2003-03-16  Leif Andersson


Klädnypor, potatis och penningmängd
===================================

Antag att jag tillverkar klädnypor.

Jag kan inte leva på att äta klädnypor så jag måste byta dem mot mat.

Potatisodlare Nils Olsson har potatisar som jag kan äta och av någon 
anledning behöver han klädnypor.

Jag är liten i maten så jag behöver bara en potatis i månaden och han 
behöver en klädnypa i månaden. Detta är de enda behov vi har.

Varje höst när det är dags att skörda potatis lägger Olsson undan tolv 
potatisar för att kunna förse mig med potatis och jag lägger undan tolv 
klädnypor för att kunna förse honom med klädnypor. Så träffas vi varje 
månad och byter en klädnypa mot en potatis.

Ett år bestämmer vi oss för att börja använda penningekonomi för våra 
byten.

Vi använder oss av kronor som Riksbanken gett ut. Både Olsson och jag 
skaffar två penningkistor som vi förser med löstagbara skyltar. På den 
ena skylten står det "Gammal" och på den andra står det "Ny". I kistan 
med gammal-skylten lägger vi tolv enkronor.

Nästa gång vi möts tar jag med mig en klädnypa och en krona som jag tagit 
ur gammal-kistan. Olsson tar med sig en potatis och en krona som han tagit 
ur sin gammal-kista. Jag köper en potatis av Olsson för min krona och han 
köper en klädnypa av mig för sin krona. När jag kommer hem lägger jag den 
krona jag fått av Olsson i ny-kistan och han lägger den krona han fått av 
mig i sin ny-kista.

När ett år har gått har jag inga pengar kvar i gammal-kistan men i ny-kistan 
finns det tolv kronor. Hos Olsson är det likadant. Jag lägger undan tolv nya 
klädnypor för nästa år och byter plats på kistornas skyltar. Olsson lägger 
undan tolv nya potatisar och byter plats på skyltarna på sina kistor.

Efter detta har vi återigen situationen att jag har tolv undanlagda klädnypor, 
tolv kronor i gammal-kistan och tom ny-kista. Och Olsson har tolv undanlagda 
potatisar, tolv kronor i gammal-kistan och tom ny-kista. Vi kan alltså även 
det kommande året handla med varandra på precis samma sätt som förra året.

Så får landets finansminister för sig att han skall försöka höja penning-
värdet. Han tänker så här: "Om dom inte har så mycket pengar att röra sig med 
måste dom sänka priserna för att kunna köpa och sälja lika mycket." Så nästa 
höst säger han till skattmasen att ta sex kronor ur min kassakista och sex 
kronor ur Olssons. Vi startar alltså året med bara sex kronor i våra gammal-
kistor. Hur skall vi hantera det?

Vi träffas och konstaterar att vi tycker det är bra att en klädnypa kostar en 
krona och en potatis en krona. Vi bestämmer oss för att skita i finans-
ministerns påhitt. Vi handlar som vanligt. 

Men efter sex månader har vi tomt i våra gammalkistor. Men det problemet har 
en mycket enkel lösning. Vi byter bara skyltarna på kistorna efter sex månader 
i stället för efter ett år. Och så är det bara att fortsätta som vanligt.

När skattmasen lämnat in pengarna smälte finansministern ner dem. Eftersom 
utgivna sedlar och mynt är en del av statsskulden innebar detta att statsskulden 
minskade. Men priserna sjönk ju inte. Så finansministern bestämmer sig för att 
ta i hårdare. Han är inte särskilt klyftig så han säger åt skattmasen att ta 
ifrån mig och Olsson alla våra pengar.

Statsskulden minskar ytterligare men Olsson och jag har hamnat i en situation 
där det inte är någon mening med att försöka sänka våra priser. Hur lågt vi än 
sätter priset kan vi inte betala. Vi måste hitta någon annan metod.

Ett sätt är naturligtvis att återgå till den gamla byteshandeln. Men det finns 
också ett annat sätt.

Jag skriver på ett papper:

   Jag, klädnypetillverkare Andersson, inlöser så snart jag kan denna sedel 
   med en krona.

Och Olsson skriver på ett papper:

   Jag, potatisodlare Olsson, inlöser så snart jag kan denna sedel 
   med en krona.

Så tar vi med oss dessa papper i stället för kronor och handlar som vanligt. När 
vi kommer hem lägger vi de papper vi fått i ny-kistan.

Nu har vi inte längre något problem med att pengarna tar slut. Eftersom vi gör 
våra egna pengar kan vi skriva ut hur mycket som helst men det kanske ändå är 
praktiskt att återgå till att växla skyltar på kistorna en gång per år vilket 
innebär att vi bara behöver skriva ut tolv papper var. När ett år har gått får 
jag alltså tillbaka de skuldsedlar jag skrev förra året i stället för att 
Olsson skriver ut nya och jag betalar med de skuldsedlar Olsson skrev förra 
året i stället för att jag skriver ut nya.

Vi börjar ana att vi är helt oberoende av riksbankspengar. Så länge vi har 
förtroende för varandra kan vi skapa våra egna pengar. Oberoende av vad staten 
och Riksbanken gör kan vi använda våra egna pengar och värdera dem som vi vill. 
Skulle man besluta att avskaffa valutan kan vi fortfarande handla i kronor. 
Skulle landet övergå till annan valuta t ex till Euro kan vi fortfarande skriva 
ut våra kronsedlar och handla med dem. Och även om vi bestämmer oss för att 
använda någon officiell valuta kan vi värdera den hur vi vill. Det är vi, inte 
finansministern eller riksbankschefen, som bestämmer vilka priser vi skall 
använda, d v s vilket penningvärde vi skall använda.



Påbudspengar är skuldförbindelser. De får värde om mottagaren har förtroende 
för utställarens vilja och förmåga att lösa in dem. Alla skuldförbindelser kan 
användas som påbudspengar.

Att Riksbankens pengar används i så stor omfattning beror på att förtroendet 
för Riksbanken är så högt att pengarna får värde i hela landet.

Att ta ut skatt innebär en nedskrivning av inlösenåtagandet. De pengar vi lämnar 
i skatt kommer vi inte att få inlösta. Att vi kan få nyttigheter "gratis" från 
den offentliga sektorn är inte någon inlösen av skattepengarna. Det finns inte 
någon direkt koppling mellan hur mycket jag betalt i skatt och hur mycket jag 
får ut från den offentliga sektorn och därmed ingen inlösen av skattepengarna.

En penningutställare som skriver ut mer pengar än han kan förväntas kunna lösa 
in förlorar sitt förtroende vilket medför att pengarna blir värdelösa.

En penningutställare som skriver ner sitt inlösenåtagande genom att ta ut skatt 
förlorar sitt förtroende vilket medför att pengarna blir värdelösa.

För att bibehålla förtroendet bör en penningutställare  inte skriva ut mer pengar 
än vad han rimligtvis kan lösa in och inte ta ut några skatter.

Detta betyder inte att utrymmet för offentlig sektor skulle behöva minska. Om 
produktionskapaciteten räcker för att producera nyttigheter som vi kan köpa för 
pengarna och det dessutom finns outnyttjad kapacitet kan Riksbanken skriva ut 
mera pengar för att köpa denna överskottskapacitet. Det är denna överskotts-
kapacitet, d v s den kapacitet som inte tas i anspråk av marknadssektorn, som 
utgör den offentliga sektorn.

Maximalt förtroende får en penningutställare som ger ut pengar i en sådan om-
fattning att all kapacitet utnyttjas för ändamål som upplevs som angelägna och 
så att marknadssektorns kapacitet blir tillräcklig för att hålla stabila priser.

För detta behöver vi inga skatter - tvärtom! 

All kapacitet som idag används för meningslös skattehantering skulle kunna användas 
för produktion av nyttigheter inom den offentliga sektorn.

Ju mer pengar Riksbanken ger ut ju mer pengar kan vi lägga i våra kassakistor och 
ju längre kan vi vänta med att växla skyltarna "Gammal" och "Ny". Eller med andra 
ord: Ju större penningmängden blir ju lägre blir omloppshastigheten. Och när vi 
fått fyllda kassakistor kan vi överföra en hel del av dagens offentliga sektor 
till marknadssektorn med dess bättre möjligheter att anpassa produktion efter 
önskemål.





                 ___________________________________
                        -----------------------

Åter till hemsidan