1998-10-12
Leif Andersson
Henriksbergsvägen 104
136 67 HANINGE
Tel 08/777 45 33


Från välfärd till förmögenhet
====================

Under 1900-talet har vi försökt realisera välfärdssamhället.

När vi lärde oss hur man kunde utjämna skörderesultat mellan 
goda och dåliga år, hur man kunde förbättra hygien, hur man 
kunde apparatisera tunga arbetsuppgifter och hur man kunde 
förlänga dagen med belysning började vi få ork att drömma om 
ett bättre samhälle.

Vi började drömma om ett samhälle där ingen behövde fara illa.
Vi drömde om ett välfärdssamhälle som kunde ge alla medborgare 
mat, kläder och bostäder.

Genom att använda ny teknik och genom att bygga upp ett produk-
tionskapital försökte vi göra det möjligt för ett litet antal människor att
producera tillräckligt för att täcka hela befolkningens behov.

Det skulle bli lätt att få fram ett produktionsöverskott som kunde användas  
för att tillgodose "de svagas behov".Och överskottet av produktionsvilja 
och produktionsförmåga kunde användas för att utveckla nya produkt-
tionsmetoder samt nytt och bättre produktionskapital.

Och om man ändå fick kapacitet över kunde man använda den till att 
producera på export.

Denna omställning krävde överblick, planering, centrala styrmedel och 
väl fungerande informationskanaler som kunde registrera vad med-
borgarna efterfrågade.

Vi har nu kommit så långt att vi inte längre ser välfärdssamhället som en 
eftersträvansvärd dröm.Vi vet att det är realiserbart och vi börjar alltmer 
fråga oss vad vi skall drömma om nu.

Att ingen skall behöva svälta och frysa ser vi inte längre som en hägrande 
dröm.Det är en självklarhet som knappast är värd att vi ägnar den en 
tanke.Politiska paroller om solidaritet med "de svaga" känns alltmer 
förlegade.Vårt problem är inte hur vi skall hjälpa "de svaga" utan vad 
vi skall göra med all kapacitet som blir över när vi har gjort det.

Ett samhälle som, med knappa resurser, försöker förverkliga en viss ide 
behöver koncentrera sig på uppgiften.Det behöver styrmedel som kan 
avskärma från distraherande ideer.Det behöver en regering som likt en 
lektant kan hindra alla som är på väg mot spännande aktiviteter vid sidan 
av den aktuella uppgiften.

För att kunna agera lektant har regeringen använt penningekonomin.

Genom att se på vad medborgarna köper har man kunnat följa vad med-
borgrna vill ha.De pengar vi betalt för de nyttigheter vi köpt har fungerat 
som röstsedlar där vi röstat fram olika produkter.

Genom att anvisa pengar till olika uppgifter har regeringen utpekat dessa som 
angelägna och de som genomfört dem har fått kvitto på sin insats i form av 
pengar.

Men för att inte de som fått in pengar skulle få möjlighet att använda dessa på 
distraherande uppgifter har vi försökt dra in pengarna via ett konfiskatoriskt 
skattesystem.Om detta har fungerat eller inte kan naturligtvis diskuteras men om 
vi ser på 1900-talet med välvilliga ögon kan vi ju säga att det var så det var tänkt.

Men vi kommer nu in i en situation där vår regering fungerar som en lektant som 
förmår sysselsätta allt färre barn.Vi har lärt oss lekarna och klarar snabbt av dem.
Vad gör vi sedan?Lektanten kan inte några fler lekar.

I detta läge måste vi alltmer börja sysselsätta oss själva.Vi måste skapa våra egna 
arbetsuppgifter.

Idag svälter ingen för att inte maten räcker.Vi kan få fram långt mer mat 
än vi kan äta upp.Men välfärdsekonomin är konstruerad för att avvärja 
svält och om alla får äta sig mätta tror vi inte att den kan fungera.Vi skapar  
alltså svält och misär, gärna på lite håll, för att ekonomins grundantaganden 
skall gälla.

Vi behöver inte längre ett ekonomiskt system som kan användas för att koncentrera 
resurser till centralt beslutade uppgifter.Vi behöver ett ekonomiskt system som vi kan 
använda för att byta nyttigheter med varandra.

Vi behöver få behålla pengar så att vi kan bygga upp förmögenheter som vi kan an-
vända för att realisera våra ideer.

Vi skall inte längre nöja oss med ett välfärdssamhälle där ingen svälter och fryser.Vi 
skall bygga upp ett förmögenhetssamhälle där alla kan förverkliga sina ideer.

Låter det orealistiskt?

Kanske det. Men det gjorde välfärdssamhället också när det började dyka upp som 
en vag dröm.Och om man pratar med människor finner man att det här landet vimlar 
av ideer som är värda ett bättre öde än att kväsas av en lektant.

Och om min brylling får behålla tillräckligt med pengar för att kunna realisera sin 
dröm att bygga ett luftskepp så är det inte bara av intresse för honom.Det ger även 
mig en möjlighet att få uppleva en färd med luftskepp.