2002-01-29
Leif Andersson
Henriksbergsvägen 104
136 67 HANINGE
Tel 08/777 45 33
e-post leif.andersson@haninge.mail.telia.com
Hemsidor http://go.to/lean1
http://come.to/lean
PENGAR
Ägande
......
Människan har, liksom alla andra djur, anpassats till sin omgivning
under årtusenden. Men i vissa avseenden har omgivningen ändrats
snabbare än vad anpassningsmekanismen förmått följa med. De flesta
människor känner t ex ett påtagligt obehag av att stå nära ett stup
men nästan inget alls av att stå nära en perrongkant när ett snälltåg
dundrar förbi eller av att, på en smal väg, möta en bil i livsfarlig
hastighet. De människor som inte var rädda för stup har selekterats
bort under årtusenden men någon anpassning till tåg och bilar har vi
ännu inte byggt in i våra gener.
För att förstå oss själva behöver vi alltså se på de förutsättningar
som gällde när vi utvecklade våra medfödda beteenden.
Under många tusen år måste våra förfäder ha levt i små flockar på något
tiotal individer. Och anpassats till ett sådant liv. De måste alltså ha
utvecklat medfödda beteenden som gjorde dem livskraftiga som flock-
medlemmar. Beteenden som utnyttjat flockens möjligheter att bli mer än
summan av medlemmarna.
En fördel som flockgemenskapen ger är att flocken kan jaga byten som inte
en enskild individ rår på, t ex noshörning, elefant, björn. Hur det sociala
mönstret utvecklas i en flock som utnyttjar flockens jaktkapacitet kan vi
t ex studera hos vargflockar. För att det skall fungera måste medlemmarna
underordna sig under flockledaren och bytet måste fördelas efter regler
som alla accepterar. Eftersom flocken kan åstadkomma mer än summan av
individernas förmåga tjänar varje medlem på att sätta flockens intresse
före sitt eget. Flockens "ekonomi" baseras på underkastelse och kollektivt
ägande.
Människan måste ha anpassats till detta sätt att leva under många hundra
årtusenden. Men för c:a tiotusen år sedan inträffade en förändring som
tvingade oss att skapa beteenden som inte var medfödda.
Människan uppfann jordbruket.
I Första Mosebok finns en berättelse om hur jordbruket uppfanns. Hur flock-
ledaren förbjudit skövling av närområdet. Hur en kvinna kommer på att man
genom att så frön kan åstadkomma återväxt. Hur hon och en man bildar ett
monogamt självförsörjande par som, trots flockledarens skepsis, klarar sig
bättre än flockmedlemmarna. Hur flockledaren inser jordbrukets fördelar.
Hur jordbruket ställer krav på att den som sår också skall få skörda. Hur
flockledaren inser detta och börjar dela ut lagfarter (=kainsmärken). Hur
bofasta bönder (Kain) hävdar sin mark mot nomader (Abel).
(Mer om syndafallet finns under rubriken "Gamla Testamentets teknik" på
min huvudsida http://w1.877.telia.com/~u87703726/b/rel/inneh.htm)
Jordbruket innebar en radikal förändring av människans livsförutsättningar.
Det gällde inte längre att försöka leva av vad jorden gav utan att bestämma
vad skulle jorden skulle ge.
Men jordbruk kan inte baseras på underkastelse och kollektivt ägande. Det
måste bygga på ägaransvar och enskilt ägande. Den som sår måste få skörda.
Den som håller mark i hävd måste få så. Omsorgen om den växande grödan
kräver detaljkännedom som blir alltför omfattande om den skall föras upp
till centrala beslut. Den enskilde bonden måste ta ansvar och fatta egna
beslut baserade på enskilt ägande.
Utvecklingen har gått snabbt. Så snabbt att det naturliga urvalet inte har
kunnat förändra våra anlag i samma takt. Och dessutom medförde övergång till
jordbruk så enorma överskott att urvalet sattes ur spel. Ingen behövde svälta.
Även de som var minst lämpade för att leva i ett jordbrukssamhälle kunde få
äta sig mätta på överskottsprodukter.
Och vi har kvar vår instinkt för underkastelse och självuppoffring. Den får
oss att drömma om hjältedåd men eftersom jakt på farliga bytesdjur där vi
får visa vårt mod och vår vilja att offra oss för flocken inte längre före-
kommer har instinkten perverterats till kamp mot andra människor, t ex mot
dem som inser att kollektivt ägande inte fungerar i dagens samhälle.
Vi har fått en situation där vi delat upp vår medfödda instinkt för under-
kastelse och kollektivt ägande i delar som vi överfört till
Underkastelse och kollektivt ägande av ny typ i en ny typ av flock
Underkastelse som vi undertrycker
Den nya typen av flock har vuxit och blivit superflockar som vi brukar kalla
länder. Och huvuduppgifterna för dessa har blivit att lösa konflikter och
bevara regelsystem.
Vi har fått religioner och sekter som försöker utnyttja den underkastelse
som vi inte förmår undertrycka.
Och vi har därutöver fått
Ägaransvar och enskilt ägande
Värdemynt
.........
Ägaransvar och enskilt ägande skapade förutsättningar för byteshandel. För
att två personer skall kunna byta något måste båda äga sitt bytesobjekt.
Och det visade sig snart att byteshandel kunde underlättas om man använde
värdemarkörer. Med värdemarkörer behöver man inte alltid byta jämnt. Man kan
reglera mellanskillnaden med hjälp av värdemarkörer. Och man kan byta även
om bara ena parten har ett bytesobjekt. Den andra parten kan betala med
värdemarkörer.
En värdemarkör måste vara beständig. Den som tar emot den måste kunna lita
på att den finns kvar intakt den dag han i sin tur vill använda den. Och den
får inte vara alltför tung eller skrymmande. Den måste har högt specifikt
värde (värde/kg) och hög värdetäthet (värde/liter), men inte alltför högt.
Vid kejserliga hovet i Kina fanns en gång i tiden en vit bock. Dess skinn
styckades upp och användes som värdemarkörer. Man hade på det sättet fått
värdemarkörer som var sällsynta och som inte kunde förfalskas. Men mycket
få i det stora riket hade någon gång sett ett sådant skinnstycke och visste
inte dess värde. Man kunde alltså inte resa till en marknad på landsorten
och försöka köpa för det.
Det som bäst svarade mot kraven på värdemarkör var vissa metaller. Vanligen
använde man koppar, silver eller guld.
Det är ganska lätt att dela upp metaller i småbitar eller smälta samman små
metallbitar till större stycken. Man kunde alltså ha med sig små och stora
metallbitar som man kunde väga för att få fram överenskommen mängd värdemarkör.
Men det enklaste var ju om man kunde använda metallbitar som båda parter visste
vad de vägde. Då behövde man inte väga. Man behövde bara räkna antalet bitar.
Men det förutsatte att någon som alla litade på styckade upp metallen i bitar
med samma vikt. Om man kunde få någon att göra det kunde man samtidigt lösa ett
annat problem. Den som styckade upp metallen och garanterade att alla stycken
hade samma vikt kunde också garantera att metallen var ren.
Vi lär väl aldrig få veta vem som började med att göra metallbitar med garanti-
stämpel på, s k mynt. De äldsta mynten man funnit kommer från Trakien som låg
i sydöstra delen av Balkanhalvön.
Naturligtvis kunde vem som helst göra sina egna metallbitar och förse dem med
någon sorts garantistämpel men för att det skulle fungera måste stämplingen
göras av någon som alla litade på. Här såg ledarna för den nya typen av
superflock en chans att ta på sig en ny uppgift. Genom att prägla de mynt
som användes som värdemarkörer inom landet fick ledaren en möjlighet att
påverka landets ekonomi på ett sätt som inte krävde detaljkunskap. Alla
vardagliga små beslut kunde skötas av medborgarna själva under ägaransvar
men ledaren fick en möjlighet att underlätta eller försvåra handel genom
att ge ut eller hålla inne mynt.
Att använda mynt visade sig vara en nästan lika stor uppfinning som jordbruket.
Det visade sig att mycket av det som man tilltvingat sig från andra genom våld
eller krav på underkastelse gick mycket lätt att få om man i stället köpte det.
I stället för slavar kunde man ha avlönade tjänare, i stället för att plundra
kunde man köpa det man ville ha. Och det man köpte blev ofta bättre än det man
tog med våld.
Pengar blev inte bara värdemarkörer, de kom att fungera som uppskattningsbevis.
Det visade sig att pengar kunde locka fram vår medfödda strävan efter att
inordna oss i flocken för att få uppskattning. Vår strävan efter att samla
uppskattningsbevis medför att vi arbetar mot betalning även om vi samlat på
oss långt mer pengar än vi kan tänkas göra av med under vår livstid. I en
sådan situation arbetar vi inte för att mera pengar ger oss rätt att köpa mera
frukostgröt, vi arbetar för att pengarna ger oss en bekräftelse på att det vi
gör uppskattas.
Från det att det första myntet hade präglats förblev pengar, för de flesta
människor, något ovanligt i många hundra år. Människor levde i självförsörjande
monogama eller oligogama familjer. Lojaliteten mot flocken delades i lojalitet
mot superflocken (landet) och subflocken (familjen). Det enskilda ägandet låg
snarare på familjer än på enskilda individer. Och ägaransvar fördelades genom
en ansvarsfördelning inom familjen. Och familjen skötte en gård som gav dem
det de behövde så att det endast var i sällsynta undantagsfall det blev
aktuellt att anskaffa något eller sälja något för pengar. I vissa fall kunde
flera familjer gå samman i en bygemenskap men så sent som på 1800-talet visade
skiftesreformerna i Sverige att odling i bygemenskap ledde till ineffektiva
brukningsmetoder.
Men även om, och kanske just för att, det var sällan en familj behövde använda
pengar kom pengar att representera något utöver det vanliga. Pengar kom att
markera det nästan oåtkomliga som man kunde drömma om. Och det medförde att
pengar visade sig vara ett utmärkt hjälpmedel vid konfliktlösning. Hämnd
kunde ersättas av förlikning med pengar. I stället för det tivelaktiga
nöjet att hämnas genom att slå ihjäl motparten kunde man få pengar som
gjorde att man kunde realisera sin innersta dröm och motparten kunde köpa
sitt liv till priset av att förlora möjligheten att förverkliga en dröm.
Mynten präglades till en början för att vara praktiskt användbara metallbitar.
Man gav t ex ut nynt med lätt avskiljbara öronlika småbitar som man kunde bryta
loss om man ville finjustera myntvärdet.
Pengar användes allt oftare för allt fler ändamål. Men det ställde krav på
tillgång på mynt. Myntens värde blev högre än värdet hos den metall de präglats
av. Den som präglade mynten kunde göra en präglingsvinst. Allt fler superflock-
ledare (kejsare, kungar, furstar) såg möjligheten att berika sig genom att
prägla mynt.
Med präglingsvinsten kom också frestelsen att försämra myntkvaliten. Präglings-
vinsten baserades på förtroendet för präglaren men ett förtroende kan realiseras
genom missbruk. Genom att prägla mynt som inte höll vikten kunde präglaren få ut
fler mynt av tillgänglig metallmängd och genom att legera myntmetallen med
lättare åtkomliga metaller gick det också att få fram flera mynt än den
tillgängliga myntmetallen räckte till.
Prägling av undermåliga mynt uppdagades naturligtvis snabbt och undergrävde
förtroendet för präglaren. Men det kunde hända att den ökande användningen
av pengar samtidigt medförde ett ökat behov av mynt som medförde en värdeökning
som maskerade värdefallet p g a minskat förtroende. I stället för att, med
bibehållet förtroende, ge ut fullgoda mynt med allt högre präglingsvinst
kunde då en präglare ge ut flera undermåliga mynt med sjunkande förtroende
och därmed sjunkande präglingsvinst. Eftersom vi bara har en verklighet där
det inte går att upprepa ett förlopp med nya förutsättningar finns det ingen
möjlighet att undersöka vilken av dessa metoder som gav högst sammanlagd vinst.
Men en förtroendeförlust innebär att förtroendet sjunker även i andra sammanhang.
Även tilltron till präglaren som konfliktlösare och regelbevarare kan svikta.
Mynthistorien visar att superflockledare ingalunda står över mänskliga svagheter
som stupiditet. Vi har ärvt vårt beteende vid ledarval från en tid när människor
levde under vargflockliknande förhållanden. Och det är inte säkert att de
kriterier som då var ändamålsenliga är lämpliga i dagens samhälle.
Behovet av mynt växte i takt med att pengar fick allt större användning. Kopplingen
mellan myntvärde och metallvärde blev ett problem. Det fanns inte myntmetall nog
för att tillgodose behovet. Att använda en vanligare metall löste inte problemet.
Metallvärdet var ju då lägre så att det gick åt ännu mer metall. Sverige använde
på 1600-talet kopparmyntfot vilket medförde att mynten blev orimligt stora och
tunga. I någon mån kunde man lösa problemet genom att mynten genom präglingsvinsten
blev mer värda än metallvärdet men den tankemässiga låsningen till metallvärdet
gjorde att myntvärde som låg högt över metallvärdet inte godtogs.
Jakten på myntmetall blev en drivfjäder till de stora upptäcktsresorna under
1500-talet. Spanien och Portugal hämtade hem stora mängder guld och silver som
smältes ned för myntning.
Gustav Vasa lär ha lagrat silver i ett rum på slottet för att ha möjlighet att,
om det behövdes, kunna prägla mera mynt.
Genom att guld, silver och i någon mån koppar bands upp till användning som
myntmetall minskade tillgången för andra ändamål. Man kan tycka att detta borde
ha ökat metallvärdet och det gjorde det väl också i någon mån men dessa metaller
var ganska lätta att undvara. Man hade ännu inget behov av förgyllning av
kontaktdon, silver i fotografisk film eller koppar i elektriska ledningar.
Guld finns rent i naturen men silver och koppar måste framställas genom
metallurgiska processer. Man lärde sig allt mer om hur man framställer och
legerar metaller. Och man såg att vissa metaller liknade varandra. Ur detta
föddes tanken att det kanske gick att framställa myntmetall på annat sätt än
genom bearbetning av malm. Alkemins jakt på guld började.
Alkemisterna har gett oss många värdefulla kunskaper. En sådan är att oädla
metaller inte kan omvandlas till ädla genom kemiska metoder som endast berör
atomernas elektronskal. Det krävs förändringar av atomkärnorna för sådana
omvandlingar.
Men det problem som alkemisterna försökt lösa, det vill säga bristen på myntmetall,
fick en annan lösning genom övergången till påbudspengar.
För några årtionden sedan, när jag kände butiksägaren väl och visste att han hade
förtroende för min vilja och förmåga att betala, kunde det hända att jag plockade
på mig mer varor än jag just då kunde betala. Det löste vi genom att han skrev en
lapp och la den i kassan. Om jag sedan gjorde honom en tjänst, t ex körde ut eller
hämtade varor åt honom kunde han betala genom att riva lappen. Lappen var alltså
en skuldsedel som fungerade lika bra som ett mynt, så länge vi hade förtroende
för varandra.
I början av 1900-talet var det vanligt att handla "på bok och räkning". Man
betalade inte med pengar varje gång man handlade utan handlaren skrev upp
beloppet i sin bok och i en motbok. Dessa skuldförbindelser fungerade som
pengar och nollställdes med pengar med jämna mellanrum. I dag försöker banker
med olika former av kreditkort ta över den privata penningutgivning som
skuldförbindelser innebär.
Det går alltså att skapa pengar som inte baseras på metallvärde utan enbart
på förtroende. Att det är ont om myntmetall utgör inte något hinder för att
vi skriver ut pengar i form av skuldsedlar.
När Sverige under 1600-talet använde sig av en kopparmyntfot fick man stora
och tunga mynt. Att handla direkt med dessa blev besvärligt om det handlade
om mer än småbelopp. Och på grosshandelsnivå var det vanligt att beloppen
gick fram och tillbaka. Man började med att skriva ut transportsedlar där
man beordrade förflyttning av en viss summa pengar. Men om banken, som
förvarade pengarna, låg några dagar på verkställigheten fick den ofta in
en order om att flytta tillbaka pengarna. Och på det sättet kunde man
undvika arbetet att flytta de stora och tunga pengarna.
Man började alltmer handla med transportsedlarna i stället för med pengarna.
Så länge man litade på att sedlarna motsvarades av mynt som man kunde få
flyttade om man ville fanns det ingen anledning att verkligen flytta mynten.
Sedlarna var lika goda som mynt och mycket lättare att hantera.
Påbudspengar
............
På 1600-talet började stormakten Sverige en omställning av näringslivet.
Vid den tiden var mycket liten del av ekonomin penningbaserad. Självhushåll
var det vanliga sättet att försörja sig. Präster, fogdar, knektar m fl fick
mycket sällan lön i pengar. Det vanliga var att de fick disponera ett stycke
mark som gjorde det möjligt för dem att försörja sig och därutöver kunde de
få ersättning in natura från bönder i närheten. Men utvecklingen av bergsbruk,
skogsbruk, hantverk och handel ställde växande krav på tillgång till pengar.
Även om Sverige, vid denna tid, var rikt på koppar och man därför använde
koppar som myntmetall hade man problem att få fram tillräckligt med pengar.
Goda initiativ hindrades av brist på pengar. Man insåg att den som hade ett
bra projekt men saknade de pengar som krävdes för att genomföra det borde
kunna få låna pengarna.
År 1656 fick Hans Palmstruch, son till en holländsk köpman som invandrat till
Riga, privilegium på att inrätta lånebank. Året därpå öppnade han Palmstruchska
banken vid Norrbro i Stockholm.
Antag att en bank har tio dalermynt och lånar ut dem till A. Banken får då en
skuldsedel där A lovar att vid anfordran betala tillbaka tio daler. I samband
med att lånet beviljas kan banken erbjuda sig att förvara mynten åt A. Det kan
vara praktiskt, speciellt om det handlar om tunga och skrymmande kopparmynt.
Och banken kan skriva ut tio kvitton på att den för förvaring mottagit ett
dalermynt. Dessa kvitton kan så A använda som betalningsmedel och för alla som
har förtroende för banken är de lika mycket värda som ett dalermynt men betydligt
lättare att hantera.
I bankens kassavalv ligger nu fortfarande tio dalermynt. Om banken lånar ut dessa
till B som också låter banken förvara pengarna tar banken risken att A och B
samtidigt kommer för att hämta ut lånet i mynt. Men risken är liten och skulle
det gå så illa är det bara att banken säger upp ett av lånen och kräver åter-
betalning från en av dem. Om allt går väl kan då både A och B handla för sina
kvitton som om de vore mynt. Tio daler har blivit tjugo. Och när C vill låna
tio daler.....
En lånebank kan alltså generera papperskvitton som fungerar som pengar så länge
banken åtnjuter förtroende. Från 1661 utgav den Palmstruchska banken "kreditsedlar"
eller "banksedlar" eller "sedlar" som användes som pengar på liknande sätt som
dagens sedlar.
Marco Polo berättar i sina reseskildringar från Kublai Kahns Kina (slutet av
1200-talet) att man använde papperspengar och användning av skuldsedlar som
betalningsmedel är säkerligen mycket gammal men den Palmstruchska bankens
sedelutgivning är ett mycket tidigt exempel på användning av påbudspengar som
liknar de pengar vi använder i dag.
Värdet av ett värdemynt baseras på myntets metallvärde. Även om inte myntvärde
och metallvärde överensstämmer exakt kan inte skillnaden bli stor. Värdet av
påbudspengar baseras på det värde som utställaren påbjudit. Vanligen utfärdas
påbudspengar i form av, praktiskt taget värdelösa, papperslappar som förses
med påtryckt uppgift om det påbjudna värdet, s k sedlar. Värdet av påbudspengar
baseras på förtroendet för utställaren. Ett sätt att stärka förtroendet för
påbudspengar är att utlova inlösen med värdemynt men detta är ingalunda
nödvändigt. Det finns andra sätt att skapa det förtroende som behövs för att
möjliggöra utgivning av påbudspengar. I dag har de flesta länder övergivit
metallmyntfot som förtroendestärkande grund för sin nationella valuta.
Den ökning av penningmängden som den Palmstruchska bankens sedelutgivning
innebar hade till en början de positiva effekter man eftersträvade. Inslaget
av penningekonomi i den totala ekonomin kunde öka. Det visade sig att det
kan vara motiverat att öka penningmängden för att motsvara ett ökat behov
av pengar. Men efter några år började nyckelpersoner i bankledningen att
använda sedelutgivningen som ett inslag i sina privata tvivelaktiga affärer
vilket medförde att banken kom på obestånd.
Ett senare, ofta anfört exempel, på en form av påbudspengar är Karl XII:s
nödmynt. Men den gången var förutsättningarna helt anorlunda. Nu handlade
det om något helt annat än att tillhandahålla de pengar som behövdes för
att tillgodose en växande penningekonomis behov av mera pengar.
Karl XII hade vid Poltava förlorat den svenska armen. Till råga på eländet
drabbades landet av pest och missväxt. Näringslivet behövde inte mer pengar
för att kunna expandera, tvärtom avstannade bergsbruket nästan helt och
även inom andra områden minskade verksamheten. Omgivningen såg möjligheten
att ta för sig av det sönderfallande svenska väldet. En ny arme skulle tas
fram och underhållas. Och nu handlade det inte längre om att ta ut
överskottskapacitet till en arme som kunde försörja sig genom plundring.
Man måste prioritera armen framför andra viktiga uppgifter. Karl XII krävde
till och med att man skulle införa en progressiv förmögenhetsskatt baserad
på självdeklaration men rådet fann detta så befängt att man låtsade att
brevet inte kommit fram. I det läget började man, på baron Görtz´s inrådan
att betala med mynttecken (nödmynt). Mynttecknen var präglade metallmynt
men deras påbjudna värde hade ingenting med deras metallvärde att göra.
De var alltså rena påbudspengar. Naturligtvis kunde man, på vanligt sätt,
ha stulit vad man behövde och kallat det för "skatt" och i viss mån gjorde
man det men detta kompletterades med att man betalade med mynttecken.
Att tillhandahålla pengar för att ge penningekonomin möjlighet att växa är
en sak. Att ge ut påbudspengar för att köpa nyttigheter som inte finns är
något helt annat. Att Karl XII:s regim ledde till en statsbankrutt berodde
inte på att man gav ut nödmynt. Det fanns andra och långt viktigare skäl
till att det gick galet. Och framför allt kan detta inte anföras som argument
i debatten om hur man i fredstid bör använda möjligheter att ge ut påbudspengar.
Ett annat exempel på problem med påbudspengar som är vanligt förekommande i
debatten är den statsbankrutt som drabbade Tyskland på 1920-talet när orimliga
skadeståndskrav efter första världskriget hade förstört förtroendet för tysk
sedelutgivning.
Det är viktigt att den som ger ut påbudspengar slår vakt om det förtroende som
utgivningen baseras på, och detta förtroende kan rubbas såväl av utgivning av
för mycket pengar som av utgivning av för lite pengar.
Och, på samma sätt som beständighet är ett viktigt krav på värdemynt, är
beständighet ett viktigt krav på påbudspengar. Förmögenhetsskatter som
undergräver framtida värde av påbudspengar är naturligtvis förödande för
förtroendet för dem. Liksom skatter som innebär att köpare och säljare ser
olika pris (före resp efter skatt).
Elektroniska pengar
...................
Utvecklingen från värdemynt via transportsedlar till påbudspengar har medfört
att det blivit allt lättare att flytta pengar. I takt med att pengar i allt
större omfattning använts för att markera förflyttning av nyttigheter har
förflyttningen av pengar förenklats så att penningförflyttningen förblivit
lättare än nyttighetsförflyttningen.
Att resa med pengar har emellertid alltid varit riskabelt. Risken för överfall
har alltid funnits. Det har därför sedan länge varit vanligt att använda banker
för penningöverföring på sådant sätt att man inte behövde flytta själva pengarna.
Ofta gällde det att penningflödet mellan två städer lika ofta gick i ena
riktningen som i den andra. Även om en enskild person kanske hade affärer
som medförde behov av att bara föra pengar i ena riktningen utjämnades detta
av att det fanns andra som behövde föra pengar i andra riktningen. En bank
kunde då sätta upp ett kontor i vardera staden och ta emot och betala ut
pengar från dessa. Den som ville överföra pengar från den ena staden till
den andra kunde då sätta in dem på bankens närmaste kontor, resa till den
andra staden och ta ut dem där. För det behövdes bara ett meddelande om vem
som hade rätt att ta ut ett visst belopp.
Tekniken för överföring mellan konton utvecklades och allt fler betalningar
sköttes via girokonton.
När telefonen kom öppnades helt nya möjligheter för snabba betalningar. En
person i Stockholm som ville göra en betalning i Göteborg kunde be banken i
Stockholm ringa till Göteborgskontoret och be dem ställa pengarna till
förfogande för utbetalning. På det sättet kunde en betalning genomföras på
några minuter utan att någon person, några pengar eller något brev behövde
förflyttas till Göteborg. Användbarheten för pengar ökade drastiskt. När
transporttiderna för nyttigheter minskade minskade transporttiderna för
pengar ännu snabbare.
Vid mitten av 1900-talet sköttes fortfarande bankernas kontoställningar
manuellt. Postgirot hade en stor stab av anställda som läste inkomna
betalningsorder och skrev upp de kontoändringar som de medförde.
Så började man att anställa personer som fick läsa anteckningar om ändrade
kontoställningar och manuellt stansa vad de läste på hålkort som kördes i
stora maskiner för att få fram aktuella saldon på alla konton och samtidigt
hålla reda på uppgifter som erfordrades för ränteberäkningar o dyl.
Just nu sker en övergång till att hålla reda på alla konton i ett
världsomspännande nät av datorer. Vem som helst kommer att kunna
beordra en överföring vart som helst i världen och om den inte tömmer
något konto kommer den att vara genomförd på några millisekunder från
sista knapptryckningen. Det finns inte längre något skäl att ha pengarna
stående på ett konto i kvartersbanken för att de skall vara lätt åtkomliga.
Det går (på några millisekunder när) lika snabbt att hämta dem från ett
konto i en bank på Salomonöarna.
Det är i denna situation frågan om valutor och valutaområden aktualiseras.
Men övergången till elektroniska pengar har inte bara möjliggjort
förflytning av pengar snabbt och långt. Den öppnar även, i det närmaste
obegränsade, möjligheter för omräkningar.
Vi går mot en situation där vi alla kommer att ha en mobiltelefon i fickan.
Det är ganska enkelt att förse en sådan med möjlighet till omräkning mellan
olika valutor. Den kan också förses med läsare för varukoder. När vi handlar
i en butik kan vi alltså läsa varukoder med mobiltelefonen som kopplar upp
sig mot butikens dator och ger oss priser i vilken valuta vi vill. Och
butiken kan godta vilken valuta som helst som betalning och via anslutning
till en bank få den omvandlad till den valuta som butiken vill räkna i.
Ev kan butiker och banker ta ut riskpremier för vissa valutor som kan
hinna ändras timme för timme.
Även de priserbjudanden som nu sprids via reklamblad kommer att ersättas med
elektroniska meddelanden där vi direkt samtidigt kan se priser i ett antal
butiker. Och dessa priser kan enkelt omvandlas till vilken valuta som helst.
Om jag har mina pengar i en bank på Salomonöarna i Salomonöarnas valuta kan
jag alltså få alla priser och göra alla jämförelser i Salomonöarnas valuta
eller, om jag tycker det är enklare, i svenska kronor. Något skäl att slå
samman flera valutor för att underlätta jämförelser och minska arbetet med
valutaväxling kommer alltså inte att föreligga. Det handlar bara om ett
tillfälligt problem som kommer att försvinna på samma sätt som butikernas
problem med prismärkning försvann vid övergången till EAN-kod.
Och att skriva ett program som räknar om ett företags bokslut i annan valuta
är naturligtvis inte något nämnvärt problem. Och inte heller att få fram
aktiekurser, offerter, fakturor, fondkurser, löner o s v i vilken valuta
som helst. När det gäller att framställa de sedlar och mynt som erfordras
måste dessa naturligtvis göras med viss kvalite som gör dem svåra att
förfalska men detta är inte, ens för mycket små valutor, något stort
problem. Och om alla godtar alla valutor spelar det ingen större roll
vilken valuta man kan få ut från en viss bankomat.
Skillnaden mellan den ena och den andra valutan ligger på ett helt annat plan.
VAD SKALL VI HA EN VALUTA TILL?
Vi underkastar oss och inordnar oss i en superflock på miljontals medlemmar.
Men för att vi skall känna en gemenskap i en sådan superflock krävs att den
avviker från andra superflockar. Vi känner oss som svenskar för att vi har
andra seder, annat språk, andra lagar, annat klimat, andra minnen än andra
länders medborgare.
Att vi har samlat oss i olika superflockar har haft en mycket positiv effekt
på samhällsutvecklingen. Varje flock har kunnat utforma sin egen kultur och
sträva efter att göra den bättre än alla andras. Och andra har kunnat ta till
sig lyckade resultat och undvika misstagen. Och vid totala misslyckanden har
det funnits en fungerande omgivning som kunnat ta hand om spillrorna. Små
flockar har kunnat ta stora risker i strävan att nå stora vinster. Just nu
ser vi ett sådant misslyckande av talibanerna i Afganistan. Även om det, från
vår utgångspunkt, är uppenbart att experimentet baserades på en formidabel
stupiditet måste det för de inblandade ha tett sig som värt ett försök. Och
det är viktigt att försök kan och får genomföras även om det kan bli problem
att ta hand om spillrorna.
Ett mer lyckat exempel utgör Sverige som under andra världskriget vägrade att
välja sida vilket alla, inte minst vi själva, kunde dra nytta av.
På människans jaktflockstid var befolkningen gles och olika flockar måste ha
haft ganska lätt att undvika varandra men då och då måste det ha hänt att två
flockar kommit in på varandras revir. Tydligen har vi en medfödd instinkt för
gemensamt försvar av ett gemensamt revir. Detta har tillämpats även av super-
flockar och lett till den företeelse som vi kallar krig. Detta har lett till
tanken att man skulle försöka göra hela jorden till en enda superflock med ett
enda världsomspännande revir.
Romarna lyckades en gång i tiden, i kraft av att de utvecklat en militär
överlägsenhet, lägga under sig hela den värld de kände till. Så länge ingen
vågade sätta sig upp mot det romerska väldet rådde då fred, den så kallade
Pax Romana.
Men romarna lyckades inte bevara en tillräcklig militär styrka för att med våld
slå ner alla inre strider och hålla alla yttre fiender borta. Det ledde till
ett försök att med religionens hjälp "tämja" alla fiender. Kristendomen
lanserades i stor skala med förhoppningen att ingen skulle angripa sina
trosfränder. Att kristenheten skulle bli en ny typ av superflock som skulle
kunna skapa fred. Man gick, ofta mycket hårdhänt, fram för att utrota de
kulturer man stötte på och inlemma människor i den kristna superflocken.
Kristendomen spreds men någon riktig succe blev det inte. Och på 600-talet
startade Muhammed en religion som visserligen splittrade den religiösa enhet
som man hoppats på men som också gav kristendomen det yttre tryck som erfordras
för att stärka sammanhållningen.
Nästa steg blev att försöka förena den andliga makten under en påve med den
världsliga makten under en kejsare. Under Karl den store genomfördes ett enande
av delar av Europa, ett dåtidens EU. Ritningarna från detta samhällsbygge har
dammats av och använts gång på gång i mer än tusen år, varje gång med förödande
resultat.
Vad man tydligen inte har förstått är att en flock skapas inifrån och underifrån
och att dess sammanhållning stärks av yttre tryck. Att människor inte kan tvingas
in i en flock. Att flockar inte kan slås samman genom beslut av flockledarna.
Att en flock som blir så stor att den saknar yttre tryck kommer att falla sönder
i brist på inre sammanhållning. Att de gånger sammanslagning av länder eller
gränsjusteringar har lyckats har det handlat om att bekräfta en samhörighet som
redan fanns.
Att smälta samman Skåne med Sverige lyckades så småningom. Däremot smälte, trots
nära hundra års union, aldrig Norge samman med Sverige. Och Finland, som i många
hundra år varit en del av Sverige återgick inte till Sverige utan blev en
fristående nation vid frigörelsen från Ryssland. Det oroliga Balkan som förenades
under Jugoslavien har nyligen fallit sönder i sina delar. Det enorma Sovjetunionen
visade sig vara en täckmantel för flockar som hade föga intresse av gemenskap.
En egen valuta är ett verktyg för en flock som vill utveckla särdragen i sin
kultur. Den spelar liknande roll som ett eget språk, som egna lagar, som egna
traditioner. Hur valutan utvecklas är ett mått på hur flocken lyckas förverkliga
sina ambitioner.
Hinc robur et securitas. En valuta får styrka och stabilitet genom att någon
grupp tror på den. Om svenskarna tror på den svenska kronan och placerar sina
tillgångar i den oavsett tillfälliga svängningar i marknadsnoteringarna får
den en stabilitet som kan medföra att även andra placerar i den.
Att ha sina pengar i svenska kronor är en del av "att vara svensk". Andra delar
är att tala svenska, att försöka lösa konflikter med hjälp av svenska lagar,
att fira midsommar, att följa svenska klädmodet.
Om vi producerar nyttigheter som omvärlden vill ha av oss och om vi kräver
betalning i svenska kronor skapar vi efterfrågan på kronor. Ju bättre vi lyckas
ju större blir efterfrågan och ju högre blir kronkursen. Vi kan alltså använda
kronkursen som en mätare på hur "bra det går för Sverige".
Om vi slutar tro på Sverige. Om vi växlar våra tillgångar till andra valutor.
Om vi kräver att få betalt i andra valutor. Då kan vi lika gärna byta valuta
till Euro, byta språk till Esperanto och använda Koranen som lagbok.
Men om vi tror att Sverige än en gång skall bli världens bästa land. Om vi tror
att vi skall kunna ta fram produkter som omvärlden vill ha som vi en gång gjorde
med tändstickor, dynamit, kullager, skiftnycklar, passbitar. Om vi tror att vi
kan producera bättre mat än andra, kanske produkter som kräver våra långa
sommardagar. Om vi tror att vi kan lösa konflikter bättre än andra. Om vi tror
att vi kan hålla bättre ordning än andra. Om vi tror att vi kan använda vårt
bondförnuft bättre än andra. Då skall vi också försöka göra det och då behöver
vi de hjälpmedel som kan hjälpa oss att utveckla vår kulturella särart.
Det påstås att en del drunkningsolyckor bland dykare beror på att man kan tappa
förmågan att avgöra vad som är upp och vad som är ner. Vi behöver metoder att
mäta för att avgöra vartåt vi är på väg. En bra mätare på om vår kulturella
utveckling går bättre eller sämre än andra länders är vår valutakurs.
Bra för Sverige går det den dag vi måste återinföra ettöringen för att inte
avrundningsfelen skall bli för stora vid växling till andra valutor.
Uppdelning på nationella valutor fungerar också som ekonomiska "säkringar" mellan
länder. På samma sätt som en kortslutning i ett elektriskt system snabbt kan
kopplas bort genom att säkringen brinner av kan en ekonomisk kollaps i ett land
kopplas bort genom att valutan blir värdelös.
Att sätta in säkringar i ett elektriskt system innebär att man bygger in felkällor
och förluster. Det är lätt att hitta dessa och påstå att systemet skulle fungera
bättre om man tog bort dem. Men de flesta människor tycks ändå kunna göra någon
sorts avvägning mellan den begränsning av risker och de förluster som säkringar
ger. I diskussionen om valutor tycks emellertid många helt sakna denna insikt.
Vi använder vår valuta till en rad olika ändamål. Många av dessa är sådana att vi
kan använda vilken valuta som helst som vi har förtroende för. Men vi behöver en
egen nationell valuta till följande:
Mätning av resultatet av vår kulturella utveckling
Nationalsymbol för att stärka inre sammanhållning
"Säkring" mot andra valutaområden
Möjliggörande av ekonomiska experiment med begränsning till ett litet valutaområde
Möjliggörande av en bättre ekonomi än omvärldens
___________________________________
-----------------------
Åter till hemsidan