Leif Andersson Henriksbergsvägen 104 136 67 Vendelsö 2010-04-29 Om EURO ======== Nationella valutor fungerar som ekonomiska säkringar. Varje land kan föra sin egen ekonomiska politik. På det sättet kan man prova många olika möjligheter. Om det går betydligt bättre än i omvärlden eller betydligt sämre än i omvärlden kan man frikoppla ekonomin genom att revalvera eller devalvera. Man bränner säkringen justerar anslutningen och kopplar på nytt in sig i det globala ekonomiska systemet. Detta är ett utmärkt sätt att få en global ekonomi att fungera utan att behöva riskera haveri på grund av att något land misslyckas. Man kan tillåta djärva men intressanta försök i små länder. Europa med sina många små länder har fungerat som en ekonomisk experimentlåda. Det har varit möjligt att prova liberalism, planekonomi, olika system för sjukvårdsfinansiering, olika former av beredskapsproduktion, olika skattesystem, olika sätt att datorisera administrationen och så vidare. Europas länder har kunnat lära av varandras misstag och framgångar. Och mycket som kommit fram i Europa har påverkat hela den globala ekonomin. Men en förutsättning för att ett system med nationella valutor skall fungera är naturligtvis att alla förstår att misstag måste rättas till. Devalvering är ingen metod att hålla igång ett lands ekonomi. Det är en möjlighet att rätta till det som gått fel och komma igång på nytt. Men att rätta till misstag är naturligtvis alltid besvärligt. Tänk om man fick göra vilka misstag som helst utan att behöva rätta till dem. Så föddes iden om EUROn. Europas länder skulle fortfarande ha möjlighet att bedriva sin egen ekonomiska politik men valutakrascher skulle sopas under en stor euro-matta. Ingen har väl ens försökt tala om varför det skulle vara bra. Man har utmålat ens sorts dröm om en valuta som skulle bli lika stor och fin som dollarn. Vad nu det skulle vara bra för. När man startar ett sådant projekt kan man naturligtvis anpassa villkoren för varje land så att det stämmer väl med dagsläget. Så kör man igång och vissa länder lär sig hur man kan åka snålskjuts på de övriga. Euron fick en drömstart. Man kom igång under en högkonjunktur och hann få ut sedlar och mynt innan någon märkte av några problem. Och trycket från den snabbt växande asiatiska produktionen gav en prispress som begränsade möjligheten att passa på att höja priser innan priserna i euro hunnit stabilisera sig. Man vande sig snabbt vid att använda euron och den började kännas som det självklara betalningsmedlet i de länder som infört den. Under några år har alla allt mer vant sig vid att euron finns. Men liksom vid tidigare valutaunioner, som fanc-unionen och den nordiska kronan, har det visat sig omöjligt att få alla deltagande länder att utvecklas på samma sätt. Så länge man tillåter medlemsländerna att föra en egen ekonomisk politik kommer de naturligtvis att utvecklas olika. Och möjligheten att sko sig på övriga länders bekostnad gör det inte lättare att övertyga alla om nödvändigheten av att inte avvika. Tanken var att man skulle ha vissa krav som medlemsländerna förband sig att uppfylla och om de inte längre gjorde det skulle de vara tvungna att vidta åtgärder för att avhjälpa avvikelsen. Men det visade sig snart att kraven inte var realistiska. Inte ens Tyskland och Frankrike följde till fullo alla regler. Och vad skall man göra med ett land som inte rättar sig efter reglerna? Intresset för ett nytt storkrig i Europa är nog inte särskilt stort. Och det skulle ju i så fall bli den definitiva dödsstöten för allt tal om att EU skulle vara ett fredsprojekt. Så när nu Grekland inte längre uppfyller kraven är man beredd att gå mycket långt för att dölja problemen. Men ett storlån till Grekland löser ingenting annat än att ge en tids andrum. Det finns inga tecken på att Grekland skulle vara på väg att rätta in sig i ledet. Så ett lån innebär bara att avvikelsen får växa sig ännu större. En tänkbar möjlighet är naturligtvis att man utesluter Grekland. Men några regler för hur det skall gå till när man utesluter någon finns inte. Och Grekland är inte det enda landet som har spårat ur eller är på väg att göra det. Om man utesluter Grekland finns det risk att man öppnar för en total upplösning av samarbetet. Tillägg (2010-05-01) ================= Antag att en hamburgare kostar 1 euro i Tyskland. När Grekland gick med i euro-samarbetet kunde man anpassa växlingskursen mot den gamla valutan så att en hamburgare även i Grekland kostade 1 euro. Antag nu att Grekland för en inflationsdrivande politik. Efter en tid kostar en hamburgare 2 euro i Grekland men fortfarande 1 euro i Tyskland. Men Grekland har inflationsskyddade löner som stiger i takt med inflationen så grekiska löner är dubbelt så höga som de tyska. Den grekiske löntagaren och den tyske löntagaren måste alltså arbeta lika länge för att kunna köpa en hamburgare. Men greken och tysken kan båda växla sina euro till dollar via europeiska centralbanken och för båda gäller då samma växelkurs. En grek som avstår från en hamburgare och byter den mot dollar får då dubbelt så många dollar som tysken som avstår från en hamburgare. Detta är så uppenbart att till och med det blåögda gäng som drev fram euro-samarbetet förstod att man måste ha någon sorts krav på den ekonomiska politiken. Man tog ifrån länderna möjligheten att anpassa räntan och krävde att man skulle hålla lågt budgetunderskott. Länderna förlorade alltså möjligheten att försöka komma till rätta med inflationen med hjälp av räntan. Ett högt budgetunderskott kan vara inflationsdrivande och tanken var att kravet på lågt budgetunderskott skulle fungera som inflationsdämpare. Men man kan åstadkomma ett lågt budgetunderskott genom att ta ut höga skatter. Och skatter är långt mer inflationsdrivande än budgetunderskott. Ett budgetunderskott kan indirekt ge inflation genom att det ökar efterfrågan på knappa resurser. Skatter är direkt inflationsdrivande genom att alla skatter måste tas ut via priser. Det är bara penningutgivaren, det vill säga staten, som långsiktigt kan betala med pengar som inte kommit in som betalning för produktion. Så om Grekland höjer skatter för att minska budgetunderskottet måste hamburgerrestaurangen höja priset på hamburgaren för att kunna betala skatterna och den grekiske löntagaren måste dels ha mer lön för att kunna köpa den dyrare hamburgaren dels få pengar till att betala sina egna höjda skatter.Till http://www.lexsup.se