2004-03-24
Leif Andersson
Henriksbergsvägen 104
136 67 HANINGE
Tel 08/777 45 33
e-post leif.andersson@haninge.mail.telia.com
Hemsidor http://go.to/lean1
http://come.to/lean
...om detta må ni berätta...
============================
1997 beställde regeringskansliet en bok om förintelsen. Den färdigställdes
1998 med titeln "...om detta må ni berätta...". Den delas bl a ut till
skolor som informationsmaterial.
Skrämmande läsning. Naturligtvis. Men det mest skrämmande är den totala
avsaknaden av insikt.
Att berätta om hur hemsk förintelsen var är att slå in öppna dörrar. Om det
är alla överens utom möjligen några onåbara knäppskallar. Men de frågor den
väcker är t ex
Hur kunde miljoner förnuftiga tyskar stödja nazisterna?
Hur kunde nazisterna måla in sig i ett hörn?
När passerade man den gräns där det fortfarande hade varit möjligt att
avbryta?
Hur skall vi undvika Tredje Rikets misstag när vi nu bygger EU som
Fjärde Riket?
Om detta finns ingenting i "...om detta må ni berätta...".
I Versailles-freden såg Frankrike en möjlighet att dominera över det större
Tyskland. Genom ett stort krigsskadestånd och genom att blockera Tysklands
möjligheter att betala genom att sälja sin produktion utomlands lyckades man
knäcka den tyska ekonomin. Den tyska valutan blev värdelös och många tyskar
förlorade allt de byggt upp och levt för.
Men svält kväser inte, den skapar desperation. Många som plundrats på allt på
grund av Versaille-freden såg ingen anledning att känna medkänsla med judar som
plundrades på grund av rastillhörighet. Hitler utlovade en möjlighet för
många att komma igen på judisk bekostnad och han påtog sig allt ansvar för detta.
De som förlorat allt vid valutakraschen hade fått klara sig helt utan hjälp
men de judar som plundrades blev ju i alla fall omhändertagna av myndigheterna.
Vad detta omhändertagande innebar var det troligen få som visste. Till en början
visste inte ens nazisterna själva vart det skulle leda.
Tredje Riket skulle bli en kolonialmakt. Men de gamla kolonialmakterna hade delat
upp nästan hela jorden mellan sig. Det som såg ut som en möjlighet för Tyskland
var området öster om Tyskland. Där tänkte man sig att skapa en slavstat som
skulle producera vad herrefolket behövde. Plundringen av judarna öppnade en
möjlighet att förbereda slavstaten.
De judar som ingått i gräddan av tysk arbetskraft transporterades till slavläger.
Det måste ha kommit som en chock för nazisterna att det inte gick att finna
avsättning för produktionen från dessa slavläger. Den enda beställaren av betydelse
blev Wehrmacht.
Man kan kanske tycka att problemen med att sälja för att betala krigsskadeståndet
borde ha lärt tyskarna hur svårt det är att finna avsättning men detta var under
Taylorismens blomstringstid. Man trodde att allt kunde avhjälpas genom att producera
med hjälp av att "gripa-flytta-släppa".
Den definitiva beslutstidpunkten kom när nazistledningen insåg att slavproduktion
inte fungerade. Slavstaten skulle aldrig kunna skapas och allt fler judar vällde in
till arbetsläger som man inte kunde få att producera efterfrågade produkter.
Lägren blev inte en tillgång utan en allt större belastning på en sviktande ekonomi.
Man stod inför två möjligheter
Att medge att iden om ett herrefolk som levde gott på slavproduktion misslyckats
Att fortsätta ännu några år fram till ett ofrånkomligt fiasko
Så här i efterskott framstår det som obegripligt hur man kunde köpa sig några års
respit till priset av en total katastrof. Men har vi lärt oss något av det som skedde?
Vi bygger nu det Fjärde Riket, till stor del efter de gamla ritningarna för Tredje
Riket. Vi har nu kommit fram till uppbyggnaden av Östeuropa. Vi har lärt oss att gå
fram långsammare och försiktigare. Ingen talar öppet om att skapa en slavstat. Men vi
börjar se problemen med Östeuropas produktionskapacitet. Vi försöker skapa system för
"kvalitetssäkring" som skall göra det möjligt att flytta produktion och vi börjar ana
att flyttning av produktion till Östeuropa kan slå undan basen för Västeuropas
utveckling.
Nazisternas vision var så tydlig att alla borde ha kunnat se när den havererade. Trots
det fortsatte man till det bittra slutet. EU:s vision är så otydlig att ingen vet om
den kan komma att fungera. Det ger svagare varningssignaler men är det en fördel?
Nu som då är inte problemet att producera stora mängder varor. Problemet är att finna
uppgifter som vi kan uppleva som meningsfulla. Att ge alla möjlighet att bidra till
en bättre värld. Att inte stjäla det som människor vill ge bort.
Det första steget på den väg som ledde till förintelsen var när man accepterade
plundring av en avskiljbar grupp. En sådan grupp kan väljas efter många olika
riktlinjer. Man kan som fransmännen gjorde använda nationalitet som urvalskriterium.
Man kan som nazisterna gjorde använda rastillhörighet som urvalskriterium. Man kan
välja ut änkor som man plundrar på den pension de blivit utlovade. Man kan välja ut
fastighetsägare som man med fastighets- och förmögenhetsskatt driver bort från de
hem där de bott i hela sitt liv.
Naturligtvis finns möjligheten att vända efter första steget men varför är det så
lockande att ta något steg alls på vägar som vi vet att de inte leder till något
önskvärt???
När man börjar läsa "...om detta må ni berätta..." förväntar man sig att åtminstone
finna något försök att svara på detta men därom finns ingenting. Skrämmande!!!
Såvida det inte är en enorm tilltro till våra skolelevers förmåga att tänka själva.