Leif Andersson  Henriksbergsvägen 104   136 67 Vendelsö   2010-11-12

Ekonomins död ?
===============


Jorden är en kula av smält järn där slagg har flutit upp och stelnat på ytan. Ur smältan bubblade det 
också upp koldioxid och ammoniak som bildade en atmosfär.

Under många miljoner år har Jordens temperatur legat stabilt vid 22 oC men vid några tillfällen
har den under några årmiljoner sjunkit ner mot 12 oC. Vi befinner oss i en sådan sänka. För närvarande 
ligger temperaturen vid 15 oC.

Vid temperaturer kring 20 oC kan vatten vara flytande och stabila självreproducernade molekyler kan 
vara stabila nog för att bestå i åratal.

Självreproducerande molekyler utvecklades till växter som med hjälp av fotosyntes omvandlade 
atmosfären från ammoniak-koldioxid till kväve-syre. Så småningom uppstod även djur som levde 
på växtdelar, andades syre och förbrände kol till koldioxid. I någon mån balanserade detta kolcykeln 
så att livet på Jorden kunde fortgå. Men det finns ett litet svinn i kolcykeln. Under årmiljoner har 
stora mängder kol försvunnit från atmosfären och lagrats som kol, olja och naturgas. Koldioxidhalten 
i luften är nu så låg att den ligger nära den gräns där fotosyntesen inte längre kan gå åt rätt håll. 

Livet på Jorden är solljusdrivet. För att leva måste en organism samla in tillräckligt med solenergi. 
Växter samlar in solljus direkt via sina blad. Djur samlar solljus indirekt genom att äta växter som 
samlat solljus. En individ måste samla in lika mycket energi som den använder. Den måste alltså 
ha direkt eller indirekt tillgång till en ljussamlande yta. Man skulle kunna kalla den yta som en 
individ behöver för en capityta.

Capitytans storlek beror dels på hur mycket energi individen behöver, dels på hur effektiv 
insamlingen är. Av det solljus som faller på en åker blir i bästa fall en tusendel brännvärde i 
mat. Människans capityta är alltså ganska stor. Och när hon var hänvisad till att leva av det 
som råkade växa där hon gick fram var ytan så stor att hon knappast kunde röra sig över den för 
att samla in tillräckligt med mat. För att överleva behövde hon även äta effektivare växtsamlande 
gräsätare.

Växterna måste inte bara samla in solljus, de måste också samla in koldioxid. Med dagens låga 
koldioxidhalt i luften är det snarare tillgången till koldioxid än tillgången till ljus som begränsar 
deras tillväxthastighet.

Men koldioxidhalten har inte alltid varit så låg som idag. Under perioder med högre koldioxidhalt 
och därmed frodigare växtlighet har växtätande djur kunnat bli mycket stora. Att forsla runt en 
stor och tung kropp över en stor capityta kräver mycket energi och därmed stor capityta. Det är 
alltså bara om växterna är så effektiva ljussamlare att capitytan blir rimlig som en stor växtätare 
kan samla in tillräckligt för att täcka sitt energibehov. Och för att en växt skall kunna vara en 
effektiv ljussamlare krävs att det finns tillräckligt med koldioxid. 

På förmänniskornas tid var många djurarter större än liknande arter idag. Det tyder på att deras 
capityta var mindre, troligen för att luftens koldioxidhalt var högre än idag. Trots det levde 
förmänniskorna på gränsen av sin förmåga. Tänder i gamla skallar visar att de ingalunda åt 
hamburgare med pomme frites. Repor i tänderna visar att de fått hålla till godo med lite av varje. 

Men människor, liksom vargar, utvecklade en förmåga att jaga i flock. Genom att samarbeta kunde 
flocken fälla stora bytesdjur som var oåtkomliga för en enskild människa. Människan utvecklade 
en social kompetens. Genom att flocken kunde fälla stora bytesdjur blev capitaytan för en 
flockmedlem mindre än för en enskild individ och bytesdjuren bidrog även till att bättre täcka 
ytan.

För cirka tiotusen år sedan tog människan ett stort teg i sin utveckling. Hon uppfann jordbruket.

I Gamla Testamentet kan vi läsa om hur Eva och Adam uppfinner jordbruket och trotsar 
flockledaren Jahve. Hur människan övertar Guds uppgift att bestämma vad som skall växa och 
var det skall växa. Och om hur Jahve så småningom finner försöket intressant och ger Kain lagfart 
med ett märke i pannan.

På en odlad yta är nästan allt ätbart. Jordbruk innebar att människans capityta minskade till under 
en hektar. På en ohävdad yta är kanske några promille ätbart och människans capityta hade alltså 
före jordbrukets tid legat på hundratals hektar.

Med jordbruk kunde en individ röra sig över många capitytor. Detta tillsammans med flock-
gemenskapens sociala kompetens gjorde det möjligt att skapa samhällen. En odlare kunde inte bara 
producera sin egen mat utan också ett överskott som kunde försörja människor med andra 
uppgifter. Alla behövde inte producera mat. Några kunde få ägna sig helt åt att skapa annat än mat 
för dagen.

Men vem skulle göra vad? Och vem skulle ta hand om den matproduktion som fortfarande måste 
skötas?

Med jordbruk kunde en enda människa sköta tiotals capitytor. Men vad skulle hon göra med det 
överskott som blev kvar när hon täckt sina egna behov?

Jahve förstod att han kunde erbjuda Kain lagfart och beskydd. Metoden har levt vidare och kungar 
har erbjudit bönder beskydd i utbyte mot deras överskott. Men skulle skörden slå fel ligger 
kungen illa till. Kungen är beroende av bonden men bonden är inte beroende av kungen. Denna 
obalans har plågat överheten i årtusenden. Och överheten har strävat efter att utjämna den 
genom att skaffa sig allt större vapenmakt. En fåfäng strävan för om kungen slår ihjäl bonden 
producerar inte bonden något överskott.

Vi skaffade oss så småningom en flockinstinkt som byggdes in i våra gener på liknande sätt 
som tamhundens anpassning till människoflocken byggdes in i generna och gav beteenden som 
saknas hos vargen. Vi har byggt våra samhällen på denna flockinstinkt och fortfarande kan man 
se att vi reagerar efter nedärvda instinkter snarare än efter förnuft. Till exempel ägnar vi oss 
gärna åt meningslösa strider om rangordning.

Vi har i stor skala provat två metoder för fördelning av överskott:

  1 Liberalism = produktion styrd av egennytta och fördelning för att maximera produktionen

  2 Kommunism = tvångsproduktion och fördelning efter behov.

Vi har nu sett att kommunismen inte fungerar. Principen "Av var och en efter förmåga, åt var och 
en efter behov" blir "Dölj förmåga och visa behov" och de som skall sköta fördelningen får alla 
möjligheter att börja med att tillgodose sina egna behov.

Egennytta har däremot visat sig vara användbar som ett styrmedel och vi har skapat ett 
ekonomiskt system som vi kallar marknadsekonomi som fördelar produktionsresultat efter 
egennytta. Men en förutsättning för att detta skall fungera är att det finns bristvaror som vi 
kan efterfråga.

Under nittonhundratalet steg luftens koldioxidhalt med cirka 20 %. Vi har lärt oss att utnyttja 
detta genom att ta fram växter som ger mer korn och mindre halm, alltså mer mat och mindre 
koldioxidfångande yta. Capitytan har minskat och världssvälten är på väg att försvinna. 

Redan Jahve gav Kain lagfart. Det innebar en reglering och fördelning av rätten att använda 
markyta. Vi har fortsatt på den vägen och fördelat mark så att ett fåtal kan utnyttja många 
capitytor medan de flesta disponerar en yta som är betydligt mindre än en capityta. Det innebär 
att vi måste ha något ekonomiskt system som kan fördela avkastningen från de brukade 
capitytorna till den icke jordbrukande delen av befolkningen. 

När människan uppfann jordbruket tog hon ett stort steg mot minskade capitytor. Det börjar nu 
bli dags för nästa stora steg. Vi är på väg mot tillräckliga kunskaper för att inte bara bestämma 
vad som skall växa och var det skall växa utan också hur det skall växa. Hur själva fotosyntesen 
skall gå till.

Av det solljus som faller på en åker blir cirka en promille energi i mat och ungefär en procent av 
den koldioxid som diffunderar fram till växtytan byggs in som kol i mat. 100 % verkningsgrad är 
vanligtvis ouppnåeligt men 10 % är inget ovanligt.

Om vi minskar capitytan till en tiondel skulle vi alltså närma oss vad som är rimligt med 
nuvarande koldioxidhalt. Höjer vi koldioxidhalten, lokalt och/eller globalt, skulle vi kunna nå ner 
till en hundradel av dagens capityta innan tillgången på ljus begränsar möjligheten att komma 
vidare.

Mer om detta finns på http://www.lexsup.se under rubriken "Samhälle och ekonomi". Under 
rubriken "Religion" finns också lite om "Meningen med människan" och om vår uppgift, det vill 
säga att balansera Jordens kolcykel.

Luftens koldioxidhalt är idag knappt 0,4 promille. I till exempel ubåtar anser man att en luft med 
0,5 procent koldioxid är duglig. I utandningsluften ligger koldioxidhalten kring 4 procent och vid 
mun-mot-mun-metoden har det visat sig att utandningsluft kan användas som inandningsluft.

Det finns alltså gott om utrymme för en höjd koldioxidhalt. Något problem med klimatet innebär 
det inte. Luften är redan nu ogenomskinlig för de frekvenser som koldioxid absorberar. Drar man 
ner en mörkläggningsgardin för ett fönster blir det mörkare i rummet. Men om man drar ner en 
gardin till för samma fönster händer praktiskt taget ingenting.

Vad innebär det om capitytan skulle sjunka till en hundradel av dagens? 

Om capitytan sjunker till en hundradel av dagens blir den mindre än ett vanligt villatak. Det innebär 
att en betydande del av befolkningen kommer att få tillgång till en markyta som är större än 
capitytan. Den som så vill kan leva på en takodling, en köksträdgård i ett hörn av tomten eller på 
en kollonilott.

I tusentals år har överhetens stora problem varit att bönder har kunnat ställa sig vid sidan av det 
kontrollsystem som det ekonomiska systemet skapat. Sjunker capitytan kommer inte bara en 
liten grupp bönder utan större delen av befolkningen att kunna lämna det ekonomiska systemet. 

Vår nuvarande ekonomi innebär att vi producerar efterfrågade nyttigheter och byter dem mot 
pengar som ger oss rätt att efterfråga nyttigheter. På det viset blir flödet av pengar en 
spegelbild av flödet av nyttigheter. Många människor har tydligen inte förstått denna enkla 
princip och ägnar sig därför åt att försöka deformera spegelbilden med skatter, kriminalitet och 
dylikt. Och visst kan bildfel ibland orsaka misstag i produktionen men det är knappast något 
önskvärt.

Ideell produktion och produktion för egen räkning syns inte i penningspegeln. Ju mer förvrängd 
spegelbilden blir ju mindre blir intresset för att synas i den. Men så länge större delen av 
befolkningen inte har direkt tillgång till sin capityta finns det en garanti att de stannar kvar inom 
den ekonomi som speglas i penningflödet.

En vanlig missuppfattning är att betalt arbete utgör en dominerande del av våra liv. Så är det inte. 
Fyrtio av våra åttio år använder vi under fem av veckans dagar hälften av vår vakna tid till 
betalt arbete. Dessutom bortgår helger och semestrar vilket innebär att vi ägnar mindre än en 
sjättedel av våra liv till betalt arbete. Men genom att, via det ekonomiska systemet, knyta 
betalt arbete till tillgång till avkastning av capityta blir det livsviktigt. "Den som icke arbetar skall 
icke heller äta".

Om nu capitytan minskar så att alla kan få direkt tillgång till den finns det då någon anledning 
att behålla det ekonomiska systemet? 

Som pensionär har man sitt uppehälle oberoende av arbetsinsats. Förut gjorde jag det jag fick 
betalt för, nu gör jag det jag tror behöver göras. Även om mycket få tar del av vad jag gör tror 
jag ändå att jag gör mer nytta nu. Men kanske behöver vi även i framtiden ett ekonomiskt system 
som kan hjälpa oss att prioritera arbetsuppgifter men det måste i så fall bygga på en klar insikt 
i vad det skall användas till och i  hur det fungerar.



                 ___________________________________
                        -----------------------

Till   http://www.lexsup.se