2002-01-06
Leif Andersson
Henriksbergsvägen 104
136 67 HANINGE
Tel 08/777 45 33
e-post leif.andersson@haninge.mail.telia.com
Hemsidor http://go.to/lean1
http://come.to/lean
Jugoslavien, Ryssland, Euro och Argentina
=========================================
Påbudspengar får värde genom att, åtminstone någon grupp, t ex medborgarna
i ett land, har förtroende för penningutställaren. Detta förtroende gör att
pengarna kan användas som uppskattningsbevis, betalningsmedel,
förmögenhetsmarkör, värdemätare och som kommunikationsmedel mellan producent
och konsument.
Vår medfödda strävan att vara till nytta för vår omgivning gör att vi är
intresserade av att samla på oss uppskattningsbevis. Det medför att vi åtar
oss uppdrag mot betalning även om vi har samlat en förmögenhet som räcker
för att täcka alla våra utgifter under resten av livet. Men det medför
också en frestelse att fuska, att samla stulna uppskattninngsbevis.
Vi har ingen materiell brist. Vår produktionsförmåga är mer än tillräcklig
för att producera livets nödtorft för alla. Men det hindrar inte att vi kan
använda överkapaciteten till att få det bättre. Och då gäller det att vi tar
vara på alla goda ideer.
Även om vi inte svälter finns det alltså skäl att vi försöker utnyttja våra
resurser på bästa sätt. Framför allt gäller det att vi tar vara på den resurs
som medborgarna utgör. Den stora bristvaran är idag inte råvaror eller energi,
det är ideer som kan ge ett bättre liv. Och ideer finns bara hos människor.
Alla medborgare är inte genier. Faktum är att hälften är dummare än
medianbegåvade. Men det är inte bara geniala ideer som kan förbättra vår
tillvaro. Tvättmaskinen har förbättrat människors tillvaro i långt
högre grad än relativitetsteorin. Att vi skall ta vara på geniala
ideer borde vara självklart (även om det tydligen inte är det) men ett
lands förmåga att skapa större välstånd än andra länder ligger främst i
dess förmåga att tillvarata kapaciteten hos den icke-geniala delen av
medborgarna. Att kunna samla upp och ta vara på även de små tillskotten.
Att ge alla medborgare möjlighet att bidra efter förmåga. Att skapa ett
ekonomiskt system som alla kan använda för att bidra till att förbättra
levnadsförhållandena.
Men jakten på stulna uppskattningsbevis urholkar förtroendet för våra
påbudspengar. Med hjälp av en typ av stöld som kallas "skatt" försöker
vi "omfördela" d v s förvränga den information som överförs med hjälp
av pengar. Den som köper något ser bruttopriset som kostnad. Den som
säljer något ser nettopriset, efter alla skatter, som betalning. Köpare
och säljare ser alltså olika pris och missförstår därför varandra.
Pengarna blir allt mindre användbara som betalningsmedel.
Vad gör man när man når vägs ände? När kleptokratin gjort pengarna värdelösa.
När det inte längre finns något förtroende för penningutställaren som kan ge
påbudspengarna värde.
Under de senaste årtiondena har vi sett Jugoslavien, Ryssland och Argentina
nå fram till krisekonomi och vi ser idag hur EU lägger upp vägen mot en
ekonomisk krasch.
Jag vet nästan ingenting om hur det gått till i Jugoslavien och jag tänker
därför inte ta upp det exemplet. Jag vet inte mycket om Ryssland och Argentina
heller, bara vad som stått i tidningarna, men mönstret är så tydligt att t o m
jag ser det.
När valutan inte längre backas upp av förtroende från egna medborgare gäller
det för inne-gänget som har tillgång till de politiska besluten att rädda sina
tillgångar på övriga medborgares bekostnad. Man skapar en respit genom att knyta
valutan till dollar och växla till fast kurs med hjälp av lånade dollar. Detta
stärker dollarn eftersom efterfrågan på dollar ökar. Och den egna valuta ser ut
vara stabil mot dollarn - så länge man inte vet att lånen förskingras. Gemene
man luras att tro att den egna valutan blivit så pålitlig att han inte behöver
växla. Och inne-gänget kan växla och placera pengarna utom räckhåll för den egna
byråkratin.
I Ryssland har man haft draghjälp av oljan och av att ekonomin sakta gått mot
ökat marknadsinslag. Det har också visat sig att det fanns en datja-ekonomi
som kunde ta över och hålla igång systemet under omställningen. Och ryssarna
är vana vid att uthärda kriser.
Euro-länderna försöker göra räddningsoperationen innan det blir uppenbart för
alla vad som pågår. Man går över till en euro som ges ut av en centralbank som
ingen har något intresse av att stödja. Men om man skyndar sig kanske man kan
lura med sig några nya länder som England och Sverige och skapa illusionen att
euron är attraktiv. Det kan ge en respittid som inne-gänget kan utnyttja för
att växla och placera. Och man litar stenhårt på gemene mans stupiditet. När
alla börjar försöka placera i annat än euro är loppet redan kört.
Argentina är ett intressant exempel i rätt tid. Tydligen har man inte utnyttjat
respiten av att peson knöts till dollar till att sanera ekonomin. Inne-gängets
räddningsoperationer tycks ha varit än mer renodlade än i Ryssland. Förtroendet
förefaller vara totalt förbrukat och man har inte som i Ryssland en tradition
av samling i kristider.
Hur skulle man kunna göra i Argentina?
Först måste man då fråga sig vad man vill uppnå. Om det bara handlar om att
inne-gänget skall rädda sitt stöldgods så är uppgiften redan löst. Men om man
utgår från att målet är ett gott liv för argentinska medborgare finns det en
hel del att göra.
Man kan starta ett program för att om två år införa en ny valuta. De två åren
skall användas till att informera om de möjligheter som den nya valutan öppnar.
Vi kan kalla den nya valutan för Daler.
Riksbanken får inte ge ut Daler annat än som lån till medborgare. Varje
Daler-sedel har alltså täckning i ett skuldåtagande från någon argentinsk
medborgare. Begreppet "statsskuld" ersätts av begreppet "statsfordran".
Utlåning av Daler sker mot ränta där räntesatsen första året är 10 % och
därefter multipliceras räntesatsen för varje år med 0,8. Tredje året blir
alltså räntan 6,4 %.
Ränteinkomster används för att finansiera en "nattväktarstat". Därutöver
har staten ingen rätt att ta ut skatt i Daler.
Varje medborgare får rätt att låna upp till t ex 10 000:- Daler. Vid
introduktionen anger man att detta tak för medborgarkredit kan komma att
höjas om valutan fungerar väl. Den som utnyttjat hela sin medborgarkredit
och överskrider den genom att inte betala räntan sätts under förmyndare.
Förmyndare och myndling skall göra upp en återbetalningsplan. Medborgarkrediten
utökas automatiskt så att förmyndaren kan ersättas för sitt arbete.
Genom att man skapar en förväntan att Dalern skall stiga i värde och
medborgarkrediten skall höjas kommer många att avvakta med att utnyttja
krediten.
Ett år från programstarten börjar man prismärka i Daler för att förbereda
introduktionen. Principen för prisangivelser är att 1 Daler motsvarar 1
dollar. Men Riksbanken får inte syssla med några valutatransaktioner
i Daler. Dalern måste få flyta helt fritt. Om någon vill köpa Daler för
andra valutor är det den resandes ensak att göra det och att komma fram
till en växlingskurs.
Ev kan det i inledningsskedet vara lämpligt att tillåta växling mellan
peso och Daler och att låta Riksbanken garantera växlingskursen. Om man
behåller peson som en inflationsvaluta och inte hindrar att Dalerns värde
stiger bör emellertid peson snart avskaffa sig själv genom att allt färre
använder den. Eftersom Riksbanken inte får ge ut Daler kan det bli problem
att garantera en växlingskurs. Man måste alltså sätta garantiåtagandet
så att det blir så ofördelaktigt att växla att mycket få gör det.
Om en argentinare köper något och en argentinare säljer något skall båda veta
att ju mer nyttigheter de låter Dalern representera ju mer värd blir deras
medborgarkredit.
Ett viktigt skäl till att förbereda introduktionen under ett par år är att
man får möjlighet att informera om att detta innebär en möjlighet att starta
ett bättre liv. Medborgarkrediten ger alla möjlighet att satsa på något som de
tror skall löna sig i framtiden. Vem som vill kan köpa en jordfräs och börja
odla grönsaker. Vem som vill kan bygga ett gengasaggregat, köpa en motorgenerator
och producera ström till grannarna. Vem som vill kan köpa en lastbil och åta
sig fraktuppdrag. Vem som vill kan köpa en Solosåg och såga bräder. Vem som
vill kan skaffa en pump och ta rent dricksvatten ur luften (vilket redan
Mayaindianerna kunde). Vem som vill kan skaffa en fokuserande solspegel och
omvandla sand till glas. Vem som vill kan köpa en dator och åta sig
beräknings- och utskriftsuppdrag. Vem som vill kan bygga om en skrivare så
att den kan skriva ut kretskort som går att etsa. Vem som vill kan köpa en
behållare och ta emot sopor för omvandling till jordförbättringsmedel. Vem
som vill kan köpa en keramikugn och börja tillverka porslinsföremål. O S V.
T o m inne-gänget kan upptäcka att detta ger helt nya möjligheter som även gör
deras liv bättre.
Vad Argentina kommer att göra får väl se så småningom men vi har goda skäl att
försöka lära av deras misstag. Snart är det vår tur!
___________________________________
-----------------------
Åter till hemsidan