Jag tänker skriva en bok med titeln "Hur fungerar din värld?"
Under arbetets gång kommer jag att lägga ut en del av texten
på denna sida för att ta bort den när det börjar bli dags att
leta efter ett förlag.
Hur fungerar din värld?
Leif Andersson
September 2004
1 Förord
=========
Alla gör vi vår bild av världen. En bild som vi använder som karta för att orientera
oss i tillvaron. Vi speglar vår värld till en världsbild. Men varje individ är en
skrattspegel och bilden blir en blandning av individens läggning och erfarenhet med
den avbildade världen. Ingen av oss har en spegel som vi vet är plan. Vi kan inte
veta vilken spegel som ger minst förvrängning. Vi kan bara se om en bild innehåller
motsägelser och/eller ofullkomligheter. För olika bilder eller bilddelar som inte
innehåller sådana brister gäller att alla är lika tänkbara alternativ.
Den ena bilden är inte mer rätt eller mer fel än den andra. Din världsbild är lika
god som någon annan. Men det är viktigt att du utvecklar den genom att ta till dig
och dela med dig av allt som kan eliminera motsägelser och ofullständigheter och
allt som gör den mer användbar.
Det fanns en tid när man trodde att det var viktigt att alla hade samma bild av
världen. Kyrkan försökte komma fram till den enda rätta världsbilden som alla kunde
ta till sig.
Det finns en del fördelar med gemensam världsbild. På liknande sätt som ett för alla
gemensamt operativsystem för datorer ger fördelar när det gäller att sprida
aplikationsprogram innebär en gemensam världsbild fördelar när det gäller att sprida
nya rön. Om alla är överens om att Jorden är klotformad kan man beskriva ett
navigationssystem utan att behöva diskutera Jordens form.
Även om det finns fördelar med en gemensam världsbild är det viktigt att vi inte
baserar denna på fasta dogmer. Etablerade "sanningar" är sanningar enbart så länge
de är mer användbara än alternativen.
I den här boken har jag försökt beskriva några delar av min världsbild. Jag har
försökt ta upp sådant som fått mig att fråga: "Varför berättade ingen detta?". Men
jag vet, lika lite som du, påven, Mohamed, Buddha eller Gosvami hur världen verkligen
fungerar. Det är inte ens säkert att det bara finns en enda verklighet.
2 Utgångspunkt
===============
Dina sinnen ger dig en bild av din värld. När vi som barn upptäcker denna världsbild
tolkar vi den på ett sätt som vi har medfött och som utvecklats fram genom att det
gett god överlevnad. Vi ser att tunga föremål faller fortare än lätta, att solen och
månen vandrar över himlen och att jorden är platt.
Den världsbild vi ser med våra sinnen och det sätt vi tolkar den med vårt medfödda
tolkningssätt är vår självklara utgångspunkt. Den har selekterats fram under
årmiljoner och åstadkommit människor som visat sig ha hög överlevnadsförmåga. Det
finns ingen anledning att ändra i denna världsbild såvida vi inte mycket tydligt kan
visa att den är ofullständig eller motsägande. Och om vi ändrar måste vi ändra till
något som ger oss bättre överlevnadsförmåga.
Någon gång under människans utveckling föddes en individ som i sin medfödda tolkning
av sina sinnesintryck inkluderade frågan "Varför?". Det visade sig att detta gav en
dramatisk ökning av överlevnadsförmågan. Insikten att en kastad sten kunde orsaka att
ett bytesdjur föll öppnade helt nya jaktmetoder. Insikten att nedpetade fröer kunde
orsaka önskvärda växter öppnade möjligheter till jordbruk.
Att fråga "Varför?" innebär att man bakom en viss verkan ser en orsak. För att frågan
skall vara meningsfull krävs alltså att det inte bara finns den verkansvärld vi ser
med våra sinnen utan också en bakomliggande orsaksvärld. Och bakom orsaksvärlden finns
orsakernas orsaker o s v.
Genom att svara på frågan "Varför?" fick människan en möjlighet att förutsäga och
påverka vad som skulle hända. Om hon ville åstadkomma något som hon inte kunde göra
direkt kunde hon söka efter en orsak eller en orsak till en orsak tills hon fann en
orsakskedja som ledde fram till önskat resultat och som var lätt att starta.
Om det alltid finns ett entydligt samband mellan orsak och verkan kan vem som helst
åstadkomma vad som helst. Om orsakskedjor kan vara hur långa som helst går det alltid
att komma fram till något som ligger inom en människas förmåga. Med en orsak ber vi
om orsakens verkan och världen hör vår bön. Men kan vi verkligen följa en orsakskedja
från darrning av en fjärilsvinge i Australien till en västindisk orkan?
Ett sätt att begränsa människors tillgång till orsakskedjor var att införa ett
gudsbegrepp. Man tänkte sig att
Världen är vad den ser ut att vara
Människan har tillgång till något eller några steg i några orsakskedjor
Huvuddelen av orsakskedjorna hanteras av någon eller några gud(ar)
När människan för c:a 10 000 år sedan uppfann jordbruket tog hon ett enormt steg mot
att överta en större del av orsakskedjorna från Gud. Genom att så övertog hon Guds
uppgift att bestämma vad som skulle växa på en viss plats.
Övergången från jaktflockssamhälle till jordbrukssamhäller ställde stora krav på
förändring av medfödda beteenden och på anpassning av den medfödda tolkningen av
sinnenas bild av världen. Samhället måste organiseras så att den som sådde också
kunde räkna med att få skörda (mer om detta finns i "Gamla Testamentets teknik").
Och det räckte inte längre med att känna igen ätliga växter, man måste också lära
sig hur och var man kunde få dem att växa.
Den överhet som växte fram i jordbrukssamhället använde religion för att legitimera
sin verksamhet och efterfrågade imponerande fenomen med orsakre som var okända för
gemene man. Man försökte visa sin speciella relation till Gud genom att visa att man
fått del av Guds tillgång till orsakskedjor. Och genom att kombinera detta med en
underkastelselära byggde man upp allt större samhällen.
Jakten på nya styrbara imponerande fenomen ledde till att man såg fördelar i att
förfina sinnenas bild av världen med hjälp av mätning. Till detta bidrog även
jordbrukssamhällets behov av planering och fördelning. Hur mycket spannmål behövde
man spara för nästa års sådd? Hur mycket skulle var och en få när man delade på en
tunna vete?
Med allt mer förfinade mätmetoder framträdde motsägelser och ofullkomligheter hos
sinnenas världsbild samtidigt som nya samband mellan orsak och verkan blev synliga.
Vi övergav föreställningen att tunga föremål faller fortare än lätta,att solen och
månen vandrar över himlen och att Jorden är platt.
En världsbild baserad på mätvärden har en helt annan upplösning än en världsbild
baserad på direkta sinnesintryck. Dessutom ligger det nära till hands att använda
mätvärden som element i ett matematiskt språk. Kepler, Newton och Maxwell visade
att det faktiskt finns matematiska samband som kan användas för att beskriva
fysikaliska fenomen.
Man fann att världen var förutsägbar i en omfattning som maninte kunnat drömma om.
Uppmätta värden stämde med beräknade värden och ju bättre man mätte ju bättre blev
överensstämmelsen. Man började rent av tro att allt kunde beräknas. Att det inte
skulle bli något kvar åt Gud av orsakskedjorna.
Med elektronik fick man möjlighet att bygga förstärkare med obegränsad förstärkning.
Man kunde alltså mäta med obegränsad noggrannhet. Men det aktualiserade frågan:
"Hur noggrant exixterar det vi mäter?".
En radiosignal blir allt svagare ju längre från sändaren man kommer. För att kunna
lyssna på den måste man alltså öka förstärkningen ju längre bort man kommer. Detta
fungerar bra till en början men när man förstärker signalen förstärker man också
ett slumpmässigt brus (Värme är slumpmässig molekylrörelse. Slumpmässig
molekylrörelse ger en slumpmässig signal d v s ett brus. Bruset ökar med stigande
temperatur.). Och när vi kommit så långt från sändaren att signalen drunknar i
bruset hjälper det inte med förstärkning, vi hör ändå bara bruset.
Gödel visade att man inte inom ett system kan beskriva systemet fullständigt och
motsägelsefritt, Heisenberg visade att man inte samtidigt kan veta exakt vad och
när man mäter och försöken att förstärka signaler visade att de till slut drunknar
i brus. Det finns alltså ofrånkomliga gränser för hur långa orsakskedjor vi kan
använda. Vi kan inte överta hela kedjorna. Det blir en del kvar till Gud. Vi skulle
unna byta ut Einsteins påstående "Gud spelar inte tärning" mot "Gud är tärningen
och behåller en del av varje beslut".
Med hjälp av Heisenbergs osäkerhetsrelation och brusteori kan du beräkna hur stor
del av ett beslut som är din och hur stor del som är Guds. Däremot finns det inget
sätt att avgöra hur Gud använder sin andel. Ingår den i en plan eller är den helt
godtycklig? Ingår vi i en skapelseprocess som skall leda fram till något och vad
är i så fall detta något? Svar på dessa frågor kan vi inte få men om det finns
en plan måste dina önskemål vara en del av den. Din uppgift är då att förverkliga
den värld du önskar för dig och dina medmänniskor. Om det inte finns någon plan
finns det ingen anledning att avstå från att försöka förverkliga den värld du önskar
för dig och dina medmänniskor. Oavsett om det finns någon gudomlig plan eller inte
är alltså din uppgift att försöka föreställa dig en bättre värld och sedan försöka
realisera den.
Dina sinnen ger dig en bild av din värld. Denna avviker från den värld du önskar
dig och skillnaden bildar en felsignal. Med hjälp av orsakskedjor kan du förändra
din värld. Din uppgift är att utnyttja denna möjlighet så att felsignalen minskar.
3 Från Nirvana till Nirvana
============================
Vad finns bortom? Vad fanns före? Vad kommer efter?
I vårt medfödda försök att tolka våra sinnens världsbild ingår att ställa dessa
frågor. Och vi kräver svar som ligger allt längre bort. När vi som barn börjar
ställa dem brukar det sluta med att vi får svaret att frågorna är meningslösa
och omöjliga att besvara. Men så är det inte! Ett ändligt universum fungerar
faktiskt inte på samma sätt som ett oändligt och det vi ser av universums
funktionssätt stämmer väl med antagandet att rum och tid är ändliga.
Universum innehåller något. Vi kan, som de gamla indierna, kalla detta något
för "alluppfyllande brahma", vi kan kalla det "gudsvind" eller "eter". Av dessa
begrepp är "eter" det som är minst värdeladdat och det kan därför vara lämpligt
att använda det.
I en jämnt fördelad eter kan inga punkter skiljas från varandra. Där finns alltså
inget avstånd mellan två punkter och inget hitom eller bortom. Rum är alltså en
egenskap som är knuten till en eter med störningar som splittrar den i urskiljbara
punkter. Utan urskiljbara punkter inget rum.
För att bli användbar måste en måttsticka graderas. Den jämna kanten måste störas
av skalstreck. En oändligt lång, helt slät måttsticka är oanvändbar för
avståndsmätning. Och i en jämnt fördelad eter finns varken måttsticka eller
skalstreck.
Att det inte går att urskilja några punkter i en jämnt fördelad eter betyder
också att inga punkter kan skifta läge och skapa en händelse. En jämnt fördelad
eter är alltså ett tillstånd utan avstånd och utan händelser d v s ett tillstånd
utan rum och tid. I en jämnt fördelad eter saknar alltså begreppen hitom, bortom,
före och efter mening.
Ett universum somexisterar under oändlig tid kommer att genomlöpa alla möjliga
tillstånd. Ett möjligt tillstånd är att etern är jämnt fördelad. När detta
inträffar förlorar begreppen rum och tid sin innebörd. Evig tid finns alltså
inte. Tid är något som finns från det att den jämnt fördelade etern stördes tills
etern på nytt blir jämnt fördelad.
En jämnt fördelad eter innebär det totala utslocknandet av allt. I indisk
tradition kallas detta tillstånd för Nirvana. Din värld har alltså en gång
uppstått ur Nirvana och vad du än gör går den mot ett nytt Nirvana.
Nirvana är, i viss mening ett perfekt tillstånd. Det kan beskrivas mycket kortfattat
eftersomdet inte innehåller någon information. Men att det är perfekt betyder inte
att det är önskvärt. Världens slut i Nirvana är ett slut i total meningslöshet. För
att se någon mening med din strävan måste du välja mer närliggande mål. Och nästa
Nirvana ligger tillräckligt långt bort för att du skall kunna finna engagerande
långsiktiga mål.
Det kommande Nirvana kastar ingen skugga över de närmaste årmiljarderna. Och efter
några årmiljarder är det tänkbart att mänskligheten har haft en roll i ett
uppskjutande av nästa Nirvana. I en övergång från ett universum som slumpmässigt
genomlöper alla möjliga tillstånd till ett universum som planmässigt utvecklas mot
bestämda mål. Men vi har inga möjligheter att nu föreställa oss vad sådana mål
skulle kunna vara.
När det gäller kommande årmiljarder är våra möjligheter att se vad som är meningsfullt
mindre än neandertalarens möjlighet att se det meningsfulla i att bekämpa modemkapning.
Men för de närmaste årmiljonerna har människan en uppgift som innebär att hon skall
balansera kolomsättningen på Jorden genom att, i lagom takt, återföra bundet kol från
stenkol, brunkol, olja och naturgas till biosfären (se "Gamla Testamentets teknik").
Du kan alltså finna en meningsfull livsuppgift genom att föreställa dig en bättre värld
där du bränner lagom mycket fossila bränslen och sedan försöka förverkliga denna värld.
Ju närmare i tiden du väljer dina mål ju fler meningsfulla uppgifter ser du. Enligt
judisk tradition skapade Jahve världen ofullkomlig för att människan skulle ha en
uppgift med att fullkomna den. Och han slösade frikostigt med dumheter som du kan
rätta till och ibland har människor spätt på med med stupiditeter med rent hissnande
komik som när vi tar ut skatt i ekonomier som använder påbudspengar. Eller när vi vi
skapar nyhetsredaktioner som ägnar sig åt att rapportera om hu många människor någon
lyckats slå ihjäl i tron att detta är viktiga "nyheter". Genom att se det löjliga i
och skratta åt sådana dumheter kan du bidra till att förpassa dem till samma skräpkammare
som inkvisitionen och överflödsförordningarna.
4 Meningen med människan
======================
Det går inte att se någon mening i en resa från Nirvana till Nirvana. Tiden är inte
oändlig. Den börjar och slutar i total meningslöshet.
Men det finns en viktig skillnad mellan begreppen "oändlig" och "obegränsad". Tiden är
inte oändlig men obegränsad. Någon gång kommer tiden att ta slut men det är alltid
möjligt att skjuta upp detta slut. En varelse med önskan om något annat än en jämnt
fördelad eter och med förmåga att starta lämpliga orsakskedjor kan uppskjuta tidens
slut.
Man kan, som Buddha, se tiden (samsaran) som ett flöde av elände som det gäller att
så snart som möjligt komma ifrån. Man kan se Nirvana som ett visserligen meningslöst
men eländesfritt tillstånd som är eftersträvansvärt.
Eller också kan man se tiden som ett flöde av intressanta upplevelser som det gäller
att bevara så länge som möjligt. Vi kan se tiden som en rolig dag på tivoli som vi
vill förlänga utan att bekymra oss om gårdagens och morgondagens meningslöshet.
Du har fått möjlighet att drömma om en bättre värld än den du upplever med dina sinnen.
Och du har fått möjlighet att starta orsakskedjor som medför att du närmar dig din
drömda värld. Även om du ser din upplevda värld som eländes elände, som är sämre än
Nirvana, ger detta dig ingen anledning att fly till Nirvana. Bara om du inte förmår
tänka dig något bättre än Nirvana blir Nirvana något eftersträvansvärt. Nirvana är
alltså ett lågvattenmärke för en värld att drömma om, ett lågvattenmärke som det är
din uppgift att överträffa.
När den gyllne morgon kommer med sin glans
skall och jag då räknas såsom en av hans?
Skall jag vara med uti den stora kör
som till lammets ära sina harpor rör?
Detta är naturligtvis ett löjligt synsätt. Men hur kan något så befängt bli populärt
allmänt spritt?
Svaret ligger naturligtvis delvis i den medryckande melodin men om det bara var det
skulle vi ju kunna sjunga melodin med en annan text. Så på något sätt tycks texten
knyta an till någon föreställning i vårt undermedvetna. Till en önskan att få bli av
betydelse för en framtida planmässig styrning av universum på liknande sätt som en
enskild körmedlem är av betydelse för körens sound.
Även om universum fortsätter att utvecklas rent slumpmässigt har det säkert många
miljarder år kvar till tidens slut. Och det finns flera miljarder människor. Det
talar för att ditt bidrag bara kommer att bli en liten del av utvecklingen. Men det
betyder inte att det blir betydelselöst. En sandöken består av sandkorn och varje
sandkorn är viktigt även om det bara är en liten del av öknen.
På lång sikt är det alltså din och andra människors uppgift att drömma om och
förverkliga en värld som är så mycket bättre än Nirvana att det framstår som
meningsfullt att förlänga universums livslängd.
Att återföra bundet kol till biosfären är ett led i uppgiften att skapa en bättre
värld. Det ger mer tid för människan och hennes efterföljare att förbättra världen.
Och vi tar ständigt små steg mot en bättre värld. Uppfinningen av jordbruket
skapade förutsättningar för en värld utan svält. Vi har lärt oss att hantera några
sjukdomar. Vi har ökat vår rörlighet i rummet. Vi har skapat en viss rörlighet i tid
genom metoder för att lagra ljud och bild. Vi står på tröskeln till att ta kontroll
över våra egna gener.
I många tusen år har människor sökt efter en dröm om en bättre värld. Man har försökt
dela upp arbetet med att skapa en sådan så att vissa grupper ägnat sig åt att
producera livets nödtorft även för en en grupp som fått ägna sig helt åt att försöka
drömma om och skapa en bättre värld. När man i franska revolutionen högg huvudet av
adelsmännen var anledningen inte att de sög ut folket. Den lilla mängd livsförnödenheter
som några adelsmän kunde konsumera var naturligtvis försumbar. Men de skötte inte
uppgiften att visa vägen mot en bättre värld. De lyckades inte skapa en livsstil som
gick att använda som förebild. Försöket att komma ifrån ansvaret för världen genom att
lägga det på en viss grupp i utbyte mot en garanterad försörjning hade misslyckats.
Alla har ägaransvar för världen, ett ansvar som ingen kan avsäga sig.
På samma sätt som adeln misslyckades blir det idag alltmer uppenbart att kyrkan
misslyckats. Och vi ser nu hur islam alltmer desperat försöker hantera sitt misslyckande.
Det finns ingen syndaförlåtelse genom ansvarsövertagande. Om du misslyckas med att föra
drömen om en bättre värld framåt kan du inte skylla ifrån dig på någon syndaförlåtare.
Dina misslyckanden är dina och ingen annans.
Efterfrågan på syndaförlåtare är enorm. Syndaförlåtare som Jesus och Hitler drog till
sig stora anhängarskaror. Hur skall man annars kunna bära en skuldbörda som växer med
allt fler misslyckanden? Hu skall vi våga anta utmaningar om vi inte kan slippa ansvaret
för att misslyckas? Hur skall vi kunna finna tröst när ansvaret blir tungt att bära?
Den tröst som finns är att våra misslyckanden inte är av avgörande betydelse. Även
Buddha, Jesus, Mohamed, och Hitler som vilseledde miljontals anhängare kommer att vara
glömda redan inom den närmaste årmiljonen. Även om du ställer till skador som det tar
tusentals år att reparera handlar det om en försumbar del av den tillgängliga tiden.
Världen är alltså självförlåtande. Det du lyckas med förs vidare som en del av
underlaget för en bättre värld. Det du misslyckas med glöms bort. Men även om världen
förlåter dina synder känns ansvaret tungt. Det är roligare att lyckas än att
misslyckas och ju mer du vet om hur världen fungerar ju större är din möjlighet
att lyckas.
Att förlänga universums livslängd ligger naturligtvis utanför människans förmåga.
Det är inte vår uppgift. Vi är bara ett mellanstadium på vägen mot en varelse med
tillräcklig förmåga. Men människan är ett mellanstadium som innebär ett antal
utvecklingssteg.
Människan är den första varelse som:
anar att hon har en uppgift utöver överlevnad och fortplantning
återför bundet kol till biosfären
ser möjligheter att överta kontroll över orsakskedjor
ser ett framtida behov av utomjordisk verksamhet
ser möjligheter att direkt styra den genetiska utvecklingen
Människan har utvecklats från sina föregångare och under kommande årmiljarder kommer
efterföljare att utvecklas. Guds metod för denna utveckling är att genom kopieringsfel
skapa nya livsformer och slå ut de odugliga med hjälp av det naturliga urvalet. Ju mer
avancerade livsformer som kommer fram ju större blir investeringen i varje individ och
ju större blir kostnaden för varje sådant försök med en ny livsform. När celler
började bilda flercelliga organismer blev investeringen i varje ny individ så stor
att det uppstod ett behov av förökning med färre kopieringsfel men ändå med variationer
som möjliggjorde en utveckling. Lösningen blev könlig fortplantning. Genom att bygga
varje individ från två förlagor blev det möjligt att, på ett tidigt stadium, sålla bort
kopieringsfel som saknade förutsättningar att bli livsdugliga samtidigt som anlag som
visat sig livsdugliga kunde kombineras på nya sätt och ge individer med nya egenskaper.
Den könliga fortplantningen öppnade även möjligheter för en styrning genom partnerval.
Hos många djur finns ett mycket välutvecklat system för partnerval som driver
utvecklingen mot att framhäva de egenskaper som favoriseras vid partnervalet. I t ex en
vargflock är det bara de ranghöga vargarna som fortplantar sig och för sina anlag vidare.
Men även om den könliga fortplantningen kan ge en långt mer målinriktad utveckling än
den enkla celldelningen medför den att många kostsamma misstag måste slås ut av det
naturliga urvalet. Det börjar bli dags för en ännu effektivare styrning. Det börjar
bli dags för en varelse som övertar Guds uppgift att skapa och utprova nya livsformer.
Och människan tar nu de första staplande stegen på vägen mot en direkt kontroll över
arvsanlagen.
5 Om verkligheten
==============
Vi kan skapa logiska system som utgår från ett antal grundläggande påståenden och en
uppsättning regler som anger hur vi skapar nya påståenden som bygger på de grundläggande
påståendena.
Ett system är motsägelsefritt om det inte går att från de grundläggande påståendena med
hjälp av systemets regler härleda att påstående A är lika med icke-A. Och det är
fullständigt om alla påståenden som kan förekomma kan härledas från de grundläggande
påståendena med hjälp av systemets regler.
Euclides beskrev geometri som ett sådant logiskt system med grungläggande påståenden
(axiom) och regler för att skapa nya påståenden.
Kan vi skapa ett motsägelsefritt och fullständigt system som omfattar hela vår
verklighet?
Gödel visade att svaret på den frågan är: Nej!
Hur vi än försöker skapa ett motsägelsefritt logiskt system som beskriver hela
verkligheten kommer vi alltid till att det innehåller påståenden som är oavgörbara
d v s omöjliga att härleda från de grundläggande påståendena. Vi måste lägga till nya
påståenden som vi hämtar utanför systemet. Vi kan kalla detta för att vi skapar ett
gudsbegrepp som står till tjänst med de kompletteringar som vi behöver. Men denna
möjlighet tar vi till när det inte finns någon annan möjlighet. Vi kan alltså inte
avgöra om den ena gudsegenskapen är mera rätt än den andra. Verkligheten blir alltså
mångtydig. Vi kan använda många olika gudar som ger oss olika verkligheter och det
finns ingen möjlighet att avgöra vilka av dessa som vi bör tro på. Kanske av det
skälet att verkligheten inte är entydig, att alla olika möjliga verkligheter finns.