Man ser här att atmosfären redan nu är helt ogenomskinlig för frekvenser som ligger centralt i
koldioxidens absorbtionsband. Hur mycket man än ökar luftens koldioxidhalt kommer inte absorbtionen
att öka för dessa frekvenser. Att ökad koldioxidhalt ger ökad absorbtion beror på att frekvensbandens
kanter är oskarpa och på att vissa av kanterna ligger vid frekvenser där vattenånga har en viss
genomskinlighet.
Höjer man luftens koldioxidhalt kan man så småningom komma till att hela frekvensbandskanterna
blir ogenomskinliga. Det innebär att vissa frekvenser som nu går igenom kommer att absorberas.
I nedanstående figur har jag med grönt markerat den ökning av den totala absorbtionen som detta
kan ge.
Byter man luftens kväve mot koldioxid skulle man alltså kunna få en absorbtion enligt:
Hur fungerar El Nino?
=====================
Normalt är vinden vid Sydamerikas västkust ostlig. Det blåser alltså från kusten ut mot
Stilla havet.
Vinden driver ut ytvatten ut mot Stilla havet. Eftersom ytvattnet måste komma någon stans
ifrån kommer det att dras upp från Antarktis vilket innebär att det är kallt vatten. Det
bildas alltså en kall havsström som för upp kallt ytvatten längs Sydamerikas västkust och
från denna sprids det kalla vattnet ut över Stilla havet. Stllla havsytan blir då inte
varmare än underliggande skikt.
Varmt vatten har lägre täthet än kallt vatten och kan alltså flyta på kallt vatten. När
man badar en varm dag med pålandsvind kan man ibland sticka ner en fot och känna att det
varmare vattenskikt som man badar i bara är någon meter tjockt och att det flyter på ett
betydligt kallare skikt.
Vissa år händer det att vinden vid Sydamerikas västkust vänder till västlig. Detta fenomen
kallas för El Nino. Vinden för då ytvatten från Australien mot Sydamerikas västkust. Detta
ytvatten är varmt och flyter alltså som ett tunt skikt ut över Stilla havets yta.
Ett mätinstrument ombord på en satelit som mäter jordytans temperatur ser alltså vid El Nino
en stor varm yta över Stilla havet. Detta resulterar i ett högt värde på jordytans
medeltemperatur. Men det beror alltså inte på att Jorden blivit varmare bara på att varmt
vatten bretts ut över en större yta.
1998 var ett El Nino-år. På ett år steg den uppmätta medeltemperaturen på jordytan med mer
än en halv grad. Med den takten skulle Jorden bli 5 grader varmare på 10 år och 50 grader
varmare på 100 år. Alarmerande siffror som kunde användas för att sälja lösnummer av tidningarna.
Efter El Nino kommer La Nina när allt återgår till det normala. Efter El Ninon 1998 kom La Nina
som medförde att temperaturen sjönk en halv grad på ett år. Med den takten skulle vi få en ny
istid inom detta sekel. Men det var tydligen lite väl magstarkt att slå på den larmtrumman
direkt efter klimatlarmen året innan.
2010 är åter ett El Nino-år. Temperaturen har stigit nästan lika mycket som förra gången och i
mars 2010 förefaller den ha nått toppen. På norra halvklotet har vintern 2010 varit en av de
kallaste i manaminne men detta döljs av årets El Nino.
Erfarenheterna från 1998-års El Nino har gjort att vi denna gång sluppit orimliga
trendframskrivningar. Men i stället har påpekanden om att den kalla vintern stämmer dåligt
med IPCC:s prognoser bemötts med påstående som:"2009 var det näst varmaste året på detta
århundrade". Men att det andra El Nino-året under detta århundrade bara blev det näst varmaste
tyder ju snarast på att den långsiktiga trenden är sjunkande.
Stilla havets ytan utgör så stor del av Jordens totala yta att El Nino kan ge en halv grads
förändring av jordytans totala medeltemperatur. Men fenomenet att varmt vatten kan dras ut som
en tunn hinna över en stor vattenyta förekommer naturligtvis även på andra håll. Att fördelningen
mellan varma och kalla vattenytor skulle bli exakt lika varje år förefaller mycket osannolikt.
Det är därför inte förvånande att Jordens medeltemperatur varierar med någon eller några tiondels
grader. Och det finns även en rad andra orsaker till att temperaturen varierar både på kort och
lång sikt. Mäter man så noga som på hundradels grader kanske till och med luftens koldioxidhalt
kan påverka temperaturen.
Global uppvärmning?
===================
"Stoppa den globala uppvärmningen!"
Det låter som en slagkraftig paroll. Men den förutsätter inte bara att den globala uppvärmningen
beror på mänsklig verksamhet utan också att det faktiskt finns någon global uppvärmning.
I många miljoner år har Jordens medeltemperatur legat stabilt vid 22 C. Efter en djupdykning
till 12 C är vi nu uppe i 15 C. Det finns alltså anledning att tro att vi är inne i en period där
temperaturen stiger under några årmiljoner.
Men ju snabbare vi mäter och ju noggrannare vi mäter ju fler variationer hittar vi. Om vi tittar
närmare på den senaste årmiljonen finner vi att temperaturen gått i vågor och att vi nu
befinner oss nära men ännu inte fullt uppe vid en topp.
Ser vi på de senaste årtusendena måste vi mäta på tiondels grader för att se några påtagliga
variationer. Om man googlar på "Global temperature" hittar man en del sammanställningar av
temperaturuppgifter. Från drroyspencer.com har jag hämtat dessa bilder
Norra halvklotet
På dessa bilder finns inga anmärkningsvärda tenperaturändringar. Det enda de säger är att
om man mäter så noga som på tiondels grad och på så kort tid som år så finner man variationer.
På itpi.co.in finns denna bild som även visar koldioxidhalten i luften.
Den visar att koldioxidhalten har ökat ovanligt snabbt under några år.
Den höjda koldioxidhalten har gett oss större skördar både på våra åkrar och i våra skogar.
Bakom denna skördeökning ligger flera faktorer men koldioxidtillgången är en av dessa.
Om vi ser bakåt i tiden finner vi att stigande temperatur brukar följas av stigande koldioxidhalt
och sjunkande temperatur brukar efter en viss tid följas av sjunkande koldioxidhalt. Det skulle
kunna tyda på att temperaturändringar orsakar ändringar av koldioxidhalten. Men i skolan får
man lära sig att man inte utan vidare får vända på implikationssymbolen. Att temperaturändring
orsakar ändring av koldioxidhalt innebär inte att ändring av koldioxidhalt orsakar
temperaturändring.
Temperaturen varierar idag på liknande sätt som den gjorde för tusen år sedan. Vi har varken
någon extrem temperaturnivå eller någon extrem temperaturändringshastighet. Om något är
anmärkningsvärt så är det väl snarast att allt är så "normalt".
För att kunna hitta någon antydan till en alarmerande trend brukar man utgå från 1860 när
temperaturen befann sig i en vågdal. Då får man temperaturkurvor som ser ut att stiga.
Om koldioxid
============
Svälten i världen minskar. En viktig orsak till det är att vi gräver upp och släpper ut det kol som
behövs för att det skall gå att ta ut större skördar. Att hålla stora internationella konferenser om
hur man skall minska koldioxidutsläppen är ett totalt hjärnsläpp. Om man säger som det är att
konferenserna syftar till att få fram regler som kan bevara världssvälten blir det svårt att få
något helhjärtat stöd för dem.
Växter använder solljus till att spjälka koldioxid och bygga upp organiska ämnen. Den yttersta
begränsningen för växternas möjlighet att växa är alltså tillgången till ljus och koldioxid. Därtill
kommer behov av en del hjälpämnen som kväve och fosfor men hur vi än tillgodoser behovet av
sådana hjälpämnen kan vi inte få växter att växa snabbare än vad deras förmåga att fånga upp
koldioxid medger. Under 1900-talet ökade luftens koldioxidhalt med c:a 20 %. Det medförde att
våra skogar idag växer dubbelt så fort och våra åkrar ger sex gånger så stor skörd. Bakom denna
ökning ligger naturligtvis flera faktorer men en viktig förutsättning för att den blivit möjlig är att
luftens koldioxidhalt ökat.
Koldioxid är alltså en av Jordens största bristvaror. Genom att förbränna fossila bränslen återför
vi bundet kol till luften och därmed till biosfären. Bland annat återför vi en del av det kol som
under carbontiden togs ut från atmosfären och bands i stora stenkolsskikt.
Genom våra utsläpp från förbränning av fossila bränslen ersätter vi svinnet i nuvarande kolcykel,
bland annat det kol som binds i torvmossar och havsbottnar, och kanske räcker det även till en
ökning av luftens koldioxidhalt. Men höjningen av luftens koldioxidhalt är inte stabil.
I luften finns c:a 600 Gton kol. I haven finns 40 000 Gton kol. Vi släpper ut 6 Gton per år. Om det
bara handlade om att höja luftens koldioxidhalt skulle vi kanske kunna få något resultat av våra
utsläpp. Den ökning på 2 promille per år som skett under 1900-talet kan åtminstone till någon del
vara orsakad av våra utsläpp. Men det sker hela tiden ett utbyte mellan luft och vatten via
världshavens ytor. Vattnet kan ganska snabbt (år) avge koldioxid till luften men vattnets förmåga
att ta upp koldioxid från luften är betydligt långsammare (århundraden eller årtionden). För att
bibehålla den ökade koldioxidhalten i luften måste vi alltså tillföra alltmer koldioxid i den takt
som den höjda koldioxidhalten ger ökad koldioxidförlust till haven. Och även om vi förbränner
alla fossila bränslen som finns på Jorden (1 000 Gton kol) blir påverkan på havens kolhalt
försumbar.
Så den fråga vi måste ställa oss är: "Har vi verkligen råd att bara släppa ut koldioxid i luften?".
Skall vi förlita oss på en global höjning av koldioxidhalten eller skall vi försöka få ut ännu större
skördar genom att höja koldioxidhalten ännu mer lokalt kring utsläppskällorna?
I början av 1900-talet förekom det att man vid nya oljekällor facklade bort naturgasen för att bli
av med den. Man såg alltså en värdefull resurs som ett kvittblivningsproblem. På liknande sätt
släpper dagens kolkraftverk ut värdefull koldioxid utan att göra något för att ta vara på den.
Intresset för sluten växthusodling har sakta börjat öka. Om man lägger växthus i anknytning
till kolkraftverk kan man väsentligt höja koldioxidhalten i växthusen. Genom att utveckla arter
som kan tillgodogöra sig hög koldioxidhalt skulle man i sådana växthus kunna få mycket god
avkastning. På lite sikt är det också möjligt att använda halvgenomskinliga tak med solceller
som tar upp en del av solljuset och omvandlar det till el. Man kan dela upp ljuset i fyra
frekvensband. Ett som växterna kan utnyttja för sin fotosyntes. Dessa frekvenser släpps igenom.
Ett för omvandling till el, ett för bortspegling och ett för omvandling till värme. På det sättet
kan växthuset även bidra till kraftverkets elproduktion.
De kolhaltiga produkter som vi tar ut från sådana växthus kommer så småningom att
förbrännas till koldioxid som tillförs luften. Slutresultatet blir alltså att de hamnar i den globala
biosfären men innan de gör det har vi använt kolet ytterligare en gång jämfört med dagens
hantering.
Om prognosteknik
================
Man kan naturligtvis fundera på varför vi fått en hysteri kring koldioxidutsläpp och varför
Svante Arrhenius´ gamla ide om koldioxidens påverkan på klimatet återlanserats trots att
den avfärdades redan under första halvan av 1900-talet. Men oavsett vem eller vad som ligger
bakom IPCC finns det skäl att kritiskt granska deras rapporter.
Luftens koldioxidhalt är en biologisk balanspunkt. Ökar halten ökar växternas tillväxt och svinnet
i kolcykeln ökar tills balansen återställts. Detta har ingenting med IPCC:s klimatmodeller att
göra.
Många tidsförlopp uppvisar svängningar. Detta gäller även Jordens medeltemperatur. Om man
vill försöka förutsäga hur ett sådant förlopp kommer att utvecklas är det självklara angrepps-
sättet att göra en fourieruppdelning av funktionen och börja med att se på hur den icke-
oscillerande termen utvecklats. Det brukar bli föga uppseendeväckande resultat. Inget som
kan ge stora rubriker och feta anslag. Så den metoden används praktiskt taget aldrig.
Ett annat sätt är att anta att allt förblir oförändrat. Den metoden används ofta i ekonomiska
prognoser där man ser på förändringar av en enda variabel och antar att allt annat förblir
oförändrat. Men inte heller denna metod ger några bra hotbilder.
Lutningen hos en sinuskurva varierar även om funktionen svänger kring ett oförändrat
nolläge. Om man då passar på att dra ut kurvans tangent där lutningen är som störst
kan man få den att antyda dramatiska förändringar. Man sätter alltså derivatan konstant
i någon lämplig punkt och åstadkommer en anslagsgivande larmrapport. En mycket
populär metod som bara har nackdelen att den så ofta har visat sig missvisande att den
börjat falla i vanryckte.
För IPCC räcker det inte med att sätta derivatan konstant. Först när man sätter andra-
derivatan konstant får man något som liknar en användbar hotbild. Man nöjer sig inte med
att anta att medeltemperaturen följer en koldioxidhalt som stiger med de senaste årens
ökningstakt. Man antar att ökningstakten kommer att öka med de senaste årens
ökningstakt. Och när inte heller det räcker tar man till det näst sista halmstråt och räknar
helt enkelt fel på någon tiopotens. Om det tar några hundra år för Himalayas glaciärer
att smälta kan man ju skapa panik genom att påstå att de kan smälta på 25 år.
Och räcker inte det kan man ju ta till Försiktighetsprincipen. Även om koldioxidutsläpp skulle
kunna minska svälten i världen bör vi avstå för säkerhets skull. Det kan ju hända att det finns
några okända nackdelar med att släppa ut koldioxid. Även om det bara handlar om att återföra
en del av det kol som en gång togs från atmosfären kan det finnas problem. Vi vet ju inte om
dåtidens atmosfär var problemfri. Och det är ju inte beslutsfattarna som svälter.
Om ökenodling
=============
Jordens landyta är c:a 1,4 1014 m2. 15 % av denna yta är öken, det vill säga 0,2 1014 m2.
På Google Earth kan man se att till exempel Sahara består av stora oanvända kala ytor.
När Jordens befolkning ökar måste vi producera mera mat och när de fossila bränslena tar slut
måste vi finna andra typer av bränslen. På lång sikt kan man ntyurligtvis tänka sig att vi använder
solljus för att framställa syntetiska livsmedel och bränslen men under överskådlig tid är vi
hänvisade till att odla växter. I någon mån kan vi öka produktionen genom att försöka få ut mer
av varje ytenhet. Den höjda koldioxidhalten och bilarnas utsläpp av NOx har medfört
att våra skogar nu växer dubbelt så fort som för hundra år sedan. För spannmålsodling har
utbytet ökat till sex gånger men då har vi bland annat lyckats få växterna att bilda mer korn
och mindre halm. Så vi närmar oss ett växande behov av odlingsytor. Var kan vi då finna stora
oanvända ytor som vi kan ta i anspråk för odling?
Vi kan
Odla upp öknarna
Odla på eller i vattenytor
Terraforma månen eller Mars
Av dessa alternativ är det idag bara uppodling av öknar som förefaller rimligt att påbörja.
För att odla i en öken krävs
Tillgång till vatten
Tillgång till kolhaltig matjord och kol för uppbyggnad av växtmassan
Över allt på Jorden finns vatten i luften. Även i torra öknar finns lika mycket vatten i luften som
i kall vinterluft här uppe i norr. Detta vatten kan man, med hjälp av solenergi, kondensera och
använda för odling. Och efter användning återgår vattnet till luften vilket innebär att luftfuktigheten
inte sjunker. Hur mycket vatten vi än tar ut förblir alltså luftfuktigheten oförändrad.
Kol måste vi däremot tillföra i ett inledningsskede. Man kan diskutera hur mycket kol som behövs
men en rimlig gissning är 10 kg/m2. Uppodling av hela öknarna skulle alltså kräva 2 1014 kg =
2 1011 ton = 200 Gton kol. Vi släpper idag ut c:a 6 Gton kol per år. Med den takten tar det alltså
35 år att tillföra det kol som behövs för uppodling av öknar.
Men det är om alla våra utsläpp tas upp av ökenvegetation som bildar matjord och biomassa i
öknarna. Som det nu är är det tveksamt om våra utsläpp ens räcker för att balansera svinnet
i dagens kolcykel. Men det finns en anledning att hoppas på att vi får fram mer koldioxid även
om det är en tveeggad möjlighet.
I atmosfären finns c:a 600 Gton kol i form av koldioxid. I världshaven finns 40 000 Gton. Lösligheten
för koldioxid i vatten är temperaturberoende. Alla som öppnat en ölburk eller en flaska skumpa
som stått i solen vet att koldioxidtrycket ökar med temperaturen eftersom koldioxidens löslighet
minskar med stigande temperatur. Vi vet också att om man skakar burken eller flaskan stiger
också trycket. Om Jorden blir varmare bör därför haven avge koldioxid till luften, speciellt om
det inträffar några stora undervattenskred som skakar om havsvattnet.
Jordens medeltemperatur har i många miljoner år legat mycket stabilt vid 22 grader Celsius.
Men det har förekommit några värmesänkor där temperaturen under några enstaka
årmiljoner gått ner till 12 grader. Vi är nu på väg upp från en sådan värmesänka där
temperaturen hittills stigit från 12 grader till nuvarande 15 grader. Det finns alltså skäl att
vänta en stigande temperatur och därmed en frisättning av koldioxid från vatten till luft.
Men det skulle kanske medföra att den biologiska aktiviteten i haven som baseras på
koldioxidbindande alger skulle minska.
Och denna temperaturstegring är på mycket lång sikt (årmiljoner). Ser vi på temperaturen
några hundratusen år tillbaka har den varierat några grader upp eller ner och där befinner
vi oss nära en topp. Om vi ser på hur tidigare toppar såg ut skiljer sig den här toppen från
de tidigare genom att temperaturstegringen avstannade för c:a tiotusen år sedan när vi
hade 3 grader kvar till toppen. Vi närmar oss nu den tidpunkt där vi inte ligger under utan
över den förväntade temperaturen (om vi förväntar oss en liknande topp som de tidigare).
Det skulle betyda att vi är på väg mot slutet av denna interglacial och närmar oss en ny
istid.
Att ta 200 Gton från luftens 600 Gton skulle innebära en så kraftig sänkning av luftens koldioxidhalt
att växters tillväxthastighet och därmed avkstningen av våra åkrar och skogar skulle väsentligt
minska om vi inte ersatte uttaget på något sätt. Att ta 200 Gton från havens 40 000 Gton innebär
däremot en praktiskt taget försumbar minskning. I Jordens förråd av fossila bränslen finns ungefär
1 000 Gton kol bundet. Så vitt vi vet fyller detta kol ingen funktion där det nu ligger.
Genom att öka förbränningen av fossila bränslen kan vi öka våra koldioxidutsläpp och höja luftens
koldioxidhalt. Växterna svarar på höjd koldioxidhalt genom att växa snabbare. Det ger växande
skördar och det påskyndar även kolbindningen via ökenodling. Ökenodlingen ger växtrester som
multnar ner till ett växande matjordsskikt. Men hela tiden sker en utjämning mellan luftens
och havens koldioxidhalt. Detta är en långsam process som behöver årtionden eller århundraden
för att nå jamvikt. Den höjning av koldioxidhalten som vi kan åstadkomma med våra utsläpp
är alltså inte bestående. Även om vi lyckas förbränna alla fossila bränslen som finns på
Jorden blir ökningen av den totala mängden koldioxid i luft och vatten försumbar. Det gäller
alltså att ta vara på en höjd koldioxidhalt i luften så länge den består.
Jorden kan alltså brödföda en växande befolkning på olika sätt. Ett av dessa sätt är att odla upp
öknarna. Det kol som behövs för detta kan vi ta från Jordens lager av fossila bränslen. Men
innan vi gör det borde vi ta reda på lite mer om hur systemet fungerar. Vi borde svara på
följande frågor:
Hur ser sambandet mellan koldioxid i luft och koldioxid i vatten ut vid olika temperaturer?
Hur svarar olika växter på ändring av luftens koldioxidhalt?
Hur påverkas svaret av andra tillväxthämmande faktorer som temperatur, torka,
kvävebrist och fosforbrist?
Hur ser nuvarande kolcykelbalans ut?
Aralsjön och syndafloden
========================
2008-11-04 hade radions P1 ett inslag om skogsdöden. Det har
visat sig att de försök som skulle visa att skogsdöden berodde på
utlakning av aluminium gjordes med träd som dog av kalciumbrist.
"-rena hjärnsläppet" som det sas i inslaget.
Är det kanske snart dags att ta upp dagens hjärnsläpp, det vill
säga klimatfrågan?
Luftens koldioxidhalt är en biologisk balanspunkt. Stiger
koldioxidhalten uppstår nya växtarter som omsätter koldioxid
snabbare och därigenom återställs balansen.
Men om vi bortser från denna självklarhet finns det då något som
gör IPCC-resonemang värda att lyssna till? Är det så att om vi
bortser från solfläcksvariationer, luftens partikelhalt och
undervattensskalv som rör upp havens kolsyra är det då sannolikt
att mänskliga koldioxidutsläpp påverkar klimatet? Ja helt omöjligt
är det väl inte men inte ens då är det den enda möjliga förklaringen.
Ett exempel på en förklaringsmöjlighet som jag inte sett omnämnas
är följande:
För några tusen år sedan inträffade en enorm översvämning i
centralasien. I bibeln omnämns denna som syndafloden och den
finns även omnämnd i några andra källor. Resterna av denna
bildade Aralkaspiska sjön som täckte ett stort område med en
öppen vattenyta.
En så stor öppen vattenyta mitt i ett stort landområde måste ha
orsakat moln över stora områden. Det handlar om cirka 1 procent
av Jordens yta.
Moln speglar bort infallande solljus och även om nattliga moln
minskar utstrålningen blir resultatet av moln att temperaturen
sjunker. Om de moln som Aralkaspiska sjön gav upphov till sänkte
nettoflödet av energ med 10 procent över 1 procent av Jordens
yta sjönk totala nettoflödet med 1 promille. Om temperaturen är
proportionell mot utflödet av energi innebär det en global
temperatursänkning på 0,3 grader.
Vi ser nu hur de sista resterna av Aralkaspiska sjön torkar bort.
Och samtidigt stiger den globala temperaturen med ungefär
0,3 grader.
=======================================================
2008-03-16
Människor släpper ut c:a 6 Gton kol per år (huvudsakligen som koldioxid).
I luften finns 600 Gton och i haven 40 000 Gton.
Om man har 600:- på girokontot och 40 000:- på kapitalkontot hur mycket
krut bör man då spilla på en post på 6:- per år? Skall man kanske rent av
fundera på om den kan ge något användbart?
========================================================
Jorden (2007-05-21)
======
För 4,5 miljarder år sedan var Jorden en kula av smält järn. Slagg flöt
upp till ytan och bildade ett ytskikt. Vattenånga, koldioxid och ammoniak
bubblade upp och bildade en atmosfär.
Järnkulan svalnade så att ytan stelnade och bildade en jordskorpa. Jordskorpan
blev en god värmeisolering och ytan fortsatte att svalna. Temperaturen sjönk
så att vattenånga kondenserade till vatten som täckte en stor del av ytan.
I vattnet uppstod växter som via fotosyntes band koldioxid i större kolbaserade
molekyler. Atmosfären omvandlades från koldioxid-ammoniak till syre-kväve och
alltmer kol samlades i växter och växtrester, den så kallade biosfären.
När koldioxidhalten i atmosfären minskade anpassade sig växterna till att klara
sig med allt mindre koldioxidtillgång. Och utarmningen av atmosfären balanserades
delvis av att det uppstod nedbrytande organismer från elefanter till bakterier
som levde på att bryta ner de molekyler som växterna byggt upp och återföra
koldioxid till atmosfären.
Men balansen blev inte fullständig. När forna tiders ormbunksväxter vissnade, när
gräset dog på savannerna, när sjöarna växte igen till mossar, när plankton och
fiskar dog i havens ytskikt sjönk kolhaltigt material bort från biosfären och
bildade stenkol, brunkol, torv, olja och naturgas. Halten koldioxid i atmosfären
sjönk. Den blev så låg som 300 ppm. Att växter fortfarande kunde leva och använda
sin fotosyntes berodde på att de utvecklat en teknik att fånga fotoner och lagra
dem i avvaktan på att det skulle dyka upp en av de sällsynta koldioxidmolekyler
som ännu fanns kvar i luften.
Koldioxidhalten i luften blev allt lägre men strax innan den flämtande livslågan
på Jorden slutgiltigt slocknade, när det bara återstod någon årmiljon innan
koldioxidhalten sjunkit till den nivå där ingen fotosyntes längre var möjlig,
uppstod en art som uppfann den koleldade ångmaskinen och började gräva upp fossilt
kol och återföra det till atmosfären.
Människan blev den pusselbit som började balansera Jordens kolcykel under några
årmiljoner.
Om en miljon år kommer arten människa att ha försvunnit för att ersättas av något
som är bättre anpassat till dåtidens förhållanden. Praktiskt taget allt som
människan gör kommer att vara bortglömt. Men det finns ett skäl att komma ihåg
henne. Hon var den första varelse som återförde fossilt kol till biosfären.
I ett långt tidsperspektiv är det alltså detta som är vår uppgift. Men vi bör
naturligtvis försöka undvika det misstag som många arter före oss har gjort, det
vill säga att genomföra uppgiften så snabbt att vi går under på kuppen.
I dagens förvirrade klimatdebatt hänvisas ibland till "försiktighetsprincipen" som
innebär att man skall avstå från all påverkan. Det är naturligtvis en befängd tanke
att människan skulle ha till uppgift att leva i en värld som hon inte påverkar.
Uppgiften är att göra världen bättre och egennyttan är vår karta och kompass på
vägen mot det målet. Så den första fråga som vi bör ställa oss är inte hur vi skall
undvika att använda fossila bränslen utan hur mycket fossila bränslen vi bör använda.
Det är svårt att hitta tillförlitliga uppgifter om Jordens kolcykel. Men i
Växthuseffekten (Naturvårdsverket informerar 1989) finns en tabell över mängder och
flöden. Vissa siffror förefaller orimliga. Det är t ex inte rimligt att så lite som
0,0048 Gton/år kol skulle sedimentera i oceanerna. Och uppehållstid är tydligen
framräknad som mängd dividerad med flöde även i de fall där det bara finns flöde åt
ena hållet. Trots att siffrorna alltså har uppenbara brister kanske man ändå kan
använda dem för en grov uppskattning. Det ger då en årlig kolförlust till mark,
subfossilt och sediment på 6 Gton. Utsläpp från mänsklig användning av fossila
bränslen uppgår idag till c:a 6 Gton. Det skulle alltså innebära att vi just nu
balanserar kolcykeln.
Om vi vill odla upp öknarna kommer den ökade växtmassan att kräva mer kol. För
att hålla koldioxidhalten konstant skulle vi då behöva fördubbla användningen
av fossila bränslen i c:a 20 år. Om vi även tar hänsyn till att vi inte bara
behöver kol till den växande grödan utan även kolföreningar i den mark som
skall omvandlas till bördig jord blir behovet betydligt större.
Luftens koldioxidhalt är en biologisk balanspunkt. Hur biologiska system svarar
på störningar är genuint osäkert. När livsförutsättningarna ändras får
mutationer möjlighet att överleva med oförutsägbart resultat. Ofta uteblir
störningssvar nästan helt tills en mutation ger upphov till en ny art som
snabbt sprider sig och återställer balansen.
Även om ett biologiskt system är oförutsägbart är det märkligt hur man idag
lägger ner arbete på att skapa klimatmodeller utan att ens nämna de två
självklara grundfrågorna:
1 Vid vilken koldioxidhalt i atmosfären blir all fotosyntes (och därmed allt liv) omöjlig?
2 Hur svarar dagens organismer på en ändring av luftens koldioxidhalt?
Tagelskjorta
===========
Det är tydligen förfärligt roligt att känna sig syndig. Våra
media svämmar över av beskrivningar av allt elände vi har ställt
till. För att inte tala om beskrivningar av de katastrofer som
väntar om vi inte gör bot och bättring.
På 1960-talet var den stora katastrofbilden allt elände som
väntade oss när världens befolkning vid sekelskiftet skulle
passera 10 miljarder. Och det samtidigt som vi gick mot en ny
istid.
Det blev lite drygt 6 miljarder och några tecken på en ny istid
har vi ännu inte sett.
Så vi tar nya tag och försöker skrämma med växthuseffekten och
befolkningsökning till 9 miljarder.
Men hur är det om vi bortser från vårt behov av att känna oss
syndiga. Är Jorden på väg att bli överbefolkad?
Konrad Lorenz beskrev hur alla djurarter sprider sig genom att
individer stöts ut för att försöka klara sig i gränsområdet för
artens utbredningsområde. Detta gäller även människan och i alla
tider har samhällens överkapacitet medfört att man sökt sig ut
till nya miljöer. För oss som lever i Jordens barrskogsbälte har
det oftast inneburit att man dragit ut i skogen för att anlägga
nya boplatser.
Men hur är det nu? Finns det nya områden att dra ut till? Och
kommer inte ändå katastrofen så småningom?
Det har nu visat sig att befolkningen inte ökar i välordnade
samhällen. Gamle Malthus hade faktiskt fel. Det är inte bara svält
som begränsar antalet människor. Även övergödning tycks ha en
begränsande effekt. Så det ser ut som om befolkningsökningen skulle
försvinna som problem om bara alla fick det tillräckligt bra.
Men dit är det ett tag kvar. Kan vi inte få en katastrof innan vi
kommer dit? Är det inte redan slut på alla områden som vi kan
expandera på?
15 % av Jordens landyta är öken med mycket gles befolkning. Det
är nästan två Europa. Om Jordens befolkning ökar med 3 miljarder
skulle alla dessa kunna få plats i ökenområden utan att dessa
skulle bli nämnvärt befolkningstätare än dagens Europa. Och sedan
har vi ju tundran, en hel kontinent i Antarktis och nästan helt
outnyttjade vattenytor. Så nog har vi utrymme så det räcker. Än
behöver vi inte ge oss av till Mars för att hitta utrymme.
Och öknarna är nog det som ligger närmast till hands.
Redan för 4 000 år sedan visste Mose hur man kunde dra ut i öknen
med en skara på många tusen människor och leva där i 40 år
(Gamla Testamentet teknik).
Hur vore det om den del av IPCC som nu ägnar sig åt att fundera
kring möjligheter att lagra koldioxid fick i uppgift att beskriva
tänkbara metoder för ökenkolonisation?
Det sätt som IPCC idag arbetar på är uppenbart meningslöst. Även
om klimatmodellerna byggde på tillförlitliga data skulle de vara
värdelösa. Vi vet alla att biologiska system inte beter sig på
ett sätt som kan förutsägas med trendframskrivningar. Det är inte
så länge sedan vi såg hur sillbeståndet exploderade i sillperioder
för att balansera någon störning i sillens livsmiljö. Och helt
nyligen har vi sett hur Östersjön drabbats av algblommning. Hur
det biologiska systemet kommer att hantera våra koldioxidutsläpp
går inte att förutse. Även om vi gjorde försök för att se hur
biotoper påverkas av förhöjd halt av koldioxid kan vi aldrig i
detalj förutse vad oväntade mutationer kan medföra. Vi kan bara
vara säkra på att sådana kommer. Och på att de kommer att utnyttja
det tillgängliga livsrummet.
Men för den art som vi kallar människa har vi faktiskt möjlighet
att utnyttja det livsrum som våra öknar erbjuder utan att detta
kräver någon oväntad mutation. Varför inte ta vara på det?
Men när vi inte gittar göra något åt vår situation då tar vi
tagelskjortan på och ojar oss.
Tänk om (2007-02-25)
=======
Tänk om vi kunde göra något vettigt med en del av de resurser som nu går
till meningslös koldioxidlagring och hantering av utsläppsrätter.
Vi skulle kunna ta fram en bra soldriven luftkonditionering för ökenklimat.
En luftkonditonering som samtidigt kondenserar ut dricksvatten ur luften.
Jag bär varje dag bort c:a 10 liter kondensvatten från min luftvärmepump.
Perfekt för att förse ett hushåll med dricksvatten. Och het, torr ökenluft
innehåller lika mycket vatten som kall vinterluft.
Vi skulle kunna ta fram vätgasfyllda luftskepp för ökentransporter.
Luftskepp som inte bara fraktar sin nyttolast utan även väte som kan
förbrännas för att ge energi och vatten.
Vi skulle kunna ta fram hybridbilar som är överlägsna konventionella bilar
i alla avseenden utom när det gäller att dra husvagn.
Vi skulle kunna ta fram ett nytt elsystem baserat på likström för att
möjliggöra enkel inkoppling av små strömkällor och distribution över långa
avstånd.
Vi skulle kunna utveckla gengastekniken, t ex till en vattengasteknik, för
att omvandla biobränslen till el.
Gjorde vi något i den stilen skulle "koldioxidproblemet" försvinna av sig
självt.
Vi har allt som behövs för att sätta igång. Men vi föredrar tydligen att
titta på katastroffilmer.
Klimatdebattens dundermiss (2007-02-15)
==========================
Jag var med när Gesarol kom. Man blandade det i vatten och sprutade med brandsprutan i
ladugården. Till min förvåning fick jag se att taket var vitt. Det hade alltid varit
täckt av ett svart flugskikt. Men nu var flugornas era slut. Taket blev rent och de
flugor som satte sig på det dog direkt.
Efter ett par veckor var det dags att göra om behandlingen med nästan lika gott resultat.
Men bara nästan. Några enstaka flugor överlevde en landning i taket. Och året därpå dog
visserligen alla flugor när man sprutade men de kom praktiskt taget omedelbart tillbaka.
Det började kännas meningslöst att spruta och Gesarol försvann från marknaden.
Före DDT fanns det enstaka flugor med hår på fötterna. Det var då ingen fördel, snarare
tvärtom. Det gav sämre fäste på underlaget och hår på fötterna kunde betraktas som en
sällsynt missbildning som hölls nere av det naturliga urvalet. Men hår på fötterna
hindrade att fötterna kom i direkt kontakt med ett giftigt underlag. Det ökade
chansen att överleva en landning på ett Gesarol-sprutat tak. Och efter några månader
hade hårlösa fötter övergått från att vara det normala till att bli en sällsynt
missbildning.
Vi lyckades inte skapa flugfrihet. Vi fick i stället gå en annan väg och sluta mjölka
i öppna hinkar som flugorna kunde drunkna i.
När antibiotika kom var det många som trodde att vi funnit ett slutgiltigt sätt att
komma åt patogena bakterier. Mögel och bakterier hade kämpat om livsrum i miljontals
år och de gifter som möglet utvecklat borde vara omöjliga för bakterierna att tåla.
I en värld där antibiotika är sällsynt är antibiotikaresistens inte någon stor fördel
för en bakterie. De bakterier som använder sitt DNA-utrymme till att överföra andra
smarta sätt att överleva kan då skaffa sig konkurensfördelar och slå ut dem som släpar
med sig en värdelös antibiotikaresistens. Men nu ser vi hur antibiotika blivit så
vanligt att det har börjat löna sig för bakterier att offra annat för att kunna bli
resistenta. De resistenta missbildningarna ger idag konkurensfördelar och allt fler
resistenta stammar börjar dyka upp.
När sopåkarna strejkar i våra städer dröjer det inte länge förrän det dyker upp råttor.
På detta sätt anpassar sig levande organismer till den miljö där de lever och varje
förändring av livsförutsättningarna möts av förändrade egenskaper hos organismerna.
Vad händer om vi förändrar livsförutsättningarna genom att släppa ut koldioxid i
atmosfären?
Atmosfärens koldioxidhalt är sedan miljarder år en biologisk balanspunkt. Det var
växtceller som förvandlade jordens atmosfär av koldioxid och ammoniak till vår
nuvarande atmosfär av kväve och syre. Och alltsedan dess har det rått balans mellan
den totala växtmassan och tillgången på koldioxid.
Den största kontaktytan mellan levande organismer och atmosfären finns i havsytorna.
Växtceller lever av koldioxid och fotoner från solljuset. Men det är brist på båda.
Växterna har därför utvecklat sofistikerade system för att kunna fånga en foton och
lagra den i avvaktan på att det skall dyka upp en koldioxidmolekyl. Om koldioxidhalten
ökar kan detta göras mycket enklare och snabbare. En höjning av koldioxidhalten kan
därför mötas av en förskjutning från organismer som är bra på att lagra fotoner mot
organismer som är bra på att snabbt spjälka koldioxid.
Att försöka påverka klimatet genom att släppa ut koldioxid i atmosfären är lika svårt
som att utrota flugor med Gesarol.
Det som händer när vi släpper ut koldioxid i atmosfären är att den totala massan av
alla levande organismer ökar. Vi hämtar upp dött fossilt kol och tillför det till
biosfären. Och vi påverkar det naturliga urvalet av arter på så sätt att vi gynnar
arter som har prioriterat förmågan att växa snabbt snarare än förmågan att lagra
fotoner.
Hur IPCC kan skriva en rapport utan att ens nämna detta är obegripligt. Och än
märkligare är att ingen biolog kan bidra med att påpeka detta.
IPCC-rapporten(2007-02-04)
==============
IPCC-rapporten är en skrämmande läsning. Inte för det den säger om klimatet
utan för det sätt den säger det och framför allt för det sätt det presenteras
i massmedia. Man använder praktiskt taget alla de skojarknep som vi redan i
grundskolan får lära oss att se upp för.
Vi har under några år haft en knappt mätbar ökning av medeltemperaturen vid
jordytan och det är möjligt att havsytan höjts något. Sett över några tusen
år är detta ingenting anmärkningsvärt. Vi vet att solen långsamt blir varmare
(kanske något att oroa sig för på lång sikt) och det är ingenting konstigt
med att vi nu ligger ganska nära vad vi haft under jordens varmaste perioder.
Det är också tänkbart att någon procent av temperaturstegringen kan ha med
mänsklig verksamhet att göra. Men det är mycket tveksamt om det skulle gå
att visa på någon klimateffekt om man lyckades utplåna hela mänskligheten.
Men så kan man ju inte säga. Då går det inte att sälja utsläppsrättigheter
och system för att ta hand om koldioxid.
Man beter sig på samma sätt som katolska kyrkan gjorde när man skulle sälja
avlatsbrev. För att skapa trovärdighet kring produkten byggde man ett system
där man lade till den ena dogmen efter den andra. På liknande sätt börjar
IPCC med en atmosfärsmodell och lägger till en landytemodell, en havsyte-
modell, en svavelmodell o s v. Snart är det bara påvens ofelbarhet som saknas.
Och så drar man det senaste årtiondets trend framåt i hundra år.
En ökad koldioxidhalt i havsytans ytskikt skapar en nisch för växtplankton
som lever på denna koldioxid med hjälp av solljus. I Östersjön har vi sett
hur en liten rubbning av tillgången till kväve och fosfor fått dramatiska
effekter på förekomsten av alger. Men vi vet nästan ingenting om hur detta
fungerar. Antagandet att man kan öka luftens koldioxidhalt utan att någon
typ av växter tar hand om denna koldioxid, t ex i havens ytskikt, verkar
minst sagt naivt.
För att få fram skrämmande kurvor gäller det att visa ett värsta alternativ
som ser farligt ut. Det är det som säljer. Att det finns nästan realistiska
alternativ också stärker trovärdigheten utan att förta skrämseleffekten. Så
man visar ett alternativ där vi ökar våra koldioxidutsläpp från dagens
6 gigaton kol per år till nästan 30. Men varför skulle vi göra det?
När man talar om framtida energibehov brukar man hävda att dagens u-länder
kommer att få det bättre och därmed kräva mer energi. Och till en del är
det väl sant men de flesta av dem har inte vårt behov av att varmhålla hus.
Visserligen har de i stället behov av luftkonditionering men det behovet
sammanfaller med ett stort inflöde av solenergi. Och det förefaller helt
huvudlöst att använda fossila bränslen för att driva luftkonditioneringen
när man har mer energi än man behöver så nära tillgänglig som på taket. Och
samtidigt med luftkonditioneringen kan man ju passa på att kondensera ut
det dricksvatten man behöver ur luften. Den sol som skiner på taket räcker
mer än väl för att ge ett hushåll rent dricksvatten och sval luft.
2007-02-02 hade SvD en artikel om solenergi där man uppskattade att världens
energianvändning skulle öka med en faktor fyra fram till år 2100 men att
huvuddelen av ökningen skulle komma från solenergi så att användningen av
fossila bränslen skulle gå ner till lite drygt hälften av dagens. Och det
är ju minst lika tänkbart som IPCC:s bedömning. Kanske blir det så att
användningen av fossila bränslen blir så liten att det inte lönar sig att
behålla distributionssystemen. Och då faller förbrukningen till praktiskt
taget noll. På 1950-talet sålde jag Vanolen (kemtvättmedel) till norrmän
som körde sina bilar på det. Men efterfrågan räckte inte för att göra
distributionen lönsam och idag vet jag inte om det går att få tag i Vanolen
någon stans.
Visst finns det skäl att ta fram soldriven luftkonditionering och utvinning
av vatten ur luft, och det finns skäl att ta fram hybridbilar och
likströmssystem för lastutjämning och elöverföring över stora avstånd. Och
kanske skulle vi fundera över möjligheterna att föra in medelhavsvatten i
Döda havet och Qattarasänkan och kanske också i Kaspiska havet. Men det
orkar vi bättre med om vi slipper ägna oss åt meningslös koldioxidhantering.
Geotermiskt värmeflöde (2006-12-20)
====================
Jag har nu, äntligen, hittat lite uppgifter om det geotermiska värmeflödet.
Enilgt TNC:s Energiordlista är det 0,06 W/m2.
På
http://fy.chalmers.se/~f5xrk/Geo.pdf
finns en artikel om geotermisk energi. Där finns uppgifter om det totala utflödet
av geotermisk energi och om man räknar om det till flöde per ytenhet får man
lite drygt 0,08 W/m2.
Vid bedömning av Jordens temperaturbalans skall detta flöde jämföras med
solinstrålningen. Vid fullt solgass uppgår denna till c:a 1 kW/m2. Det geotermiska
värmeflödet är alltså mycket litet i jämförelse med solstrålningen.
Av Jordens medeltemperatur på c:a 288 K bidrar alltså det geotermiska värmeflödet
med några tusendels eller någon hundradels grad. Det är till och med mindre än vad
koldioxiden från mänsklig verksamhet ger.
Enligt artikeln är det totala geotermiska värmeflödet 42 TW varav 22 TW kommer från
radioaktivitet i jordskorpan och 20 TW från den varma magman.
Sverige använder c:a 600 TWh/år. Det innebär att Sveriges 9 miljoner invånare
använder 75 GW. Om alla på Jorden använder energi i samma omfattning skulle
Jordens 6 miljarder människor använda 50 TW det vill säga ungefär lika mycket
som det geotermiska värmeflödet.
Användbarheten för värme är en fråga om temperatur. Och för geotermiskt värme gäller
att vi kan få det vid vilken temperatur vi vill, det är en fråga om hur djupt vi borrar för
att hämta det. Temperaturen ökar med någon hundradels grad per meter, i genomsnitt
med 0,025 grader per meter. Vi skulle alltså kunna hämta all energi vi behöver vid
användbar temperatur utan att behöva öka det geotermiska värmeflödet mer än till
det dubbla vilket skulle innebära att det fortfarande blir obetydligt jämfört med
solstrålningen.
På lång sikt har vi inget problem med att finna användbar energi. Geotermisk energi
är en av många tillgängliga möjligheter. Och att vi, på vägen dit, använder de källor
som för tillfället är lättast att komma åt är ju knappast något stort problem.
Utgångsinformation (2006-11-12)
==================
Det som är avgörande när man frågar sig om vi kan påverka klimatet genom att göra
något åt våra koldioxidutsläpp är hur koldioxidens absorbtionsband ser ut och hur
koldioxid löser sig i vatten det vill säga i haven. Denna typ av uppgifter är svåra
att hitta. Däremot vimlar det av uppgifter om att temperatur och koldioxidhalt
samvarierar, ett helt ointressant faktum eftersom höjd temperatur medför minskad
löslighet i haven och därmed högre halt i luften.
I Wikipedia finns emellertid lite mer matnyttig information. Jag bifogar en zip-fil
med Wikipedias artikel om växthuseffekten. Där finns länkar till mer information
och om man är uppkopplad till Internet kan man klicka vid bilderna och få dem i
större format.
Växthuseffekten vhus.zip
Detta ger en ganska god bild av atmosfärens absorbtion. Men uppenbarligen räknar man
med att Jordens temperatur enbart bestäms av instrålning och utstrålning. Man tar
ingen hänsyn till att Jorden är varm inuti och att radioaktiviteten i jordskorpan
avger värme. Det är möjligt att detta värme är försumbart. Jag har inte hittat några
uppgifter hur stort det är men om det är försumbart borde man påpeka det.
När det gäller koldioxidens löslighet är det ännu svårare att hitta någon användbar
information. En mycket grov tumregel säger att 10 grader motsvarar en fördubbling
av mättnadstryck. I så fall har halten koldioxid i luften ökat något mer än vad som
motsvarar temperaturökningen.
Vi vet att vi släpper ut koldioxid. Vi vet att luftens koldioxid löser sig långsamt
i haven. Det är alltså inte konstigt om vi kortvarigt skulle kunna påverka luftens
koldioxidhalt men därav kan vi inte dra slutsatsen att vi skulle kunna styra klimatet
med hjälp av koldioxid.
Och det finns en effekt som jag märkligt nog inte sett något alls om.
Alla har vi någon gång tappat en flaska läsk i golvet och när vi en stund senare
har öppnat den har koldioxidtrycket varit mycket högt. En tryckstöt i vatten
frisätter alltså löst koldioxid. När Krakatau exploderade 1883 måste det ha gett
en tryckstöt som fortplantade sig ned i djuphavet och satte stora mängder koldioxid
i rörelse mot ytan. Och den stora tsunamin 2004 måste ha rört om som en champagnevisp
i djuphavet.
Vad var det som satte fart på koldioxidhalten i luften för 6 000 år sedan och fick
den att vända och stiga från 250 ppm till 280 ppm? Atlantis?
Men ännu konstigare är att koldioxidhalten började sjunka för 10 000 år sedan trots
att temperaturen då var på väg upp. Syndaflodens regn som tvättade ur koldioxiden
ur atmosfären?
Kanske är det så att vi borde försöka rätta till klimatet. Men begränsning av våra
koldioxidutsläpp är inte lösningen på det problemet. Våra utsläpp är en liten detalj
i Jordens kolomsättning och luftens koldioxidhalt är en liten detalj i växthuseffekten
och växthuseffekten är bara en del av Jordens temperaturbalans. Så även om vi helt
slutar med att släppa ut koldioxid kommer verkan troligen att bli omätbart liten. Om
temperaturen slutar att stiga på grund av minskad solstrålning är det ju inte ett
resultat av våra koldioxidbegränsningar.
Det finns en rad åtgärder som kan få klimateffekt som vi borde ägna oss åt att
fundera kring.
Utstrålningen är en naturresurs som vi borde ta vara på. Vid omvandling av värme
till andra energiformer är det inte temperaturen utan temperaturskillnaden som ger
användbarhet. Vi behöver en hög temperatur men det är faktiskt ännu viktigare att ha
tillgång till en låg temperatur. Utstrålningen sätter oss i kontakt med en rymd där
temperaturen nästan ligger vid absoluta nollpunkten. Detta bör vi ta vara på och
utnyttja.
En storskalig användning av solenergi är motiverad även av andra skäl än som ett
alternativ till användning av fossila bränslen. Och om vi täcker stora ytor med
solceller kommer vi att påverka albedon och det finns även anledning att fundera
över hur vi strålar bort den energi vi tagit ut från solljuset.
En övergång till att täcka vårt vattenbehov genom att kondensera ut vatten ur luft
kommer inte direkt att påverka luftens vatteninnehåll eftersom allt vatten efter
användning återgår till luften. Däremot kommer möjligheten att få tillgång till
vatten även i ökenområden att möjliggöra en uppodling som kan påverka albedon och
molnbildningen.
Vi skulle kunna leda in vatten i Döda havet, i Qattara-sänkan och kanske också i
Kaspiska havet. Det skulle ge en användbar fallhöjd och skapa vattenytor som kan
påverka luftfuktighet och molnbildning i torra områden.
Det är naturligtvis bra att vi lär oss alltmer om hur vårt klimat fungerar men
ännu har vi mycket kvar som vi bör lära oss och förstå innan vi ordinerar åderlåtning
som universalbotemedel.
Solinstrålning, temperatur och koldioxidhalt i luften under 150 000 år
Några siffror Leif Andersson 2006-11-08
==========
Klimatändringar kan givetvis orsaka problem. Just nu är det uppenbart att Jordens
medeltemperatur stiger. Det öppnar nya möjligheter och det medför vissa
problem. Skulle vi kunna avbryta förändringen och stabilisera klimatet genom att
sluta släppa ut koldioxid i atmosfären?
Inför en sådan frågeställning är det självklart att man börjar med att göra några
grova överslag med enkla tumregler för att se om man ligger i närheten av något
rimligt. Hur är det då med koldioxidbegränsning som åtgärd mot dagens
klimatförändring?
Vi släpper varje år ut knappt 6 miljarder ton kol i atmosfären. Det finns 660
miljarder ton kol i atmosfären. Det skulle alltså ta c:a 100 år för oss att fördubbla
den mängden. Men luftens koldioxid står i balans med den koldioxid som finns i
havsvattnet. Utbytet mellan luft och vatten är långsamt men på så lång tid som
100 år skall vi snarare jämföra våra utsläpp med den samlade mängden i hav och
luft än enbart med mängden i luften. Och i haven finns 39 000 miljarder ton kol. På
hundra år kan vi alltså på sin höjd ändra den mängden med 1,5 %.
Vattenånga svarar för 70 % av växthuseffekten och koldioxid för 15 %. Det
handlar inte om linjära samband men det är snarast så att ett tillskott får allt
mindre betydelse ju högre halten i atmosfären är. Så vad vi kan påverka genom att
ändra på koldioxidutsläppen är alltså mindre än 1,5% av 15% av växthuseffekten
det vill säga 0,2% av växthuseffekten. Totalt ger växthuseffekten en
temperaturhöjning på c:a 30 grader och om vi kan påverka 0,2% av det skulle det
alltså handla om 0,06 grader. Ett värde som är så lågt att vi aldrig kommer att
kunna påvisa någon effekt av minskade koldioxidutsläpp.
Tar vi även hänsyn till att höjd koldioxidhalt ger allt mindre påverkan när luften
redan är helt ogenomskinlig för de centrala delarna av koldioxidens
absorbtionsband blir den effekt vi kan nå genom att sluta släppa ut koldioxid än
mindre. Det handlar då om c:a 0,006 grader det vill säga mindre än en hundradels
grad. Så små temperaturändringar är svåra att mäta i väldefinierade
laboratoriemiljöer och helt omätbara när det gäller Jordens klimat.
Växthuseffekten har blivit vår tids midvinterblot. Vi tror att vi måste offra vår
användning av fossila bränslen till klimatets gudar. Men resultatet är lika obetydligt
som våra förfäders blotresultat. Fast det var ju så att våren brukade komma efter
midvinterblotet och mycket talar för att den nuvarande temperaturökningen
kommer att vända. Vi är på väg utför i Milankovic-cykeln och det kommer nog att
visa sig. Och en sjunkande temperatur förskjuter balanspunkten för koldioxid i
vatten och i luft så att luftens koldioxidhalt kommer att sjunka. Men vi kanske
skulle ägna en liten tanke åt att det inte alltid är självklart vad som är orsak och
vad som är verkan.
Klimathistoria Leif Andersson 2006-11-04
==============
Samtidigt som människan uppfann jordbruket, d v s för tiotusen år sedan
hände något konstigt med Jordens klimat.
Instrålningen från solen ökade. Jorden hade lämnat en djup nedisning och
temperaturen steg. Det var fortfarande något årtusende kvar till toppen
av den så kallade Milankovic-cykeln d v s den periodiska variation i
solinstrålningen som Milankovic beskrev på 1930-talet. Den har en
periodtid på omkring tjugofemtusen år.
Det är inte altid som toppar i Milankovic-cykeln förmår lyfta
temperaturen till dagens nivå men det förefaller som om det inträffar
ganska regelbundet med ett mellanrum på c:a hundra tusen år. Och det
verkar vara så att en sådan stor temperaturstegring följer efter en
mycket djup nedisning. Så var det även denna gång och såväl temperaturen som luftens koldioxidhalt följde samma utveckling som efter tidigare
djupa nedisningar.
För tiotusen år sedan borde det vara ungefär tre grader kvar till
temperaturtoppen som borde infalla om ungefär tusen år när Milankovic-
cykeln nådde toppen. Men något hände.
Temperaturen, och därmed även luftens koldioxidhalt, slutade att öka. Vi
fick en stabilisering på dagens nivå.
Vad det var som hände vet vi inte. I Bibeln kan vi läsa om syndafloden
och liknande berättelser finns även på andra håll. Det kan ju vara
vandringssägner som skapats enbart för att de är fantasieggande och med
lika lite faktaunderlag som den om Rödluvad och vargen. Men det kan
också vara så att det faktiskt inträffat en mycket stor översvämning i
Centralasien. Så stor att den kan ha gett upphov till moln som påverkat
och stabiliserat det globala klimatet.
Under bronsåldern, d v s under den tid när de första faraonerna började
skapa ett välde i Egypten och när nya jordbruksmetoder utvecklades i
två-flodslandet kring Eufrat och Tigris kom en mycket kortvarig
värmeperiod när temperaturen snabbt steg ungefär till förväntad nivå för
att därefter snabbt sjunka ner och stabiliseras på dagens nivå. Detta
inträffade samtidigt som Milankovic-cykeln nådde toppen.
Efter detta har solinstrålningen minskat men Jordens temperatur har
hållit sig förbluffande konstant medan däremot koldioxidhalten i
atmosfären stigit. Det är uppenbart att något stabiliserat Jordens
temperatur och hindrat den från att direkt spegla solinstrålningen. Men
vad var detta "något" ?
Det kan inte ha varit människans utsläpp av koldioxid. Även om Farao
kände till att man kunde finna brännolja och även om Gamla Testamentet
beskriver en rad trix som man kan göra med olja måste mänskliga utsläpp
av koldioxid under denna tid ha varit helt försumbara. Om inte annat så
därför att det inte fanns så många människor vid denna tid.
För tiotusen år sedan hände alltså något som kom att stabilisera Jordens
temperatur i tusentals år. Något som gjorde att jorden bara mycket
kortvarigt nådde den vanliga temperaturtoppen och som gjorde att
temperaturen ligger kvar på dagens nivå trots att solinstrålningen har
passerat toppen och nu är på väg nedåt.
I denna tidsskala finns det ingenting som talar för att vi skulle kunna
lösa något problem genom att minska våra utsläpp av koldioxid.
Men det finns andra och snabbare variationer. I förändringar som sker på
hundra eller kanske tio år skulle vår koldioxidhantering kunna spela en
roll.
Solstrålningen beror bland annat på mängden solfläckar. Ju fler
solfläckar ju kraftigare lyser solen. Och antalet solfläckar varierar
med en elvaårscykel. Men varje cykel är inte en exakt kopia av den
föregående. Under 1900-talet har solfäckarna troligen varit fler än
under 1800-talet. Och betydligt fler än under 1600-talet.
Vi vet också att stora vulkanutbrott kan spy ut partiklar i atmosfären i
en omfattning som märkbart påverkar det globala klimatet. Och sådana
brukar inträffa med något tiotal år emellan eller för riktigt stora
utbrott med ett hundratal år mellan sig. Det senaste stora utbrottet var
Pinatubo 1991.
Hög halt av partiklar i atmosfären sänker Jordens temperatur. Vi har
alltså nu situationen att solinstrålningen är hög på grund av att
antalet solfläckar är högt samtidigt som den avkylande effekten från
Pinatubos utbrott är på väg att försvinna genom att luften klarnar. Det
är alltså inte särskilt förvånande att temperaturen stiger just nu.
Att det finns ett tydligare samband mellan koldioxidhalt och temperatur
innebär ju ingalunda att man kan påverka temperaturen genom att påverka
koldioxidutsläppen. Alla som har öppnat en läskflaska vet att höjd
temperatur ger höjt koldioxidtryck. Att försöka fixa problemet genom att
minska koldioxidutsläppen är som att försöka bota smittkoppor genom att
sätta plåster på utslagen.
Möjligen kan vår övergång från koleldning till olja och gas, vår strävan
att hålla nere användning av fossila bränslen och våra insatser för att
rena rökgaser ha medfört att vi släpper ut mindre partiklar så att vi
får en renare luft som ger större solinstrålning och därmed högre
temperatur.
2006-10-21
Leif Andersson Henriksbergsvägen 104 136 67 HANINGE
Växthuseffekten från grunden
============================
Sätt på en kokplatta och håll handen ovanför. Efter en stund blir plattan
varm och du känner värmestålningen från den. Ju varmare den blir ju
mer värme strålar den ut. Så småningom börjar den lysa med rött sken.
Det innebär att värmestrålningen börjar övergå i rött ljus.
När temperaturen ökar ökar alltså värmestrålningen och
värmestrålningens våglängd förskjuts mot allt kortare våglängd d v s
mot synligt ljus. I en glödlampa värms glödtråden till c:a 3 000 grader
och strålar då ut en hel del synligt ljus.
Solytans temperatur är knappt 6 000 grader och solen strålar alltså ut
ganska kortvågig strålning. En stor del av den utgörs av synligt ljus, det
som vi i dagligt tal kallar solljus.
När solljuset träffar Jorden går det igenom den praktiskt taget
genomskinliga atmosfären och träffar jordytan. Där reflekteras en del av
ljuset och försvinner ut i rymden. Sedd från Mars lyser Jorden med
bortspeglat solljus och ser ut som en stjärna. Men en del av det
infallande solljuset tas upp av jordytan och övergår till värme.
Solen värmer alltså jordytan som liksom kokplattan blir allt varmare och
strålar ut alltmer värmestrålning. Om inte något annat värme tillförs (se
nedan) värms jorytan tills utstrålningen blir exakt lika stor som den
upptagna delen av instrålningen.
Jordytan tar alltså emot kortvågigt synligt ljus och återsänder
värmestrålning med längre våglängd.
Växthusgaserna är liksom resten av luften genomskinliga för synligt ljus
men de är dåligt genomskinliga i vissa våglängdsområden vid längre
våglängd. De tar alltså upp och värms av en del av den värmestrålning
som jordytan avger.
Naturligtvis avger atmosfären, liksom jordytan, värmestrålning men
atmosfären är kallare och avger därför betydligt mindre strålning. Även
om växthusgaserna värms blir strålningen från atmosfären liten.
Resultatet blir därför att värmeutstrålningen från Jorden minskar. Men
utstrålningen måste motsvara den upptagna delen av den infallande
strålningen. Det betyder att jordytans temperatur måste öka tills detta
stämmer. Det är detta som kallas för "Växthuseffekten".
Den helt dominerande växthusgasen är vattenånga. Omkring 70 % av
växthuseffekten beror på vattenånga. Men vattenånga har även en helt
annan funktion. Den kan kondensera till små droppar som bildar moln.
Och moln speglar bort en stor del av det infallande solljuset så att det
inte når jordytan. Det medför att temperaturen sjunker.
När man diskuterar Jordens klimat är det alltså långt viktigare att se på
vattenånga än på koldioxid. Men varför har vi ingen debatt om våra
utsläpp av vatten?
Vattenångan i atmosfären står i balans med våra hav av kondenserat
vatten. Det handlar här om så stora vattenmängder att det är uppenbart
att människans vattenhantering är försumbar. Det blir alltför magstarkt
om man skulle försöka lura i människor att vår vattenhantering skulle
kunna påverka den globala vattenbalansen.
Efter vattenånga som växthusgas och vattenånga som molnbildare
kommer förekomsten av sot och andra partiklar i luften. De fångar upp
en del av det infallande solljuset vilket hindrar det från att nå jordytan. I
stället ger det en uppvärmning av atmosfären. Men denna
atmosfärsuppvärmning tas från det infallande synliga ljuset, inte som för
växthusgaser från utgående värmestrålning. Resultatet blir därför att
jordytans temperatur sjunker.
1991 hade vulkanen Pinatubu ett utbrott som spydde ut sot och andra
partiklar i en omfattning som påverkade det globala vädret i flera år.
Jordytans speglande egenskaper har stor betydelse för hur stor del av
det infallande ljuset som tas upp. När stora ytor täcks av snö som
speglar mer än barmark ökar den reflekterade utstrålningen och
temperaturen sjunker. När man för några årtionden sedan oroade sig för
att vi var på väg mot en ny istid diskuterades möjligheten att sota ner
polarisarna för att minska reflektionen och därigenom höja Jordens
temperatur.
Jordytans temperatur bestäms inte enbart av strålningsbalansen.
Jorden är en kula av smält järn med en stelnad slaggskorpa på ytan.
Och i denna slaggskorpa förekommer radioaktiva isotoper som ger ett
värmetillskott till ytan. Redan i de små hål vi gräver för gruvor o dyl
märker vi att det blir varmare ju djupare vi kommer. Och i de stora
havsdjupen mellan kontinentalplattorna vilar havet direkt på den
flytande magman.
Vi vet att kontinentalplattorna rör sig i förhållande till varandra. Det
förekommer alltså rörelser i magman och de områden där havet vilar på
magman varierar alltså i storlek. Jordytans temperatur beror alltså delvis
på att det är ytan på en svalnande smält järnklump. Hur stabilt detta
temperaturtillskott är vet vi troligen inte (jag har inte lyckats hitta något
om det).
Vi närmar oss nu det finlir där koldioxiden spelar. Av det som blir kvar av
växthuseffekten om man bortser från det som orsakas av vattenånga
svarar koldioxid för ungefär hälften och metan för en sjättedel.
För miljardtals år sedan hade Jorden troligen en atmosfär av koldioxid
och amoniak. Växterna omvandlade denna till dagens kväve-syre-
atmosfär. Detta var den största "miljöförstöring" som drabbat Jorden.
Livet bygger på kol som går runt från generation till generation i en
kolcykel. Men det finns ett litet svinn som medför att kolhaltigt material
sjunker undan och bildar torv, brunkol, stenkol, olja och gas. För att
denna kolcykel skall bli förlustfri måste någon gräva upp och återföra
detta bundna kol till biosfären. Människan är den första varelse som gör
detta. Och sett över årmiljoner är det nog det enda vi gör som har någon
betydelse.
Mänsklig verksamhet tillför atmosfären drygt 5 miljarder ton kol.
Eftersom en koldioxidmolekyl består av två syreatomer bundna till en
kolatom blir mängden koldioxid drygt tre gånger så stor d v s c:a 20
miljarder ton (Växthuseffekten Naturvårdsverket informerar 1989).
På samma sätt som atmosfärens vattenånga balanserar mot vattnet i
haven balanserar atmosfärens koldioxid mot havens kolsyrehalt. Detta
utbyte är emellertid långsamt sett med mänsklig tidsskala. När det gäller
förändringar över årtionden skall därför tillförseln jämföras med
mängden kol i atmosfären men sett över århundraden är det den
sammanlagda mängden i atmosfär och hav som är relevant.
I atmosfären finns det 660 miljarder ton kol och i haven c:a 39 000
miljarder ton. Om allt kol vi släpper ut skulle stanna i atmosfären skulle
vi på hundra år kunna åstadkomma en fördubbling d v s höja halten
koldioxid från nuvarande 0,035 % till 0,07 % men på så lång tid måste
man ta hänsyn till att koldioxidhalten kommer att utjämnas mot havens
kolsyra vilket innebär att våra utsläpp blir helt försumbara.
Växter växer genom att ta upp koldioxid och bygga upp kolföreningar.
Men atmosfärens koldioxidhalt är nu så låg att brist på koldioxid
begränsar tillväxthastigheten. Om man i ett växthus höjer halten
koldioxid i luften växer många växter snabbare. Våra utsläpp av koldioxid
balanseras alltså av att växter kan växa snabbare och ta upp denna
koldioxid. Våra skogar kan växa snabbare, våra skördar kan öka, om vi
kunde finna avsättning för skördarna skulle vi kunna odla upp öknarna.
Förändring - ja, men varför skulle vi se det som försämring?
Att koldioxid ger en växthuseffekt beror på att koldioxiden absorberar
vissa frekvenser från värmestrålningen. Om informationen om växthuseffekten
var seriös skulle den naturligtvis vimla av bilder på hur dessa
absorbtionsband ser ut men det är nästan omöjligt att finna några sådana.
Så mycket tycks emellertid vara helt klart som att atmosfären redan med
nuvarande koldioxidhalt är helt ogenomskinlig för de frekvenser som faller
centralt inom absorbtionsbanden. Att en ökad halt skulle öka absorbtionen
beror på att bandgränserna inte är helt skarpa. Ökad halt kan alltså
innebära ökad absorbtion i bandens utkant. Men det betyder att en fördubblad
halt ger långtifrån fördubblad absorbtion. Kanske handlar det om någon
eller något tiotal procent. Om det rör sig om tio procent skulle alltså
en fördubbling av koldioxidhalten i atmosfären medföra tio procent ökning
av de femton procent av växthuseffekten som koldioxiden svarar för. Det
ger 1,5 procent på växthuseffekten som totalt är c:a 30 grader. Det skulle
alltså kunna ge en temperaturökning på 0,3 grader.
Visst kan det kännas oroande att Jordens medeltemperatur ökar. Men sådant
har förekommit i flera hundratusen år och om utvecklingen hade följt det
normala mönstret hade vi nu passerat och varit på väg ned från en
temperaturtopp. Och för några hundra tusen år sedan berodde inte
temperaturökningen på mänsklig verksamhet. Vårt utsläpp av koldioxid är
alltså inte den enda orsaken till att temperaturen stiger.
Många av de åtgärder som nu motiveras med växthuseffekten är motiverade
av andra skäl. Vissa är helt huvudlösa. Men det allvarliga med det sätt som
växthuseffekten används är att man skapar intrycket att om vi bara kan
reducera kodioxidutsläppen så kommer allt att bli bra. Så är det inte! Även
om vi helt skulle sluta med att elda fossila bränslen skulle temperaturen
troligen ändras av helt andra skäl. Vi skulle inte kunna påvisa någon effekt
alls av våra åtgärder. Och i vår strävan att begränsa koldioxidstsläppen
försummar vi andra möjligheter som vi skulle kunna komma fram till, möjligheter
som skulle kunna ge betydligt större klimateffekt.
Leif Andersson Henriksbergsvägen 104 136 67 HANINGE 2005-12-05
Borrkärnor i is
===========
Vad gör vi med vår överkapacitet?
En åker där hela byn samarbetade i dagar för att skörda klarar en ensam förare av
på några minuter med en skördetröska. Vad skall resten av byn göra då?
Det här är inte första gången vi får problem med överkapacitet. Det har hänt
många gånger förr och nästan varje gång har vi löst problemet med hjälp av krig.
Vi har använt överkapaciteten till att ta fram förstörelsekapacitet och så har vi
förstört så mycket att vi vänt överskott till brist. För att undvika ett nytt krig måste vi
finna någon angelägen användning för vår kapacitet. Vi måste helt enkelt hitta
något som känns roligare och mer angeläget än rustning och krig. Vi är i desperat
behov av problem som vi kan arbeta med.
Det pågår nu försök att lansera växthuseffekten som ett resurskrävande problem.
Och det finns en del som talar för att det skulle kunna vara ett lämpligt alternativ till
ett tredje världskrig. Det kräver lagom stora insatser och man kan måla upp en
hotbild som kan skrämma många till underkastelse under ett toppstyrt system.
Men även om det finns skäl att välkomna en satsning på begränsning av
koldioxidutsläpp är det viktigt att vi inte godtar felaktiga argument.
Felaktiga argument håller inte i längden. Jag tror att det var Mark Twain som sa:
"Man kan lura några hela tiden eller alla en del av tiden men man kan inte lura
alla hela tiden". Försök att använda ohållbara argument leder, förr eller senare,
till att man förlorar trovärdheten.
Lanseringen av växthuseffekt och koldioxidhalt i luften har nu nått så långt
att många ser det som självklart att utsläpp av koldioxid kommer att ge en
temperaturhöjning. Att det är självklart att koldioxidutsläpp är orsaken om
temperaturen stiger.
Det visar sig nu att man kan ta upp borrkärnor ur is och få upp flera hundra
tusen år gammal is och att man kan avgöra hur hög temperaturen och
koldioxidhalten var när isen bildades. När man studerar sådana borrkärnor
finner man att när temperaturen har varit hög har också koldioxidhalten
varit hög. Detta presenteras på ett sätt som ger intrycket att resultatet stöder
antagandet att höjd koldioxidhalt i luften ger höjd temperatur. Men studerar man
kurvorna över koldioxidhalt och temperatur lite närmare finner man att de inte alls
ger underlag för en sådan slutsats.
När temperatur och koldioxidhalt stiger följs kurvorna åt ganska väl. Men när
temperatur och koldioxidhalt sjunker ligger temperatursänkningen FÖRE
koldioxidsänkningen.
Det är alltså inte så att temperaturen sjunker när koldioxidhalten sjunker. Det är
så att koldioxidhalten sjunker när temperaturen sjunker. Såvida man inte kan finna
något som talar för att lagen om tidsföljd mellan orsak och verkan skulle vara satt
ur spel måste man alltså konstatera att sänkning av koldioxidhalten inte kan vara
orsak till temperatursänkning men att det möjligen kan vara tvärtom.
Kurvorna visar också att temperatur och koldioxidhalt varierat långt innan
människan påverkade systemet. Och de visar variationer med en periodtid på
hundratusentals år. Vad kan vara orsaken till dessa variationer?
Man kan naturligtvis tänka sig ett antal olika orsaker till långsamma förändringar
av temperatur och koldioxidhalt men den närmast till hands liggande är nog att
solinstrålningen varierar. Det finns ingen anledning att tro att solen skulle brinna
med konstant effekt. Den kan mycket väl variera med periodtid som stämmer
med de observerade temperaturtopparna.
Lösligheten för koldioxid i vatten minskar när vattnets temperatur stiger. Jag vet
inte om klimatforskare dricker champagne men vi andra som åtminstone dricker
sekt, cava eller brut eller vanlig enkel pilsner vet att om man värmer flaskan så
stiger trycket i den. Om ökad solinstrålning ger höjd temperatur i haven kommer
en del av den koldioxid som finns löst i vattnet att avgå till luften där den tas upp
av den snö som faller och bildar den is som ingår i borrkärnorna. Detta sker
praktiskt taget samtidigt som temperaturen stiger.
När minskad solinstrålning ger sänkt temperatur i haven ökar vattnets förmåga att
lösa koldioxid. Koldioxid går då från luft till vatten men detta är ett långsamt utbyte
via vattenytan.
Vi är nu på väg mot en topp på temperaturkurvan och om denna blir likadan som
de tidigare är vi mycket nära toppen. Vi kan alltså förvänta oss att temperaturen
"snart", d v s om några tusen år, börjar falla. Kanske kan vi dämpa fallet genom att
släppa ut mer koldioxid.
När det gäller människans uppgift som led i jordens kolbalans finns lite synpunkter
i "Gamla testamentets teknik" och i "Hur fungerar din värld?". "Hur fungerar din
värld?" finns på denna hemsida under rubriken
Böcker
Naturligtvis kan vi behöva fundera över hur mycket koldioxid vi bör släppa ut men
det innebär inte att vi skall acceptera vilka förhastade slutsatser som helst.
2005-12-14 Leif Andersson Henriksbergsvägen 104 136 67 HANINGE
Fjärilar
=====
Man kan naturligtvis tänka sig att en fjärilsvinge i Australien orsakar en luftrörelse
som växer till en tropisk orkan i västindien. Brusteori och Heisenbergs osäkerhets-
relation lär oss visserligen att man inte kan dra hur långa orsakskedjor som helst
men om man hyllar försiktighetsprincipen skulle man kanske, för säkerhets skull,
utrota alla fjärilar i Australien. Eller åtminstone vidta åtgärder för att undvika
sådant som kan gynna Australiens fjärilar.
Vad vi än gör så är kostnaden de alternativ vi tvingas avstå från. Vi kan naturligtvis
ägna oss åt att jaga fjärilar i Australien så att vi inte hinner bygga vallar i New
Orleans men det är en riskabel försiktighet.
Att vi med ohållbara eller svaga argument byggt upp stora system är inget nytt.
Det är inte så länge sedan vi, med helt ohållbara argument, skapade en inkvisition
som ägnade sig åt spektakulära mord i stor skala. Och helt nyligen har vi sett hur
man motiverat ett krig mot Irak med argument som redan från början var
uppenbart orimliga.
Vi ser nu hur man försöker bygga upp ett enormt ekonomiskt system kring
koldioxidhantering trots att vi
inte vet om vi har något klimatproblem
inte vet om koldioxidhalten har något med klimatet att göra
Växthuseffekten påverkar en liten, liten del av Jordens temperaturbalans. Luftens
koldioxidhalt påverkar en liten, liten del av växthuseffekten. Människan påverkar
en liten, liten del av luftens koldioxidhalt.
Borrkärnor i is visar att kurvor för temperatur och koldioxidhalt i luften följs åt och
att de gjort det långt innan människan påverkade systemet. De visar också att
temperaturfall FÖREGÅR koldioxidminskning vilket säger något om vad som
kan vara orsak och vad som kan vara verkan. Och den koldioxid vi släpper ut
i luften är baserad på kol som en gång hämtats från luften och bortförts från
biosfären. Kanske är det rent av så att denna återställning av Jordens kolbalans
är människan enda verkligt betydelsefulla uppgift på lång sikt.
Borrkärnorna visar också att temperaturen flera gånger har ökat mot en topp
för att därefter vända nedåt. Vi befinner oss nu nära en topp och om förloppet
blir det samma som vid tidigare toppar borde temperaturen inom några
årtusenden åter börja sjunka. Om den kommer att göra det vet vi naturligtvis
inte men vi är inte på någon orimlig nivå jämfört med tidigare toppar.
Men om vi nu vill ägna oss åt temperatur och koldioxidhalt i alla fall?
Om vi är oroliga för att det kan bli för varmt borde vi ju fundera kring det som
verkligen påverkar temperaturen. Jordens temperatur anpassar sig så att
utstrålningen blir lika stor som instrålningen. Variationer i solens effekt kan vi
inte göra något åt men om vi verkligen försöker kanske vi kan påverka
utstrålningen genom att påverka Jordens reflektionsförmåga. Varje vinter ökar
norra halvklotets ljusreflektion påtagligt genom att marken täcks av ett vitt
snölager. För några årtionden sedan när man försökte skrämma med att vi var på
väg mot en ny istid diskuterades möjligheterna att sota ner snön för att minska
reflektionen och därmed höja Jordens temperatur. Nu kunde vi fundera på
möjligheter att få fram mer snö under längre tid.
För ett par årtionden sedan påbörjade vi stora ansträngningar för att minska
luftens svavelhalt. Den har också sjunkit vilket innebär att luften förlorat den ljus-
reflektion som svavlet gav. Kanske är det dags att börja elda svavel igen?
För inte så länge sedan diskuterades möjligheten att lägga ut speglande folie i
rymden för att spegla in mer solljus till Jorden. Vi skulle ju kunna utveckla den
tekniken för att spegla bort solljus som annars skulle ha nått Jorden. Och vi
skulle kunna utveckla en teknik att lägga speglande folie över vattenytor för
att öka utstrålningen.
Ökad koldioxidhalt i luften underlättar för växter att ta upp kol och växa. Vissa
växter växer betydligt snabbare redan vid en mycket måttlig ökning av koldi-
oxidhalten. Vi skulle alltså kunna använda den höjda koldioxidhalten till att odla
fram mer växtmassa. Växtmassa som vi skulle kunna använda som bränsle i
stället för olja. Och vi skulle kunna använda öknarna för att få mark för en sådan
produktion av växtmassa. På det sättet skulle vi kunna balansera koldioxid-
omsättningen långt effektivare än genom att handla med utsläppsrätter.
Kolonisation av öknar skulle kunna ge arbete för många människor och avlasta
det överkapacitetstryck som nu hotar att spränga många samhällen. Och vi skulle
kunna odla på sådant sätt att vi anpassar utstrålningen till vad som är lämpligt
för att balansera variationer i soleffekten. Vi skulle kunna använda täckt odling
under ytor som speglar en del av ljuset, omvandlar en del till el och släpper igenom
en del till växterna. Med täckt odling blir vattenbehovet litet, så litet att det borde
räcka med det vatten som går att utvinna ur ökenluft. Och energi i form av
solenergi är det gott om i våra öknar. Det solljus som varje år faller på en större
villatomt är prima energi som om vi skulle köpa den till samma pris som el skulle
kosta en miljon kronor.
Vi behöver varken jaga fjärilar eller utsläppsrätter. Om vi besvärar oss med att se
på verkligheten finner vi massor av angelägna uppgifter, även storskaliga, som vi
kan ägna oss åt.
Länk till föredrag om energi
============================
Föredrag om energi. (Demo för LexSup. Ladda
ner,packa upp, klicka LexSup.exe)2006-09-20 Leif Andersson Henriksbergsvägen 104 136 67 HANINGE VÄXTHUSEFFEKTEN 2006-09-21 ================== ... Oden store, fader gode mången kämpe det i salen ges svårt att säga därför vore vem den kämpen var som fes Oden store, fader gode mången tärna det i salen ges svårt att säga därför vore vem den tärnan var som fes Oden store, fader gode blott en skald i salen ges lätt att säga därför vore att det Brage var som fes ... Denna dikt, som finns i ett flertal versioner, brukar tillskrivas skillingtrycksförfattaren Wilhelm von Braun. Föga anade han väl att denna typ av bevis drygt hundra år senare skulle upphöjas till högsta vetenskapliga sanning. Idag hyllar vi resonemanget: Mången fläck på solen ges svårt att säga därför vore att det solen var som fes Blott en CO2 i atmosfären ges lätt att säga därför vore att det denna var som fes Om det fanns ett sakligt underlag för att beskylla CO2 för temperaturhöjningen borde våra läroböcker i fysik översvämmas med räkneuppgifter som handlar om hur man hanterar reflektion, absorbtion och transmission av ljus genom ett gasskikt. Hur detta påverkas vid ändring av sammansättningen hos en blandning av gaser. Vad som händer om man ökar ett skikt som redan är helt ogenomskinligt för ett visst frekvensband. Men så gör man inte. I stället försöker man hänvisa till studier av gångna tiders samvariation mellan temperatur och CO2. I borrkärnor från is kan man följa såväl temperatur som CO2-halt flera hundra tusen år bakåt i tiden. Där ser man att temperaturen har varierat med cykler på drygt hundratusen år och att vi nu är på väg mot och ganska nära men ännu inte framme vid en temperaturtopp. Man ser också att när temperaturen stiger stiger även CO2-halten och så gjorde den långt innan människan kom in i bilden. Och när temperaturen sjunker följs detta så småningom av en sänkning av CO2-halten. Man kan alltså konstatera att en temperatursänkning kan vara orsak till en sänkning av CO2-halt. Och att man vid höjning inte kan säga något om vilket som är orsak och vilket som är verkan. Vi har alltså lika lite på fötterna när det gäller växthuseffekten som den katolska kyrkan en gång i tiden hade när det gällde treenighetsläran men vi säljer utsläppsrätter med samma glada mod som påven en gång i tiden sålde avlatsbrev. Även i de klimatmodeller som lyckas räkna fram en växthuseffekt är denna till c:a 70 % orsakad av vatten i atmosfären. Varför säljer vi inte utsläppsrätter för vatten? Beror det på att det är uppenbart att haven utgör så stora vattenmängder som växelverkar med atmosfären att våra utsläpp är försumbara? Men haven innehåller enorma mängder CO2 som växelverkar med atmosfären. Varför ser vi inte det? Om vi oroar oss för temperaturhöjning skulle vi ju kunna storsatsa på att använda geotermisk energi. Vi lever på slaggskorpan på en glödande järnkula. Om vi har för varmt skulle vi ju kunna ta upp värme, använda det och låta det stråla ut i rymden. Att vi då förlorar en del av jordens värme är ju inget problem om vi har det för varmt. ... därför må alla fritt i salen skita. Och Oden kan ej låta bli att le han sitter själv och släpper smygare Men till Odens vishet har vi långt kvar.