religionen och det kom den också att göra. Men för det behövde man inte göra lådan så stor.

Bland de halvvilda nomader som följt Mose ut i öknen och under de röriga förhållanden som måste ha förekommit under de ständiga förflyttningarna hade emellertid Mose och Aron ett påtagligt problem att freda de farliga ämnen som man tänkte använda för att erövra Kanan och för att försvara sig mot inre och yttre fiender. Man behövde arken och uppenbarelsetältet som fredade utrymmen. Utrymmen som var så heliga och farliga att komma i närheten av att de fick vara i fred.

På arkens lock placerade Besalel två keruber med utbredda vingar, en i var ände, och mellan dem en nådastol av guld. På denna nådastol var det antagligen meningen att guldkalven skulle ha placerats men efter Moses första misslyckade entré fick man avstå från den.

I arken transporterade man, i första hand, bensin.

Att bära omkring bensin i öknen är inte helt enkelt. Man måste på något sätt hindra att solvärmen förångar bensinen. Det gäller att innesluta bensinen gastätt och att hindra uppvärmning så att trycket i behållaren inte blir för högt.

Arken gjordes av akacieträ som invändigt och utvändigt kläddes med metall. På det viset fick man en låda som kunde tätas till att hindra förångning och med träväggar som gav värmeisolering. Men antagligen kunde den inte stå emot mer än ett mycket måttligt övertryck. Den utformades därför så att den fick en sorts säkerhetsventilfunktion som medgav att bensinånga strömmade ut genom locket när övertrycket blev för stort.

När arken på dagarna bars i solgasset täcktes den över med ett skynke. Detta skynke kom alltså att vila på keruberna som med sina vingar höll det utbrett så att ett ganska stort isolerande luftutrymme skapades över arken. Det är möjligt att guldkalven var tänkt som en kondensationsyta för bensinånga som läckte ut i detta utrymme. Den skulle fungera som en stor metallklump som kyldes under natten för att under dagen återkondensera bensinånga. Men nu fick man klara sig utan denna vilket medförde ökad risk för att explosiv 
bensin-luft-blandning skulle samlas under skynket.

Eftersom bensinånga är tyngre än luft fanns det risk att den även skulle sjunka ner och samlas under arken. Tydligen inträffade också några olyckor där utläckande bensinånga gav upphov till explosioner som lyfte arken och dödade bärarna.

Mose var tydligen medveten om riskerna och införde bland annat förbud att använda verktyg av järn i närheten av arken. Järnverktyg ger ju lätt gnistor som kan tända en bensin-luft-blandning. Och naturligtvis var det mycket viktigt att man inte närmade sig arken med öppen eld. Arons söner omkom när de gick in till arken med fyrfat med rökelse.

Det talas om att Jahve uppenbarade sig som ett töcken mellan keruberna. Alla som öppnat ett solvärmt bensinfat vet hur det kan ha sett ut. Och man visste att arken var speciellt farlig när detta töcken syntes.

Det är också möjligt att Mose gjorde försök att fackla bort utläckande bensin. Det talas om att arken gav ifrån sig ett sken som kan ha varit en pilotlåga och vid utströmning en bensinfackla.

Det mesta av det som berättas om arken blir enkelt och självklart om man utgår från att det var en bensindunk. Men det finns en sak som inte får någon förklaring.

Efter en tvist med Mose går Aron och Moses syster Mirjam in till arken och när de kommer ut är Mirjam vit som snö av spetälska. Men det är en konstig spetälska för Mirjam hålls isolerad utanför lägret i sju dagar och därefter har den gått över.

Längre fram kan man i Första Samuelsboken läsa om hur filistéerna erövrar arken och för den till Asdod. Där vållar den i Dagons tempel ett par explosioner vilket inte är så konstigt med tanke på att man antagligen brände rökelse i templet och att filistéerna inte förstod att arken måste stå svalt. Vad som däremot inte förklaras av bensininnehållet är att asdoditerna drabbades av bölder. 
Det har spekulerats i att arken kan ha innehållit något smittämne. Andra t ex Henry Kjellson har hävdat att den innehöll radioaktiva ämnen, något som är förklarligt med tanke på att intresset för radioaktivitet var mycket stort på 1950-talet.

Det mest troliga är nog ändå att Mose och hans efterföljare experimenterade med biologiskt verksamma ämnen och lade ner flaskor med sådana ämnen i arken.

Vi vet att egyptierna hade stora kunskaper när det gäller kemi. De som balsamerade mumierna visste mycket om kemikaliers inverkan på biologisk vävnad. Vi vet också att man använde blyvitt som smink och att blyhalten var så hög att det tog någon vecka innan man tillfrisknade efter användning. Det är möjligt att Mirjam helt enkelt kan ha provat en sådan flaska. Och man kan ha haft någon flaska med senapsgasliknande innehåll som filistéerna öppnat. Eftersom man aldrig hört talas om stridsgaser tolkade man naturligtvis resultatet som en straffdom från Jahve.




Varför försvann förbundsarken?
=============================

Vid invigningen av Salomos tempel installeras arken under stor pompa i det allraheligaste utrymmet i templet. Det var faktiskt så att hela templet byggdes just för att hysa förbundsarken. Men detta är sista gången menigheten får se arken.

Varför?

Graham Hancock hävdar i "The Sign and the Seal" att arken under Manasses regeringstid bortfördes till Egypten och därefter till Etiopien. Men det finns en del hakar i det resonemanget.

När arken installerades visades den upp för hela menigheten. Det var tydligen inte något problem med att arken inte fick visas upp. Men när den installerats placerade man den så att enbart bärstängerna, inte själva arken kunde ses utifrån. Även om texten i Första Konungaboken och i Andra Krönikeboken inte skrevs ned förrän omkring 610 BC d v s efter Manasse som regerade till 642 är det inte troligt att man skulle kunna göra ett sådant påstående utan att ha någon grund för det. Om arken hade stått fullt synlig dessförinnan hade många kommit ihåg det eller hört det berättas av äldre släktingar och det skulle inneburit att många direkt kunde beslå texten med en lögn.

Det är också osannolikt att Manasse, även om han struntade i arkens religiösa värde, skulle ha accepterat ett bortförande. Det guld som ingick i arken måste ha haft ett påtagligt värde och även om det kunde bli problem om man försökte smälta ner det hade det ett värde som lånepant.

Det troliga är alltså att arken försvann redan i samband med templets invigning.

Men varför?

Och varför har den aldrig återfunnits?

Hancock tar bland annat upp allt det sökande som Tempelriddarorden genomförde i sin jakt efter arken som de kallade den heliga Graal. Men deras resultat blev magert.

Lösningen på dessa frågor kan ligga i beskrivningen av templets invigning.

När arken placeras i det allraheligaste är det uppenbart att något går fel.

Arken hade för längesedan förlorat sin uppgift som bensindunk under ökenvandring. Den hade tömts på allt utom Moses stentavlor. Och den visades upp så att hela menigheten kunde se att den endast innehöll stentavlorna.

Så ställer man den, fullt synlig, i det allraheligaste. Alla vet att Jahve visade sig i form av ett töcken (bensinånga) mellan arkens keruber. Det gäller nu att åstadkomma någon sorts rök över arkens lock. Förutom de keruber som finns på arken har man byggt upp två keruber som står i det rum där arken skall stå. I dessa har man lagt in rörledningar så att man kan åstadkomma en låga som värmer arkens lock och så att man kan spruta vatten på det heta locket och åstadkomma ett ångmoln.

Men man värmer arken för mycket. Det trä som utgör stommen i arken tar eld. Ångan blandas med vedrök och prästerna kan inte stå kvar på sina platser.

       Då sade Salomo: "HERREN har sagt att han vill bo i töcknet".

Om någonsin en bortförklaring varit genomskinlig så är det väl denna.

Men festyran är god och ingen försöker reda ut vad som händer.

Man festar vidare och det ryker och bolmar. När festen är slut och alla har gått hem står prästerna med en nedbränd ark och frågar sig "Vad gör vi nu?".

Den första åtgärden blir naturligtvis att arrangera om placeringen så att endast bärstängerna men inte själva arken syns utifrån. Det räcker för att ingen direkt skall fråga var arken är. Så samlar man ihop de metalldelar som överlevt branden och börjar fundera på att reparera arken.

Men mycket av den kunskap som Mose hade tillgång till när arken byggdes har gått förlorad. Efter att ha vridit och vänt på återstående delar konstaterar prästerna att de inte klarar att reparera den.

Hancock tar upp en uppteckning av Etiopisk tradition som gjordes på 1200-talet (Kebra Nagast). Enligt denna fördes arken av en son till Salomo och Drottningen av Saba (Menelik) till Etiopien. På denna expedition medföljde även prästernas förstfödda. Expeditionen skulle ha tagit vägen via Egypten och färdats via Nilen.

Om man sökte efter den kunskap som gått förlorad med Mose gick denna expedition åt det håll där det var rimligt att söka. Mose hade uppfostrats i Egypten. Det var hans svärfar Jetro som var präst i Midjan d v s södra Arabiska halvön som lärt honom hur man administrerar ett samhälle och han hade en etiopisk hustru. Fanns den kunskap han använt för att bygga arken någonstans måste det alltså vara söder om Israel. Och det naturliga var att börja sökandet i Egypten.

Men det skulle ta närmare tretusen år innan man på nytt lärde sig tillräckligt om hur man hanterar bensin. Så det är mycket möjligt att man inte fann det kunnande man sökte. Att det som fanns trots allt fanns i Israel där det på nytt kommer fram bland annat hos Elia.

Och skulle arken, eller rester av den, finnas kvar än idag finns det starka skäl att inte visa upp det som finns. Det som imponerade på primitiva ökennomader för tretusen år sedan mår nog bäst av att bara leva vidare i berättelser om hur fantastiskt det var.


Gideons ull
===========

När prästerna skall rekrytera Gideon för att hålla Midjan borta sätter sig en ängel d v s en invigd präst under ett stort lövträd utanför det hus där Gideon bodde.

Men Gideon accepterar inte utan vidare prästens påstående att han är en ängel. Han vill ha det bekräftat på det vanliga sättet d v s han kräver att prästen skall kunna framkalla en offereld. Gideon hämtar en korg med kött och bröd och bär ut det till prästen som säger åt honom att lägga det på en berghäll. Medan Gideon är inne i huset för att packa korgen har prästen hällt ut bensin på berghällen och när han nu för en elektriskt laddad stav mot den får han en gnista som tänder en eld.

Gideon accepterar detta som bevis på att prästen är en ängel och han åtar sig uppgiften att utmana midjaniterna genom att förstöra Baal-altaret och hugga ner den heliga pålen, Aseran, som står på hans faders gård.

Så långt är det fråga om den vanliga användningen av Jahve i form av bensin. Men sedan följer en demonstration av en helt annan teknik.

På Gamla Testamentets tid var kunskap om hur man kunde göra upp eld föga spridd. Man höll igång eld med glödande kol men gemene man kunde endast med stor möda tända en ny eld. Tillgång till en eldgud som Jahve gav därför en enorm makt. Men i de torra ökenområden där Gamla Testamentets människor levde var tillgång till vatten nästan ännu viktigare än tillgång till eld.

Det vatten som överallt på jorden finns tillgängligt är det vatten som finns i atmosfären. 

Redan på Moses tid klarade man en remarkabel ökenvandring. Visserligen kan man här och där ha funnit oaser där man kunde fylla på sina vattenförråd men man måste ha haft enorma problem om man förutom mat skulle släpa med sig allt vatten man behövde. Chansen att lyckas var naturligtvis betydligt större om man kunde hämta sitt dricksvatten ur atmosfären under resans gång. Det finns emellertid inga uppgifter om hur detta gick till. Troligen var det något som prästerna höll hemligt. Under färden hade prästerna vatten att dela ut till alla som behövde men bara de invigda visste varifrån det kom.

Men när Gideon vill ha ett tecken från Jahve för att veta om han skall våga anfalla midjaniterna låter han prästerna göra ett försök som visar att han, åtminstone delvis, kände till konsten att utvinna vatten ur atmosfären.

För att vattenånga skall kondensera måste dess tryck överstiga mättnadstrycket vid den aktuella temperaturen. Om man har luft där vattenångan har ett visst partialtryck kan man kondensera ut vatten om man, vid konstant temperatur, höjer trycket så att partialtrycket för vattenånga stiger över mättnadstrycket eller, vid konstant tryck, sänker temperaturen så att mättnadstrycket sjunker under aktuellt partialtryck.

En natt med molnfri himmel strålar jordytan ut värme mot en tom rymd d v s mot absoluta nollpunkten. På våra breddgrader märks detta framför allt på vintern när rutorna på en bil varje natt blir överdragna med frost om bilen står under öppen himmel. Utstrålningen gör då att rutorna blir så kalla att vatten kondenserar på dem. Ställer vi bilen under tak klarar sig däremot rutorna ofta från frostbeläggning eftersom taket hindrar utstrålningen.

I ökenområden har man ofta stor skillnad mellan dag- och nattemperatur. Under dagen är den relativa luftfuktigheten låg p g a att den höga temperaturen ger ett högt mättnadstryck för vattenånga. Utstrålningen under den molnfria natten sänker så temperaturen och därmed mättnadstrycket för vattenånga så att man närmar sig daggpunkten. 

Utstrålningen är olika för olika material. Väljer man ett material med hög utstrålning och isolerar det väl från den värme som lagrats i markskiktet kan man få det att bli betydligt kallare än omgivningen. Resultatet kan bli att man underskrider daggpunkten även om ingen dagg faller på omgivningen.

På tröskplatsen har man lagt ut en duk för att inte säden skall spillas ner i marken. 

När Gideon lägger ut ull på tröskplatsen har prästerna sett till att duken ligger i god kontakt med underliggande mark men man har grävt ur en grop under den just där Gideon lägger ullen. Man har dessutom valt en duk som man vet ger dålig utstrålning. Och duken är av genomsläppligt  material som får eventuell dagg att rinna igenom och försvinna ner i marken.

På morgonen kan man konstatera att ullen tagit upp dagg men att duken är torr. Man kramar ur ullen och fyller en hel skål med vatten.

Så gör man om försöket för att få motsatt resultat.

Prästerna byter duk till en tät duk med maximal utstrålning. Där Gideon skall lägga ullen fyller man gropen och gör en låg kulle.

Gideon lägger ut ullen som nu vilar i kontakt med det värmemagasin som underliggande mark utgör. Den ull han nu har fått är också av en kvalité med sämre utstrålning. Prästerna sträcker duken så att den i övrigt isoleras från marken.

På morgonen är ullen torr men duken är överdragen med dagg.

Förstod man vad man gjorde? Var Uppenbarelsetältets tak en tratt där man samlade dagg? Omvandlade man olja till vatten i Uppenbarelse-tältet genom att bränna olja och kondensera den bildade ångan med kyla som man lagrat från natten? Var det därför det stod en molnsky vid Uppenbarelsetältet även när man låg stilla och inte behövde någon fackla för att leda tåget?

Om man skall bära med sig vatten gäller det naturligtvis att man får med sig så mycket som möjligt utan att behöva bära på för stor tyngd. Så varför bära på syre som är den tunga delen av vatten? Varför inte bära med sig bensin i form av t ex oktan och omvandla vätet till vatten med hjälp av luftens syre? Oktan har molekylvikten 114. Varje molekyl har väte som räcker till 9 vattenmolekyler som väger 9 x 18 = 162. Kan man genomföra omvandlingen med små förluster är det alltså lättare att släpa med sig bensin och göra om den till vatten än att släpa med sig vatten.


Det finns massor av frågor som vi aldrig kan få svar på men vad vi helt säkert vet är att man för flera tusen år sedan kände till möjligheten att utvinna vatten ur luft. Domarbokens författare visar ingen förvåning över att man kunde krama en skål vatten ur ullen. Och Gideon, som var en världslig härförare, inte någon invigd präst, kände till eller fick i alla fall kännedom om möjligheten.

Men idag, när vi har långt bättre möjligheter att utnyttja metoden tycks den helt ha fallit i glömska. I stället för vi krig om vattentillgångar och sprider ut flodvatten som ger saltavlagringar. Vi må vara långsamma och ha svårt för att fatta men några tusen år borde ändå räcka.



Elias himmelsfärd
=================


Elia var ett uppfinnargeni. Han var invigd i prästernas kunskap om
oljefraktioner och han förstod att använda denna kunskap på spekta-
kulära sätt.

Han visste att exploderande bensin-luft-blandning ger en tryckvåg. När 
han gjorde upp med Baal-prästerna måste han ha fått en kraftig tryckvåg när han tände bensinen. Han måste ha sett tryckvågen när han kastade Molotov-cocktails mot Ahasjas sändebud. Han visste att om han lade en bensinindränkt mantel över ett vadställe och tände med en elektrisk gnista så fick han en tryckvåg som torrlade vadstället under någon sekund, tillräckligt för att gå över torrskodd.

Detta ledde till en fantastisk ide om en elddriven stridsvagn. Kanske tänkte han sig en vagn med Jahve som körsven på liknande sätt som Arjuna haft Krishna som körsven på sin stridsvagn.

Men projektet var topphemligt. Inte ens hans närmaste lärjungar fick veta hur vagnen skulle fungera. Tydligen övervägde han att inte ens inviga Elisa men han behövde hjälp med slutmonteringen och beslöt därför att ta med Elisa. För att ingen skulle kunna förstå hela konstruktionen lade han ut arbetet på olika håll.

När arbetet började närma sig sin fullbordan gick han och Elisa först till Betel och därefter till Jeriko för att hämta delar till vagnen. Så gick de ned till Jordan, lämnade de lärjungar som följt dem och gick över Jordan för att slutmontera vagnen.

När det gäller vad som sedan hände har vi bara berättelsen från en oinvigd lärjunge som sett händelsen på ganska långt håll. Vi får alltså försöka skilja berättarens tolkning av vad han såg från vad som verkligen hände. Med modernt språk kan följande ha hänt.

Elia visste att försöket var farligt. Jahve var inte att leka med om något gick fel. Dessutom fick ingen se hur vagnen var byggd.

Därför gick han och Elisa ganska långt bort från lärjungarna och genom att de gick över Jordan säkerställde de att ingen smög sig för nära.

De monterade ihop vagnen och tände facklor som sköt ut bakom aktern.

Elisa gick undan och Elia klev upp i vagnen.

Elia satte en fackla under en bensinbehållare. Bensinen värmdes upp och trycket i behållaren steg. Elia öppnade en ventil som gjorde det möjligt för bensinångorna att via ett rör strömma ut strax ovanför akterfacklorna.

När bensinångorna kom ut i luften bakom vagnen blandade de sig med luft till en explosiv blandning som tändes av facklorna. Resultatet blev en explosion som drev vagnen framåt. Åskådarna såg en vagn av eld med hästar av eld som skilde Elia från Elisa.

Vagnen accelererade och sköt fart uppför en kulle men nu började det gå fel.

Bensinbehållaren hade en liten spricka. När trycket steg i behållaren började bensin spruta ut där. När Elia drog undan facklan för att inte trycket skulle stiga för högt antändes den utsprutande bensinen. Genom att en stötta glödgades återtändes bensinen när Elia försökte släcka. Den brinnande bensinen värmde behållaren. Trycket steg. Elia måste öppna ventilen vilket medförde en häftig utströmning och en kraftig explosion när bensin-luft-blandningen antändes. Alla akterfacklorna utom en slocknade och röret skadades 
så att utblåset skedde högre upp. Resultatet blev att det nästa gång tog längre tid innan bensin-luft-blandningen antändes. Betydligt mer bensinånga hann strömma ut och explosionen blev ännu kraftigare. Samtidigt sprack bensinbehållaren så att het bensinånga fritt kunde strömma ut. Hela vagnen hann svepas in i explosiv bensin-luft-blandning innan den antändes med en kraftig explosion. Så kraftig att åskådaren beskriver den som  "och Elia for i stormvinden upp till himmelen".

Det hela gick alltså inte så bra men Elisa hade inte fått Elias förtroende om han inte varit klipsk nog att försöka göra det bästa möjliga av situationen. Åskådarna visste ju inte vad det hela gick ut på och det gällde alltså att framställa det hela som en himmelsfärd. När lärjungarna ville söka efter Elia försökte han därför förhindra det. Om de hade hittat Elias lik skulle det kunna bli svårt att förklara hur det kunde ha blivit kvar efter en så storstilad himmelsfärd. Men lyckligtvis, för Elisa, fann de ingenting.

Gick det till så här?

Den oinvigde berättaren som såg det hända på några hundra meters håll förstod uppenbarligen inte vad som hände. Kan vi hundratals mil och tusentals år ifrån händelsen förstå den bättre? Kanske. Kanske har vi äntligen återvunnit den kunskap som Elia tog med sig. Experimentet uppmuntrar ju inte direkt till försök att upprepa det men visst vore det intressant att försöka bygga Elias eldvagn med modern teknik. Vi har ju idag möjlighet att prova den med fjärrstyrning på betryggande avstånd. Och vi behöver ju inte bygga i fullstor skala.







Invigningen av Salomos tempel
=============================

Att tända bensinångor med en gnista som man åstadkommer med statisk elektricitet fordrar, om metoden skall vara tillförlitlig, att man vet vad man gör.

Att vi ofta får gnistor när vi tar i dörrhandtag o dyl beror på att vi sitter på stolar och gnider byxbaken mot stolen. Stolen har ofta en stomme med viss ledningsförmåga t ex trä som leder genom att det har en viss fukthalt. Denna stomme täcks av ett isolerskikt t ex ett lackskikt medan vår bak utgör ett ledande skikt på andra sidan om detta isolerskikt. När vi gnider baken mot stolen laddas den kondensator upp som består av stommen, isolerskiktet och byxbaken. Laddningsspänningen blir emellertid alltför låg för att åstadkomma en gnista och så länge vi sitter kvar får vi ingen gnista. 
När vi reser oss drar vi upp ena kondensatorskiktet d v s byxbaken. Detta medför att kondensatorns kapacitans minskar. Men genom att luften är torr och golvet eller våra skor isolerande kan inte kondensatorns laddning ändras. Eftersom kondensatorspänningen är laddningen dividerad med kapacitansen gäller att om vi minskar kapacitansen vid konstant laddning stiger spänningen. Den stiger så högt att den kan ge en flera millimeter lång gnista.

Men det behövs bara att luftfuktigheten är hög för att laddningen skall minska när spänningen stiger och då får vi ingen gnista. Eller att golv och skor inte isolerar tillräckligt. Eller att stolens isolerskikt har för hög ledningsförmåga.

Elia gick klädd i en klädsel som var så egendomlig att Ahasja direkt känner igen honom på en beskrivning av hur han är klädd. Enligt Andra Konungaboken 1 kap har han en hårmantel med en lädergördel om sina länder.

Det är naturligtvis inte någon slump att han går klädd på det viset. Han har funnit en hårmantel som fungerar bra när han gnider en isolerad stav för att åstadkomma en gnista och som suger upp lagom med bensin när han lägger den över ett vadställe för att torrlägga vadstället när han går över.

Att manteln har en speciell innebörd visas också av att Elia överlämnar sin förmåga till Elisa genom att ge honom manteln strax före olyckan med eldvagnen.

Men det förefaller som om tekniken att hantera statisk elektricitet fallit i glömska.

Elisa använde den direkt efter olyckan med vagnen men tycks sedan inte gjort något mer försök med den. Det här var säkert ganska obehagliga övningar där man måste stå alldeles intill en ganska kraftig bensinexplosion och det är inte så konstigt om han undvek att göra så. Gjorde han dessutom några misslyckade försök utan att förstå vad han gjorde för fel är det än mer förklarligt om tekniken föll i glömska och inte fördes vidare efter Elisa.

Men förutom tekniken att tända med elektrisk gnista utvecklade man en annan teknik att hantera Jahve d v s bensin. Man började göra rörledningar och dra bensin och andra flytande bränslen i sådana ledningar. Det var denna teknik som Elia försökte använda i sin eldvagn, den kom till användning i den brinnande ugnen och den användes i Salomos tempel.

När man byggde templet hade man ett utmärkt tillfälle att verkligen utnyttja tekniken med flytande bränsle i rör. Man kunde bygga från grunden och man hade praktiskt taget obegränsade resurser för att göra vad man ville.

Salomo förfogade över koppargruvor där man bröt malm med en aldrig senare skådad kopparhalt. Och i Huram-Abi hade han en skicklig smed som kunde tillverka kopparrör. Och till hans hjälp tog man alla duktiga hantverkare man kunde uppbringa i den kända världen.

Man gjorde altaret och kopparhavet i koppar som man göt i lerformar på Jordanslätten. Man gjorde så mycket koppardetaljer att man tappade räkningen på kopparåtgången vilket nog inte var så konstigt eftersom installationerna av kopparrör hölls hemliga och inte fick synas i några redovisningar.

Över den plats där förbundsarken skulle stå gjorde man två keruber som man överdrog med guld. I dessa lade man in kopparledningar för bränsle, luft och vatten och en liten ledning för en pilotlåga som doldes i ett veck i en av kerubernas vingar.

Man bar fram arken och öppnade den så att alla kunde se att den endast innehöll de stentavlor som Mose lagt dit vid Horeb. Så ställde man arken på sin plats under keruberna. Prästerna gick ut och började sjunga, slå på cymbaler och harpor och blåsa i trumpeter. Detta överröstade ljudet när man blåste bensin och luft i en blå låga som inte syntes på det avstånd där menigheten stod. Arken hettades upp och när trumpetblåsarna tog i ordentligt blåste man via en rörledning ut vatten på arken.

       då blev huset, HERRENS hus, uppfyllt av en molnsky

Ångan vällde ut genom öppningen till det rum där arken stod. Prästerna som stod framför öppningen fick brått att dra sig undan och Salomo förkunnade att Jahve har sagt att han vill bo i töcknet.

Innan man började ceremonierna hade man lagt upp brännoffer på ett flertal ställen. Dessa var valda så att man hade dolda bränsleledningar och dolda pilotlågor över dem.

Salomo håller ett tal till folket och när han kommer till slutet drar man på bränsle till alla offerställena. Eld faller från himmelen i form av brinnande bensin som tänder offereldarna. Det brinner och ryker eller som det står 

   Då nu alla Israels barn sågo huru elden kom ned, och sågo HERRENS
   härlighet över huset

Men det blir lite hetare och rökigare än man räknat med så 

    prästerna kunde inte gå in i HERRENS hus eftersom HERRENS 
    härlighet uppfyllde HERRENS hus.

Men lyckligtvis är det bara prästerna som tror att det är viktigt att de kan gå in och begår dumheten att de försöker. Men menigheten fattar inte att det var en miss att de inte lyckades. De tror att det skall vara så och alla är upprymda av feststämningen så de ser bara att Jahve är mäktig.



Hesekiel
========

Fem år efter det att konung Jojakim bortförts i fångenskap konstaterar de invigda prästerna att man behöver ett språkrör, någon som kan tala till Israels folk i fångenskapen. Valet faller på Hesekiel, Busis son.

Hesekiel bor vid strömmen Kebar där prästerna har en oljekälla eller en oljedepå.

Man tänker sig att man behöver inviga Hesekiel i prästerskapets hemligheter för att få honom att ställa upp och man kallar honom till sin central för att visa honom hur det går till att demonstrera Jahves makt.

Men något går fel och just som Hesekiel kommer fram inträffar en depåbrand eller en blow-out i oljekällan. Resultatet blir det skådespel som vi i våra dagar matas med i krigsfilmer och reportage från oljefältsolyckor. Oljan brinner med sotande lågor som skymtar fram i virvlande svart rök.

Kanske repeterade man några övningar inför Hesekiels ankomst och råkade sätta eld på hela centralen.

Men det kanske mest imponerande med de invigda prästerna är deras förmåga att inte tappa modet när de misslyckas. Liksom Elisa försökte vända Elias misslyckande till en imponerande himmelsfärd avvaktade prästerna för att se hur Hesekiel skulle reagera.

Och Hesekiel såg virvlar av rök och eld som han uppfattade som hjul och han såg lågor skymta i röken vilket han uppfattade som väsenden som rörde sig på ett sätt som inga människor kan. Och han föll ner på sitt ansikte.

När Hesekiel gjorde så förstod prästerna att de lyckats genom att misslyckas. De förstod att de skulle kunna använda Hesekiel utan att inviga honom. Att det bara skulle innebära en försämring om de lät honom veta vad som verkligen hände.

De talade till honom utan att låta honom se vem som talade. Och för att testa om han verkligen svalt hela betet gav de honom en bokrulle och bad honom äta upp den. När han faktiskt gjorde det förstod de att han var användbar utan att veta något om hur man använde oljefraktioner.

Hesekiel får sina instruktioner och därefter skickar man ut honom på slätten där man har en bassäng med tjockolja. Man tänder oljan. Hesekiel får än en gång se den syn som imponerat på honom och han faller ner på sitt ansikte.

Prästerna har fått ett språkrör som inte bara förstår att ta emot prästernas direktiv utan som kan övertyga med stöd av sin egen övertygelse. Han behöver inte som vanliga religiösa och politiska ledare hålla reda på hur han skall ljuga. Han kan predika det han tror är sanning med hela den övertygelse som den egna tron ger.




Männen i den brinnande ugnen
============================

Nebukadnessar lät göra en bildstod och förklarade att alla som inte tillbad den skulle kastas i den brinnande ugnen.

Den brinnande ugnen var en grop med ett snedtak som sluttade upp mot en manshög öppning längs ena långsidan. Ugnen användes för att bränna keramik o dyl.

För att man skulle få bra resultat vid keramikbränning var det viktigt att man kunde reglera värmen. När ugnen byggdes vände man sig därför till judiska präster som var invigda i hanteringen av olja och oljefraktioner. De försåg härden med ett rörsystem där man kunde tillföra olja och luft för att öka förbränningen i en viss del av härden.

När ugnen byggts visade det sig att ingen annan än några av de judiska prästerna förstod hur den skulle skötas och dessa fick alltså svara för driften av ugnen.

När Sadrak, Mesak och Abed-Nego vägrade tillbedja bildstoden befallde Nebukadnessar att ugnen skulle värmas sju gånger hetare än den någonsin varit.

Ugnsskötarna tillförde olja till härdkanten utefter öppningen. Detta gav oljeflammor som täckte öppningen. Genom att lägga oljetillförseln någon decimeter framför ugnskanten fick man flammor som sköt upp över hela öppningen och upp högt (49 alnar) över ugnens tak. Det såg ut som om de sprutade ut från den våldsamma elden inne i ugnen. Synen var imponerande men genom att flamman inte utgick från ugnens botten utan från ugnskanten och genom att man tillförde sval tilluft till lågan via ugnens bakre del kunde man hålla denna sval. Och lågan hindrade insyn i ugnen.

När de tre männen skulle kastas in i ugnen sköt man in vattendränkta plankor genom flamman och lät dessa vila mot ugnens botten och kant. Strålningsvärme från flamman fick dem som skjutit in plankorna att snabbt dra sig tillbaka. Och Nebukadnessar och alla åskådarna drog sig undan den varma flamman i ugnsöppningen. Eftersom ugnen låg på toppen av en kulle innebar det att de inte kunde se in till ugnens bakre del även om den inte skymdes av flamman.

När de tre männen närmade sig öppningen drog ugnsskötarna ner flamman så att de kunde passera öppningen oskadda.

Meningen var att de skulle passera in i ugnen under ett kort moment där alla andra stod på så stort avstånd att de inte kunde se några detaljer inne i ugnen. Så skulle man på nytt täcka öppningen med en ganska kall men ogenomskinlig flamma som man åstadkom med en sotande låga med vatteninblandning.

Men de män som förde dem ditupp följde med ända fram. De såg därför att ugnen var sval och att flamman endast utgått från ugnskanten. De fortsatte fram för att undersöka vad som hände.

Detta var ett kritiskt ögonblick. Om fångvaktarna fick berätta hur det hela hade gått till skulle allt gå i stöpet. För ugnsskötarna gällde det eget skinn eller fångvaktarnas.

När fångvaktarna klev upp på plankorna drog ugnsskötarna därför på olja och luft till hetast möjliga flamma. Resultatet blev en blå låga som knappast syntes men som svedde fångvaktarna till döds.

   Men eftersom konungens befallning varit så sträng, och ugnen därför
   blivit så övermåttan starkt upphettad, blevo de män som förde 
   Sadrak, Mesak och Abed-Nego ditupp själva dödade av eldslågorna

Så långt klarade sig ugnsskötarna.

En av dem gick in i ugnens svala bakre del för att skära loss de tre männens rep. Och samtidigt drog en av de andra ugnsskötarna på olja och vatten för att få en flamma som täckte öppningen.

Men pådraget för att döda fångvaktarna hade gett sänkt tryck i oljebehållaren och flamman blev för tunn. När en vindpust träffade den öppnades ugnsöppningen för insyn och Nebukadnessar såg att det var fyra män inne i ugnen.

Lyckligtvis förstod han inte vad det innebar utan uppfattade den fjärde som en gudason.

Han gick närmare öppningen där den kallare flamman inte längre gav så het strålning och han hov upp sin röst och sade

    Sadrak, Mesak och Abed-Nego, I den högste Gudens tjänare kommen 
    hitut

Ugnsskötarna kastade en hink vatten över var och en av dem och Sadrak, Mesak och Abed-Nego tog ett snabbt steg genom flamman ut till folket som församlats kring ugnen. Ungefär en meter framför flamman stannade de upp så att de och deras kläder snabbt torkade i värmen från flamman. För att bli torra även på framsidan vände de sig mot ugnen med en ceremoniell bugning och stod så under några sekunder. Därefter vände de sig och fortsatte fram så att alla kunde övertyga sig om att de och deras kläder var oskadda.

      Därefter lät konungen Sadrak, Mesak och Abed-Nego komma till 
      stor ära och makt i Babels hövdingdöme

Ugnsskötarnas roll anade varken Nebukadnessar eller upptecknaren men Sadrak, Mesak och Abed-Nego visste hur det hade gått till och ugnsskötarna blev säkerligen inte heller de lottlösa.









































                                ANDRA DELEN


Europa och Gamla Testamentet
============================

När romarriket utsattes för attacker från barbarerna i norr föddes iden att försöka passivisera dessa.

Inte ens det romerska riket hade resurser nog att kuva barbarerna med militära medel. Den romerska freden (Pax romana) som byggts upp med stöd av Roms militära överlägsenhet hade blivit allt dyrare att upprätthålla. Det gällde att finna någon ny och billigare metod. Och valet föll på att försöka använda religion.

Det gällde alltså att hitta någon lämplig passiviserande religion som slog an på barbarer. 

I sökandet efter en sådan fann man en besynnerlig sekt som tycktes intressera slavar från norr. Grundaren var död och hans lära hade uttolkats av en romare som tillfört så mycket av romerska tänkesätt att den inte kändes alltför främmande. Den innehöll också en rad fridsamhetspåbud och påbud om underkastelse såväl under religion som under världslig makt.

Ännu en fördel var att den byggde på judendom, en religion som visat sig kunna tämja halvvilda nomader och hålla samman dem i ett par tusen år. Kunde man använda judarnas metoder trots att dessa uttryckligen endast gällde för dem? Kunde man framställa kristendomen som en utvidgning av judendom till att gälla alla? Skulle man kunna ena Europa i underkastelse under Jahve?

Försöket blev mycket lyckat och en stor del av Europa inordnades under påvedömet. Och man fortsatte med att försöka samla även den världsliga makten. Under Karl den store byggde man upp det första riket.

Trettioåriga kriget markerade ändpunkten för påvens överhöghet över norra Europa och därefter följde en period av krig och försök att ta ledningen i ett nytt Europaprojekt.

Tyskland såg sig som romarnas arvtagare och försökte skapa "Det heliga romerska riket av den tyska nationen".

Under den tyska kejsartiden skapades det andra riket som gick under i första världskriget. Men tusenåriga drömmar är seglivade.

Hitler kom till makten på löftet att skapa det Tredje Riket, ett tusenårigt lyckorike som skulle byggas på tysk grund. De tusen åren blev knappt ett årtionde och något lyckorike blev det inte.

Nu är vi på väg att försöka skapa det Fjärde Riket.

Den här gången skall vi inte använda militära medel och inte religiösa. De som skall underkuvas skall inte tas med frälsning eller ockupation, de skall köpas.

Ingen vet om detta kan lyckas och ingen vet vad det skulle vara bra för. Romarnas problem med anfallande barbarhorder är för längesedan ett passerat stadium men iden om ett enat Europa tycks leva sitt eget liv.

Men innan vi går vidare med det riksbygge som visat sig så förödande under två årtusenden borde vi åtminstone ägna en tanke åt de föreställningar som vi bygger på. Och varför inte börja från grunden och se lite närmare på de metoder som beskrivs i Gamla Testamentet.


Naturvetenskap och teknik i Gamla Testamentet
=============================================

När vi läser Gamla Testamentet brukar vi ta för givet att det handlar om människor som saknade den kunskap som vår naturvetenskap och vår teknologi ger oss. Vi glömmer att det faktiskt handlar om bland annat det folk som byggde pyramiderna. En teknisk prestation som det är tveksamt om vi skulle klara.

Det fanns alltså på Gamla Testamentets tid en betydande naturveteskaplig och teknisk kunskap. Men det är troligt att man såg på denna på ett helt annat sätt än vi gör idag.

Vår föreställning att det gäller att sprida teknologi till så många som möjligt för att de skall kunna hjälpa till att förbättra våra levnadsförhållanden måste ha tett sig mycket egendomlig på den tiden.

Man odlade de växter och höll de djur som man behövde för att få den mat man ville äta. Man fick fram de kläder man behövde. Man hade hus eller tält som gav tillräckligt klimatskydd. Och i Egypten utvecklades under Farao en ekonomi som möjliggjorde utjämning av skörderesultat mellan goda och dåliga år.

Så vad kunde förbättras??

Att man intresserade sig för naturvetenskap och teknik hade en helt annan orsak.

I ett land som baseras på självförsörjning har ledarna svårt att legitimera sin ställning. För att behålla sin makt måste såväl andliga som världsliga ledare hela tiden imponera på övriga medborgare. Vanligen påstod de sig stå i förbund med någon mäktig gud. Men för att det skulle bli trovärdigt måste de också visa att de kunde åstadkomma något som inte alla kunde.

Det fanns alltså en stor efterfrågan på spektakulära fenomen. Men det var viktigt att hålla kunskapen hemlig.

Pyramidbyggena var imponerande. Sådana byggnader kunde inte gemene man åstadkomma. Och hur man kunde hugga ut ett block på marken så att det exakt passade när man lyfte upp det till sin plats, hur mycket varje block skulle förskjutas i förhållande till det block det vilade på för att man skulle få rätt lutning på sidorna o s v var hemligheter som ledarskiktet behöll för sig själva för att kunna visa sin överlägsenhet.

När vi läser Gamla Testamentet bör vi alltså tänka på varför det har skrivits. Det är en berättelse om de stordåd som andliga och världsliga ledare utfört med hjälp av Jahve (eller HERREN som det står i våra biblar). Budskapet är 

    Du skall inga andra gudar hava jämte mig

d v s du skall lyda den överhet som representerar Jahve.

Där står att du skall lyda prästerna för prästerna har en förbundsark där de förvarar Jahve (eller med modernt språk: Du skall lyda prästerna för prästerna har en låda med bensinflaskor). En tradition som vi fortsatt och trappat upp till dagens bud: Du skall lyda överheten för överheten har atombomber.

Den som har skrivit har haft syftet att utmåla Jahves storhet så att alla förstår att det inte lönar sig att sticka upp mot överheten. Men samtidigt har böckerna skrivits till en samtid där det finns människor som själva varit med eller som har hört berättelser av dem som varit med. Det finns alltså skäl att tro att det bakom berättelserna finns en kärna av sanning.

Författarna har strävat efter att tolka allt som utslag av Jahves storhet men utan att förvanska verklighetsbeskrivningen.

     Och HERREN gick framför dem, om dagen i en molnstod, för att leda 
     dem på vägen, och om natten i en eldstod, för att lysa dem; så
     kunde de tåga både dag och natt.

Beskriver samma verklighet som

      Och prästerna gick före med en fackla indränkt i rykande 
      tjockolja.

De som faktiskt sett röken och elden utan att de fått veta hur prästerna bar sig åt kunde godta den första beskrivningen och föra den vidare till sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

Sådana texter kunde därför samlas som allmänt accepterade sanningar. Och genom att fläta in lagar och levnadsregler mellan dem gav de acceptans även åt dessa.

Försöket med Babels torn hade visat att det var svårt att samordna ansträngningar på frivillig väg utan någon ledare. Människor, eller åtminstone de som kände sig lämpliga som ledare, kände behovet av ledarskap och behövde stöd för ledarens auktoritet. Nedskrivna imponerande berättelser gav auktoritet genom att imponera på människor som redan i skrivkonsten såg något obegripligt och imponerande.



Om att bedja
============

Jesus sade: "Bedjen och I skolen få!"

Alla har vi väl, redan som barn, provat och konstaterat att uttalandet är nonsens. Inte får vi allt vi ber om inte.

Men har vi tolkat budskapet rätt? Har vi provat på rätt sätt?

Redan Elia (Första Konungaboken) visade att Baal-prästernas böner och riter inte kunde tända en offereld. Men när Elia bad om eld med en elektrisk gnista i den bensin som åskådarna såg som vatten slog det upp en eld vars like ingen sett.

Inte för inte gick Elia klädd i en underlig dräkt som underlättade uppladdning med statisk elektricitet.

Elia bad på ett språk som Jahve förstod.

Och det samma gäller oss. Även vi får allt vi ber om om vi ber på rätt sätt. Att rabbla böner eller genomföra religiösa riter hjälper inte. Vi måste lära oss betydligt mer om det språk som omvärlden förstår.

Vill vi ha mat ber vi genom att peta ner frön i marken. Vill vi förflytta oss ber vi genom att trampa på gaspedalen i en bil. Vill vi ha ljust i rummet ber vi med strömbrytaren vid dörrposten. O s v.

När vi väl lärt oss hur vi skall be finner vi att vi får allt vi ber om.


Hur kan vi påverka vår omvärld?
===============================

Om jag sitter i ett kallt rum och fryser vill jag att luftmolekylerna i rummet skall öka sin hastighet. Hur skall jag meddela denna önskan till luftmolekylerna? Kan jag finna ett språk som de förstår? Vad skall jag i så fall säga på detta språk? Skall jag säga "Öka temperaturen!", "Bli varmare!", "Öka hastigheten!" eller "Öka variansen i hastighetsfördelningen!".

Att ingen av dessa "trollformler" fungerar kan vi lätt övertyga oss om. Luften förstår inte språket. Det fanns en tid då många trodde att det gick bättre om man talade latin men det är enkelt att konstatera att det inte hjälper.

Men trollkarlen som försöker överföra information till sin omgivning brukar inte bara uttala sina önskemål. Han utför också någon form av ritual. Även denna är en del av hans språk. Och vi har faktiskt funnit att det finns ritualer som fungerar när det gäller uppvärmning.

Om jag genomför ritualen att stapla ved i öppna spisen och sätta till en tänd tändsticka uttrycker jag mig på ett språk som luften i rummet förstår. Det blir varmare i rummet.

En mycket stor del av mänsklig verksamhet går ut på att informera vår omgivning om våra önskemål på sådant sätt att den anpassar sig till önskemålen.

Människan lärde sig språk som gjorde det möjligt att kommunicera människor emellan. Hon kunde meddela sina önskemål till andra människor och få hjälp av dem.

Hon lärde sig att hon kunde peta ner frön i jorden och rensa bort ogräs och att detta var ett språk som gjorde det möjligt att tala om för växter att de skulle hjälpa henne med att samla in solljus och omvandla det till mat. Hon lärde sig ett språk som hon via betsel och tömmar kunde förmedla till hästar. Hon lärde sig allt mer om hur hon kunde överföra sina önskemål till växter och djur och för ett par århundradens sedan började hon upptäcka en sorts syntax för ett språk som fungerade även för död materia. Hon började formulera naturlagar.

Man fann att även död materia följer regler om orsak och verkan och att man kan informera omgivningen om sina verkansönskemål genom att åstadkomma en viss orsak. Vill man att en gas skall öka tryck och/eller volym kan man överföra detta önskemål till den genom att värma den.

Tyngdlagen, termodynamikens huvudsatser, atomläran, kvantfysik, relativitetsteori mm har gett oss möjlighet att översätta de önskemål vi formulerar på mänskligt språk till de ritualer som den döda materian förstår. Just nu tar vi ett steg på vägen mot att förenkla denna översättning genom att vi utvecklar dataspråk som kan fungera som tolkar. I allt större utsträckning styr vi de maskiner av död materia som vi använder för att påverka död materia med hjälp av datorer som tar emot språk som alltmer liknar det språk vi använder människor emellan.

När vi bara kunde kommunicera människor emellan måste vi använda oss av varandra, t ex via ett slavsystem, för att kunna överföra verbala önskemål till omgivningsförändring. En del slavuppgifter kunde vi föra över på växter och djur men det är egentligen först under de senaste århundradena som vi verkligen har fått möjlighet att gå direkt från verbala önskemål till förändring av den döda natur som vi omges av.

När det blev enklare att skriva direkt via ordbehandlare och skrivare än att skriva för hand och låta en skrivmaskinsflicka skriva ut det fanns det ingen anledning att använda skrivmaskinsflickan. När man kan styra pappersmaskinens valsar direkt genom att skriva sina önskemål på datorn i kontrollrummet finns det ingen anledning att ha gubbar som vrider på rattar vid maskinen. När vi på några sekunder kan faxa ett brev till andra sidan jordklotet finns det ingen anledning att brevbärare skall hämta och dela ut det.

Behovet av kontroll över andra människor d v s behovet av slavrelationer minskar snabbt när vi lär oss att kommunicera med vår omgivning utan förmedling av mänsklig muskelkraft. Lydnad förlorar allt mer sin positiva karaktär. När vi kan påverka vår omgivning utan att gå via lydiga människor blir sådana alltmer till besvär. Vi har redan nu problem med människor som kräver någon arbetsgivare som kan ge dem order att lyda.

När vi lär oss alltmer om hur vi kan kommunicera med omvärlden via vårt vanliga språk minskar behovet av lydiga slavar som kan översätta vårt vanliga språk till de ritualer som vår omgivning förstår.

Men fortfarande beter vi oss tafatt och famlande. Mycket av dagens datautveckling är, till synes, helt meningslös. Vad är det för mening i att spela "Superflugans hämnd"? Svaret är att vi beter oss som det lilla barnet som jollrar. Det förstår inte vad det håller på med men jollret utvecklas så småningom till ett fungerande språk. På samma sätt jollrar vi oss igenom töntiga dataspel mot ett språk som fungerar på vår omvärld. Och någon sorts intuition vägleder oss. Alla dataspel är inte lika roliga. Och det som var roligt igår är kanske inte roligt i morgon för att vi har nått en ny utvecklingsnivå där vår intuition leder oss mot nya mål. 

Vi har börjat läsa det språk som finns i DNA och vi anar att det kommer att öppna nya möjligheter att kommunicera med vår omvärld.


Fysik
=====


Vi upplever att den värld som omger oss innehåller något. Våra sinnen säger oss att detta något har form som gör att vi kan definiera och orientera oss i ett rum. Denna form ändras så att förändringarna bildar ett händelseflöde som vi kallar tid.

Men de händelser som utgör tiden inträffar inte helt slumpmässigt. De är samordnade till händelseförlopp som vi kan kalla fenomen. När vi rullar en kula över kanten på ett bord får vi en demonstration av fenomenet att föremål faller nedåt. Samtliga delar av kulan börjar samtidigt röra sig mot golvet.

Denna egendomliga egenskap hos världen att händelser samordnas till fenomen är alla religioners rot. Vi kan inte förstå det med vårt förnuft men vi söker ändå någon förklaring.

Vad är det som håller samman och styr ett fenomen?

Hur kan vi påverka detta sammanhållande och styrande?

Kunde vi besvara dessa frågor skulle vi kanske kunna få kontroll över den omgivning som vi nu är utelämnade till.

När människor började fundera över dessa frågor låg det nära till hands att tänka sig att varje fenomen styrdes av någon sorts väsen d v s att varje fenomen hade sin gud. Solen styrdes av solguden, vindarna av vindguden, vågorna av havsguden o s v.

Kanske gudarna hade vissa mänskliga egenskaper. Kanske kunde man övertala dem med liknande språk som man använde för att övertala människor.

I ariernas gamla vedareligion stod brahmanen över gudarna. Det var han som hade makt att övertala gudarna. Förmodligen använde han en kombination av hemlig almanacka och väderobservationer för att förutsäga när det var dags att börja brygga soma och hålla den fest som skulle åkalla Indra. Och Indra kommer på sin stridsvagn dragen av hingstar och slår med åskviggen torkans demon (Vritra).Och regnet kommer och regntiden börjar.

Brahmanen som hade makt över en sådan mäktig gud som Indra åtnjöt naturligtvis stort anseende. Men något var fel. När man kom i kontakt med andra folkslag som inte åkallade Indra fann man att regntiden kom även till dem. Och brahmanen var lika utsatt som alla andra för det som verkligen betydde något. Även brahmanen blev sjuk, åldrades och dog. Man började förstå att brahmanen inte kunde påverka någonting alls.

Både hinduer och i ännu högre grad buddister såg att människan var dålig på att forma världen efter sin vilja. I stället började man allt mer intressera sig för människans möjlighet att styra sin vilja.

På samma sätt som räven konstaterade att rönnbären är sura vände hinduer och buddister världen ryggen och betraktade hela omvärlden som något ont som det gällde att komma ifrån.

Men andra folk, t ex judarna, gick en annan väg.

En gud som bara härskar över ett enda fenomen är naturligtvis inte mycket att ty sig till, inte ens om det är ett mäktigt fenomen som den åska som Indra eller Tor härskar över.

Judarna uppfann Jahve som en allsmäktig gud som härskade över alla fenomen. Och man ställde Jahve över människan. Men om man hade ställt Jahve så högt över människan att han blivit opåverkbar hade det varit meningslöst att försöka nå honom. Man tänkte sig därför att han, när det passade in i hans planer, kunde lyssna på människor.

När Elia gör upp med Baal-prästerna (Första Konungaboken) är det självklart att det gäller att visa vem som via sin gud kan påverka något påtagligt fenomen. Elia tar det lugnt för han vet att om han med en elektrisk gnista ber Jahve tända den bensin som folket uppfattar som vatten kommer Jahve att tända offerelden. Han har funnit ett sätt att be om eld som Jahve alltid bönhör.

Det stora problemet med att tänka sig en allsmäktig gud är naturligtvis frågan varför en sådan gud skulle skapa något så ofullkomligt som vår värld. Men detta tyckte sig judarna ha ett svar på. De hävdade att Jahve skapat en ofullkomlig värld för att människan skulle ha en uppgift när hon strävade efter att förbättra den.

I stället för att ge upp och vända världen ryggen gällde det att ta itu med världens problem och göra något åt dem. Kristendomen övertog judarnas Jahve och fortsatte, liksom de gamla brahmanerna, att försöka påverka omgivningen.

Naturligtvis finns det även inom kristendomen spår av den inåtvändhet som utgör buddismens kärna. Jesus framhåller t ex att syndaförlåtelse är viktigare än kroppslig bot och att man skall ge kejsaren vad kejsaren tillhör och gud vad gud tillhör. Men det finns ett drag av pragmatism i kristendomen. Budet att vända andra kinden till är inte bara ett underkastelsebud utan en från etologin välkänd iakttagelse att vi, som andra djur, har fungerande agressionshämmande beteenden som vi bör använda oss av.

Och kristendomen hämtade mycket från grekerna som visserligen varnade för hybris men ändå tänkte sig att människor kunde mäta sig mot gudar.

När kyrkans makt växte förstod kretsen kring påven att det gällde att bekämpa buddismens världsfrånvändhet. Inkvisitionen gick hårt fram mot katarerna och deras idéer om rening för att bli "fullkomlig".

Och vi lär oss allt mer av det språk som vi kan använda för att informera omgivningen om våra önskemål.

I stället för en gud bakom varje fenomen har vi funnit att det finns samband mellan olika fenomen. Vi har, som Elia, funnit att det finns ett samband mellan en elektrisk gnista och eld. Vill vi ha eld kan vi i stället åstadkomma en elektrisk gnista som ger eld. Och vi har funnit en rad andra lättpåverkade fenomen som kan ge eld. Det språk vi oftast använder när vi vill ha eld är ett rituellt språk som består i ritualen att dra en tändsticka mot askens plån.

Och vi har funnit rituella uttryck som leder till ännu våldsammare resultat i form av atombomber.

Vi har funnit att, när vi väl hittar rätta sättet att uttrycka oss, omvärlden villigt anpassar sig till våra önskemål i en utsträckning som vi inte kunde drömma om för ett par århundraden sedan.

På nytt närmar vi oss de gamla brahmanerna i deras försök att få herravälde över fenomenen. Och nu, liksom då, blir det slutliga kriteriet på hur vi lyckas vår förmåga att komma till rätta med sjukdom, åldrande och död. Där brahmanerna försökte med offer till gudarna och 1800-talet försökte med åderlåtning försöker vi med HUGO-projektet.

Än är optimismen stor men vad händer om vi upptäcker att vi inte kan åstadkomma något? Det är bara c:a hundra år sedan sannolikheten att överleva med läkarvård var lägre än utan.

Ännu är vi bländade av 1900-talets förändringar och ser en värld full av fantastiska möjligheter. Men det var säkert även arierna som såg brahmanen framkalla Indra. Vad händer när vi börjar se hur klumpiga våra metoder är? När vi förstår hur dåligt vi utnyttjat våra möjligheter? När vi, som brahmanerna, börjar förstå att mycket av det vi var stolta över inte var vår förtjänst?

Om vi skall slippa den pessimism som var grogrunden för Buddhas lära om förintelse som livets mål måste vi hela tiden göra framsteg som håller hoppet vid liv.

Vi har funnit regler som gör att vi kan förutsäga hur olika fenomen påverkar varandra. Om vi inte direkt kan påverka fenomen A kanske vi kan förutse att det påverkas av ett annat fenomen B som vi kan påverka. På detta sätt kan vi stapla fenomenkedjor från något lätt påverkbart till önskat resultat. Det är idag självklart att vår omvärld skall vara arrangerad så att om vi trycker på en knapp på väggen skall omvärlden förstå att vi vill ha ljust i rummet.

Vi utvecklar nu en datateknik som skall fungera som tolk mellan vårt vanliga språk och de ritualer som omvärlden förstår. För att trycka en bok behöver vi inte längre peta in bokstavstyper i en ram och sätta denna i en tryckerimaskin. Vi skriver "Print" på datorn så skriver den, via telenätet, ut boken hos alla som vill ha den.

Det är viktigt att denna utveckling går fram så snabbt att vi kan känna hur vi får ökad kontroll över vår omgivning. Men det är också viktigt att vi inte gör om brahmanernas misstag att hemlighålla knepen för att resultatet skall te sig mer imponerande. De resultat vi uppnått kan nog te sig imponerande men det som är ännu mer imponerande är att vi uppnått dem med enkla medel som alla kan förstå. Och detta är det viktiga i dagens utveckling. Jag skall känna att jag har kontroll över min omvärld, inte att brahmanen eller statsministern eller prästen har kontroll över min omvärld.

Men förutsättningen för detta är att vi vågar lita på varandra. På samma sätt som vi i trafiken ständigt möts i livsfarliga situationer där vi obetingat litar på våra medtrafikanter måste vi lita på att våra medmänniskor inte missbrukar sin makt över omvärlden.

Vi måste sluta ljuga för varandra, åtminstone i oträngt mål.

Vår offentliga sektor möjliggörs av att vi gör mat, kläder och bostäder så att det räcker även för offentligt anställda. Detta begriper vi naturligtvis och försök att lura i oss att det är skatter som möjliggör den offentliga sektorn leder bara till att vi förlorar förtroendet för varandra.

Försöken att locka till sig den internationella knarkmaffians pengar genom att lova stora insatser för att eliminera konkurrens och därmed möjliggöra höga priser är naturligtvis uppenbara. Påståenden att man på detta sätt skulle kunna hålla nere knarktillgången är ju uppenbar lögn liksom mycket av skräckpropagandan som används för att göra knark glamoröst. Alternativet till knark är naturligtvis intressantare livsuppgifter, så intressanta att ingen har tid med att knarka.

Att utforma regler för änkepension och sedan helt enkelt ta ifrån änkorna deras pension är så korkat att många inte tror att det kan vara sant. Att lova inflationsskyddade pensioner och sedan, när de som gått i pension inte längre har möjlighet att komplettera med eget sparande, ändra basbeloppet är lika korkat men så tydligt att alla kan se att det verkligen är sant.




Hur vi blev som vi är
=====================

Vårt samhälle bygger på medfödda och inlärda beteenden.

I läroböcker i ekonomi och i den politiska debatten framställs samhället som en rationell organisation med uppgift att avvärja materiell brist. Men vi har ingen materiell brist och trots aktningsvärda försök lyckas vi sällan skapa någon. 

Våra beteenden är sällan rationella. Underkastelse, rättvisa, hämndbegär, skadeglädje och omhändertagandeinstinkt är ingen bra grund för rationellt beteende.

En politikers uppgift är att lösa problem och bilägga konflikter. Men för att lyckas med det måste det finnas problem och konflikter att hantera. Valkampanjer handlar därför mycket sällan om problemlösningar eller om medlingsförslag. De är kampanjer för att skapa problem och underblåsa konflikter. Om en rymdvarelse med tankeförmåga kom till jorden skulle han finna vårt samhälle obegripligt. Och för att vi skall ha möjlighet att förstå oss själva måste vi försöka se hur våra beteenden skapats och utvecklats.


Vargflockar
----------

I en vargflock äter alfa-vargen först och omega-vargen sist.

En omega-varg som slår ett byte äter inte upp det utan bär det 
till flockledaren. Beteendet är medfött. Det har i tusentals år 
byggts in i vargens gener. Och inte bara i vargens utan även hos 
vargens nära släkting tamhunden. Kastar du en pinne till din hund
springer den och hämtar den och bär den till sin flockledare d v s 
till dig. Skjuter du en and springer hunden efter den och bär fram 
den till dig utan att göra något försök att själv äta upp den. 
Vallhunden driver fåren enligt herdens direktiv utan att göra något 
försök att riva något får. Underkastelsen under flockledaren är 
total. Till och med starkare än driften att äta för att överleva.

Beteendet har sållats fram genom naturligt urval och det måste alltså 
finnas en urvalsprocess som gynnar detta beteende.

För primitiva organismer som förökar sig genom delning testar naturen 
alla slumpmässiga kopieringsfel och väljer ut de mest livsdugliga. Ju 
mer komplicerad en organism blir ju mindre blir sannolikheten att ett 
slumpmässigt fel skall vara positivt. Den könliga fortplantningen där 
avkomman kopieras från två förlagor minskar risken för slumpmässiga fel men öppnar samtidigt möjligheter till variationer genom kombination av egenskaper. Naturen får alltså fortfarande olika varianter vars livsduglighet kan prövas men antalet helgalna felkopior har minskat. Utvecklingen kan snabbare gå mot allt mer livsdugliga individer.

I vargflocken har individens strävan att föra sina gener vidare ersatts av en strävan att föra flockens bästa gener vidare. Bara ranghöga vargar fortplantar sig. I stället för att naturen behöver testa livsduglighet hos avkomman från varje par kan flocken bland tiotals medlemmar välja ut dem med bästa genuppsättningen och bara föra dessa gener vidare. I stället för hundra tusentals år kan genförändringar slå igenom på tio tusentals år. Och människans extrema avel av tamhundar har visat att man faktiskt kan åstadkomma resultat på så kort tid som årtionden.

En varg som nått erforderlig rang för att få föra sina gener vidare 
måste ha visat prov på såväl underkastelse som ledarskap. Valpar som 
sticker upp utan att ha erforderlig kompetens blir kvästa av flocken 
och valpar som aldrig vågar sticka upp avancerar inte i rang.

Flocklivet är inte bara till förmån för flocken och flockledaren. Det är även förmånligt för omega-vargen. Om det naturliga urvalet skall ge någon utveckling måste det födas individer som kan selekteras bort. Omega-vargen, som har sämre förmåga än andra att skaffa sig föda, skulle då få svälta ihjäl när tillgången till byte minskar. Men ett plus ett är nästan aldrig två och när omega-vargens kapacitet läggs till flockens blir tillskottet större än den egna kapaciteten. Trots 
bristande egen kapacitet kan då omega-vargen bidra och motivera sin existens. Och urvalsprocessen kan baseras på att omega-vargen inte för sina gener vidare i stället för att baseras på att omega-vargen svälter ihjäl.

Om flocken hamnar i en situation där inte maten räcker till alla svälter naturligtvis omega-vargen ihjäl först. Men inte ens det är någon försämring mot att svälta ihjäl utan något stöd från flocken.




Förmänniskor
------------

Våra tidiga förfäder måste ha levt under vargflocksliknande förhållanden. 

Under årtusenden utsattes de för den urvalsprocess som selekterar fram underkastelse och ledarskap. Vi bär med oss ett arv av rangordning, underkastelse, hängivenhet, maktbegär, kväsningsinstinkt (t ex mobbing) o s v.

Liksom vargflockar kunde människoflockar jaga djur som ingen enskild 
människa klarade av. Och en flock kunde samla på sig kunskap om var det fanns ätliga växter. Flockar kunde ordna gemensamma boplatser. En individ som blev tillfälligt sjuk eller skadad kunde leva av flockens gemensamma tillgångar under tillfrisknandet.

Syndafallet
-----------

För ett tiotal årtusenden sedan inträffade något som radikalt ändrade 
förutsättningarna för mänskligt liv.

Människan uppfann jordbruket.

I Första Mosebok finns en gammal berättelse om hur detta gick till. Men även om denna skrevs ner för tusentals år sedan måste den ha traderats muntligt i många tusen år med allt vad det innebär av omtolkningar och kopieringsfel. Den är alltså inte någon detaljerad ögonvittnesbeskrivning och den har tolkats på många egendomliga sätt men den innehåller (kanske) en intressant kärna.

Flockledaren, alfa-människan, Jahve har vid dödsstraff förbjudit flockmedlemmarna att äta av det som växer nära boplatsen. Redan på den tiden fanns ett miljötänkande som gick ut på att inte skövla utan bara jaga och samla på så stort avstånd att jakt- och samlartrycket inte blev större än vad den naturliga återväxten klarade av.

Omega-människorna Eva och Adam bryter mot Jahves bud. Men det finns något mer i det de gör. Något som får Jahve att hålla inne med dödsstraffet. De har kommit på hur man kan åstadkomma återväxten. De har uppfunnit jordbruket.

Jahve har en egenskap som kanske är den allra viktigaste, mest egendomliga och mest särpräglade mänskliga egenskapen. Han är nyfiken nog att låta dem hållas för att se hur det går.

Eva och Adam skiljer ut sig från flockens gemenskap och bildar ett monogamt, självförsörjarpar. Jahve uttrycker sina farhågor för att det inte är så enkelt som Adam tror men låter dem göra ett försök.

Eva och Adam var alltså inte de första människorna i betydelsen "hårlösa apor". De var de första människorna i betydelsen "jordbrukare". De var de första som skiljde sig från alla andra djur genom att medvetet odla sin föda.

Om man uppfattar begreppet "människa" på detta sätt blir inte släkttavlorna i Första Mosebok lika orimliga (bortsett från livslängdsuppgifterna).

Kain och Abel
-------------

Jordbruket utvecklas i två riktningar. Mot bofasta, växtodlande bönder och mot kringströvande, djurhållande nomader. I Moseboken kallas bönder för Kain, nomader för Abel och jaktflocksledare för Jahve. Vi får en situation där bönder, nomader och jakt(- och samlar)flockar lever tillsammans. Men nomadernas och jaktflockarnas rörliga liv kommer i konflikt med böndernas princip att så för att kunna skörda.

Abel försöker köpa beskydd från Jahve genom att betala med slaktdjur (offra). Till en början ser Jahve att nomadlivet ligger närmare jaktflockslivet och han ställer sig välvillig till Abels propå. Men det visar sig att Kain är kapabel att hävda sitt revir och Jahve inser också att det är lättare att kräva ut betalningen från den bofaste Kain än av Abel som kan vara svår att hitta.

Jahve sluter förbund med Kain. Den första staten, eller om man så vill den första beskyddarligan, har skapats. Jahve upprättar fastighetsregister och börjar dela ut Kainsmärken d v s lagfarter.

Flockens kollektiva ägande ersattes av privat ägande. Jahve accepterade Kains ägoprincip: Den som sår måste kunna lita på att få skörda.

Ett problem med jordbruket är att överskottet blir enormt. Ett par som odlar efter ork och arbetslust kan försörja dussintals individer. Jaktflockarnas intresse för att jaga och samla blev allt mindre. Det var betydligt enklare att leva på överskott från bönder.

Jahve upptäckte snart att jaktflockslivet var onödigt slitsamt. Det var enklare att "odla" bönder d v s att ge dem beskydd och låta dem behålla så mycket att de producerade ett bra överskott. Jaktflockar och bönder växte samman i symbios till bondesamhällen med bönder och jaktflockar som delade upp sig i överhet och proletariat.

Men jordbruket ger inget bra selektionstryck för anpassning av generna till ett jordbrukarliv. Med jordbrukets stora överskott kan alla fortplanta sig och föra sina gener vidare. Våra medfödda beteenden har därför inte ändrats. De är fortfarande selekterade för att passa för ett liv i jaktflock. Men vi lever inte i jaktflock vilket medför att vi måste lära oss nya beteenden och undertrycka de medfödda.

Det har förekommit och förekommer fortfarande att man försöker ersätta det naturliga selektionstrycket med ett medvetet urval som skulle kunna gynna dem som bäst lämpar sig för liv i en jordbrukskultur. Ofta gör man då så att familjer förhandlar med varandra om parbildning. Genom att para ihop barn från framgångsrika familjer skulle man kunna få en selektion som gynnar dem som bäst anpassar sig till jordbrukskulturen. Men det har fungerat dåligt bland annat för att det bara handlat 
om en liten del av en befolkning där man inte kunnat hindra anlagsspridning inom andra befolkningsskikt. Försök att t ex hålla isär adel, bönder och "löst folk" från varandra för att skapa ett selektionstryck inom varje grupp för sig har inte lyckats.

Vi har under årtusenden fått leva med att våra medfödda beteenden inte passar i de samhällen vi lever i. Med att vi måste lära oss hur vi förändrar våra beteenden så att vi kan få våra samhällen att fungera. Med en ständig känsla av att vi gör fel. Att vi handlar på ett sätt som strider mot vår medfödda känsla för vad vi bör göra.

I jaktflocken underkastar sig medlemmarna och litar helt på ledaren. Och ledaren litar på flocken. Ingen kan göra något åt morgondagens jakt eller samlarraid. Det är ingen mening med att oroa sig för morgondagen. I jordbruket däremot måste man oroa sig för framtiden så att man sår för framtida skörd eller driver hjorden mot trakter där det kommer att finnas vatten och bete. Jordbruket skapade "myten om den materiella bristen". Trots överskott av dittills aldrig skådad omfattning 
oroade sig bonden och herden för framtiden. Hur stor årets skörd än blev och hur många och välmående djuren än var fanns alltid oron för att nästa skörd skulle misslyckas, att betet skulle ta slut eller sjukdom drabba växter, djur eller människor. Syndafallet d v s övergången till jordbruk innebar att människan offrade sin själsro.

Moses experiment
----------------

På Moses tid var Egypten ett utpräglat bondeland med Farao som Jahve.

Liksom vi gör idag upplevde Mose konflikten mellan bondekulturens krav och det medfödda jaktflocksbeteendet. Han såg att nomadlivet låg närmare jaktflockslivet och hade en dröm om att kunna skapa en nomadkultur som skulle kunna konkurrera med bondekulturen. Han drömde om att återupprätta Abels förbund med Jahve.

Någon Jahve som han kunde sluta förbund med fanns inte längre. Men i Egypten fanns en nomadstam med en förfader som hette Abraham. Abraham hade lidit av schizofreni och hört röster som han trodde kom från en Jahve, osynlig men större och mäktigare än alla andra.

Det passade perfekt för Moses ändamål. Med en sådan kunde han ingå förbund och sedan fungera som Jahves språkrör. Än bättre blev det av att stammen hade haft svårt att finna sig tillrätta i det egyptiska bondesamhället och levde som en missanpassad etnisk minoritet.

Mose och Aron gick till Farao och bad att få ta stammen med sig ut i öknen. Men Farao sade nej. Jag har alltid tyckt att detta var konstigt. Varför skulle Farao hindra en missanpassad invandrargrupp från att ge sig av? Det är inte förrän nu som jag insett att berättaren ger en något förskönad bild av deras begäran. De bad inte om att stammen skulle få ge sig av frivilligt. De bad om att Farao aktivt skulle driva ut dem. Även om de kände sig missanpassade insåg de flesta att ett nomadliv i öknen inte var det alternativ de drömde om.

När Mose inte lyckas sälja sin ide om en ny nomadkultur och inte får Faraos hjälp att tvinga stammen att följa honom tar han till två tjuvknep. Han påminner dem om att Abrahams Jahve lovade honom och hans ätt ett land som flyter av mjölk och honung. Han lurar dem alltså att tro att de inte går mot ett nomadliv utan mot ett nytt och bättre bondeliv. Och han lockar dem att ta med sig allt löst och lösbrytbart som de kan stjäla när de ger sig av.

Att Farao sätter efter dem beror naturligtvis inte på att han vill hålla dem kvar i Egypten. Han vill bara ta tillbaka vad de stulit.

Men Mose lurar in Faraos arme i en fälla vid Röda havet. Planeringen är perfekt. Helt i klass med Jönssonligan. Planen är tajmad och klar in i minsta detalj. De når havsviken vid ebb, går över och hinner lagom över så att vattnet stiger när Faraos män börjar gå över.

Efter den historien har han även vunnit fördelen att ingen kan gå tillbaka till Egypten. Även om folket knorrar när strapatserna kommer har de inget annat val än att följa honom.

Mose vet en hel del om hur man kan använda oljefraktioner och liknande ämnen. Den kunskapen använder han för att skapa imponerande ljus- och ljudeffekter. Han stärker sin och Arons ställning som språkrör för en otroligt mäktig men osynlig Jahve, en Jahve som är så mäktig att man inte kan överleva att se honom.

Så blir det dags att återupprätta Abels förbund med Jahve. Det personliga ägandet skall ersättas med kollektivt ägande, det personliga ansvaret skall ersättas med underkastelse.

Mose bränner av rökbomber och går upp på Sinai berg. Aron samlar in alla smycken och andra personliga tillhörigheter och smälter ner alla metaller.

Första försöket blir en flopp. Det är också tänkbart att Mose inser att han gått för långt i sin strävan att avlägsna sig från bondekulturen. Vi får aldrig veta vad som stod på de första stentavlorna. Men han och Aron inser att folket inte släppt drömmen om en bofast tillvaro. Att de ser den guldtjur som skulle symbolisera omvandlingen av deras privata ägodelar till gemensam egendom som en bondegud.

Mose tar till hårdhandskarna och genomför en omfattande utrensning och ett nytt försök med nya stentavlor. Det är möjligt att budet "Du skall icke stjäla" bara fanns på den andra uppsättningen. Att Mose insett att folket ännu inte var moget för kollektivt ägande. Att det enskilda ägandet fortfarande var ett nödvändigt inslag för att samhället skulle kunna fungera.

Ägande
------

För medlemmarna i en jaktflock som lever i ett glest befolkat tropiskt område är ägande av föga intresse. Det man behöver hämtar man från en omgivning där det ständigt förnyas utan att man behöver bekymra sig om hur detta går till.

De första ägoproblem som våra förfäder mötte var antagligen revirkonflikter. När två flockar kom för nära varandra fanns det en risk att den ena flocken utarmade ett område som den andra flocken hade tänkt använda.

Hävdande av jaktflocksrevir är en typ av kollektivt ägande. För att ett jaktflocksrevir skall kunna ge en medlem alla förnödenheter måste det vara så stort att det rymmer olika slag av byten och växter. Det räcker inte med ett litet revir som en enskild medlem kan överblicka och försvara. De flockar som slöt sig samman kring kollektivt ägda revir hade större sannolikhet att leva vidare och föra sina anlag vidare. Människan fick ett medfött beteende för kollektivt ägande.


Det kollektiva ägandet har två sidor:

    1  Allt ditt är mitt
    2  Allt mitt är ditt

I ett samhälle med enskilt ägande blir alla som äger mindre än medelförmögenheten rikare om man övergår till kollektivt ägande och de som äger mer blir fattigare.

Det kollektiva ägandet är ansvarsfritt. Visserligen kan medlemmarna åläggas vissa regler, som att inte skövla boplatsens närområde, men ingen enskild medlem kan disponera det ägda och därmed inte ta ansvar för hur det används.

Med enskilt ägande följer däremot ett ägaransvar. Det ankommer på ägaren att förvalta det ägda så att det ger avkastning och överskott såväl idag som för kommande generationer. För bonden gäller det att sköta jorden så att den kan lämnas till nästa generation i allt bättre skick.

Med principen att den som sår skall kunna skörda följer ett ansvar för att inte nöja sig med att tillgodose det egna behovet. Ett ansvar för att, så långt det är möjligt, så och skörda för att få ett överskott som kan komma andra människor till del.

Under årtusenden har det visat sig att enskilt ägande ger högre produktion än kollektivt ägande. Men det sker till priset av den bekymmerslösa tillvaro som det kollektiva ägandets ansvarsfrihet kan ge. Och till priset av att vi måste undertrycka vårt medfödda beteende från en tid där kollektivt ägande var en självklarhet. Vi måste skaffa oss ett inlärt beteende som skiljer på ditt och mitt.

I Moses dröm ingick säkerligen att återgå från Egyptens tradition av enskilt ägande till ett kollektivt ägande. När han första gången kom ner med stentavlorna hade man samlat in alla dyrbarheter man stulit med sig från Egypten och smält allt guld till en guldkalv. Mening var säkerligen att man på det sättet skulle symbolisera det enskilda ägandets uppgående i det kollektiva. Men det gick snett. En tjurkalv var en symbol för bondekulturen. Folket såg inte den tänkta symboliken utan snarare ett löfte om att få återgå till enskilt ägande i det förlovade landet.

Om stämningen varit den rätta hade det naturligtvis gått att pussla ihop de tappade stentavlorna men Mose insåg att han gått för långt. Att folket inte var moget för den kollektivisering han försökte genomföra. Trots att han lät leviterna slå ihjäl tretusen man lyckades han inte kväsa drömmen om enskilt ägande. Han måste göra nya stentavlor med mer realistiskt innehåll. Han måste ta med förbud mot stöld och han insåg att han inte kunde avskaffa, bara försöka dämpa, den avund som är knuten till enskilt ägande.

I vår tid har Moses dröm återuppstått under namn som socialism och kommunism och Moses experiment har upprepats i stor skala med liknande resultat.

Vi har ett nedärvt beteende som är anpassat till kollektivt ägande och vi känner alltså på oss att det är något fel med enskilt ägande. Men vi har också ett nedärvt beteende som är anpassat till enskilt ägande som gör att vi känner på oss att det är något fel med kollektivt ägande. Hur vi än gör blir det fel. Och i det läget föredrar de flesta enskilt ägande eftersom det ger större tillgång till nyttigheter. Men det finns naturligtvis alltid en minoritet som har så mycket att vinna på en övergång till kollektivt ägande att de stöder detta och försöker föra fram idéer om rättvisa o dyl.

Ansvar och syndernas förlåtelse
-------------------------------

För att vi skall kunna leva i flock måste vi ha en instinkt att inte skada varandra. Men verkligheten kräver ibland handlingar som skadar någon. I en jaktflock gäller att när maten inte räcker till alla måste omega-människan svälta ihjäl. Men beslutet om detta tas av flockledaren ensam. Ingen annan flockmedlem behöver ta ansvar för ett sådant beslut. Det kollektiva ägandet innebär att de enskilda flockmedlemmarna inte äger något som de kan ge till den svältande omega-människan. De behöver alltså inte känna något obehag av att de handlar mot sin instinkt när de inte hjälper en medmänniska.

Med enskilt ägande följer ett enskilt ägaransvar. Den som äger något kan ge bort något.
 
När vi blir tvungna att handla mot vår instinkt upplever vi obehagliga känslor av synd och skuld. Tankar på att vi hade kunnat hjälpa men inte gjorde det kan bli mycket plågsamma. 

Ur detta föddes tanken på en frälsare som liksom en jaktflocksledare påtar sig allt ansvar.

Mose försökte närma sig kollektivt ägande genom att införa koscherprincipen, i första hand ett slaktmonopol. Bondens princip att den som sår skall skörda motsvaras för djurhållande nomader av principen att den som föder upp skall slakta. Men Mose tog ifrån djurägarna rätten att slakta. I stället ritualiserade han slakten och gav prästerna ett slaktmonopol. På liknande sätt har man, 
bland annat i Europa, försökt ta ifrån bönder rätten till deras produktion genom att förbjuda dem att mala sin egen spannmål. 

Ernst Wigforss sade en gång om socialdemokraternas syn på ägande "Vi skall inte avskaffa äganderätt, bara göra den innehållslös". Det var vad Mose försökte göra med djurägande. Genom att ta ifrån djurägaren rätten att slakta sitt djur gav han prästen möjlighet att fördela köttet och därmed ansvaret för köttanvändningen.

Gemene man kunde slippa ta ansvar genom att lyda prästerna. Prästerna kunde slippa ta ansvar genom att lyda översteprästen Aron. Aron kunde slippa ansvar genom att överföra det på Mose. Och Mose kunde föra över ansvaret på en osynlig men ofattbart mäktig Jahve vars makt han då och då demonstrerade med effektfulla krevader.

Även om Moses ide om ett samhälle byggt på kollektivt ägande blev en flopp har hans försök att lösa ansvarsavlastningen följts av ett flertal liknande försök.

I Bhagavadgita  förklarar Krishna för Arjuna hur han skall kunna frigöra sig från ansvar. Han talar om plikten att lyda order och om att en blind orderlydnad ger sinnesro. Om man bara har order om att göra så är det helt i sin ordning att slå ihjäl släkt och vänner. Och om man utför det arbete man fått sig ålagt utan någon tanke på dess konsekvenser behöver man inte ta på sig något ansvar för resultatet.

Jesus försöker bygga sin lära på två ben när han predikar kärleken till nästan samtidigt som han förlåter synder.

Men den som förlåter synder måste verkligen ta ansvar för dem. jaktflocksledaren kan ta på sig ansvar genom att faktiskt ta det slutgiltiga beslutet och därmed också göra sig till föremål för all kritik och allt hämndbegär. Om det skall vara någon mening med en syndaförlåtelse måste den som utdelar den stå för att "allt skedde på min order". Det är därför Jesus måste dö på korset för att visa att han faktiskt står för all syndaförlåtelse han delat ut.

Kyrkan tog över strävan att skapa ett system för syndaförlåtelse. Katolska kyrkan byggde en hierarki upp till påven där man kunde bikta sig och få absolution. Men man utkrävde aldrig det ansvar som därigenom samlades hos påven. Det hela urartade till en krämarverksamhet där man sålde avlat som vilken handelsvara som helst. Och därmed spelade man bort sin trovärdighet.

Nazisternas Tredje Rike byggdes upp som ett syndaförlåtelsesystem. Hitler och Hitler ensam tog ansvar för allt. I sina Bordssamtal talar han om att det ibland känns tungt att ensam bära allt ansvar.

När Mose inte fick med sig israelerna på en övergång till kollektivt ägande försökte han i stället med att behålla enskilt ägande men ta på sig ansvaret för obegränsad plundring av egyptisk egendom. Och det lyckades. Han fick med sig israelerna i ett uttåg från Egypten.

Nazisterna resonerade tydligen på liknande sätt. De behöll den enskilda äganderätten men utsåg grupper som på Hitlers ansvar fick plundras obegränsat. I det sammanhanget var judarna perfekta. Det var en sammanhållen grupp som själva stod till tjänst med att avvika på ett åtkomligt sätt. Och det fanns många judar som ägde något som man kunde stjäla. För Mose var det bara fråga om ett tillfälligt trick för att lura folket. 
Om nazisterna också hade ambitioner att på lång sikt övergå till kollektivt ägande får vi aldrig veta. Det verkar som om de inte tänkt längre än till att plundra befintliga grupper.

Enligt evangelisten Johannes sade översteprästen Kaifas till judarna att det vore bäst om en man finge dö för folket. Även nazisterna tänkte sig att använda den principen. Ännu vid inledningen av Nurnbergprocessen trodde Göring att han skulle kunna klara sig genom att skylla allt på Hitler.

Det nazistiska försöket att samla allt ansvar hos en person som får förlåta alla synder när man berikar sig genom plundring visade sig snart ohållbart. I en första omgång fanns de som plundrats kvar och kunde komma med anspråk. Hitler kunde inte som Mose tåga ut och göra sig oåtkomlig i öknen. Resultatet blev "den slutliga lösningen" som inte löste något utan bara visade att man startat utan att ha någon långsiktig plan.

Maskinansvar
------------

Moses metod att skylla allt på en allsmäktig men osynlig gud fungerade så länge han kunde demonstrera Jahves makt med spektakulära explosioner o dyl. Men de metoder han använde imponerar inte på någon idag. Vi vet alla hur man kan hantera olja och sprängämnen. Och när gudens språkrör inte kan visa upp något övermänskligt stannar skulden hos språkröret.

Vill man trots det försöka använda metoden får man nöja sig med att omge sig med en speciell typ av människor. Men man får svårt att värja sig mot allt sunt bondförstånd som sticker upp som ogräs i rabatten.

Men vi ser idag försök med ett annat sätt att komma undan ansvar. Vi lägger ansvaret på ett ekonomiskt system. Vi säger inte "Jag vill inte hjälpa dig" vi säger "Pengarna är tyvärr slut" eller "Du måste acceptera de ekonomiska realiteterna".

Och det ekonomiska systemets regler kan vi lägga in i datorer som därmed kan fatta de obehagliga beslut som skulle kunna störa vårt samvete. Vi behöver inte lägga all skuld på Jahve, Jesus eller Hitler. Vi kan hänvisa till en dator som fattat beslut som vi inbillar oss att vi inte kan påverka.

Efter andra världskriget har Europa övertagit de planer som gjordes upp för Tredje Riket. Men man har bytt militära metoder mot ekonomiska och man har ersatt skuldavlastningen till en diktator med skuldavlastning till ekonomin.

Varför erövra länderna i Östeuropa när man kan köpa dem? Varför ta ifrån människor deras egendom genom att spärra in dem i koncentrationsläger när man kan stjäla via skatt och inflation?

Första steget är naturligtvis att knäcka böndernas självhushåll. Självförsörjande individer är farliga. Det finns risk att de även tänker själva. Det är inte för inte som en stor del av EU:s budget går till "jordbruksstöd". Bönderna skall inte vara beroende av sin produktion utan av "bidrag". Tjänstemän som åker ut och skjuter kor, fördelar öronlappar till korna eller åker ut och mäter 
längden på grässtråna på trädan är naturligtvis bortom allt förnuft men så långt har det gått. Och lika lite som koncentrationslägerföreståndarna känner de något ansvar för vad de gör. De följer bara spelets regler.

Taylorismen och MTM (Metod-Tid-Mätning) innebar att människan reducerades till en maskin bland andra. Människans ansvar reducerades till samma nivå som för övriga maskiner. Ansvaret för att tillverka en handgranat styckades upp i ansvaret för att gripa-flytta-släppa. Och idag lär vi oss allt mer att fråga datorn hur vi skall göra i stället för att fråga varför vi skall godta de anvisningar 
vi får. Och varför-frågorna skjuts allt längre bort och täcks av detaljregler som skrivs in i datorer som ligger allt längre bort.

Vi blir allt mer som soldaten som tränar och blir allt bättre på att marschera utan någon tanke på vart han går. Liksom israeliterna som följde Mose vandrar vi ut i öknen men utan någon Mose som vi följer. Vi blir tvungna att själva försöka finna mål och vägar. Religionen borde hjälpa oss genom att vara vår karta och kompass men det är uppenbart att kartan inte stämmer med verkligheten 
ens i närområdet och kompassnålen följer med när vi vrider kompassen.


Slutord
=======

Gamla Testamentet skrevs i en tid då viljan översteg förmågan.

Övergången till jordbruk hade skapat överskott som gjorde det möjligt att fundera över hur man ville använda dessa. Man hade fått tid och ork för mer än enbart överlevnad. Det hade blivit meningsfullt att formulera sin innersta önskan. Och mycket av den vilja som fanns var möjlig att realisera - för vissa men inte för alla. För att några skulle kunna få sin vilja fram måste andra hjälpa till och avstå från att förverkliga sina egna drömmar.

Försöket med Babels torn hade visat att en frivillig samordning av olika viljor inte fungerade. Språket räckte inte som instrument för att ena allas strävan mot ett gemensamt mål. För att någras vilja skulle kunna tillgodoses måste man kuva andra till underkastelse.

Gamla Testamentet skrevs som hjälpmedel för underkastelse. Det har använts för detta ändamål i flera tusen år. Ibland har våra ledare haft engagerande mål som det varit lätt att underordna sig, ibland har målen varit meningslösa eller destruktiva.

Med tiden har vi lärt oss allt mer om hur världen fungerar. De maktdemonstrationer som beskrivs i Gamla Testamentet har blivit alldagliga. Den kunskap som hölls inom en liten invigd krets är idag tillgänglig för varje människa.

Vår förmåga har ständigt vuxit. En ensam människa med skördetröska skördar idag mer än en hel by klarade av på Gamla Testamentets tid. Att på den tiden sända ett budskap till en avlägsen ort krävde en lång och strapatsfylld resa. Idag överför vi meddelandet på millisekunder utan hjälp av mellanhänder. I våra datorer utnyttjar vi varje nanosekund för en signifikant händelse. Och på ett par sekunder går det lika många nanosekunder som det går sekunder på ett människoliv. Och vi står på tröskeln till att kunna ändra våra egna egenskaper som vi vill.

Vår förmåga har vuxit men tillgången till engagerande mål har inte hållit samma takt. De mål vi satt upp har, i de flesta fall, gått ut på att öka vår förmåga ytterligare.

Vi är på väg in i ett skede där förmågan överstiger viljan. Vi får allt svårare att hitta nya spännande uppgifter.

Lydnad och underkastelse blir alltmer meningslöst under ett ledarskap som inte har vilja nog att formulera medryckande mål. Regeringen har blivit en lektant som inte längre har några roliga lekar att komma med. 

Att engagera och sysselsätta tio miljoner medborgare är inte en uppgift för en eller en handfull ledare, det är en uppgift som kräver insats från tio miljoner ledare. Vi måste själva bli våra egna ledare. Vi måste, var och en, börja fundera på vad vi skall ha våra möjligheter till.

Vi måste börja se positivt på andras vilja. Myten om den materiella bristen är överspelad. Naturligtvis måste vi producera vad vi behöver men vi har den kunskap och den arbetslust som behövs för det. Vi behöver inte kväsa varandra för att hålla nere konsumtionen.

Det frivilliga samarbetet misslyckades i projektet att bygga Babels torn. I flera tusen år har vi försökt med underkastelse och tvång. Det har gett vissa framgångar men nu står vi inför uppgifter där frivillig samverkan är enda möjligheten. Steget ut i rymden och mot människor med helt nya egenskaper kräver inte bara samordning av förmåga utan även samordning av vilja, en samordning som inte kan åstadkommas genom underkastelse. En samordning som inte kan beordras uppifrån utan måste växa fram underifrån.

Vi måste ta steget från välfärdsekonomi till förmögenhetsekonomi. Från ett omhändertagande system till ett system där alla får möjlighet att utnyttja sin förmåga. 

Gamla Testamentet innehåller en del levnadsregler som fortfarande är användbara men också mycket som det är dags att vi gör oss av med. Det är viktigt att vi skrapar bort helighetsfernissan och sållar ut det som är användbart.


             ________________________________________