Leif Andersson     2001-01-20
(Denna text är skriven med musskrift med spflytt som teckenbord)

1900-talet
==========

Antag att vi har en situation där en del av befolkningen tycker 
att det är roligt att producera mat, kläder och bostäder och om 
de får lite uppmuntran i form av någon sorts uppskattningsbevis 
kan och vill de producera så att det räcker till alla.

Men vad skall alla andra göra?

Varför inte uppmuntra dem till att vidareföra sin livserfarenhet
till nästa generation, till att hjälpa sjuka och gamla eller till 
att försöka ta reda på hur världen fungerar och hur man kan 
göra det lättare att leva?

På det sättet skulle man kunna få ett samhälle där alla hjälps åt 
och där uppskattningsbevis används för att bekräfta väl
genomförda, angelägna uppgifter. Man skulle få ett samhälle 
där alla åt bra mat, klädde sig väl och bodde i bra och rymliga 
bostäder. Ett samhälle där varje ny generation byggde vidare på 
den förras erfarenheter och där alla alltid visste att de kunde  
få den hjälp de behövde.

Antag vidare att det finns en allmän föreställning att man måste 
lämna ifrån sig en del av de uppskattningsbevis man fått. 
Tanken är så korkad att den framstår som befängd. Redan som 
barn har vi alla upptäckt att lekar där vi kan vinna  något är 
roliga men att mycket av det roliga försvinner om vi måste 
lämna tillbaka vad vi vunnit. Men bakom denna föreställning 
ligger en lång tradition från ledungsskyldighet via våldgästning, 
tionde, överflödsförordningar, Robin Hood-sagan och fyrk till 
dagens kleptokrati som döpt om avund till "rättvisa och solidaritet"
och som styr under måttot "Det gör inget om några blir fattiga
bara ingen blir rik (med vissa undantag)".

Trots att vi kan ge ut uppskattningsbevis i obegränsad mängd och 
trots att värdet på dessa uppskattningsbevis inte beror på den utgivna 
mängden utan på att de verkligen ges ut så att de markerar uppskattning 
lyckas vi inte frigöra oss från iden att man måste ta ifrån människor 
deras uppskattningsbevis.

Resultatet av en sådan inställning blir att det blir viktigare 
att gömma undan de uppskattningsbevis man fått än att anstränga
sig för att få in nya. Man ägnar sig allt mer åt att flytta omkring 
uppskattningsbevis (=pengar) i stället för att producera nyttigheter. 

Man får nöja sig med dålig mat, dåliga kläder och trånga och dåliga 
bostäder. Varje ny generation får själv försöka samla livserfarenhet 
och sjuka och gamla får försöka dö på egen hand. 

Men så här kan det väl ändå inte vara! Hela 1900-talet har vi ju 
haft en ekonomi som kombinerat påbudspengar med skatter och 
under den tiden har vi fått det påtagligt bättre! 

Javisst, den tekniska utvecklingen har varit så snabb att inte ens  
ett vansinnigt ekonomiskt system har kunnat förstöra alla 
förbättringar. Ta tex kombinationen elektriskt ljus - billiga och bra 
glasögon som gjorde att en hantverkare kunde arbeta oberoende 
av dagsljus från 20 till 60 års ålder istället för enbart under ljusa 
timmar från 20 till 40 års ålder. Eller på den, i min ungdom, kanske
vanligaste uppgiften för flickor - att skriva ut handskrivna manus 
på skrivmaskin.Eller på alla kvinnotimmar vid bykgrytan som tvätt-
maskinen tagit hand om.

Måiga av det tidiga 1900-talets stora arbetsuppgifter är idag helt 
borta och för andra har vi fått fantastiska hjälpmedel. En vanlig 
hobbyutrustning har idag kapacitet och precision som kan mäta 
sig med vad det tidiga 1900-talets storföretag kunde mobilisera. 

Trots detta behöver de flesta familjer idag två inkomster för att 
klara sig. Och, om man bortser från en del ganska ointressanta 
prylar, lever man inte bättre än vad de flesta familjer, vid mitten 
av 1900-talet gjorde på en inkomst. 

Allt har inte blivit bättre. När vi nu kan se tillbaka på 1900-talet 
kan vi konstatera att det medförde stora tekniska förändringar 
och att vi visade en häpnadsväckande oförmåga att ta vara på 
dessa. Att vi visserligen övergett slagan för skördetröskan men 
att vi inte förmått byta kleptokratin mot en fungerande ekonomi. 
Att vi sparar för kommande generationer genom att låta lärare gå 
arbetslösa så att skolkostnaden kan hållas nere med hjälp av 
lärarlösa lektioner.

Det märkligaste med 1900-talet är inte att vi fått det bättre.Det är 
ännu märkligare att vi behållit en ekonomi som hindrat oss från att
få det ännu bättre.




                 ___________________________________
                        -----------------------

Åter till hemsidan