Vår diofantiska värld/h1> Startad av: liffen (mig) Datum för mitt första inlägg i tråden: 2011-11-30 Trådplats: Vetenskap & humaniora - Filosofi Förstorar man en bild kommer man så småningom till ett läge där man inte längre ser en bild utan bara en samling filmkorn, rasterpunkter , pixlar eller någon annan typ av bildelement som har helt andra egenskaper än bilden. Delar man ett stycke koppar i allt mindre delar kommer man så småningom till en del som bara består av en kopparatom. Delar man den får man delar som inte längre består av koppar. En text, til exempel en roman, kan man dela i kapitel som har liknande egenskaper som romanen, till exempel en handling. Kapitlen kan man dela upp i meningar som man kan dela upp i ord som man kan dela upp i bokstäver. När man kommit till bokstäver har man element som har helt andra egenskaper än texten. I en dator kan man lägga in texten genom att låta varje bokstav representeras av en teckenbyte med åtta bits. Varje bit kan bara ha egenskapen "finns"= 1 eller "finns inte" =0. Texten är då uppdelad i kvanta med det minsta informationsinnehåll som krävs för att representera hela texten. En fördel med att dela upp i element är att man kan räkna antal element. Detta kallar vi för kvantifiering. Vi delar alltså upp det vi är intresserade av i kvanta och anger mängder genom att räkna antalet kvanta. Man kan till exempel ange storleken på en roman genom att dela upp den i bokstäver, det vill säga teckenbytes, och ange storleken som 202 995 bytes. På det sättet får jag ett mått som är användbart när jag vill veta om den får plats på min hårddisk och ett mått som anger hur lång tid det tar att ladda ner den från nätet. När jag ser på min omvärld kan jag göra på samma sätt med den. Jag kan dela upp den i kvanta som jag kan räkna för att ange mängder. Till att börja med delar jag upp den i delar som har kvar samma egenskaper som den omgivning jag ser. Jag gör alltså en liknande uppdelning som när jag delar upp romanen i kapitel. Men ju längre jag delar upp den ju mer avviker delarnas egenskaper från omgivningens. Jag kommer till en gräns där omgivningens kornighet börjar ge andra egenskaper än de jag ser när jag betraktar min omvärld. Hur långt kan jag gå i kvantifiering av min omvärld? Vad är det minsta kvanta jag kan använda för att fullständigt beskriva min omvärld? Hela datatekniken bygger på insikten att man kan beskriva vad som helst med element som kan anta två olika värden, 1 eller 0. Jag borde alltså kunna dela upp min omvärld i element som blir allt mindre och får allt färre egenskaper ända tills jag kommer till kvanta som bara har egenskaperna "finns"=1 pch "finns inte"=0. Frågan om universum är oändligt eller inte har diskuterats i andra trådar och jag tar inte upp den här. Jag konstaterar bara att jag kan avgränsa ett ändligt universum som den värld som angår mig. Om jag delar upp ett ändligt universum i binära kvanta får jag en mängd med ett ändligt antal element. Genom att ordna dessa element på något uppräkningsbart sätt kan jag då beskriva hela min värld som ett heltal. Och när världen förändras ändras detta heltal till ett nytt heltal. Jag ser alltså en värld som jag kvantifierar till en mängd med ändligt antal element där allt kan beskrivas med heltal. På 300-talet studerade Diofantos egenskaper hos heltalsmängder, bland annat den typ av ekvationer som kallas diofantiska ekvationer, det vill säga ekvationer med heltalslösningar. Genom att vi i våra datorer fått en bas för datahantering som bygger på användningen av binära kvanta har intresset för heltalsmatematik ökat. Heltalsmatematik kallas för diskret matematik. Om jag har delat upp min värld i ett ändligt antal binära kvanta behöver jag bestämma mig för något sätt att ordna dessa i en hanterlig följd, på ett sätt som kan hjälpa mig att dra slutsatser om hur följden kan ändras. Vi har funnit att det finns regler för hur man kan ordna en mängd element och vi har funnit att händelser, det vill säga förändringar i vår omvärld, förfaller vara kopplade till varandra med orsak-verkan-samband. Kan jag finna sätt att ordna mina binära kvanta så att jag kan dra slutsatser om vilka förändringar av min värld som är möjliga? ============================== Citat: : Ursprungligen postat av greenhorn Ja. Intressant trådstart. Jag vet inte ifall jag förstått dig rätt men jag gör ett försök att svara ändå. Man måste inte bygga från grunden för att anlägga ett nytt perspektiv på tillvaron. Det finns genvägar man kan ta. En övning för att se vilka möjligheter vi som människor har är att studera människolivet ur en tänkt marsians perspektiv. Då uppträden alla märkligheter helt tydligt och man förstår godtyckligheten och lagbundenheten i tillvaron bättre. Alltså, det finns mängder med tricks för att ändra sitt perspektiv på livet så att man inte behöver bygga upp allt från binära kvanta. Man kan se det som att livet faktiskt är en sak som det är möjligt att attackera från alla håll och folk attackerar livet från alla håll. Marsianperspektivet ger ett macroperspektiv på tillvaron där man kan se de olika möjliga infallsvinklarna. Jag har döpt dessa två kvanta till extomer och infomer. Det är dessa två beståndsdelar som bygger vår tillvaro. Extomer är en ihopdragning av "experience atom" och infomer en ihopdragning av "information atom". Jag förklarar mer om dessa i filmerna i denna tråd: https://www.flashback.org/t1726537 ___________________________ Jag har tittat på dina filmer. Snyggt och pedagogiskt upplagt. Tråden var lång och jag har bara ögnat igenom en del. Jag tror att det är viktigt att inse att vi behöver använda olika utgångspunkter när vi försöker hantera den värld vi lever i. En handbok för kompositörer och en handbok för pianostämmare måste nog se olika ut och trots att båda sysslar med toner är det knappast lämpligt att försöka smälta ihop böckerna till en. Även om vi nog skiljer oss åt i en del avseenden tror jag att vi har tillräckligt mycket gemensamt för att kunna utbyta en del åsikter. =========================== Citat: : Ursprungligen postat av agder Nej det kan du inte, eftersom ditt sätt att se på omvärlden är begränsat av vad du vet och inbegriper inte en potential som du inte kan känna, det finns dock riktlinjer och principer för hur saker och ting fungerar. På vilken nivå kan man förstå det här? Det är väldigt lurigt beroende på hur omgivningen egentligen fungerar, ska man dra dessa principer på människan t.ex så är det inte ens säkert att principerna existerar inom den värld du ens studerar eftersom vi idag lever på ett sätt där vi inte är anpassade till omgivningen vi har skapat, kan dra det vidare men det får räcka nu. Det är som du säger att om man delar upp objektet för kunskap för mycket så förlorar man referensgrund för vad det är man studerar och får bara en oklar och substanslös kunskap som utanför det man ser egentligen inte säger något. Det är dock den grunden vi studerar på idag både inom vetenskapen och den akademiska världen och det är ganska uppenbart att de genom den metoden totalt har förlorat sig i kunskapens värld, som när man studerar den på detta sättet är potentiellt oändlig. Ska man studera något så måste man göra det i syfte att hitta fungerande principer, gör man inte det så kommer man bara finna strukturer att se genom som har ett extremt limiterat värde i kontexten av det hela _____________________________ Ja, det är naturligtvis så att för en författare har konsten att skriva bokstäver väldigt lite med författandet att göra. Men hon eller han måste ändå åstadkomma bokstäver och det är inte helt meningslöst att se på hur det går till. Och så länge man har klart för sig att man inte författar genom att utforma bokstäver är det inget fel i att syssla med bokstavsutformning. ======================== Om jag har delat upp min värld i ett ändligt antal binära kvanta och försöker ordna dessa på något uppräkningsbart sätt blir den första frågan hur många dimensioner jag skall använda. Lägger jag dem i en endimensionell sträng, alltså i en enda rad, kommer varje kvanta att ha två och endast två angränsande kvanta. Lägger jag dem i flera rader som ligger intill varandra så att de bildar en yta kommer ett kvanta att ha två angränsande kvanta på samma rad och angränsande kvanta på intilliggande rader. I en tvådimensionell yta har alltså ett kvanta fler angränsande kvanta är i en endimensionell sträng. Ju fler dimensioner jag väljer ju fler angränsande kvanta får varje kvanta. Hur många behöver jag? I en endimensionell sträng kan jag ange läge med ett tal som anger avstånd från strängens ände. I en tvådimensionell yta som är uppbyggd av intillliggande strängar kan jag ange läge som avstånd från strängens ände och strängens nummer, det vill säga med två tal. I en n-dimensionell bild anger jag läge med n tal. Hur många tal måste jag ange för att vara säker på att jag har angivit ett läge tillräckligt noggrant för att det inte skall kunna förväxlas med något annat läge. Om jag anger min bils avstånd från garaget, vet jag då var den befinner sig? Uppenbarligen inte eftersom det kan finnas massor av bilar på samma avstånd från mitt garage utan att jag krockar med dem. Men om jag anger longitud, latitud och höjd? Uppenbarligen räcker inte heller det eftersom jag kan köra igenom en korsning med den positionen och ibland komma igenom och ibland krocka i den. Men om jag anger longitud, latitud, höjd och klockslag får jag en lägesangivelse som jag kan använda för att bedömma om jag krockar med något. Jag behöver alltså fyra dimensioner. Jag kan då lägga in ett fyrdimensionellt koordinatsystem och placera in mina kvanta i det. Jag kan naturligtvis välja vilken typ av koordinatsystem som helst. Världen bryr sig inte om hur jag ritar koordinatsystem. Så jag väljer det koordinatsystem som jag är mest van att använda, det vill säga ett rätlinjigt ortogonalt system med axlar som jag kallar x, y , z och t. ============================ Citat: : Ursprungligen postat av greenhorn Jag har döpt dessa två kvanta till extomer och infomer. Det är dessa två beståndsdelar som bygger vår tillvaro. Extomer är en ihopdragning av "experience atom" och infomer en ihopdragning av "information atom". Jag förklarar mer om dessa i filmerna i denna tråd: https://www.flashback.org/t1726537 ___________________________ Jag har funderat kring dina begrepp extomer och infomer och har några frågor. Till att börja med: Ser du extomer och infomer som element i uppräkningsbara mängder som man kan räkna på? I så fall vad betyder 14 extomer och 23 infomer? =========================== Citat: : Ursprungligen postat av agder Men det är ju själva grunden i problemet. Vad blir värdet utav kunskapen om man inte inte kan lära sig och dra värde från den bortom en sfär där kunskapen inte kan eller säga någonting annat än att den är? På den nivån existerar inga svar alls, kanske är det alienerande eller otänkbart för dig att bortom en viss punkt slutar kunskap ha ett värde? Jag är ganska annorlunda i mitt förhållande till kunskap nu då jag söker och förstår på en helt annan grund, jag kan inte fylla mig med mer utav det eftersom jag förstår vad det är som egentligen händer, vetenskapen som den existerar idag springer bara runt i cirklar i oförmågan att hitta svar med deras extremt limiterade verktyg att tolka genom. _________________________________ Ibland bör man fråga sig : Varför söker jag kunskap? Vad skall jag ha den till? Om svaret är att jag söker kunskap för kunskapens egen skull eller av teologiska skäl kanske jag kan hålla med dig om att det jag finner har föga värde. Men mitt svar är ett annat. Jag föddes med ganska mediokra förmågor. Jag kan inte springa ifatt en hare. Men kunskapen att jag kan kasta en sten ger mig en chans att få äta hare. Kunskapen att jag skall sikta strax framför nosen ökar mina möjligheter att träffa och när jag äter haren värdesätter jag kunskapen om stenkast. Inte för att den gav mig någon djup insikt utan bara för att den gjorde det möjligt för mig att äta mig mätt. Vi har funnit en rad möjligheter att förenkla för oss. Jag vet hur jag får ljust i rummet genom att trycka på en knapp. Det är användbart även om det inte ger mig någon djup insikt. Jag tror att det är viktigt att vi inte ser ner på det som "bara" är användbart. Det har också värde och det finns ingen motsättning mellan att söka både praktisk kunskap och djup insikt. ============================ Citat: : Ursprungligen postat av greenhorn Jag pendlar mellan att se dem som beräkningsbara och att inte göra det. Alltså, ifall det ligger till så att extomer bara är en del av den fysiska naturen så borde det vara möjligt att räkna på dem på ett vanligt sätt. Ifall extomerna lyder under kvantfysik, eller något emergent fenomen så kanske man måste hitta andra metoder för att räkna på dem. Medan infomer beräknas med traditionell matematik, eller man kanske ska säga den matematik som visat sig väldigt framgångsrik för att räkna på infomer, så är det mycket möjligt att extomer regleras av någon obskyr del av matematiken. Det kan även vara så att extomer inte regleras av något som vi kallar matematik utan något annat. Eller så är de bara helt enkelt traditionellt beräkningsbara. Jag räknar alltså med att de är beräkningsbara på något sätt, ja. Ifall man ser på infomer som digitala så kanske extomer är ickedigitala. Det enda jag just nu kan föreställa mig som ickedigitalt är strömmar eller flöden med olika frekvens som inte går att digitalisera. Kanske rör det sig om något sådant??? Vi måste iaf konstatera att vi har digitala intryck och andra intryck. Rimligtvis lyder även de ickedigitala intrycken under några lagar men det är svårt att säga vilka. ______________________________ Vår förmåga att räkna är ett fantastiskt verktyg. Den ger oss möjlighet att skapa modeller där vi kan simulera handlingar för att se vilka som leder till önskat resultat. För att min världsbild skall bli användbar måste den ge mig möjlighet att välja mellan olika handlingsalternativ. Ganska snart kommer jag då till att kvalitativa begrepp inte räcker för att vägleda mig genom livet. Jag behöver göra kvantitativa jämförelser. Vilket innebär att jag behöver kvanta som jag kan räkna. Under slutet av 1900-talet gjordes en mängd försök att mäta smärta med någon sorts kvantitativ skala. Man brukade utgå från att svår smärta maskerade lindrig smärta. Om något gjorde ont kände man inte ett lätt nyp. Det dök upp en mängd mätningar som graderade olika typer av smärta. Jag har inte följt området men jag har en känsla av att det självdog eftersom sådana graderingar visade sig vara praktiskt oanvändbara. Så hur hittar man en bas för dina extomer? För länge sedan läste jag en artikel om vilka signaler som överförs via grodans synnerv. Den lämnar tre typer av signaler till hjärnan: Litet rörligt föremål Stort rörligt föremål Mörka delen av synfältet Dessa signaler styr grodans upplevelser och handlingar enligt: Litet rörligt föremål - Mat. Hoppa mot föremålet Stort rörligt föremål - Fara. Hoppa mot mörka delen av synfältet. Grodans extomer är alltså hårdvarukopplade redan i synnerven och ger de handlingsalternativ som grodan behöver för att leva i sin värld. Ibland undrar jag om jag fungerar som en groda fast med lite fler alternativ. ====================== Citat: : Ursprungligen postat av agder Jag förstår vad du menar, men detta är egentligen inte vad jag försöker säga. Vad jag menar är fundamenten för att söka och förstå t.ex en kunskaps inriktning, ett område och hur den sker idag är att exempel göra att göra en rad studier på ämnet utifrån. Vi har x antal situationer och x antal slutsatser utifrån de situationerna vad det är som händer och antar att vi kan göra en slutledning genom det, detta är vårat verktyg för att tolka och förstå verkligheten. När vi studerar någonting utan att skapa oss en grund att förstå och tolka det genom så kommer vi stöta på problemet att kunskap blir på sättet vi studerar det oändligt utifrån hur många potentiella situationer det finns. Denna kunskap blir således baserad på strukturer, den blir väldigt begränsad på om den säger någonting utav värde överhuvudtaget eftersom den har ingen stabil principiell grund som den egentligen står på. Det finns ingen riktig koppling mellan kunskapen och verkligheten. När vi studerar utan en grund så kommer vi förlora oss totalt i det vi studerar eftersom vi inte har någon riktning eller djupare förståelse och kommer kanske inte skapa oss det genom den metoden vi har ___________________________ Egentligen är vi nog ganska överens och pratar mest förbi varandra. Även du använder kunskap som ger dig mat och kläder. Kan du skaffa den på något sätt som även ger dig ökad insikt av djupare karaktär är det naturligtvis utmärkt men ett oeftergivligt krav är att mat och kläder ingår i resultatet. Det ligger en del i vad Joe Hill sa i "The Preacher and the Slave" (Pie in the sky). ====================== Citat: : Ursprungligen postat av greenhorn Att grodans synnerv bara skickar dessa signaler betyder på intet sätt att det finns någon hårdvara som skulle styra det. Exempelvis så har man lett om synnerven hor råttor så att den slutar i en annan del av hjärnan än där synnerven brukar sluta och då har syncentrat flyttats dit. Detta betyder att hjärnan hos råttor är lika plasisk och självorganiserande som den mänskliga hjärnan. Det finns ingen anledning till att grodans härna skulle fungera annorlunda. Alltså, när grodan föds så är allting en röra i skallen liksom hos människor och synen fungerar inte alls. Hjärnan läs sig så småningom att hantera stora bitar med information och att placera dem på rätt ställe i hjärnan automatiskt. Ifall det du säger stämmer så finns denna automatik redan inbyggd i synnerven så att grodhjärnona får stora bitar information i taget av synnerven. ____________________________ Hur drar man gränsen mellan information och upplevelse? Hos grodan kanske denna gräns inte ens ligger i hjärnan men den kan beskrivas på ett sätt som gör det ganska lätt att kvantisera både information och upplevelse i likadana kvanta. Jag ser ibland på hunden och tänker: Hur är du kopplad i skallen? Hur omsätter du dina sinnesintryck (som till stor del kommer från nosen) till upplevelser och handlingar. Det är kanske lättare att studera hundar än människor. Hunden har ett mer begränsat förråd av uttryckemedel och saknar knepiga reaktioner som långsinthet. Hur hittar man likadana element som kan bygga upp sinnesintryck och upplevelser? ===================== Citat: : Ursprungligen postat av 4yoonly Vet inte om det kanske blir lite OT, men återigen ta en dator som exempel. Ta bort alla input's en dator har och den förblir "hjärndöd", den har förmågan men utan sensorer spelar det ingen som helst roll. Dock kan du programera om en serieport att ta emot mikrofon signaler och du kan göra om en ljud input till en video ingång. Lite enkelt så har hjärnan ett litet operativ system som kan läsa/översätta en input till en annan. Det automagiska är att just datormusen (synnerven) är kopplad på ett sådant sätt att datorn (hjärnan) i grundutförande förstår vad det är för input. Men det finns inget som säger att man inte kan ändra det. Jag kan koppla en kamera i min dator som läser av mina ögonbryn och agerar precis som musen gjorde innan. Hjärnan har ett väldigt bra operativ system (för att fortsätta med dator analogin) som faktiskt kan förändras i sin tolkning/översättnings förmåga. Och säg att hjärnan har ett antal olika processorer (samman kopplade celler i olika utförande) som egentligen kan utföra samma jobb men är olika bra på det. Processor/dator utvecklingen idag är nästan likvärdig. Finns Ljudprocessorer (DSP) som har väldigt snabba egenskaper för att just processa ljud. Grafik processorer som (GPU) som är en egenskap att kunna hantera grafik (som vi ser det) på ett bra sätt. Samt vanliga processorer (CPU) som egentligen kan fixa/lösa allt men i många fall inte lika snabbt. Hjärnan är nog liknande uppbyggd, den kan låta vår "grafik" processor hantera ljud också men är inte det optimala men det går. Dator skall efterlikna oss i slutändan, datorn skapad av oss och har samma evolutionära egenskaper som oss. Sorry om det blev OT... ___________________________ Datatekniken har ju visat att man kan komma långt med en uppdelning i binära kvanta. På 1950-talet var det nog ingen som anade vilken potential som låg i en processor som enbart kunde addera två binära tal. Som du säger har vi lärt oss en massa om hur vi kan avgränsa och särbehandla delar av ett dataflöde för att optimera helheten. Vad jag vill säga är att vi kan beskriva hela vår värld genom att dela upp den i binära kvanta som vi kan hantera med de metoder vi har lärt oss. Det ger oss inte någon djup teologisk insikt men det kanske kan ge oss hjälpmedel som blir praktiskt användbara. ======================== Jag kan avgränsa en värld som jag ser som den värld som påverkar mig. Jag kan dela upp denna i ett ändligt antal binära element. Dessa element kan jag ordna på uppräkningsbart sätt. Genom att ordna dem i flera dimensioner kan jag ge begreppet "närliggande" vilken innebörd jag vill. Så långt har jag inte förutsatt något om min omgivnings egenskaper. Att en uppdelning i fyra dimensioner är tillräcklig för att beskrivningen skall säga något om min omvärld är baserat på mina erfarenheter av min omgivning. Jag föreslår så ytterligare erfarenhetsmässiga egenskaper hos min världsbild. En förändring innebär att ett element, det vill säga ett kvanta, ändrar läge. Jag förutsätter då att totala antalet kvanta förblir oförändrat, att lägesändringen sker enbart till närliggande kvanta och att förändringen avslutas så att endast en viss information om ändringsriktningen kvarstår. ===================== Citat: : Ursprungligen postat av greenhorn Jag anser att det rör sig om två i grunden olika element. Inputet av extomer kommer ifrån smärtsinnet, smaksinnet och luktsinnet medan inputet av infomer kommer ifrån synen, hörseln och känselsinnet. ___________________________ Jag menade: Hur delar jag in sinnesintryck i likadana element och hur delar jag in upplevelser i likadana element? Hur dessa båda typer av element är relaterade till varandra är en senare fråga. Jag uppfattar nog inte smak och lukt som mer kopplade till upplevelser än syn och hörsel. Min hund använder definitivt luktsinnet som ett lika primärt informationsinsamlande organ som synen. ===================== Jag avgränsar min värld och delar upp den i en ändlig mängd likadana kvanta. Den mängd med ändligt antal element som detta ger kan jag ordna i ett uppräkningsbart mönster och genom att göra detta mönster flerdimensionellt kan jag ge varje kvanta lämpligt antal närliggande kvanta. Så kan jag naturligtvis göra. Min erfarenhet av världen antyder att det bör räcka med fyra dimensioner och att förändringar enbart sker genom att kvanta byter plats med närliggande kvanta. Inga kvanta skapas, försvinner eller hoppar. Till detta lägger jag ett antagande som snarast strider mot min erfarenhet, nämligen att alla riktningar i den fyrdimensionella världen är likvärda. En fyrdimensionell värld kan jag inordna i ett rätlinjigt ortogonalt koordinatsystem med fyra axlar (x, y, z och t). Jag antar då att alla dessa axlar är likvärda och att om jag vrider koordinatsystemet så händer ingenting annat än att fördelningen på olika koordinater ändras. Jag antar alltså att världen är helt oberoende av mitt sätt att välja koordinatsystem. Men jag upplever att det finns en skillnad mellan tid och rum. Att t-axeln skiljer sig från rumsaxlarna. I Minkowski-metrik särbehandlar man tiden genom att göra den imaginär. Men är det verkligen så att tidskoordinaten skiljer sig från rumskoordinaterna? Vad händer om jag inte lägger någon skillnad i min världsbild utan hänför skillnaden till mitt sätt att uppleva min världsbild? Så kan jag naturligtvis göra men blir det enklare? Världsbilden blir enklare men blir beskrivningen av mitt sätt att uppleva den så krångligt att resultatet inte är mödan värt? =========================== Citat: : Ursprungligen postat av greenhorn I likhet med atomer borde det ju finnas några minsta beståndsdelar. Hos de digitala intrycken har vi funnit dessa i bits som är den minsta informartionsbäraren och vi vet hur dessa fungerar. Vi vet knappt något om extomerna än. Så ser jag det ___________________________ För infomer kan du ju definiera en nervpuls som ett kvanta. Det ger en uppdelning i likadana minsta enheter. Om du använder den uppdelningen av infomer behöver du något annat sätt att dela upp extomer. Jag tror att du behöver en definition av extomer som inte knyter dem till smärtsinne eller någon annan typ av sinne. Om jag har förstått dig rätt menar du snarast att extomer skiljer sig från infomer genom att de är bearbetade för att bilda element i en upplevelse. Man kanske kan jämföra skillnaden mellan infomer och extomer med skillnaden mellan bokstäver och ord. Infomer och bokstäver är element som inte ensamma kan bilda någon upplevelse. När infomer bearbetas till extomer och när bokstäver sätts samman till ord får man element som kan användas som byggstenar i en upplevelse. ======================= Var finns jag i min världsbild? Det självklara svaret är: I origo. Men är det verkligen självklart? När jag ser på min omvärld ser jag en värld som förändras på liknande sätt som landskapet förändras när jag tittar ut genom ett tågfönster. Det ser alltså ut som om jag färdas genom min världsbild. Jag kan då lägga mitt koordinatsystem så att t-axeln pekar i min färdriktning. Det gör att t-axeln får en särställning, inte därför att den har någon särställning i själva världsbilden utan för att jag färdas i den riktningen. Särskiljandet av t-axeln ligger alltså inte i min världsbild utan i min inplacering i världsbilden. Olika observatörer kan lägga in sig på olika sätt i samma världsbild och lägga sina t-axlar så att de bildar vinkel med varandra. Jag har en t-axel som ligger i min färdriktning. För att ange att världen förändras kan jag använda en förändringsparameter (parametertid) som inkrementeras varje gång en detekterbar händelse inträffar någon stans i min värld. Om min värld omfattar h kvantapositioner kommer var h:te händelse att gälla ett kvanta som jag kan kalla "jag". En händelse som berör mig innebär att jag förflyttar mig i min världsbild. Jag går alltså ett steg i t-riktningen. När parametertiden går ökar alltså min t-koordinat (koordinattiden). ====================== 1887 genomförde Michelson och Morley försök att mäta Jordens hastighet i förhållande till etern. Till deras förvåning blev resultatet praktiskt taget noll. Det märkliga är inte att resultatet blev noll utan att det förvånade dem (och alla andra). Hur kunde någon få för sig att Jorden skulle plöja fram genom etern som ett lokomotiv plöjer fram genom luften??? Vad skulle driva fram Jorden? Jorden svävar naturligtvis, som allt annat, i etern på liknande sätt som en ballong svävar i luften. Och i en ballongkorg blåser det aldrig. För den som sett ballonger och moln dra fram över himlen är det inte konstigt att föremål som svävar i etern eller i luft kan röra sig i förhållande till varandra. Jag svävar alltså i den eter som omger mig och ligger stilla i förhållande till omgivande eter. Eftersom jag färdas i t-riktningen måste jag befinna mig i en etervind som blåser i t-riktningen. När jag ser mig omkring ser jag föremål som ser ut att ligga stilla. Det måste betyda att även dessa svävar i samma etervind så att de följer med på färden i t-riktningen. Efter mer än hundra år av försök att avskafffa eterbegreppet kanske det börjar bli dags att se på hur det skulle kunna användas. ============================= Trots alla försök att förneka världsetern har vi bevarat insikten att världen innehåller något som vi kan kalla eter. Mellan två partiklar på avstånd från varandra kan det finnas gravitation och elektrisk kraftverkan. Mellan partiklarna finns alltså något som förmedlar påverkan. Detta något kan vi kalla eter. Att tala om att rummet är krökt är inte ett sätt att förneka etern. "Ingenting" har ingen geometri. I Nirvana finns ingen geometri. Det som är krökt är naturligtvis etern. Fördelen med att använda eterbegreppet är att man kan göra liknelser med andra omslutande medier som luft och vatten. Nackdelen är att eterns egenskaper kan avvika så mycket från egenskaperna hos luft och vatten att sådana liknelser blir svårtolkade. Jag tror ändå att det kan vara mödan värt att försöka se på en världsbild med en eter som jag ger de egenskaper som krävs för att bilden skall bete sig på ett sätt som stämmer med min erfarenhet av min omgivning. ========================= I min fyrdimensionella världsbild med kvanta som kan ses som ettor och nollor svävar ettorna omgivna av nollor. Jag kallar nollorna för "eter". Där jag befinner mig rör sig etern och därmed även jag som svävar i etern, med ljushastighet i en viss riktning. Jag kallar min färdriktning för koordinattidsriktningen. Etervinden blåser med ljushastighet i koordinattidsriktningen. Om jag ändrar min koordinattidsriktning, alltså skapar en vindby kring mig med lite annan riktning än den omgivande etervinden, kommer jag att röra mig in i omgivningens rum. Om jag definierar min hastighet som rumsförflyttningen dividerad med parametertiden blir min hastighet sinus för koordinattidsaxelns vridningsvinkel. 1,1 km/h blir 1 nanosinus. Vi skulle alltså kunna gradera om våra hastighetsmätare i nanosinus och använda dem på nästan samma sätt som vi nu gör. Förslag till en tankelek: Vad innebär det om hastigheten för ettor är lägre än för nollor? Om etervinden har lägre hastighet i områden med stor andel ettor? Lägre vindhastighet innebär att omgivande vind avviker in mot området med lägre vindhastighet. Lägre vindhastighet i områden med stor andel ettor skulle alltså kunna ge en gravitation in mot områden med stor andel ettor. Inströmning mot områden med lägre vindhastighet kan ske rakt in mot området eller i virvel. Man kan fortsätta tankeleken genom att knyta gravitation till etervindens divergens och elektrisk kraftverkan till rotationen av etervinden. När det gäller operatorn rot (=curl) är det svårt att hitta något bra om fyrdimensionella virvlar. Nästan allt jag hittat har handlat om tre dimensioner. ======================== Om allting svävar i en eter som blåser med ljushastighet i en riktning som man kan kalla koordinattidsriktningen kommer alla observatörer att sväva i omgivande eter. Det innebär att alla kommer att finna att de ligger stilla i förhållande till omgivande eter. Om ljus utbreder sig vinkelrätt mot etervinden med en hastighet som bestäms av eterns egenskaper (Maxwells ekvationer) och är oberoende av källans och målets hastigheter borde en ljusstråle avlänkas om den går genom ett område där etervinden har annan riktning. Så är det också. Solens gravitation borde innebära att etervinden viker av in mot solen. Runt solen får då etervinden en annan riktning än längre ut. Vid en solförmörkelse kan man se att ljusstrålar från en stjärna som passerar nära solen avlänkas. Ett mer närliggande exempel är ljus som passerar genom glas. Runt atomerna i glaset viker etervinden av in mot atomerna. Ljus som passerar glaset kommer då att gå i zick-zack genom glaset och därför gå långsammare framåt. Det gör att glaset får en ljusbrytande egenskap. Lägger man in tunga atomer som bly i glaset får man större avlänkning och därmed större ljusbrytande förmåga. Man kan beskriva detta genom att tala om krökning av rummet eller genom att tala om krökning av etervindriktningen. Ingendera är fel i någon absolut mening. Frågorna är: Vilket synsätt är enklast att uppfatta? och Vilket synsätt leder till mest användbara slutsatser? Jag har inget svar på dessa frågor. I början av 1900-talet var det krökta rummet högsta mode efter Cauchy, Riemann och Erlangen-programmet. Det kanske börjar bli dags att se på båda alternativen. ===================== Citat: : Ursprungligen postat av 4yoonly Jag försöker förstå dig, men har inte dina kunskaper i mattematik/teori. Jag läste din ursprungliga post igen och känner att du vill (rätta mig om jag har fel) kunna beskriva världen med siffror? Jag ser inga som helst problem med det, jag har själv funderat på det. Det avgörande för min del är att jag inte tror på något som kallas slump. Satt själv när jag var mindre och programmerade något spel och var tvungen att få något slumpvärde på datorn, insåg då att det var totalt omöjligt. Datorer kan inte generera slump, dom kan dock generera något som liknar slump genom att blanda in faktorer som tid osv. Strängteori säger dock att du inte (ja enkelt) att du aldrig kan mäta väglängden på denna sträng utan att påverka den, alltså kan du aldrig veta var den befinner sig eller befanns sig innan du mätte den. Det skapar ju då en slump i sig. Jag är dock motståndare till strängteori då jag inte besitter kunskap att bevisa den och aldrig fått den bevisad. Sedan om detta nu skulle existera så är det inte riktigt slump, varför skulle strängens våglängd göra som den "vill"?. Att det enda sättet att se vart den befinner sig påverkar dess position gör inte att det är en slump (enligt mig). Vad innebär detta då, jo att vi egentligen teoretiskt kan göra om världen till siffror, och i teorin kan vi räkna ut hur saker påverkas och därmed "se" in i framtiden. Det kan vi redan idag göra givetvis, det gör vi hela tiden, men inte med den exakthet en dator kan uppvisa. Men problemet är nog liknande det med att färdas i 99% av ljusetshastighet dvs att det skulle krävas så mycket energi att det i praktiken är en omöjlighet. Vi kanske kan komma upp i 10% av det men efter det så är det praktiskt omöjligt. För att fortsätta vår hastighets evolution krävs det genvägar av något slag. Om vi tar genvägar även i vår beskrivning av världen, vilket inte är alls omöjligt finns en hel mängd av saker som inte påverkas av varandra dessa faktorer behöver vi inte heller räkna med. Vi kan dessutom använda oss av någon form av kompression för att hantera datamängderna. Återigen, jag kanske har missförstått dig totalt. ------------------------------edit Hahah, missförstod dig givetvis :-) "Kan jag finna sätt att ordna mina binära kvanta så att jag kan dra slutsatser om vilka förändringar av min värld som är möjliga" Skulle vilja svara enkelt så att enligt den äldre fysiken så borde det vara möjligt. Enligt kvantfysikens lagar så är det omöjligt just pga av den så kallade strängteorin, som säger att vi inte kan veta/mäta (behövs ju för att få en start position som man kan göra beräkningar utifrån) positionerna/våglängden av (vissa?) partiklar's (strängar?). Ja som sagt kan inte kvantfysik så bra, tycker det är lite mumbojumbo (i alla fall en stor del av det). ___________________________ Frågan om slump är intressant. Jag har också drabbats av fuskslump som inte fungerar inom ett program. När jag var barn hände det ibland att vi köpte en tabettask och delade den på tre. Ibland slutade uppdelningen med att det fanns en eller två tabletter kvar. Det resulterade i att någon slumpmässigt fick acceptera att få färre tabletter. Om jag delar in min värld i odelbara kvanta och försöker dela den med två kompisar kan vi på slutet hamna i att det bara finns ett eller två kvanta kvar. Då måste någon bli utan i sista delningen. I en värld som kan delas in i en ändlig mängd odelbara kvanta finns alltså ett inslag av slump. Man kan naturligtvis tycka att ett kvanta hit eller dit inte spelar någon roll men det är faktiskt stor skillnad på en värld helt utan slump som alltså är perfekt förutsägbar och en värld där det finns ett inslag av slump även om detta inslag är mycket litet. Einstein sa: "Gud spelar inte tärning". Man skulle kunna modifiera detta till "Gud ÄR tärningen". Och Gud har behållit beslutet om fördelningen av de sista kvantana. I alla våra beräkningar av framtiden finns ett litet oavgörbart slumpinslag. Ännu ligger vi mycket långt ifrån den precision där detta spelar någon roll men det är viktigt att vi kan veta om det och i någon mån uppskatta hur stort slumpinslaget är.